- moi et mon monstre -

För någon dag sedan, när Jocke kramade mig, tänkte jag att "nu kramar han mig sådär som Bosse brukade göra, så att det känns som om han verkligen tycker om mig". Ni vet sådär oprovocerat och äkta och lite för hårt. Sen kom jag på att Bosse inte kramade mig så, han kramade mig inte alls. Bosse var en häst.

Jag förstår inte hur han lyckades övertyga mig om att han älskade mig, när ingen annan lyckas. Ett djur. Han sa inget, han kramades inte, han gnäggade till och med åt andra ibland. Jag bara vet att han tyckte lika mycket om mig som jag tyckte om honom.

Det är såklart lättare med djur. Respekterar man dem så respekterar de en tillbaka. Är man konsekvent och snäll så är de snälla och trygga tillbaka. Inget jävla tjafs om vad andra tycker eller tänker, om hur man ser ut eller såg ut igår, om huruvida man är rätt eller fel. Och de kan inte ljuga, man vet var man har dem.

Men fortfarande, varför kan jag inte lita på människor när alla andra kan det? Jag har tydligen inte förmågan att kommunicera ömsesidigt med människor. Autism light, kanske?

Första officiella natten i vårt nya rum bjöd på ett helt galet tjejslagsmål utanför fönstret. Akustiken på Lappistorget är tydligen välutvecklad, och jag har aldrig sett vildare damer. De skrek, slog, slapade och tog strypgrepp på varandra, med en varsin hjälplös karl på ryggen. Crazy.

Beautiful day today! Han ta en take away-kaffe och strosa på söder med Ru. Jag var i och för sig sämst på att strosa, jag glömmer bort uppgiften när alla andra rusar, så vi satte oss på Medis istället. Fint att träffa henne, det var hundra år sen för hon har bott i Canada i vinter. Fick ett paket av henne som var lite för fint för mig, menade alldeles jättepassande till mig.

<3

Känner mig som en riktig bloggare idag, blev igenkänd på tunnelbanan och lägger upp bilder på finparfym..

Åkte till Liljeholmen och min nya dansstudio. Det är andra gången, kunde bara en gång förra veckan. Idag var det disco på schemat. Inte en av mina starkare sidor, men satan vad roligt det är. Satte koreografin en gång av typ 84, haha.

Vi gjorde faktiskt lite armhävningar och situps i början, och jag insåg att jag var den enda förutom instruktören som gjorde armhävningar på tårna. Mer än ett år utan träning, och jag är fortfarande starkare än genomsnittet. Jag blev arg på mig själv. Vad fan höll jag på med förut? Vad var poängen med att kunna göra 4x30 armhävningar och Rocky-situps, eller ett Body pump-pass plus en mils löpning, eller en timme på crosstrainer på morgonen och ett pass på boxningsklubben på kvällen? Boxningen gynnades knappast av det, jag fick bara en sjukt utsliten kropp av min träning. Nej, 3x5 armhävningar under uppvärmningen räcker för mig. Tydligen räcker det för andra, och då räcker det för mig med.

Hittade förresten min gamla dagbok när jag flyttade grejer igår. Råkade slå upp 30 mars (otäckt) förra året, och det var inte så trevligt. Jag var kräkfri just då, men det stod typ "tog en morgonpromenad innan frukost, ville verkligen inte men hellre det än ångest" och "vill så gärna gå ner i vikt innan vi åker utomlands, jag pallar inte åka annars. Jocke kanske går med på det om jag lovar att inte kräkas eller träna eller göra kaloritabeller?", och så vägde jag mig varje dag. "Idag är jag smal, skönt. Såna dagar blir så jävla mycket lättare". Jösses, vad jag hatar den där jävla sjukdomen.

Harry har börjat bli irriterad av tänderna igen, så jag ringde veterinären och han fick operationstid imorgon..! Håll tummarna för Pellegnillot, kaniner och narkos är inte alltid en winning combination.

Har tyvärr ingen blixt på min kamera längre (?), men jag tog bilder ändå. Blev ganska fränt, min svåger ser till exempel ut som Shredder i TMNT.

 

Var kommer alla ni fantastiska människor ifrån?! Blir mentalt livräddad varje gång jag loggar in, det är fint!

Jag hanterade mina självmordstankar på ett väldigt märkligt sätt igår. Tänkte promenera, men det hade varit ätstört så jag bestämde mig för att åka buss i stan istället. Missade bussen, så jag blev liggandes på en madrass i vårt nya rum i en timme. Sen gick jag in till Jocke igen, trött och lite apatisk men verkligen inte särskilt självmordsbenägen. Jag är helt klart på bättringsvägen, snacka om mesig må dåligt-kväll.. Haha.

DN har skrivit om ätstörningar de senaste dagarna. Jag tycker att det är skönt att de tar upp ämnet, samtidigt som jag blir så otroligt sänkt av att många inte har någon förståelse för sjukdomen. Ännu mer sänkt blir jag av att vi ätstörda är så jävla många.. Men det är bra att fler och fler "kommer ut" och söker hjälp. En ätstörningspsykolog svarar på frågor här. Detta tyckte jag var intressant:

"Redan under medeltiden var självsvält hos unga kvinnor ett välkänt faktum. Man tror att det ofta handlade om former av fasta och självplågeri för att försöka uppnå högre andlighet. 1694 kom en medicinsk beskrivning av fenomenet som med tiden utvecklades till det vi idag kallar för anorexia nervosa."

Och detta:

"Tidigare har man trott att ätstörningar enbart funnits i västvärlden, men nu finns indikationer på att det är relativt vanligt även i t ex Asien, Afrika och Sydamerika. Det verkar alltså finnas i stort sett i hela världen."

Jag visste redan om det, men av någon anledning känner jag mig tryggare när jag kan hänvisa till en text när jag blir ifrågasatt. Hur många gånger har man inte fått höra att man är bortskämd, att ÄS är ett I-landsproblem eller att man bara är utseendefixerad? Äh, det här vet ni redan.

Har ägnat hela dagen till flytten. Eller snarare till att sortera saker så att de tar så liten plats som möjligt, det är lite trångt för två personer, en kanin(bur) och 18 krukväxter på 17 kvadrat. Har dåligt samvete för lillgrisen som har varit instängd nästan hela dagen, men han är väldigt mycket i vägen när han springer mellan fötterna på en hela tiden. Nu går han i alla fall lös i rummet, helt tokig. Disorienterad eller väldigt glad vet jag inte, det är lite svårt att läsa av honom.

Jag tycker att det är så jävla orättvist, efter allt jag försöker göra för att må bättre, att jag fortfarande får självmordstankar. Just nu har jag inte ens ångest, jag vill bara inte leva. Det är nästan värst när det är så. Lugn men uppgiven, jag orkar inte. Jag tänker inte ta livet av mig, men tankarna blir inte mer roande för det.

Vad är det för jävla fel på mig? Kan jag inte må bra? Varför kan jag inte må bra?!

Det är lätt att bli sänkt när man är osäker på sig själv. Väldigt lätt. Det är väl därför det går så oerhört mycket upp och ner för mig hela tiden, när det går bra och känns bra hänger allt på en väldigt skör tråd.

Det hände en massa saker igår, och jag somnade efter fyra. Jag lät i alla fall Jocke sova, måste erkänna att jag är lite stolt över det. Istället för att trakassera honom lyssnade jag på Hampus soft music-lista på Spotify (tack för den!). Jag hade en klump i magen och väldiga oroskänslor, men inte direkt ångest. Skönt.

Jag skulle luncha med Iduntjejer på söder idag, men när jag skulle åka gick allt fel. Hade kläder och necessär i fel rum, glömde nyckeln varje gång jag skulle hämta något, förstörde mina sneakers och fick byta skor, upptäckte att cykelstödet var trasigt och kom ivägen för tramporna, tänkte ta bussen, insåg att jag hade glömt telefonen, hade låst in telefonen i fel rum, missade bussen, försökte bryta loss cykelstödet men fick cykla med det vinklat in i hjulet istället, tänkte sminka mig på tunnelbanan men insåg att jag hade glömt spegeln när jag redan kletat ut en massa foundation.. Det är svårt att älska sig själv när man är sämst, haha.

Kom jättesent till lunchen. En av tjejerna frågade var jag tog vägen förra veckan, vi hade bestämt att vi skulle äta lunch då. Hon var arg och besviken, och jag blev verkligen förvånad. Och glad. Brydde hon sig om att jag inte kom? Bryr sig människor om att jag inte dyker upp? Förlåt, nu låter jag som ett barn igen. Men jag har aldrig sett det så. Lunchen var trevlig och god, men jag var tvungen att skynda iväg till SCÄ för samtal.

Samtalet var bra. Han är bra. Och jag är ganska bra. Måste ordna upp en massa jobbiga saker, och sluta låta kritiska människor ha makten över mitt liv. Men sen kommer det bli bättre.

Som komplement till de senaste dagarnas lack of pep har Harry rivit sönder armar, lår och mage på mig. Kom på att jag skulle kolla tänderna på honom innan jag hoppade in i duschen, dåligt beslut.

Tack för fina kommentarer. Nu måste jag skynda mig, vi ska på fotboll ikväll!! Sverige-Moldavien på Råsunda.

Jag vill tycka att det är sött att jag ler som en 5-åring. Jag vill ignorera mina finnar. Jag vill tycka om mina runda ansiktsdrag. Jag vill le med mina skrattgropar på låren. Jag vill tycka att min skelning är charmig. Jag vill tycka att mina små bröst är kvinnliga. Jag vill gilla min mjuka mage. Jag vill tycka att min kritvita hy är vacker. Jag vill tycka att det är mysigt att mina lår nuddar varandra.

Jag vill tycka om den jag är också, men av någon anledning brukar det komma på köpet när jag känner mig okej utseendemässigt.

Trist att jag är så jävla svårflörtad.

Vilket kanske är naturligt. Något som inte är lika naturligt är att när jag känner mig oälskad, så går jag upp 15 kilo.

Grattis Qrr och Lenn!

Tack alla för era fina kommentarer och tips. Jag är fruktansvärt less på att jag fortfarande mår så dåligt som igår då och då, jag blir oerhört nedslagen av det. Samtidigt blir jag nog så pass nedslagen för att jag börjar bli ovan, jag hinner glömma hur pissigt nere jag blir mellan gångerna. För inte så länge sedan var nästan varje dag som igår, det går framåt!

Att bli frisk från en ätstörning är ingen dans på rosor, so to speak. Ge fan inte upp.

Svar på frågor som ställdes här och här.

Ema, jag skulle redan kunna lita på mina hungers- och mättnadskänslor, men de följer matschemat så jag tänker inte på det. Jag blir mätt av det jag äter, och jag blir hungrig lagom tills det är dags att äta. Ibland blir jag inte mätt - men om jag tänker tillbaka på det senaste dygnet så inser jag alltid att det beror på att jag har slarvat lite någonstans. Klart att kroppen vill ha mer då. Jag oroar mig inte för någon dubblering eller halvering av matintaget, för det kommer aldrig hända. Jag mår bra av det jag äter nu. När jag börjar träna igen så kommer jag behöva mer, men inte dubbelt så mycket.

Jag gillar inte alla delar i Mattillåtet, och det där är en sån del. Överviktig blir man inte av att äta så mycket som man ska. Jag känner en massa ätstörda som tycker att de blir mätta efter ett äpple - det är ju fel, så att äta trots att man är "mätt" är inte alltid fel. Men jag känner ingen som fortsätter vara hungrig efter att ha ätit som vi rekommenderas på Idun, åtminstone inte om de verkligen följer det. Däremot blir man snorhungrig av att äta oregelbundet, och då får även friska människor den där bottenlösa känslan som infinner sig när man har hetssug (friskt folk blandar dock inte in känslor..). Då fungerar alltså inte hungers- och mättnadskänslorna som de ska. Kroppen är stressad och tror att den måste samla på sig en massa mat eftersom det kan dröja tills den får energi igen. Matintag för sällan = för lite mat eller för mycket mat på samma tidpunkt = dålig förbränning = övervikt eller undervikt. (Jag älskar mina ekvationer. Matematikern).

