- moi et mon monstre -

Lisa ställde fråga till mig; eftersom jag varken hetsäter eller svälter så vill hon veta vad jag har kvar i friskhetsprocessen. Bra fråga! Den senaste veckan har varit dålig, det har känts som om jag inte har kommit någonstans.

Men det har jag! Ack (haha), så viktigt det är att påminna sig själv om det. Jag tror alltid att jag är helt värdelös om jag inte utvecklas i 120 knop.

• Jag är normalviktig.

Jag låg strax under normalvikt när jag kom till Idun, så vikten har inte varit ett stort problem för mig på ganska länge.

• Jag äter.

Följer detta. Varje dag. Okej, måste erkänna att min dåliga sömn ofta får mig att slå ihop frukost och förmiddagsmålet, men jag äter tillräckligt mycket och minst fem gånger om dagen. Jag äter allt, kan faktiskt inte komma på någonting som jag inte har provkört sen jag började utmana. Jo, läsk! Men jag dricker ju öl istället, borde räknas eftersom jag inte gillar lärre..

Jag har smör på mackorna, vägrar lightprodukter, provar alla pålägg, dricker juice, väljer flingor som är goda, dricker O'boy, fikar Snickers, fikar godsaker ute, äter godis, äter pizza, äter burgare och strips (och dip!) på McDonald's, äter pasta med gräddiga såser, lägger på ost på färdigrätter för att det ska bli "mer mat". Det är oväsentligt vad jag äter, det viktiga är att jag väljer det jag tycker är gott, och jag äter upp.

• Viktigast av allt: Jag kompenserar inte.

Att bli frisk, både från anorexi och bulimi och allt däremellan, är all about 1. motivation och att 2. sluta kompensera. Jag kräks inte, jag tränar inte (ingenting! Se detta), jag minskar aldrig på matintaget, oavsett hur dagsformen känns eller vad som hände igår.

• När jag mår dåligt så vill jag ta ut det på maten.

Nu handlar det faktiskt inte längre om att jag vill hetsäta när jag är ledsen, trött, arg, orolig eller stressad. Men när jag är nere så vill jag inte äta, det tar emot. Eller så vill jag kräkas. Det här totalignorerar jag, men det är ändå jobbigt och jag vill bli av med de tankarna.

• Jag känner mig stor.

Det går upp och ner, ibland känner jag mig okej, ibland känner jag mig riktigt snygg och ibland brister det helt. Jag jämför mig mycket med andra, ofta kändisar och speciellt de jag vet att Jocke tycker är snygga. När jag var jättesjuk tyckte jag att det var vackert att vara väldigt underviktig, nu tycker jag bara att det ser läskigt ut. Det är mycket vackrare att vara frisk, kvinnlig, stark, men tänk om Jocke vill ha något annat..? Det här vill jag släppa. Helt. Bort. Hatar dessa tankar!

• Jag har väldigt dålig självkänsla.

Jag kan känna mig nöjd med något jag har utfört, eller tro på mina vänner när de säger att de tycker om mig. Men jag tycker väldigt, väldigt illa om mig själv. Och jag tycker att jag är ful. Jag har aldrig haft en tanke på att jag är okej som jag är, att det är okej att vara jag. Att tänka så om sig själv är ofriskt, säger min terra.

• Tankar kring min kropp och mitt utseende tar alldeles för mycket plats.

Jag vill skita fullkomligt i hur mycket jag väger, vilken storlek jag har på jeans, hur min mage ser ut från sidan, hur mycket större lår jag har än andra.. Jag bryr mig mindre och mindre, men tankarna dyker upp då och då. Den friska jag är inte ytlig. Hon är smart, rolig, intressant, intresserad av vettiga saker. Jag ska bli henne.

Fan, vad jag är bra!