- moi et mon monstre -

Tillbaka i Stockholm. Har inte hunnit hålla ett vakande öga på er alla under veckan, hoppas att ni mår bra. Nu vet jag ju inte om alla bloggare som jag följer faktiskt följer mig, men ändå. Jag hoppas att alla mår bra.

Har pluggat med Sara och Muca idag, det gick faktiskt bra. Jag var skärpt. I typ trekvart, but still. Grät när Jocke kom hem. Vet inte riktigt varför jag erkänner det, för jag tycker att det är lite pinsamt att halvdö av att vara borta från min pojkvän i fem dagar. Det är i alla fall så jävla skönt att vara hemma! Det är en bra utmaning att försöka följa sina rutiner på bortaplan, men jag är inte riktigt redo för det. Tjockdagar äter jag gärna mindre mellanmål eller väljer färdigrätter med minst kalorier i. Det är så lätt att skylla på att jag är på väg, har bråttom. Fattar inte att det fortfarande är så..! Men som sagt, det är svårt att vara hemifrån. Är så glad att jag snart ska tillbaka till Idun, då blir det ordning och reda.

Apropå den kristna tacksamheten för min ätstörning, så har jag har insett att jag har blivit otroligt sympatisk sen jag började ta mig ur sjukdomen. Jag förstår varför människor inte gör ett skit med sina liv, för om det inte finns någon ork så finns det ingen ork. Jag förstår varför människor isolerar sig, för vem vill vara social när ingenting känns roligt, när det inte existerar någon som helst energi, när hjärnan är långsam och det ändå inte går att förstå vad andra människor säger? Jag förstår varför människor kan lägga sig ner på gatan och kippa efter andan mellan hulkningarna, för jag skulle kunna göra precis samma sak själv. Jag förstår varför människor missbrukar droger, för ångest är den mest svårhanterliga känslan som finns. Jag förstår alkoholister av samma anledning. Jag förstår varför vissa tjejer tjatar om sina kroppar, för det finns inget värre än när äckelkänslan tar över. Jag förstår varför människor är elaka, för ibland faller jag för frestelsen att gå ifrån mig själv för en stund. Jag förstår varför människor är svartsjuka, för jag är värst av dem alla. Jag förstår varför människor är otrogna, för det handlar alltid om 1. en osäkerhet som gör att människor vill förstöra sina förhållanden genom att visa vilka svin de är, eller 2. en osäkerhet som gör att människor söker bekräftelse. Jag förstår varför människor inte orkar höra av sig till sina vänner, för varje måste eller borde kan vara som att bestiga ett berg. Jag förstår varför människor kan verka dumma, för med näringsbrist och hjärnan full av självhat och ångest så är det svårt att framstå som skärpt. Jag förstår varför människor tar livet av sig, för exittankar är den bästa ångestenmedicinen som finns.

Jag har trott att jag kan få människor att förstå mig genom att vara öppen, genom att berätta och genom den här bloggen. Men nu har jag insett att det inte går. Vissa kommer aldrig att förstå. Kanske måste de själva ha stått där framför spegeln och gråtit i timmar. Eller hängt över toalettstolen med spyor i håret och hoppats att pojkvännen inte har hört. Eller legat sömnlösa natt efter natt, ihopkrupna med en stor sten i bröstet, andnöd och ont i magen. Eller slutat försökt föra konversationer för att de tappar alla ord, tappar tråden, tappar fokus på vad den andra personen pratar om. Eller gång på gång försökt fatta beslut som tagit flera timmar, med ångesten växandes inombords. Eller ha sprungit tills de spyr. Eller fått tre dagars panik över en godisbit för mycket. Eller känt den där obeskrivliga lyckan när vågen visar för lite. Eller planerat sitt självmord in i minsta detalj.

Alla borde få sig en touch av ätstörning. Nej.. Kanske inte. Men jag är glad att jag förstår. Sen måste jag erkänna att jag fortfarande inte känner någon som helst förståelse för människor som läser Aftonbladet, ser på Big Brother eller gillar Melodifestivalen, men jag är faktiskt inte frisk än. Så det kanske kommer.

Pappa och lillebror är här, jag har fått dem att gå med på att se Lucky Luke. Kvalitet.