Och du, ett hett tips: Sluta räkna kalorier. Jag vet att det känns som om det sitter som gjutet, men det går att träna på att avbryta räkningen. Ingen frisk räknar kalorier, alltså ska inte du heller göra det.

Idol, säger du? Fan, jag blir ju generad..

Mimmi, jag äter inte frukost på Idun och har annat bröd hemma, så jag har inte funderat på det. Men som sagt, två halvor är en macka. Jag har blivit rekommenderad att dricka minst ett glas juice om dagen, och ungefär ett glas mjölk (ibland dricker jag inte mjölk alls, ibland flera glas). Jag har fått en miljon mellanmålsförslag, och i många ingår ett glas mjölk.

En frukt och/eller en hårdbrödmacka till maten, vet jag. Men vi har inga "regler" för att få in visst många frukter. Jag äter banan i morgonfilen, äpple eller päron i yoghurten till ett mellis och ibland en frukt efter maten.

Min behandlare sa att jag kan äta hamburgare, pizza eller liknande "fast food" tre-fyra gånger i veckan utan att det påverkar vikten. Det är ju mer energirik mat, så om jag skulle äta det två gånger om dagen så skulle det totala intaget bli för stort. Nu gör det inget att vissa måltider blir lite kaloririkare, min förbränning är igång och kroppen tar hand om det som då och då överstiger mitt normala kaloriintag. Utöver schemat äter jag lite godis, det blir inte mycket (kanske från två godisar till två hekto) för jag är inte så sugen när jag äter alla mål som jag ska. Men som sagt, kroppen tar hand om sånt som blir utöver, om förbränningen är igång och kroppen i vanliga fall får lagom med mat.

Roligt med frågor! Hoppas att det hjälper er.

..och eftersom jag inte kan sova sitter jag och läser om Therese Johaug och hennes potentiella ätstörning. På Aftonbladet. Varför gör jag hela tiden saker som jag vet att jag mår dåligt av? Vad är poängen med att straffa mig själv, tror jag att det kommer få mig att må bättre? Nej, såklart inte. Jag trivs helt enkelt så jävla bra med att trycka ner skit i halsen på mig själv. (Det var en metafor, jag hetsäter inte längre). Jag är beroende av att få mig själv att må dåligt. Jocke har somnat, så jag kan inte gräva fram något elakt och sårande ur honom. Då är det tur att Aftonbladet finns, en säker källa till ilska och förtvivlan.

Jag orkar inte kommentera debatten. Jag blir arg och ledsen och uppgiven, tappar hoppet om världen. Här gör i alla fall Hillevi Wahl ett tappert försök att på ett pedagogiskt vis förklara för pöbeln att pöbeln är dum. Tack, Hillevi. Nu ska jag sova.

Varför kan det inte bara få vara bra? Jag vill verkligen, verkligen bara att det ska vara bra.

Vaknade med lite ångest. Kände mig dålig, skämdes över min dåliga engelska igår (jag måste ha varit jättenervös..), funderade över dem som inte verkade ha trevligt på festen, ångrade att jag hade tighta kläder på mig..

Kramades med J en stund, och då kändes det bättre. Dessutom skrev Anna ett jättefint sms, det skadar ju inte när man känner sig värdelös.. Jocke föreslog att vi skulle gå ut och äta, jag blev jätteglad så jag försökte rycka upp mig. Grät två gånger medan jag sminkade mig och bytte kläder precis innan vi gick. Inte riktigt på topp, alltså. Men det gick bra tills vi nästan hade ätit upp förrätten.

Jag förstörde middagen totalt. Försökte att bara gråta inne på toaletten, men jag grät genom hela huvudrätten. Fin flickvän. Fina 500 kronor. Jag tycker så jävla synd om min pojkvän.

Vi skulle hem till syster efter middagen, men Jocke hade ingen lust och jag var så jävla slut efter alla tårar så jag pallade inte.

Jag kan inte lita på honom. Jag litar inte på någon. Jag tar alltid för givet att jag får komplimanger för att människor vill vara snälla. Alla vill väl vara snälla? Vad säger man till någon som har försökt klä upp sig och sminkat sig? Klart som fan att man säger att personen är fin. Precis som människor alltid har sagt att jag är bra med djur, att jag är duktig på att måla, att jag är bra på att skriva, att jag är duktig på att rida, att jag är duktig på att boxas, att jag är smart, att jag är söt, att jag är värdefull. Jag skulle göra vad som helst för att tro på det, men det gör jag inte.

Jag tycker att jag gör allt för att det ska bli bra. Jag försöker rycka upp mig, försöker hitta på saker, försöker utmana och bryta mönster, försöker verkligen ta tag i mina problem. Det räcker tydligen inte. Jag är så jävla trött.

Mysdag. Efter frukosten åkte vi till Mörby och köpte alkohol(fritt), och jag köpte ett par jeans(!). Sen åt vi lunch hos finaste Matilda. Jag och Matilda tog en liten promenad, och sen cyklade jag till Plantagen och handlade ljus inför Earth Hour. Råkade handla tre krukväxter också. Jag lovade Jocke att det var sista gången, för det är nog fjärde gången jag trotsar vårt köpstopp där.

Anna kom och åt middag med mig, och sen började festen så smått. Det var jättetrevligt, även om jag tycker att det är svårt att "få ihop" olika sorters människor. Det är väl deras eget ansvar, i och för sig, men jag.. Äh, skitsamma. Jag hade förbaskat trevligt med mina närmaste, och jag tror att de hade trevligt de med.

Det står "Vot ex mann" på vår alla-får-rita-plansch i korridoren. Jag förstod inte alls vad det betydde först, men sen insåg jag att det var ett gäng tyskar som var här och sjöng på "Alla som inte dansar är våldtäktsmän". Vot ex mann, alltså.

Bilder från lunchen, promenaden och efterfesten.

Snygg servett.

Snyggkossor + snygget.

SnyggMatilda.

Snyggt träd.

SnyggAnna.

SnyggJocke.

SnyggJag.

SnyggHampus.

Har fått några fler frågor i kommentarerna. Jag klippper inte in dem, ni får läsa själva här.

Ema, jag kan bara svara det jag redan har svarat. Tillräckligt mycket mat tillräckligt ofta = lugn och nöjd kropp = normalvikt (de flesta stannar på BMI 20,5-23). För lite mat eller mat för sällan= missnöjd kropp = undervikt eller övervikt. Det är inte svårare än så. Det finns ingen bra kontroll, om du frågar mig. Ätstörda ska inte träna alls, om du frågar mig. Skit i vad dina vänner äter, om du frågar mig. Och vi tror ju alla att vi är dömda att vara mulliga och att vi har någon speciell ämnesomsättning som gör att vi aldrig kommer stanna i vikt och att vi aldrig kommer bli nöjda eller kunna släppa på kontrollen. Men vi är inte så jävla speciella som vi tror.

Vad glad jag blir att du vill söka hjälp. Du kommer inte ångra det! Eller jo, det kommer du. Men inte i slutändan!

Mimmi, läs detta. Mackornas storlek är.. mackor. Vanliga. Vi får Fazer Aktiv Råg/Flerkorn, såna runda bullar. Då äter vi en sån bulle (som ju är delad i två) som en macka. Det är viktigt att inte hänga upp sig på sånt, även om jag förstår att du blir osäker. En måltid på McDonald's är burgare, strips och läsk. Sallad vet jag inte, vi rekommenderas inte att äta sallad eftersom kroppen inte blir lika nöjd på kall mat. Pizza innebär en fullstor pizza med lite pizzasallad. Man ska inte äta burgare och pizza varje dag, men om man äter som man ska annars, så att kroppen är tillfreds, lugn och har en bra förbränning, då kan man göra det tre-fyra gånger i veckan utan att det påverkar vikten eller hälsan.

Som jag sa till Ema: Tillräckligt mycket mat tillräckligt ofta = lugn och nöjd kropp = normalvikt. Det innebär att vårt matchema gör att normalviktiga står stilla i vikt, underviktiga går upp i vikt och överviktiga går ner i vikt. Vissa som är väldigt underviktiga får ändå näringsdrycker, eftersom det kan vara viktigt att de går upp i vikt lite fortare.

Vad stolt jag blir när du säger att du inspirerar, tack!

Vet ni vad det bästa med min behandling är? Jag tror verkligen på det. Jag känner mig så stark i det här, så det spelar ingen roll vad andra tycker och tror längre. Ifrågasätt gärna mitt matintag, för jag vet precis var jag står.

1. Jag är piggare.
2. Jag kan koncentrera mig.
3. Jag är mer social.
4. Jag ser frisk ut.
5. Jag blir nöjd efter en lagom mängd godis/glass etc.
6. Jag tänker bara på mat när det är dags att äta.
7. Jag blir hungrig lagom tills det är dags att äta.
8. Jag blir nöjd när jag har ätit.
9. Jag mår bra.
10. Jag är normalviktig.
11. Jag går inte upp i vikt.

Det fungerar verkligen.

Jag önskar att jag kunde få alla att inse det, att lita på det. Men det är upp till var och en att våga.

Förresten: Ema, om du fortfarande läser! Apropå det du sa om att din pappa är läkare, och att han har sagt att det jag äter är för mycket. En terra på SCÄ har berättat att han behandlade en väldigt underviktig tjej en gång, vars far var läkare. Pappan var ute och sprang med henne två gånger i veckan, för det trodde han var hälsosamt.. Get my point? Att din pappa är läkare betyder inte att han vet hur ätstörda kroppar och hjärnor fungerar. Att era pojkvänner har PT-utbildning betyder inte att de vet hur ätstörda kroppar och hjärnor fungerar. Att era psykologer har utbildning betyder inte att de vet hur ätstörda kroppar och hjärnor fungerar. Kom ihåg det.

Det kom inte in så mycket sol, så vi fick turas om att leka vår.

Harry McPooper ogillar ostädat nattduksbord.

Ursäkta mitt gnäll om festen, jag fick lite panik bara. Det kommer bli jättetrevligt!

Simone! Jag vågar fortfarande inte läsa din blogg, men jag hoppas att det går bra för dig. Tack för dina kommentarer. Du har så rätt, mycket handlar om att man inte tycker att man förtjänar att må bra. Eller kanske en rädsla för att må bra? Så är det i alla fall för mig. Jag har aldrig mått så "bra" som när jag har mått dåligt (eh..), varit ensam och promenerat i regnet med deppmusik mitt i natten. Det är någon sorts trygghet som infinner sig, som jag aldrig känner när det är på väg att gå bra. Herregud, vad knäpp jag är.

Den friskaste dagen i mannaminnet avslutades på ett inte så friskt sätt. Det var i och för sig redan fredag när det gick åt helvete, så igår får räknas som en bra dag ändå.

Jag och Joakim började bråka om min kropp, som vanligt. Jag betedde mig vidrigt (igen) och han var på väg att gå frivilligt. Men det gjorde han inte. Och nu är det fan nog.

Inga fler frågor om min kropp. Inget mer jämförande med andra tjejer. Inga fler frågor om andra tjejers kroppar. Inga fler bråk om vad han borde tycka om mig. Nu är det fan nog!!

Jag är så jävla kär att det pirrar i magen när han kommer tillbaka efter att ha hämtat nåt i köket. Jag. Vill. Inte. Förstöra.

Handlat mjukisbyxor, ätit hemmagjord pizza och pratat svensk politik med korridorens turkar. Nu vill jag se film - en bra sådan. Jag hatar att slösa tid och hjärnafkler (hade glömt det ordet. Myntades typ -93, när jag hade snubblat in i ett staket med huvudet före på fyllan. Försökte förklara olyckan för min syster, och skulle skriva "hjärnceller" på Nokia 3310. Så nu vet ni det) på dåliga filmer. Kom gärna med tips, men nåde er om de är dåliga. Hejdå!

