Bojangles.
För någon dag sedan, när Jocke kramade mig, tänkte jag att "nu kramar han mig sådär som Bosse brukade göra, så att det känns som om han verkligen tycker om mig". Ni vet sådär oprovocerat och äkta och lite för hårt. Sen kom jag på att Bosse inte kramade mig så, han kramade mig inte alls. Bosse var en häst.
Jag förstår inte hur han lyckades övertyga mig om att han älskade mig, när ingen annan lyckas. Ett djur. Han sa inget, han kramades inte, han gnäggade till och med åt andra ibland. Jag bara vet att han tyckte lika mycket om mig som jag tyckte om honom.
Det är såklart lättare med djur. Respekterar man dem så respekterar de en tillbaka. Är man konsekvent och snäll så är de snälla och trygga tillbaka. Inget jävla tjafs om vad andra tycker eller tänker, om hur man ser ut eller såg ut igår, om huruvida man är rätt eller fel. Och de kan inte ljuga, man vet var man har dem.
Men fortfarande, varför kan jag inte lita på människor när alla andra kan det? Jag har tydligen inte förmågan att kommunicera ömsesidigt med människor. Autism light, kanske?
Kommentarer
Postat av: Martina
Åh sötnos, alla andra kan inte lita på andra människor. Det kanske verkar så, men saker är sällan som de verkar.
Vet vad du menar med hästen dock, djur i allmänhet som sagt, så oerhört mycket lättare. De får inte för sig massa dumma saker, drar inga idiotiska egna slutsatser. De bara litar på en och är. Underbart enkelt och bra.
Trackback
