Torsdag 31 mars
Beautiful day today! Han ta en take away-kaffe och strosa på söder med Ru. Jag var i och för sig sämst på att strosa, jag glömmer bort uppgiften när alla andra rusar, så vi satte oss på Medis istället. Fint att träffa henne, det var hundra år sen för hon har bott i Canada i vinter. Fick ett paket av henne som var lite för fint för mig, menade alldeles jättepassande till mig.
<3
Känner mig som en riktig bloggare idag, blev igenkänd på tunnelbanan och lägger upp bilder på finparfym..
Åkte till Liljeholmen och min nya dansstudio. Det är andra gången, kunde bara en gång förra veckan. Idag var det disco på schemat. Inte en av mina starkare sidor, men satan vad roligt det är. Satte koreografin en gång av typ 84, haha.
Vi gjorde faktiskt lite armhävningar och situps i början, och jag insåg att jag var den enda förutom instruktören som gjorde armhävningar på tårna. Mer än ett år utan träning, och jag är fortfarande starkare än genomsnittet. Jag blev arg på mig själv. Vad fan höll jag på med förut? Vad var poängen med att kunna göra 4x30 armhävningar och Rocky-situps, eller ett Body pump-pass plus en mils löpning, eller en timme på crosstrainer på morgonen och ett pass på boxningsklubben på kvällen? Boxningen gynnades knappast av det, jag fick bara en sjukt utsliten kropp av min träning. Nej, 3x5 armhävningar under uppvärmningen räcker för mig. Tydligen räcker det för andra, och då räcker det för mig med.
Hittade förresten min gamla dagbok när jag flyttade grejer igår. Råkade slå upp 30 mars (otäckt) förra året, och det var inte så trevligt. Jag var kräkfri just då, men det stod typ "tog en morgonpromenad innan frukost, ville verkligen inte men hellre det än ångest" och "vill så gärna gå ner i vikt innan vi åker utomlands, jag pallar inte åka annars. Jocke kanske går med på det om jag lovar att inte kräkas eller träna eller göra kaloritabeller?", och så vägde jag mig varje dag. "Idag är jag smal, skönt. Såna dagar blir så jävla mycket lättare". Jösses, vad jag hatar den där jävla sjukdomen.
Harry har börjat bli irriterad av tänderna igen, så jag ringde veterinären och han fick operationstid imorgon..! Håll tummarna för Pellegnillot, kaniner och narkos är inte alltid en winning combination.
Hej jag ville bara att du skulle veta att jag fortfarande läser din blogg. Känner mig så dum som får läsa så mycket av dig och jag ger mig inte alls tillkänna, jag som redan är så anonym man kan bli. Men med detta meddelande ville jag bara säga hej och att du inspirerar mig. Jag har försökt börja tänka på ditt sätt och ett tag funkade det. Men jag tror jag måste börja äta bättre mat för att inte hetsäta. Jag äter väldigt mkt snabba kolhydrater och lite protein nämligen, och det blir man ju inte mycket mätt på länge.
Och det är så hemskt för det här med dagboken; exakt så känner jag. Jag är en sådan som väger mig varje dag (åh, det är så pinsamt att erkänna, att säga rakt ut så jag vill sjunka genom jorden) och de dagarna som jag vaknar upp och vågen antingen pekar ner eller bara "pekar rätt" så blir det automatiskt en bra dag. Eller nä. Men pekar den upp eller på en siffra jag inte gillar blir det automatiskt en dålig dag, helst av allt vill jag inte ens gå ut.
Att jag sätter det här på pränt gör att jag chockeras av mig själv. Hur kan jag verkligen leva såhär? När jag gör det "gör jag det bara" men när jag reflekterar över mitt beteende, och särskilt i skrift verkar det så mycket sjukare. Men samtidigt kanske inte tillräckligt sjuk. Det är svårt att veta vad som är sjukt.
Jag undrar när jag faktiskt vågar mig på att söka hjälp. Mest är jag rädd för vad omvärlden ska tycka, jag hatar att känna mig svag inför någon annan, hatar att daltas med. Är rädd för vad söka hjälp kan innebära. Helst skulle jag nog bara vilja prata med någon, och få hjälp, men den får iNTE dalta med mig. Jag kan acceptera hjälp, men det får inte vara pity inblandat. Är så rädd för att känna mig, eller bli sedd som svag.
Hur sökte du hjälp? Eller vem sökte åt dig?