Hade ett jättekonstigt samtal med min terra idag. Jag var liksom.. glad. Jag har inte så mycket mer att säga om dagen - jag har varit trött, men glad. Det är vår; vi har ätit glass i solen (..som tog sig in genom fönstret, det blåste för mycket utomhus).

Ikväll var Anna här, det var agréable. Vi satte oss på Professorn, världens bästa restaurang/café/pizzeria/pub/disco, och drack öl. Jag drack två äckliga lättöl och hon drack en god starköl. Ibland är jag dum.

24 mars - friskaste dagen i mannaminne.

x

Lisa ville veta hur min ätstörning började. Det känns nästan obligatoriskt att ha ett inlägg om det som ÄS-bloggare. Bäst att passa på, jag kommer nog inte tillhöra den kategorin så länge till.. (Heja mig!!)

Jag har funderat över "starten" många gånger. Det är först nu, sen jag började på SCÄ, som jag förstår hur allt hänger ihop. Mammas psykiska frånvaro, hennes dåliga självkänsla och självförtroende, pappas dåliga självkänsla, hans alkoholism, hans sätt att bekräfta mig när jag presterade, bråken, skilsmässan, att pappa bara ville ha mig varannan helg, att vara mobbad, att känna mig otrygg bland andra (särskilt vuxna), att känna mig ännu mer otrygg hemma, att ha värdelös skolpersonal som aldrig tog tag i någonting..

Jag mådde ändå hyfsat, för jag hade min häst. Hästarna var allt, i stallet hade jag alla mina vänner, jag slapp vara hemma. Jag flyttade hemifrån till ett ridsportgymnasium (från Östersund till Västmanland) när jag var 15, började bygga upp ett eget liv. Men när jag var 16 så dog min häst, min bästa vän och min enda riktiga trygghet. (Fan vad sjukt det låter. En häst, liksom. Men det var verkligen så). Det var inte alls samma sak att hålla på med djuren efter det, så när jag var 17 hoppade jag av skolan och flyttade till egen lägenhet i Östersund.

I Östersund började jag träna. Det hjälpte mig att rensa tankarna, till att börja med. Och så kände jag mig duktig. Och andra tyckte att jag var duktig. Och om jag tränade riktigt hårt, då försvann alla konstiga, obehagliga känslor. Det gjorde bara ont fysiskt, och jag älskade det.

Människor i min omgivning började prata mer och mer om sina kroppar, om fett här och träna bort det där. Jag trodde inte att jag tog in det, men det satte sig nog i bakhuvudet ändå. Jag kände mig konstig som åt som hockeygrabbarna i klassen, varken mina vänner eller jag förstod hur mycket jag behövde för att klara träningen. En gång i trean på gymnasiet nöp en vän mig i sidan, skrattade och frågade när jag "skaffade de där". Mina lovehandles, alltså. Och jag, som aldrig haft någon åsikt eller uppfattning alls om min kropp, kom fram till att de skulle bort. Bara de där handtagen. Jag ville ju vara fin i balklänningen.

Jag började dra in på maten, tränade ännu mer och gick ner lite i vikt, och så började komplimangerna hagla. Och sen var jag fast.

Jag flyttade till England efter studenten, och där fick min kropp väldigt mycket uppmärksamhet. Tjejer kom fram till mig hela tiden i baren där jag jobbade, och sa att de ville se ut som mig. Killar kom fram och sa att de ville att deras flickvänner skulle se ut som mig (aj, vad arg jag blir av att skriva det här!!). Folk stod runt mig på gymmet och tittade när jag bänkpressade imponerande mycket för att vara så liten. (Måste få påminna mig själv om en sak: De flesta i den förort till London där jag bodde hade knappt klarat grundskolan, deras allmänbildning byggde på skvallertidningar och merparten knarkade.. Inga människor vars sanningar man tror på när man är frisk).

Jag insåg själv, trots alla komplimanger och kommentarer, att jag vägde alldeles för lite. Jag sökte hjälp, men läkaren jag kom till sa bara "Wow! You've lost that much in such short time? That's impressive.. But if you feel unhealthy, work out more. That'll make you stronger." Tack för den.

Jag försökte börja äta, men när kroppen fick mat och jag slutade sätta upp regler så började jag hetsäta..

Det här var alltså 2007. Jag har försökt ta mig upp sen dess, men varje gång jag har kommit framåt så har jag träffat någon som har bekräftat att ÄS är rätt, jag är fel. Jag har nog sökt mig till såna, om jag ska vara ärlig.. Dock inte den här gången.

Den här gången väljer jag att lyssna på alla de som var oroliga. Som sa att jag var för smal, som frågade hur jag mådde. Som säger att jag är fin när jag är jag. Man väljer själv.

Vad fina ni är, som är glada för min skull! Jag var så speedad, exalterad och glad igår att jag inte kunde sova.. Kul att jag får sömnproblem både när jag mår dåligt och när jag mår bra, haha.

Tog mig upp imorse i alla fall, hade till och med hunnit till skolan i tid om jag bara hade lyckats gå ut genom dörren. Jag är helt otrolig, det tar hundra år att komma fram till om jag ska utsätta andra människor för mitt anlete eller inte. Jag kom jättesent idag igen, men stannade hela dagen. Fem timmar föreläsningar!! Och jag dog inte ens. Vanligtvis brukar jag behöva gå hem efter 25 minuter, för att jag håller på att svimma av trötthet och huvudvärk.

Jag fick med mig Sara hem på lunch. Mitt sociala liv nowadays skrämmer mig nästan..

Tyvärr tog jag slut helt när jag kom hem. Lämnade målningen till Jocke och försökte laga mat istället. Var alldeles för trött och blev stressad, likamed blev jättearg på J för att han är med en sån sopa till tjej som inte ens kan koka pasta, tärna kassler, riva ost, vispa ägg och steka lök samtidigt.. Ehm. Det blev i alla fall gott.

Har bjudit in lite folk på fest här på lördag. Direkt när jag hade gjort det så ångrade jag mig. Varför skulle de vilja komma hit? Tänk om ingen kommer? Tänk om de inte har trevligt? Jag orkar inte bli dissad, och då är det ganska dumt att bjuda in till fest. Klart jag blir dissad, hur många gånger har inte jag tackat nej till fester, liksom..?

Nu ska jag sova. x

Skrev det här för några dagar sen, så jag håller inte riktigt med mig själv längre (haha, jag är äckligt peppad just nu!). Men ändå. Jag förundras över hur min hjärna fungerar:

Jag tycker att vackra kvinnor är såna som det syns på att de mår bra. Såna som har en kroppsvikt som är naturlig för dem (det brukar ju synas på ansiktet). Såna som är naturliga, det är så vackert! Ändå har jag helt ofrivilligt fastnat i det sjukligt smala idealet och allt tänk kring det.

Jag ser upp till kvinnor som är starka och stolta. Såna som dominerar motståndaren i ringen, såna som ensamma uppfostrar sina barn, såna som är sig själva. Ändå vill jag vara mager, liten, vek, hjälplös.

Jag värderar humor, intellekt och omtänksamhet högt när det gäller andra människor, medan jag är ointresserad av hur de ser ut. Ändå är jag helt övertygad om att mitt utseende avgör vad andra tycker om mig.

Jag har alltid tyckt att sköna tjejer är såna som gör vad de vill med sina liv, såna som är sig själva. Såna som boxas eller klättrar eller surfar eller skejtar för att de vill det. (Hm, som jag var förut? Det var intressant). Ändå klamrar jag mig fast vid ätstörningen, trots att den plockar bort alla såna sidor hos mig.

Jag tycker att killar som tänder på magra tjejer är äckliga. (Förlåt). Kan de inte hantera riktiga kvinnor? Vill de ha någon som är svag, så att de själva kan känna sig manligare? Varför gillar de kvinnor som ser ut som.. barn? Vidrigt. Ändå saknar jag bekräftelsen som jag fick av såna killar.

Jag anser att kärlek är att älska villkorslöst. Kärleken är blind, det handlar inte om utseende utan är mycket djupare än så. Ändå är jag övertygad om att Jocke kommer lämna mig en vacker dag - och tala om att det är för att jag inte är smal längre.

Ge mig en vettig förklaring på det här, tack.

Har lovat mig själv att faktiskt läsa den nya kursen som startade igår. Jag misslyckades igår, jag var helt enkelt omotiverad. Nya tag idag, men redan efter frukosten så gick det åt helvete. Jag tänkte gå osminkad, kom fram till att jag inte kunde det, sminkade mig, kom fram till att det inte hjälpte, blev sittandes i sängen tills föreläsningen redan hade börjat. Smsade Sara och gnällde lite över att jag inte var kapabel att ta mig de 200 metrarna till skolan, men hon peppade mig så idag har jag varit på tre timmars föreläsning! Det handlade om Plan- och bygglagen, Miljöbalken, översiktsplaner och detaljplaner, och sånt har jag redan läst på KTH. Det var trevligt att vara bland folk, och en tjej i klassen frågade vad jag tränar för att få så snygg rumpa.. Sjukt stolt berättade jag att jag inte tränar alls. Got it from my mama. Heh.

Tog med Sara och Muca hem på en fika, det var riktigt trevligt att inte umgås över en uppsats med deadline alltför snart.

Nu, ladies and gents, ska ni få höra!

Jag slutade träna i januari förra året, med undantag för en period med löpning förra sommaren. Sen dess har jag inte tränat alls. I helgen fick jag ett erbjudande om att dansa billigt i 13 veckor på Tony Irving Dance Academy. Erbjudandet marknadsfördes med "kom i form", "beach 2011" och "en dansares kropp", men det är en dansskola, inget gym. Jag har alltid velat lära mig dansa, men tänkt att dans är för snygga tjejer (!). Nu blev jag galet peppad! Mailade min terra, smsade Anna för råd och diskuterade för- och nackdelar med Jocke i timmar.

Jag är livrädd för att bli träningsberoende. Livrädd för att tro att jag behöver träna för att trivas med mig själv. Livrädd för att börja fokusera på förbränning eller träning för en snyggare kropp. Livrädd för att få ångest om jag inte orkar träna.

Men.. Jag älskar att använda min kropp. Jag saknar ihjäl mig efter boxning. Jag är förbannat less på att ätstörningen bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag kommer börja träna någon gång, och det vore skönt att göra det medan jag har min terapeut som stöd.

Det viktigaste är att jag vet att jag kan acceptera min kropp när jag inte tränar. De senaste tre dagarna har jag gjort det, men räcker det? Jag kommer kunna se tillbaka på bilder från nu, och veta att det inte hände så mycket. Jag som helt otränad är inget monster. Eller kommer jag inte se det? Jo? Nej?

Såhär har jag hållit på i tre dygn. Insåg tillslut att erbjudandet hade medföljande ångerrätt.. Jag ringde dansskolan och gjorde lite research.

"Det är en tjej i telefonen, hon är ätstörd. Kan du prata med henne?"
-Eh. Jo. Hej. Alltså. Min kropp klarar träning, men jag pallar inte om lektionerna fokuseras på kroppen och förbränning och "beach 2011" och sånt tjafs. Håller ni på med sånt?

Jag är ganska stolt över min efterforskning, och idag var jag på street-lektion. Jag är sämst i världen på att dansa!! Haha. Trodde verkligen inte att jag skulle vara så okapabel att följa en 20-sekunderskoreografi.. Men jeez, vad roligt det var. Inget träningssnack ihuvudtaget, det var underbart.

Åh, vad jag är glad. Mitt liv är på väg tillbaka.

..hade jag inte som rubrik igår. Ändå slog jag läsarrekord. Yay.

Jag har tagit bort bilden på mig själv som jag la ut förra veckan. Pratade med min terra om det, och han påminde mig om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk just nu. Jag är sjuk. Även om det kändes helt rätt när jag la upp bilden, så kanske det inte gör det sen. Jag tyckte i alla fall att det var bra att få bevisa för mig själv att jag inte behöver gömma mig för omvärlden när jag har dåliga dagar. Tack för att ni hjälpte mig att bevisa det.

