- moi et mon monstre -

Har lovat mig själv att faktiskt läsa den nya kursen som startade igår. Jag misslyckades igår, jag var helt enkelt omotiverad. Nya tag idag, men redan efter frukosten så gick det åt helvete. Jag tänkte gå osminkad, kom fram till att jag inte kunde det, sminkade mig, kom fram till att det inte hjälpte, blev sittandes i sängen tills föreläsningen redan hade börjat. Smsade Sara och gnällde lite över att jag inte var kapabel att ta mig de 200 metrarna till skolan, men hon peppade mig så idag har jag varit på tre timmars föreläsning! Det handlade om Plan- och bygglagen, Miljöbalken, översiktsplaner och detaljplaner, och sånt har jag redan läst på KTH. Det var trevligt att vara bland folk, och en tjej i klassen frågade vad jag tränar för att få så snygg rumpa.. Sjukt stolt berättade jag att jag inte tränar alls. Got it from my mama. Heh.

Tog med Sara och Muca hem på en fika, det var riktigt trevligt att inte umgås över en uppsats med deadline alltför snart.

Nu, ladies and gents, ska ni få höra!

Jag slutade träna i januari förra året, med undantag för en period med löpning förra sommaren. Sen dess har jag inte tränat alls. I helgen fick jag ett erbjudande om att dansa billigt i 13 veckor på Tony Irving Dance Academy. Erbjudandet marknadsfördes med "kom i form", "beach 2011" och "en dansares kropp", men det är en dansskola, inget gym. Jag har alltid velat lära mig dansa, men tänkt att dans är för snygga tjejer (!). Nu blev jag galet peppad! Mailade min terra, smsade Anna för råd och diskuterade för- och nackdelar med Jocke i timmar.

Jag är livrädd för att bli träningsberoende. Livrädd för att tro att jag behöver träna för att trivas med mig själv. Livrädd för att börja fokusera på förbränning eller träning för en snyggare kropp. Livrädd för att få ångest om jag inte orkar träna.

Men.. Jag älskar att använda min kropp. Jag saknar ihjäl mig efter boxning. Jag är förbannat less på att ätstörningen bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag kommer börja träna någon gång, och det vore skönt att göra det medan jag har min terapeut som stöd.

Det viktigaste är att jag vet att jag kan acceptera min kropp när jag inte tränar. De senaste tre dagarna har jag gjort det, men räcker det? Jag kommer kunna se tillbaka på bilder från nu, och veta att det inte hände så mycket. Jag som helt otränad är inget monster. Eller kommer jag inte se det? Jo? Nej?

Såhär har jag hållit på i tre dygn. Insåg tillslut att erbjudandet hade medföljande ångerrätt.. Jag ringde dansskolan och gjorde lite research.

"Det är en tjej i telefonen, hon är ätstörd. Kan du prata med henne?"
-Eh. Jo. Hej. Alltså. Min kropp klarar träning, men jag pallar inte om lektionerna fokuseras på kroppen och förbränning och "beach 2011" och sånt tjafs. Håller ni på med sånt?

Jag är ganska stolt över min efterforskning, och idag var jag på street-lektion. Jag är sämst i världen på att dansa!! Haha. Trodde verkligen inte att jag skulle vara så okapabel att följa en 20-sekunderskoreografi.. Men jeez, vad roligt det var. Inget träningssnack ihuvudtaget, det var underbart.

Åh, vad jag är glad. Mitt liv är på väg tillbaka.