Vad bra det är att bli ifrågasatt. Jag inser ju, när jag skriver om hur jag äter och lever, att jag verkligen tror på det. Och jag förstår varför när jag förklarar det för andra.

Trött dag. Åkte till Fridhemsplan, mötte upp Jocke och handlade sista färgen till rummet. VI har nämligen kommit av oss lite med flytten.. Drack kaffe på McDonald's (kände mig som en tant där, fullt med folk som hånglade i sofforna och kladdade på läppglans mellan tuggorna) och handlade mat. Intressant utflykt. Intressant dag.

Men nyss blev dagen intressantare, Matilda kom nämligen förbi på lite te. Det gör mig glad, dels för att jag blir så stolt över att jag bjuder in henne trots att jag är trött och seg och inte kan visa mig från min bästa sida, dels för att hon är bra.

Var det någon som var på Hillevi Wahls föreläsning på Medis igår? I så fall, var den bra?

Gillar inte att du ber om ursäkt för att du skriver. Sluta med sånt!

Antar att far din inte är ätstörningsläkare.. Människor som äter tillräckligt mycket och tillräckligt ofta blir inte tjocka. Jag tror på det, och jag har som sagt sett bevis på det. Logiken ligger i förbränningen. Men det är upp till var och en av oss att våga prova. Om det inte fungerar att äta så mycket så fine, svält dig och hetsträna igen. Men det är väl värt ett försök? Du håller inte vikten med din järnvilja, tro mig. Men du plågar dig själv genom all kontroll.

Jag vet, det är skönt med kontroll. Man behöver inte tänka på så mycket annat. Men jag tycker att du ska fråga dig själv om det är så du vill ha det. Jag äter sådär mycket, jag tränar inte, jag är normalviktig och jag mår så jävla mycket bättre än förut. Jag är helt övertygad om att jag inte kommer bli tjock, däremot jobbar jag fortfarande med att acceptera att jag aldrig mer får vara mager. Inte om jag vill må bra, alltså.

Jag avfärdar andras matvanor och kommentarer. Ibland är det svårt, men då kan jag luta mig tillbaka på att jag har fakta på att kroppen fungerar på ett visst sätt, jag har fått tillbaka min hjärna (kan se på TV, förstår skämt, kan läsa och föra konversationer), mina ögon ser mer levande ut, jag är piggare, jag vågar fika med mina vänner, jag kan fokusera på det sociala när jag går och fikar, jag känner mig fri. Sa jag att det är värt det?

Klart de tar emot dig på en ätstörningsklinik, du är ju ätstörd. Försök igen. Det är värt det! Åh, jag vill hjälpa dig. Det är så jävla värt det!

Ema:
"Hur HUUUUR hanterar man omgivningens matvanor?! Både de jag lever med själv samt kompisar äter så väldigt mycket mindre än mig och ändå kan de vara både tjocka och smala. JAG FATTAR INTE!!! Och jag fattar extra mycket inte hur jag ska kunna sätta i mig sådana mängder utan att bli större än dem?! Och varför säger alla olika angående hur mycket man ska få i sig? Och varför kan jag inte bara våga fullt ut på riktigt för?! Jag vill kunna äta ordentligt men jag vill vara smal på samma gång. Så är det bara..men är det naivt att hoppas på? När jag ser på min omgivning ter det sig extremt naivt.. speciellt eftersom jag inte rör på mig nästan alls. Herregud, när ska man komma ur den här jävla karusellen.. och inte verkar kompisarna vara mindre ätstörda, alla tänker på kalorier och förbränning. JAG VILL INTE VARA SÅ!!!!! argh. behöver hjälp men vet inte vartifrån. :/. Kram, din blogg är bäst och sorry att jag avreagerade mig litet för mycket i den."

Blir så stolt att jag inte kan sitta ner. Jag har skapat en plats där såna som jag kan avreagera sig. Snyggt!!

Det här är väldigt svårt. Jag kan svara något idag och känna mig kaxig och stensäker på att det här konceptet fungerar, och så kanske jag ändå ligger och hulkar imorgon, helt övertygad om att allt kommer gå åt helvete. Men idag är en lämplig dag att svara, för jag mår väldigt bra och är därmed klar i huvudet (tackar maten för det).

Jag har en vän som jag upplever äter riktigt bra, jag bodde med henne när jag flyttade till Stockholm. Men hon är den enda (förutom de före detta Iduntjejerna som jag lärt känna nu). Hon är förresten en grym förebild, en oerhört härlig tjej som orkar massor, är väldigt social och som är smal och snygg. Mina andra vänner är tjocka och magra och allt däremellan. Jag tänker såhär:

Vissa av mina vänner äter för lite, det är ingenting att eftersträva. Vissa äter för sällan, och deras förbränning fungerar inte som den ska. Det är inte heller något att eftersträva. Många äter för lite under dagen, och så tar de igen det på kvällen. Eller så "står de emot" kvällssuget ett par kvällar, tills det exploderar. Många jojobantar, de är som besatta i perioder. Det fungerar inte, de varken mår bra eller går ner i vikt.

Såna matvanor bidrar till trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter och klassikern; brutala humörsvängningar. Suget efter mer mat ger ångest, misslyckade dieter gör dem ledsna, många har dålig självkänsla, de flesta har lätt för att gå upp i vikt.

Att äta så "mycket" som vi ska, och så ofta som vi ska, det gör att kroppen hittar sin naturliga idealvikt. Den trivs på en hälsosam vikt, och kommer vilja stabilisera sig där. Och det har ingen betydelse att du inte rör på dig! Jag har lunkat runt en del de senaste veckorna, eftersom det har varit fint väder och jag har haft trevligt sällskap. Innan dess gick jag till tunnelbanan de dagar jag skulle till SCÄ, annars stannade jag hemma. Det har varit viktigt att bevisa för mig själv att jag inte blir stor av att inte träna, och tadaaa - det blev jag inte. Varför så många är magra eller tjocka, är för att de inte äter som de ska. Förbränningen fuckar, kroppen blir orolig.

Du kan alltså äta som du ska, och vara smal ändå. Dock inte mager, men det kommer du ändå inte vilja vara när du blir frisk. Kom ihåg det, hur otänkbart det än känns nu.

Ibland, när det känns långt borta att acceptera en omager kropp, då brukar jag se det som en tävling. Jag vs ÄS. Du vet hur det är när man bråkar med någon, och man har usla argument men bara måste vinna debatten. No mercy.

Det finns faktiskt många intressanta, kloka och underbara människor som inte bryr sig, som har annat att prata om, även om det känns som om hela världen är besatt av kalorier och magra kroppar. Jag vill vända alla, frälsa alla och få alla att förstå hur våra kroppar fungerar. Men jag kan inte göra det. Jag leker Jesus, och vänder andra kinden till.

(Källor: Min terra på SCÄ, dietisten på SCÄ, läkaren på SCÄ och ma propre expérience).

Anonymous:
"Hej, jag undrar hur mycket godis du äter för att det ska motsvara ett fullvärdigt kvällsmål? Om du äter godis, räknar du alltid det som ett mellanmål då eller äter du ibland godis utöver schemat? Vad rekommenderar SCÄ? Hur ofta och vilka mängder kan man äta utöver schemat utan att gå upp i vikt?

Enligt SCÄ's matschema, dricker man mjölk eller vatten till maten? Äter man knäckebröd till maten eller frukt?"

Hey you.

När jag äter godis som mellan- eller kvällsmål har jag blivit rekommenderad ungefär 150 gram lösviktsgodis eller Twix/Japp dubbel/Brejk dubbel/kexchoklad etc.

I början, när man ska bygga upp kroppen och lära sig äta sina sex mål om dagen, då kan kroppen behöva mer matiga mellanmål. Då är det bättre att äta godis utöver de andra målen. Jag har ju hetsätit förut, så när jag började min behandling var jag livrädd för att inte bli nöjd. Då vågade jag verkligen inte äta godis som mellanmål, eftersom det inte är lika mättande, så då åt jag det alltid utöver matschemat. Nu är jag nästan alltid nöjd så nu äter jag oftast godiset som ett mål. Men vissa dagar blir det fortfarande utanför schemat.

Min terra sa något om att jag kan ha en dag i veckan då jag äter hur mycket godis/chips/ostbågar jag vill, förutom den mängd godis jag redan äter. Jag kommer inte gå upp i vikt av det, eftersom jag äter som jag ska annars och därför håller igång en bra förbränning. Det förutsätter förstås att jag inte kompenserar, för då kommer jag få tillbaka "passa på"-känslor och börja hetsäta igen.

Jag har fått förslag på tre olika varianter av dagmatsedlar, och på de bilderna syns ett glas mjölk per dag, ett glas juice per dag och en öl per dag (yay! Hade glömt de här bilderna). Vid varje lunch och middag syns en frukt eller en hårdbrödmacka, eller både och.

Jag tror att det är viktigt att inte hänga upp sig på mängderna. Det är bra att ha riktlinjer, men blir det mer ibland så händer det ingenting för det. Kroppen kan hantera det, särskilt när den får i sig tillräckligt i övrigt. Förbränning, du vet.

Good luck!

Vilka bra frågor jag får. Bra som i genomtänkta, och bra som i svåra. Jag ska plita ner något riktigt vettigt imorgon!

Jag är fortfarande helt exalterad efter filmen igår. Det ryckte i hela mig när jag försökte sova, jag vill boxas..!

Idag har Hampan varit här. Han, jag och Jocki tog en långpromenad i det fina vädret. Jag älskar platsen där vi bor, ska aldrig flytta härifrån.

Träning är oerhört ångestdämpande. Det var så det började för mig, när jag stod på löpbandet eller crosstrainern eller Body Pump-passet så försvann all oro. Särskilt skönt var det om träningen gjorde ont, gärna lite blodsmak i munnen. Men att dämpa ångest med träning är destruktivt. Friska människor kan använda det som en lugn stund för sig själva, de blir avslappnade och endorfinerna gör gott. Men det fungerar inte så på oss sjuka, det blir bara en verklighetsflykt och det krävs mer och mer, hårdare och hårdare pass för att få den där ångestdämpande effekten. Dessutom blir det ju ett beroende, vi mår dåligt när vi är utan träning, och ett beroende är aldrig något positivt.

Att ligga på rygg och lyssna på hög musik, eller att strosa (ströva/vanka/flanera/hasa) runt i skogen, det är inte destruktivt. Viktig skillnad där.

Jag vet, det känns vekt och dumt och väldigt ointelligent att inte klara av att äta som man ska. Men jag resonerar inte så om någon annan som har de problemen, så jag väljer att tycka att inte heller gäller mig.

Lycka till!

Rev muren idag. Bra beslut, måste jag säga.

Mådde dåligt som fan första halvan av dagen. Jag och J sov i olika rum, jefla moget av mig att gå iväg men jag pallar inte när vi är ovänner. Jag ville gråta eller skrika eller slå eller prata, men av någon anledning så resulterar den viljan alltid i ångest. Jag hatar det. Blir helt paralyserad och får ont överallt, och alla känslor växer sig enorma.

Kom på en sak nu, när jag skrev det där. Förr trodde jag att jag skulle dö om jag inte åt, kräktes eller tränade bort såna känslor. Jag är bra, väldigt bra.

Vi pratade i alla fall till slut. Vi hamnar i en ond cirkel när jag inte låter honom visa att han älskar mig, samtidigt som jag känner mig äcklig och hemsk och oälskad när han inte gör det. Jag vet inte riktigt hur vi ska komma ur det, men.. Fan. Varför kan jag inte bara få vara kär?

Tog en promenad till Brunnsviken. Det hade varit väldigt mysigt, om inte herr Minst Romantisk I Världen hade haft på SVT play och herrarnas skidskytte på telefonen.. Haha. Shoppade en sjukt snygg blomma på Plantagen på vägen hem, gotta show you.

Tack för en bra fråga, Sara.

"Hur vågar man sluta kompensera? Jag hetsäter/överäter och kompenserar med träning vilket leder till att jag känner att jag kan hetsäta mer just för att jag tränar vilket leder till jättemycket ångest när jag ätit mycket, och när jag får ångest äter jag ännu mer, och sen får jag ännu mer ångest för att jag inser att jag inte kan träna bort det och i värsta fall äter jag ännu mer för att döva ångesten. Jag hoppas du förstår. Jag har insett att jag borde göra något åt det här och antog att det gällde att sluta kompensera men HUR GÖR JAG DET???"

För det första; jag förstår. Jag har nästan glömt att det var så, men jag förstår precis.

Steg ett för mig var att ledsna. Alltså inte bara känna att det var jobbigt och skamligt och skit, utan känna att nu är det fan nog. Steg två var att förstå varför jag hetsåt; kroppen ska skrika på mat i enorma mängder om den riskerar svält. Steg tre var att våga försöka.

Min terapeut på Idun har berättat att när min kropp är i svältläge (om den får för lite mat, mat för sällan, om maten kräks upp eller laxeras ut, om all energi går åt till träning etc) så kan jag inte stå emot det begär som kroppen signalerar. Det ska inte gå. Det finns alltså ingenting som heter sluta hetsäta, utan allt handlar om att sluta kompensera. Men det har ju du redan förstått!

Sen sa han att om jag äter sex mål mat om dagen, tillräckligt mycket (se detta inlägg) så kommer min kropp att hitta en för den naturlig, stabil idealvikt. Den vikten kommer hamna inom spannet normalvikt. Eftersom jag var underviktig så innebar det att jag skulle gå upp i vikt, medan det för överviktiga innebär att de går ner om de gör samma sak. Det här lät såklart bara som bluff och båg, men karln har ju lite erfarenhet så jag vågade inte säga emot.

Och sen sa han att jag inte ska rubba de här måltiderna. Oavsett hur mycket jag överäter eller hetsäter, eller hur ledsen och tjock jag än känner mig, så ska jag äta varje mål vid rätt tidpunkt och i rätt portionsstorlek.

Jag gjorde som han sa, och simsalabim (eller som vetenskapen tidigare bevisat, kanske?) så blev min kropp nöjd och normalviktig.

Eh, just det. Svaret på din fråga är:

1. Ät!

2. Sluta helt med allt du gör för att kompensera, det är min teori. Det är så lätt att hålla fast vid att "träna lite när det känns som allra värst", "kräkas bara när det har blivit 'alldeles för mycket'" eller "äta lite mindre bara idag, det kan ju inte skada". Sluta! Det skapar förstås en massa ångest att förvägra sig själv alla kompensationsmetoder, men det är det enda rätta och det fungerar. Och ångesten går över. Vet inte om du har läst det här, men där har jag skrivit ner metoder som jag använder för att hantera ångest.

3. Våga prova, våga göra det fullt ut och våga fortsätta även om det inte fungerar i början. Det kan ta veckor och månader innan kroppen vågar lita på dig. Men jag kan betta min kanin på att du kommer sluta hetsäta om du följer mina råd.

Kör hårt, och ignorera okunnigas kommentarer om att du slutat träna. Det fungerar, och det är så jävla värt det!

Startade dagen med min sämsta redovisning någonsin. Det märkliga är att det inte rörde mig i ryggen! Sara och Muca gjorde sina delar jättebra, så de påverkades inte av min usla prestation. Får jag erkänna att det är skönt att vara värdelös ibland?

Halvtid i Idunmatchen!! Jag och terran pratade om delmålen och slutmålen som vi satte upp första veckan. Jag kan redan bocka av mina slutmål, sjukt stolt! Delmålen har jag tyvärr inte uppnått, men det var nog lite naivt att tro att jag skulle ha släppt kroppsångest och börjat lita på Jocke redan nu.. Slutmålen var att äta sex gånger om dagen, bryta ätstörda vanor och mönster, vidmakthålla förändringarna och uppnå en normalvikt.

Jag älskar yogan på Idun. och jag älskar instruktören! Har funderat mycket över ordet trygghet de senaste dagarna, och hon är verkligen definitionen av trygg.

Idag slutade Tove. Sorgligt, men det är verkligen nyttigt att se att det tar slut. Det går fort som fan, och det gäller att ta vara på Iduntiden.

Den här veckan har varit som vädret idag, jättemörkt och jätteljust på samma gång. Jag har lärt mig mycket, blivit införstådd med hur långt jag har kommit, tvingats ta en funderare över min motivation och.. ja, blivit väldigt motiverad igen.

Tog en möcke mysig fika med Therese och Johanna efter Idun. Vad jävla trevligt livet är, har ni tänkt på det?

Jag håller på att bygga en mur. Det är nog en dålig idé egentligen, men jag måste. Ni vet, sometimes we put up walls..

Är trött som fan, yao. Har haft magont över vår lilla sketna Värmlandsuppsats i veckor nu, men ändå inte lyft ett finger. Imorgon ska den in, så vid kvart i åtta ikväll satte jag igång. Det börjar kännas riktigt obehagligt att jag inte kan få saker gjorda, jag borde verkligen vara sjukskriven.. Har lyckats skriva min del i alla fall. Inte mycket att hänga i julgranen, men jag antar att mina kurskamrater inte förväntar sig särskilt mycket.

Idag var en ledsen dag på Idun. Jag känner mig som en dålig vän, jag lyckas inte stötta när det behövs som mest. Och jag blir uppgiven när mina gruppkamrater inte utnyttjar Idun fullt ut, det är så otroligt viktigt att ta vara på tiden men jag lyckas inte övertyga alla om det. Dessutom målade jag ett klockrent självporträtt som inte direkt lyfte mig. Avslutade dagsvårdsdagen med att gråta på tunnelbanan efter att ha sett reklam för VictoriaMilan, en dejtingsida för de som vill "göra livet levande" genom att ha en affär. Jag vill att världen ska vara en fin plats, och jag blir lika besviken varje gång det motbevisas.

Vad negativt det blev. Så är det inte egentligen. Jag har varit väldigt frisk idag, ledsen och nere sådär som friska människor är ibland. Linda, som slutade i vår Idungrupp förra veckan, har hängt på SCÄ idag. Jag saknar henne, så det gjorde mig glad. Och Harry har spenderat kvällen med att tvätta Joakim i öronen, medan han spelade TV-spel. Det får mig alltid på bra humör.

Besöksrekord!! Kan rubriken "nakenbilder" ha något med det att göra, månne?

Ni är fantastic, och jag är på banan igen. Det är det fina med att ramla pladask hela tiden, lika många gånger får man vara med om den härliga känslan som det innebär att resa sig.

Jag har varit på Idun idag, och självklart ska jag inte hoppa av. Jag är verkligen tacksam för allt klokt jag har fått höra idag.

• Det är för mycket begärt att jag ska vara nöjd med min kropp nu, jag har alltid varit missnöjd med den och jag är mitt i en behandling. Det tar tid.
• Istället för att tvinga mig själv att acceptera min kropp bör jag strunta i den. Vara neutral. Fokusera på annat. Jag kan ändå inte se den på ett objektivt sätt nu.
• I min kategori "Förebilder" har jag samlat vackra kvinnor som jag verkligen ser upp till. Tack för påminnelsen!

Efter Idun promenerade jag och Therese in till stan. Igår tog jag mig inte ens ut ur vårt rum, så det var skönt. Det är så härligt att lunka omkring i stan för att det är soligt och mysigt, jag älskar att jag inte missbrukar träning längre! Vi gick förbi slottet och såg Marit Bjørgen och Emil Jönsson vinna varsin sprintsemifinal. Såg även Malin Cederbladh (aka Anette Sundberg). Starstruck..

Åt middag med Jockiboi, sen åkte jag till Anna. Hon är bra. Väldigt bra. Jag kom hem och tyckte om mig själv.

Funderade ganska mycket innan jag la ut bilden på mig själv, och ännu mer efteråt.

Det jag har kommit fram till är att den är bra. Det ligger billions and billions av bilder på snygga, retuscherade, "perfekta" kroppar ute på nätet. En och annan mänsklig människa kan väl inte skada?

Jag har väldigt lätt för att isolera mig när jag känner mig nere. Jag kan stänga in mig i dagar (och veckor) för att jag känner mig ful. Jag hatar att jag gör så, och jag visade upp mig halvnaken en dålig dag för att jag vill att det ska vara okej. Det fungerade!

Tack för att ni tycker att jag är fin och modig. Ni är fina och modiga.

När Jocke kom hem och sa att han hade vaknat av att Harry spelade gitarr inatt, så förstod jag att det inte var en konstig dröm. Vi har en konstig kanin. Han har en gitarr bredvid buren (som han är instängd i på nätterna för att inte leva rövare för mycket), och pinnar att gnaga på inne i buren. Dessa kombinerade han last night; han stack ut en pinne genom gallret och petade på strängarna. Han förde ett jävla oliv (oliv?) och just då var det inte roligt alls. Jag och Jocke vaknade och gnällde på varandra om vem som skulle avbryta trubaduren, och sen somnade vi om utan att reflektera över vår kanins gehör. Fascinerande! Och otäckt.

Hoppas att Herr H lyckats lätta upp stämningen lite efter mitt förra inlägg. Och hoppas att det inte var provocerande. Är kroppar provocerande? De kanske är det. Jag vill i alla fall acceptera min. Så bilden får ligga kvar.

Har haft starka funderingar på att byta inriktning idag; det känns så mycket lämpligare att driva en pro ana-blogg.

Igår tyckte jag att det var en bra idé att ta bilder på mig själv. Tänkte att det skulle få mig att "acceptera". Det slutade med att jag gjorde slut med Joakim, bestämde mig för att hoppa av Idun och grät i timmar. Imorse var jag helt borta, sådär trött som man bara blir av ångest. Jag hade tänkt ringa min terapeut och säga som det var, men jag vaknade halv två och mådde skit. Förkyld och med ännu mer ångest än igår. Har spytt ett par gånger, tål inte snorkänsla kombinerat med själanöd.

Jag blir så besviken på mig själv. Dels för att jag har sumpat min fina, smala kropp som gjorde att det var okej att jag levde, dels för att jag fortfarande tänker så.

Jag har tittat på bilderna från igår igen. Ingenting värt att få självmordstankar av. Nu sitter jag och dricker cola. Vanlig cola. Jocke (som av någon anledning fortfarande tycker att han bor här, jag är sämst på att göra slut) erbjöd sig att köpa något som mildrade illamåendet och jag insåg att idag är dagen då jag börjar dricka läsk med kalorier i. Såna här dagar är det ju extra viktigt att inte smöra för ÄS.

Det blir ingen pro ana av mig. Jag vill bli frisk, vill att alla ska vara friska. Jag vill att det ska vara okej att se olika ut och jag vill trivas med min kropp. Jag har bara jävligt långt kvar. Förlåt.

Frågade om färdigrätterna idag. Jag har kommit ganska långt med maten, så jag kan som sagt oftast känna själv om jag blir mätt på en färdigrätt eller om jag behöver något till. Oftast behöver jag det. Jag struntar i kcal-innehållet, det ska du också göra.

Dietisten gav mig i alla fall ett riktmärke: När jag har en dålig dag (märks tydligt på beslutsångest, irritation och tjockkänslor) och inte känner mig lika säker som vanligt, då ska jag alltid ta en macka eller en banan till färdigrätten. Alltså är det en bra idé att alltid göra det tills du har blivit säker och fått tillbaka normala hungers- och mättnadskänslor.

Äntligen Idunvecka.

Pappa var med på samtal idag. Det känns bra, han tvingades liksom lyssna och kanske förstå att han är viktig för mig. Jag fick ett eget samtal med terran också, behövde gråta lite. Vi har en ny tjej på Idun, möcke trevlig precis som resten av gruppen. Sen.. minns jag inte så mycket mer av dagen.

Har låtit Harry hälsa på vårgeggan idag, och nu ska jag yoga lite innan jag sätter igång och pluggar.

Fan, vad jag är tråkig. Är det här inlägget klart nu? Nej, det är det inte.

Jag mår dåligt. Jag är så #%/)+"##!! missnöjd med min kropp och mitt utseende att jag inte vet om det är värt det. Har träffat och sett mängder med tjejer som har blivit friska från sina ätstörningar, och varenda jävel är snygg och smal och bra och.. fan. Jag trodde i min enfald att jag skulle bli en av dem. Naivt.

GAH, jag blir galen! Vad spelar det för roll? Ni har ju sagt att jag är fin, vad har jag för rätt att säga emot er? Vad säger det om mig, att jag tycker att jag borde se ut på ett visst sätt för att jag är tjej? Jag är fan årtusendets sämsta feminist. Och jag blir galen! Jag vill bara vara. Fans helvetes jävla.. fan. Låt mig bara vara.

Jag har haft ångest sen jag vaknade idag, och för en stund sedan kom jag på att jag skulle läsa det här. Jag har just räddat livet på mig själv - hög musik i corpse position och jag kan tänka klart igen. Tack, mig själv.

Ja. Vi måste ta vara på våra liv.

Tack för kloka ord. Igen.

Jag mår inte särskilt bra just nu. Försöker som sagt ignorera alla känslor, men jag känner mig lite som en aktiv vulkan. Sådär så att det inte går att ta djupa andetag, någonting sticker och trycker i bröstet. Idag skulle vi till syster, så vi promenerade till KTH och tänkte åka tunnelbana därifrån. Jag ville, men jag kunde inte. Så jag åkte hem istället. Jag känner mig som definitionen av hej-kom-och-hjälp-mig, både inuti och utanpå.

Tvekar starkt på om jag vill bli frisk. Men det är skitsamma, jag måste ju försöka. Dessutom tvekar jag ännu starkare på om jag vill vara sjuk. Jag vill inte gå tillbaka till att tänka på mat dygnet runt, leva i en låtsasvärld, hetsäta och kräkas. Jag tröstar mig med att jag åtminstone kommer vara snygg när jag blir äldre - det finns inget skabbigare än magra medelålders kvinnor. (Tänk Teri Hatcher och Madonna). Yes, där var jag elak. Eller nej. Eller kanske. Men fan, rädda sig den som kan liksom.


Citat Don't mind me:

"Javafan, nu provar vi att vara friska. Vi har ju provat att vara sjuka ganska länge och det var nog inte så himla trevligt som det kan framstå nu (varför sökte man då hjälp?). Det jobbigaste är nog att vara i mellanläget, att hela tiden behöva göra saker som känns fel och stå ut med ångesten som följer. Man vet inte hur lång tid det kommer ta innan det känns annorlunda och det är väldigt frustrerande. Men det måste bli bättre, det bara måste det."

Klockers! Det är ju själva fan att det känns så jävla glamouröst att vara smal och ätstörd när man står här i gränslandet. Men självklart blir det bättre. Och självklart, nu kör vi. Inte sådär high-five-nu-tar-vi-hem-det-här-kom-igen-kör-stenhårt-krossa-allt-motstånd-militärattack-"nu kör vi", utan mer.. Ja. Nej. Jag skippar hårdhandskarna, min strategi är istället att kväva sjukdomen långsamt. Låta den smaka på sin egen medicin, så att säga. Mohahaha.

Jag har inte haft tid att blogga idag, fullt upp med att skriva ner era fina ord i Skrytboken.. Heh.

Dagen har spenderats i umgänge. Jag och Jocke mötte upp en Östersundsvän på Stureplan och hängde med honom en kort sväng i stan. Det var läskigt, vi har inte setts sen jag vägde nio kilo mindre och hade fin hy och var snygg och.. äh. Han såg inte så chockad ut, och det var trevligt. Sen gick jag och pöjken till Skeppsholmen och mammas båt, och umgicks med hela min familj. Den enda som fattades var herr svåger. Det var jättetrevligt, barnen var underbara och det var fint att träffa mamma igen. Det är hundra år sen sist. Vi dumpade syster och kids i stan och åkte till Skanstull för indisk mat. Gott!

Den här dagen är så jävla otippad. Jag vaknade och kände mig tjock, äcklig, trött och ångestfylld. Ville ingenting. Satte på mig jeans (!), utsatte mig för läskigheter med Östersundskompisen (som är en av dem som tyckte att jag var snygg när jag kom hem jättesjuk från England), gick med på att träffa mamma trots att det alltid rör upp en massa känslor, orkade med timmar med alla barn, såg till att jag fick mat när jag behövde och hade riktigt trevligt. Alla känslor som jag vaknade med har suttit kvar, men jag har lyckats ignorera dem.

Plockade just av mig tröjan efter en veckas konstant kroppshat (jag är periodare), och insåg att jag har förbaskat snygg mage. Ska visa den för Jocke nu.

xx

Jag har börjat lita på mina hungers- och mättnadskänslor, så jag brukar gå lite på känn med färdigrätter. Vissa blir jag mätt av, andra behöver jag en frukt eller en macka eller två mackor till. Jag vet faktiskt inte vad rekommendationen är (alltid en macka till, tror jag), men jag ska kolla det på Idun på måndag. Jag vill också veta, för uppenbarligen kan jag fortfarande slarva när jag har dåliga dagar. Tack för frågan!

Tillbaka i Stockholm. Har inte hunnit hålla ett vakande öga på er alla under veckan, hoppas att ni mår bra. Nu vet jag ju inte om alla bloggare som jag följer faktiskt följer mig, men ändå. Jag hoppas att alla mår bra.

Har pluggat med Sara och Muca idag, det gick faktiskt bra. Jag var skärpt. I typ trekvart, but still. Grät när Jocke kom hem. Vet inte riktigt varför jag erkänner det, för jag tycker att det är lite pinsamt att halvdö av att vara borta från min pojkvän i fem dagar. Det är i alla fall så jävla skönt att vara hemma! Det är en bra utmaning att försöka följa sina rutiner på bortaplan, men jag är inte riktigt redo för det. Tjockdagar äter jag gärna mindre mellanmål eller väljer färdigrätter med minst kalorier i. Det är så lätt att skylla på att jag är på väg, har bråttom. Fattar inte att det fortfarande är så..! Men som sagt, det är svårt att vara hemifrån. Är så glad att jag snart ska tillbaka till Idun, då blir det ordning och reda.

Apropå den kristna tacksamheten för min ätstörning, så har jag har insett att jag har blivit otroligt sympatisk sen jag började ta mig ur sjukdomen. Jag förstår varför människor inte gör ett skit med sina liv, för om det inte finns någon ork så finns det ingen ork. Jag förstår varför människor isolerar sig, för vem vill vara social när ingenting känns roligt, när det inte existerar någon som helst energi, när hjärnan är långsam och det ändå inte går att förstå vad andra människor säger? Jag förstår varför människor kan lägga sig ner på gatan och kippa efter andan mellan hulkningarna, för jag skulle kunna göra precis samma sak själv. Jag förstår varför människor missbrukar droger, för ångest är den mest svårhanterliga känslan som finns. Jag förstår alkoholister av samma anledning. Jag förstår varför vissa tjejer tjatar om sina kroppar, för det finns inget värre än när äckelkänslan tar över. Jag förstår varför människor är elaka, för ibland faller jag för frestelsen att gå ifrån mig själv för en stund. Jag förstår varför människor är svartsjuka, för jag är värst av dem alla. Jag förstår varför människor är otrogna, för det handlar alltid om 1. en osäkerhet som gör att människor vill förstöra sina förhållanden genom att visa vilka svin de är, eller 2. en osäkerhet som gör att människor söker bekräftelse. Jag förstår varför människor inte orkar höra av sig till sina vänner, för varje måste eller borde kan vara som att bestiga ett berg. Jag förstår varför människor kan verka dumma, för med näringsbrist och hjärnan full av självhat och ångest så är det svårt att framstå som skärpt. Jag förstår varför människor tar livet av sig, för exittankar är den bästa ångestenmedicinen som finns.

Jag har trott att jag kan få människor att förstå mig genom att vara öppen, genom att berätta och genom den här bloggen. Men nu har jag insett att det inte går. Vissa kommer aldrig att förstå. Kanske måste de själva ha stått där framför spegeln och gråtit i timmar. Eller hängt över toalettstolen med spyor i håret och hoppats att pojkvännen inte har hört. Eller legat sömnlösa natt efter natt, ihopkrupna med en stor sten i bröstet, andnöd och ont i magen. Eller slutat försökt föra konversationer för att de tappar alla ord, tappar tråden, tappar fokus på vad den andra personen pratar om. Eller gång på gång försökt fatta beslut som tagit flera timmar, med ångesten växandes inombords. Eller ha sprungit tills de spyr. Eller fått tre dagars panik över en godisbit för mycket. Eller känt den där obeskrivliga lyckan när vågen visar för lite. Eller planerat sitt självmord in i minsta detalj.

Alla borde få sig en touch av ätstörning. Nej.. Kanske inte. Men jag är glad att jag förstår. Sen måste jag erkänna att jag fortfarande inte känner någon som helst förståelse för människor som läser Aftonbladet, ser på Big Brother eller gillar Melodifestivalen, men jag är faktiskt inte frisk än. Så det kanske kommer.

Pappa och lillebror är här, jag har fått dem att gå med på att se Lucky Luke. Kvalitet.

Fan, vad ni är fina.

Jag mår bättre. Har världens bästa terapeut som gjorde en kvick livräddning på telefon idag, så nu är jag på spåret igen. Jag har på något vis lyckats vända den negativa gårdagen till en halvkristen tacksamhet för ätstörningen. Hrm, kanske kräver en förklaring. Men jag orkar inte nu.

Jag är hos Bambi, kom hit igår. Jag ditchade Sara och Muca inför sista intervjun och åkte hit istället. Vi har promenerat med våra åringar idag, Bambi är nästan läskigt snäll. Jag bara väntar på hennes trotsålder.. Har myst i stallet också, och hon är verkligen världens mest lätthanterliga unghäst. Fin är hon också.. Damn, jag vill inte fästa mig vid henne!

Linda jobbar, så jag har följt med hennes pojkvän på fika hos hans mamma, och nu ser vi James Bond. (Härligt skönhetsideal -83, tydligen. Tjejerna ser ut som.. nu).

Som sagt, idag är bättre än igår. Ändå har jag skakat hand med min spegelbild om att aldrig mer visa mig avklädd för min pojkvän. Jag kan nog överleva det här, bara jag slipper visa min kropp. Hoppas att jag ändrar mig..

Haha. Jag hade glömt att du läser, Faran. Tack. Tack, tack, tack. Tack.

Den här dagen gör ont. Jag vet inte var jag ska ta vägen.

Tack, Natanya.

Grattis på födelsedagen, fina Therese! <3

Och grattis, älskade Bosse.

Jag är så jävla trött. Har varit alldeles för nervös, druckit alldeles för mycket kaffe och tagit en snus i kombination med åksjuka en gång för mycket idag. Intervjuerna gick briljant, vi har träffat en omvärldsanalytiker på Region Värmland och näringslivschefen på Forshaga kommun, och båda var jättetrevliga. Vi har hunnit ta en promenad i Karlstad och jag har varit jätteduktig med mattiderna. Fikade bredvid Färjestadspelaren Jörgen Jönsson och fick en fin Värmland-t-shirt av Region Värmland också, möcke trevlig dag.

Nu ligger jag och lyssnar på Lars Winnerbäck och låtsas att jag är olyckligt kär. Det låtsas jag ganska ofta, eller tror snarare. Joakim är i Uppsala med sina vänner, och jag blir alltid skitnervös när han umgås med dem. Jag är så rädd att de ska övertyga honom om att han ska lämna mig..

Måste vakna till nu, ska snart gå på Pitcher's och se Barca - Arsenal. Det kanske hjälper om jag sprättar en folle? Ungefär lika logiskt som när jag skulle stilla min nervositet med en snus tidigare idag - det fungerar inte för ickesnusare, om ni undrar.

Ack Värmeland du sköna, din dialekt kan göra den mest deprimerade glad.

Jösses, vilken fin respons jag fick på mitt skaminlägg. Jag kommer ju fylla Skrytboken med nya komplimanger när jag kommer hem!

Sitter på Karlstads vandrarhem med Sara och Muca, och ska snart sätta igång och förbereda kommunfullmäktigetjänstemannaintervjuer inför imorgon. Jag är nervös, jag kan ju varken finna ord, föra en konversation, hålla tråden eller lyssna på människor, så det kommer antagligen bli katastrof. Som tur är misstänker jag att jag aldrig kommer söka jobb inom Forshaga kommun, så det gör inget.

Vandrarhemmet är.. fint. För vi köpte en krukväxt på Willys till vårt rum.

Jag är alltså på klassresa, well nice. Vi åt på Max på vägen hit, och jag fick kryssa mellan alla kommentarer om hur dåligt samvete folk hade över att de åt så onyttigt, om hur usla de var för att de åt godis på en måndag, över att det var bäst att ta en promenad efter lunchen för att slippa den där fettiga känslan. Jag var grym på att ignorera det, och mina strips och min dip och min burgare smakade mumma.

Är helt slut, har varit bland människor hela dagen och det är inget jag är van vid. Hoppas innerligt att jag slipper ångest och panik under de här nätterna, men det kanske är jag som styr över det? Antagligen. Svammel. Hejdå.

Har tänkt mycket på "den nya generationen", på oss som pratar om oss själva och skriver om oss själva och tror att folk ska bry sig. Jag tror att folk bryr sig. Jag bryr mig. Jag skiter i fiktiva karaktärer eller kändisar och deras retuscherade liv. Jag vill veta mer om vanliga människor; om deras problem, ångest, depressioner, självmordstankar, paranoia, skavanker, osäkerheter, kärlek, lycka. Jag är kanske ovanligt intresserad av livet, men jag tror att det beror dels på att jag har trott att jag har varit ensam så länge, dels att jag är så jävla less på all skam.

För mig handlar det framför allt om skammen med bulimi. Under min period med ortorexi fick jag bara beröm, jag var ju så duktig och ambitiös och hurtig och tog så bra hand om mig själv. Under mina anorektiska perioder har jag också mest fått beröm, jag bodde i England under min värsta tid och där ville alla i den trångsynta, outbildade lilla förorten antingen ligga med mig eller se ut som mig.

Jag har fått nog av dokumentärer om kvinnor på 27 kilo som måste tvångsmatas för att överleva. De är jättehemska, såklart, men de ger inte tittaren någon insikt i ätstörningar. Majoriteten av oss ätstörda är ju helt.. vanliga. Vanliga utanpå men trasiga inuti. Det är vi som måste öka förståelsen för sjukdomen. Jag skiter i om folk förstår mig, det är oviktigt när jag har kommit såhär långt. Men jag vill kunna bidra till att färre blir sjuka i framtiden.

Heja oss, som berättar! Det finns ingen ätstörd, ingen missbrukare, ingen alkoholist, ingen med fobier som gynnas av att andra med samma problem håller tyst. Nu kanske det är enklare för mig, eftersom jag kan prata om att jag har hetsätit, har haft de här skamliga, tabubelagda problemen som ätstörningen medfört. Men samtidigt vet jag ju att eftersom Jocke och mina nära vet allt nu, så kan de också se tillbaka på tillfällen då jag har betett mig konstigt och lägga ihop ett och ett. De kan se tillbaka och inse att jag ljög. Att jag tränade på en besatt nivå. Att jag svälte mig. Hetsåt. Kräktes.

Jag säger inte att man ska berätta något som inte känns bra att berätta, men jag förstår inte varför vissa utesluter sina nära, sina män eller pojkvänner, sina familjer, i tillfriskningsprocessen. Vill man vara sjuk så kan det ju vara en idé att vara tyst, annars kommer människor försöka spräcka ens lilla bubbla. Men när man vill bli frisk, varför inte berätta? Det är en sjukdom, ingenting annat. Det har ingenting med svaghet eller dålig karaktär att göra, det är en sjukdom.

En sjukdom och ett tecken på att kroppen fungerar som den ska. För lite mat, för lite kolhydrater, mat för sällan - kroppen ska göra allt för att åtgärda det.

Ändå tycker jag att det är skamligt. Fortfarande. Jag skäms över att jag har ljugit om varför jag inte kunde träffa mina vänner (jag trodde att jag bara kunde visa mig bland folk om jag hade haft tre "bra" dagar i sträck, så att jag såg smal ut). Jag skäms över att jag har ljugit om min träningsmängd. Jag skäms över att jag har varit irriterad, ilsken, självupptagen, puckad. Jag skäms över min sjukliga beslutsångest. Jag skäms över att jag hetsåt. Jag skäms över mängderna jag åt. Jag skäms över att jag har kräkts i mina vänners toaletter. Jag skäms över att jag en gång låtsades prata i telefon när jag handlade hetsmat, för att kassörskan skulle tro att jag skulle dela den med någon. Aj. Hatar. Jag hatar min sjukdom!

Det har gjort så otroligt mycket för mig att lära känna andra ätstörda, både genom öppna berättelser i bloggar och i verkliga livet. Det finns ingenting över dem som är dåligt, fult, äckligt, karaktärslöst, skamligt. Det är helt underbara människor som har trampat på några av livets minor och drabbats av en sjukdom.

Jag ska sluta känna skam nu.

Vet ni? Jag har en sån där söt, glad, provocerande familj. Han heter Joakim och idag åkte vi längfärd på isen. Inte långfärd-s, dock. Vi har bara hockeyrör.

(Jocke såg vad jag hade skrivit. "Vadå provocerande? Aha. Lyckliga, menar du". Jag är inte bitter. Väl?)

Hade så jela trevligt hos Anna igår, mådde så jela bra när jag kom hem. Hon är så jela bra, helt enkelt.

Tänkte hänga med Hampus och Matilda på The Black Swan idag, men jag insåg att jag skulle spendera de timmarna med att dregla över och avundas en mager Portman. Inte riktigt värt det. Och så jävla tragiskt att såna tankar sitter kvar.. Men nu sitter jag och tittar på friidrott. Satte på TVn och tänkte "hm, friidrott. Jag har skrivit nåt om det". Skrattade nästan lite åt mig själv när jag insåg vad. Jag har skrivit att jag inte kan titta på friidrott, för att det triggar min önskan om att vara mager. Va?! Varför skulle jag vilja se ut så? Alltså, förlåt. De måste ju se ut så för att kunna utöva sina sporter, men.. Nej. Att se ut som en friidrottare utan att vara det, det är inte vackert. Okej, det sprang nyss en svart kvinna som hade världens godaste bakdel, henne skulle jag inte tacka nej till att se ut som. Men det kan jag inte, and that's all I have to say about that. Haha, var det inte typ en vecka sen jag mådde så dåligt över det här? Jag blir lite rädd för mig själv. Det går fort nu.

Fick århundradets bästa kommentar idag. J (dunno who) skrev:

"Jag brukar bygga hus efter 22.00, när tankarna tenderar att snurra för fort och för negativt. Först hittar jag en perfekt tomt, visualiserar omgivningarna och så, sen antingen bygger/renoverar/inreder jag ett hus på tomten. Det låter kanske konstigt men nu har jag två färdiga hus som jag ibland går in och hälsar på i, och ett som är halvfärdigt där jag ska fixa övervåningen. Det är väldigt tryggt att gå in i en verklighet som man skapat själv och där man vet vad som väntar."

Det är kanske världens bästa tips. Jag har dock sämst koncentrationsförmåga, så jag tappar bort mig när jag försöker styra mina tankar. Men nästa gång jag mår dåligt ska jag rita en egen verklighet. Tack för det!

Jag och Jockiboi har städvecka i korridoren, så vi har ägnat tre timmar till att skrubba köket. Jag satte på Pavarotti på högsta volym och då flög tiden iväg. Det bästa med att diska, dammsuga och ha hög musik samtidigt är att ingen hör att man sjunger. Man kan sjunga jättehögt. Och jättedåligt. Me like.

Imorgon ska jag till Värmland på klassresa. Nej, exkursion. Men jag ser det hellre som en klassresa.

Är det bara jag, eller är det förbannat provocerande med glada, söta familjer på lördagsutflykt? Det är nog bara jag.

Min söta familj brukade också göra utflykter. Tyvärr krävde alltid mamma att hela huset skulle städas innan vi gick ut, och sen skulle hon ringa alla kontakter i sin telefonbok och prata om viktiga saker. Far kunde inte hantera mor, så de bråkade alltid i timmar när telefontiden var slut. När vi väl kom ut på vår utflykt så hade vi barn stått och svettats i våra overaller ett par timmar för länge, alla var på dåligt humör och solen hade gått ner för länge sen.

Jag tog en promenad på isen idag. Själv. Det är bäst så, då kan ingen annan förstöra stämningen. Tyvärr hade jag omedveten medvind hela vägen bort, så hemvägen blev skitjobbig och jag förstörde stämningen helt på egen hand.

Jag ville verkligen till Bambi idag, men jag klarade inte av att åka. Jag kan inte avgöra om Linda vill att jag kommer, för jag har alldeles för mycket dåliga tankar i huvudet. Dessutom vill jag inte komma i det här skicket. Jag vill vara pigg och glad och lättsam när jag är där.

Vi somnade efter fyra imorse. Jag höll Joakim vaken, hade skitångest och ville att han skulle gå. Den här gången handlade det om sex.

I mina yngre dagar brukade jag ha sex för att jag var fyllekåt, för att det kändes crazy att göra det på just den platsen, för att det för stunden kändes som en bra idé att ha mannen i fråga på min lista. (Ja, sex ska vara skönt, men jag visste inte vad bra sex var innan jag träffade Jocke, så jag nöjde mig med att det var roligt). Med Jocke har jag hittills velat ligga för att det är grymt, men nu har ett annat motiv smugit sig in. Jag har blivit en bekräftelsehora.

Jag tror att det beror på att om han vill ha sex, trots mina ångestattacker, trots min viktuppgång, trots mina finnar, trots att han känner mig utan och innan, trots att han ser mig osminkad och naken och allt det där obehagliga, då har jag ett litet bevis på att det inte är påväg att gå åt helvete. Jag känner mig - under själva sexet och en kort stund efteråt - trygg. Fan för mig. Jag kommer förstöra det viktigaste jag har..

Jag ber om ursäkt för mina ocensurerade inlägg. (Eller nej, det gör jag inte. Eller jo, förlåt far och bror och gamla ligg om ni läser det här). Jag är i alla fall glad att vi kom fram till det här, så att jag kan åtgärda det. Vi skippar älskogen ett tag, helt enkelt.

Ikväll ska vi sova. Om jag mår dåligt så ska Jocki krama mig sådär hårt och tryggt som bara han kan, och sen ska jag tänka på något trevligt. Det sistnämnda tipsade min terra om, jag själv har nämligen aldrig tänkt tanken att man kan fokusera på något odåligt efter 22.00..

Nu ska jag åka till Anna. Bäst att jag åker härifrån, så att jag inte riskerar att bryta mot vår nya regel.

..att kommentera när det krävs ett arabiskt tangentbord för att bestyrka sina ord.

Sitter här och ler igen. Ni är fina, och det här är min bästa idé någonsin!!

"Hej!

Du ses som en förebild av många kvinnor. Jag skriver en blogg om ätstörningar och kommer därför i kontakt med många sjuka. Det blir förstås väldigt uppenbart för mig att det behövs fler bra förebilder..

Du är otroligt vacker. Det ska ju vara en självklarhet att trivas i sin kropp även för de som inte har storlek 34, men för många är det inte så. Jag vet att väldigt många vackra tjejer och kvinnor inte trivs med sig själva, men du verkar göra det. Du bjuder på dig själv och verkar trygg. Jag skulle vilja veta vad du tänker kring det här? Har du något tips på hur andra kvinnor kan.. eh.. bli som du? Din utstrålning är verkligen beundransvärd.

Tack för att du bryter mönstret i en ganska fucked up värld!

Matilda"

"Hej och tack för dina snälla ord!
Jag tänker inte på min kroppsstorlek alls faktiskt. Det har jag inte tid med och ser faktiskt inte andras kroppsstorlekar heller. Folk är oftast fina som de är och det är osäkerheten som syns mest, inte storleken. Så himla tråkigt att tjejer tror att de måste vara en strl 34 för att kunna vara sig själva. Herregud, alla är vi ju olika och fina på vårt sätt!
kram!!!/Elsa"

Min första tanke när jag läste det här var "oj, hennes föräldrar borde börja hålla föreläsningar".

Det hon skriver är fint. Så logiskt och självklart och naturligt egentligen, men ändå är det så ovanligt. Det stärker mig. Jag älskar att höra att det finns kvinnor som är nöjda med sig själva.

Att hon säger att hon inte har tid med att tänka på sin kroppsstorlek, det är ett tecken på att hon inte ens vet hur det är. Och det är ju ännu coolare!

Heja Elsa!!

(Jag måste sluta använda uttrycket "fucked up"..)

Personlig favorit, vilken kvinna!

Jocki tror att jag skulle platsa på en top ten-lista över mest gråtandes i Sverige. Kanske? Härom veckan grät jag för att jag såg en bild på ett brev som två småtjejer hade skrivit till Kissie, och det stod "Vi vill bli som dig". (Börjar nästan gråta igen, nu när jag jag tänker på det. Jag gråter om vi ser film, framförallt tecknad film. Och framför allt om det handlar om kärlek, eller om någon dör. När man ser otecknade filmer, då får man ju se skådespelarna sen och se att de inte är döda. Eller att de inte är kära i varandra på riktigt, och då slipper man ju oroa sig för att den fina historien ska förstöras och deras kärlek gå åt helvete. Jag gråter ibland när jag går förbi Mariakliniken, och alla stackars narkomaner. Jag gråter för att jag är arg på mamma och pappa. Jag gråter för att jag tycker synd om mamma och pappa. Idag grät jag för att jag såg en tjej på tunnelbanan som var påväg till SCÄ, hon vägde typ fyra kilo och det såg verkligen ut som om hon tyckte att hon var snyggast i världen. Sådär som det känns innan sjukdomen vippar över kanten. Jag grät för att hon har så jävla långt kvar. Jag gråter minst varannan dag av huvudvärk. Jag kan gråta för att det känns så helvetesjobbigt att duscha. Jag gråter om jag tänker på att Jocke har varit med andra innan mig (så vettig sak att gråta över), och jag gråter om han säger att han vill vara med bara mig. Eller om han säger att jag är fin. Eller snygg. Eller sexig. Eller om han säger att han älskar mig. Idag grät jag när min terra sa att jag duger som jag är.

Ja. Jag platsar nog på listan.

Tänkte ta bort min "Tre små ting"-kategori för den känns tråkig, men så kom jag på att jag skriver för mig. Och jag vill ha det nerskrivet med allt annat när jag är klar med det här. Härda ut!

Var som sagt på samtal på SCÄ idag. Det kändes bra, även om jag knappast sprudlar av energi när jag går därifrån. Åkte till Fridhemsplan och köpte mer färg (asbra bedömning av oss, det är tredje gången väggfärg inhandlas) och efter lunchen ringde jag runt lite till ansvariga inom Forshaga kommun. Ska bli oerhört spännande att åka dit nästa vecka..

Hampus kom och hälsade på oss idag, och vi tog en promenad på isen. Det var niiice, både att träffa honom och att få en bra anledning att ta lite frisk luft. Vi fikade och sen var Hampus DJ medan jag och Joakim målade. Nu är det snart klart, bara hela taket kvar. När väggarna blev vita syntes det plötsligt väldigt väl att taket är helt inrökt.. Det här tar sån jävla tid! Trodde att det skulle vara mer som på TV, där de bygger ett hus och målar det både utvändigt och invändigt på en förmiddag. Icke.

Jag har lagat korv och stuvade makaroner idag!! Yay..! Tänkte steka falukorv, det hade varit modigt för kötthalten på 57 % äcklar mig rejält. Men jag äter ju varmkorv på Pressbyrån ibland, det får räcka. Det blev kryddkorv idag. Sjukt stolt över min matlagning! Kastrullen tog 20 minuter att diska, men den tog Jocke hand om så jag är enbart nöjd.

Nu ska vi se Erik och Mackan från i tisdags, jag är nämligen lite patriot när det gäller norrländsk humor.

Det blev ingen tenta imorse. Jag hade helt missat att vi hade tre föreläsningar förra veckan, som tydligen innehöll det vi behövde veta inför tentan. Det går utför..

Jag och Jocke åkte till Fridhemsplan och shoppade färg imorse, sen hängde jag med mina klass- och gruppkamrater Sara och Muca och försökte förbereda en exkursion till Värmland nästa vecka. Det gick dåligt. Men det var möcke trevligt att träffa dem, skulle gärna göra det oftare.

Vi har målat hela eftermiddagen. Tog på mig att laga mat idag med, men det går inte när Jocke är hemma. Jag får panik och frågar honom om allt, jag är ett jävla barn.

Gah!! Jag har haft ångest hela dagen idag. Har varit på gränsen till att få en panikångestattack sen Sara och Muca gick. Har sysselsatt mig oavbrutet, men nu är jag för trött. Blä. Bläääää.

Jag hatar såna här dagar, allt känns hopplöst. Det konstiga är att det inte är sjukdomen som känns omöjlig, det handlar inte ens om mig. Det känns så onödigt att kämpa för att släppa utseendefixeringen, när jag ändå kommer stå ensam sen. Världen är ju utseendefixerad. Och det handlar inte ens om att vara vacker, utan om att se så onaturlig ut som möjligt. Jag förstår inte. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Men jag blir trött. Och ledsen.

"I didn't discover curves; I only uncovered them."

"I generally avoid temptation unless I can't resist it."

"I never worry about diets. The only carrots that interest me are the number you get in a diamond."

"I'll try anything once, twice if I like it, three times to make sure."

"I'm no model lady. A model's just an imitation of the real thing."

"It's hard to be funny when you have to be clean."

"Ten men waiting for me at the door? Send one of them home, I'm tired."

Tack alla söta, jag rodnar lite varje gång jag loggar in här..

Jag har glömt att säga att jag och Jocke ska flytta! Vi har börjat idag. Världens mest spännande flytt; exakt 20 stora steg från vår rumsdörr, till ett exakt likadant rum.. Det nya rummet är ett förstahandskontrakt, så idag har jag skrubbat äcklig students väggar (miljontals fläckar i alla befintliga bruna och gula nyanser) och sen har vi målat första lagret. Matilda hjälpte oss, det var tur för jag har finmotorik som en sankt bernardshund.

Idag lagade jag mat. Jocke var i skolan, kom hem sent så jag tyckte att det var en utmärkt dag för utmaningar. Det blev köttfärs och spaghetti, troligen världens mest simpla maträtt. Men jag var seriöst skakis i hela kroppen när jag började. Jag vet inte riktigt varför jag tycker att det är en så stor grej, jag flyttade hemifrån när jag var 15 och har lagat mat till mig själv sen dess. Men när jag ska bjuda någon annan så får jag sån prestationsångest att jag inte kan koka nudlar. Jocke tyckte att maten blev god, men han är en sån som skulle kunna leva på Denniskorv och Gorby'spiroger så det säger ingenting.

Imorgon har jag tydligen tenta. Jag fick reda på det i söndags, och jag har inte ens tagit reda på vad den handlar om än. Jag måste nog plugga..

..som jag har upptäckt den senaste veckan, är att jag alltid tycker att jag är ful när jag ser ett nytaget kort på mig själv, men om jag väntar en månad och tittar igen så tycker jag att jag är fin. Varenda jävla gång jag ser ett gammalt kort (bortsett från vissa mindre smickrande porträtt) så tänker jag "men varför i helvete var jag inte nöjd?! Kan jag inte få se ut sådär nu..?"

Jag kanske tycker att jag är fin? Åtminstone retroaktivt.

Ehm. Jag känner att det här inte var ett av mina skarpaste inlägg. Men ibland är jag inte smartare än såhär. (Igår var jag förresten ännu dummare. Googlade zornkullor och fick upp typ antikporr, och min första tanke var "men oj, hade de sex på den tiden?"). (Varför håller jag inte tyst om sånt, så att folk kan få tro att jag är intelligent?).

 

Lisa ställde fråga till mig; eftersom jag varken hetsäter eller svälter så vill hon veta vad jag har kvar i friskhetsprocessen. Bra fråga! Den senaste veckan har varit dålig, det har känts som om jag inte har kommit någonstans.

Men det har jag! Ack (haha), så viktigt det är att påminna sig själv om det. Jag tror alltid att jag är helt värdelös om jag inte utvecklas i 120 knop.

• Jag är normalviktig.

Jag låg strax under normalvikt när jag kom till Idun, så vikten har inte varit ett stort problem för mig på ganska länge.

• Jag äter.

Följer detta. Varje dag. Okej, måste erkänna att min dåliga sömn ofta får mig att slå ihop frukost och förmiddagsmålet, men jag äter tillräckligt mycket och minst fem gånger om dagen. Jag äter allt, kan faktiskt inte komma på någonting som jag inte har provkört sen jag började utmana. Jo, läsk! Men jag dricker ju öl istället, borde räknas eftersom jag inte gillar lärre..

Jag har smör på mackorna, vägrar lightprodukter, provar alla pålägg, dricker juice, väljer flingor som är goda, dricker O'boy, fikar Snickers, fikar godsaker ute, äter godis, äter pizza, äter burgare och strips (och dip!) på McDonald's, äter pasta med gräddiga såser, lägger på ost på färdigrätter för att det ska bli "mer mat". Det är oväsentligt vad jag äter, det viktiga är att jag väljer det jag tycker är gott, och jag äter upp.

• Viktigast av allt: Jag kompenserar inte.

Att bli frisk, både från anorexi och bulimi och allt däremellan, är all about 1. motivation och att 2. sluta kompensera. Jag kräks inte, jag tränar inte (ingenting! Se detta), jag minskar aldrig på matintaget, oavsett hur dagsformen känns eller vad som hände igår.

• När jag mår dåligt så vill jag ta ut det på maten.

Nu handlar det faktiskt inte längre om att jag vill hetsäta när jag är ledsen, trött, arg, orolig eller stressad. Men när jag är nere så vill jag inte äta, det tar emot. Eller så vill jag kräkas. Det här totalignorerar jag, men det är ändå jobbigt och jag vill bli av med de tankarna.

• Jag känner mig stor.

Det går upp och ner, ibland känner jag mig okej, ibland känner jag mig riktigt snygg och ibland brister det helt. Jag jämför mig mycket med andra, ofta kändisar och speciellt de jag vet att Jocke tycker är snygga. När jag var jättesjuk tyckte jag att det var vackert att vara väldigt underviktig, nu tycker jag bara att det ser läskigt ut. Det är mycket vackrare att vara frisk, kvinnlig, stark, men tänk om Jocke vill ha något annat..? Det här vill jag släppa. Helt. Bort. Hatar dessa tankar!

• Jag har väldigt dålig självkänsla.

Jag kan känna mig nöjd med något jag har utfört, eller tro på mina vänner när de säger att de tycker om mig. Men jag tycker väldigt, väldigt illa om mig själv. Och jag tycker att jag är ful. Jag har aldrig haft en tanke på att jag är okej som jag är, att det är okej att vara jag. Att tänka så om sig själv är ofriskt, säger min terra.

• Tankar kring min kropp och mitt utseende tar alldeles för mycket plats.

Jag vill skita fullkomligt i hur mycket jag väger, vilken storlek jag har på jeans, hur min mage ser ut från sidan, hur mycket större lår jag har än andra.. Jag bryr mig mindre och mindre, men tankarna dyker upp då och då. Den friska jag är inte ytlig. Hon är smart, rolig, intressant, intresserad av vettiga saker. Jag ska bli henne.

Fan, vad jag är bra!