- moi et mon monstre -

Men jag saknar inte min ätstörning. Jävligt ovärd sysselsättning.

Hejdå!

..vad längesen jag skrev!

Antingen skriver jag inte för att jag mår skit och är alldeles för trött, eller så skriver jag inte för att jag mår så jävla bra och helt enkelt inte har tid att ätstörningsblogga.

Nästa vecka går jag min sista Idunvecka. Lovar att rapportera då, jag har faktiskt en massa vettiga saker saker att säga om det här med ÄS. Ni kan få ett smakprov:

Bli frisk. Det är så jävla värt det.

Att komma hem och krypa ner i sängen med min pojkvän var bland det bästa jag har gjort.

Och att kasta ut mig var nog bland det bästa han har gjort. Även om jag trodde att jag skulle dö. Jag brukar tro att jag är smart, men tydligen krävs det en överdriven tydlighet för att jag ska förstå att det är allvar.

Åkte till Idun och hängde med Johanna och Therese en sväng, har pluggat och sen hängde Joakim med till Bambi. Jag lyckades faktiskt longera henne, i grimskaft (livsfarligt)! Försökte se om hon var halt men jag var för upptagen med att instruera henne och volten var för liten. Hon rörde sig lite konstigt förra veckan, och jag hoppas att det beror på att hon växer sjukt mycket just nu.

Det känns väldigt, väldigt bra just nu. Lite otippat med tanke på att gårdagen var den värsta någonsin.. Jag har skitit fullkomligt i min kropp hela dagen. Hela mitt utseende. Min pojkvän älskar mig, ingen annan bryr sig och i nya HM-katalogen har det "nypt ihop" killarnas överkroppar så att de ser ut att vara på låtsas. De ser ut som tjejerna. Jag orkar inte påverkas längre. Har bättre saker för mig.

Igår lekte jag en drickalek med sex personer som jag inte känner. Den gick ut på att ställa påståenden, och så skulle man peka på den person som man trodde uppfyllde påståendet mest. Yes, en äkta fjortislek. De här personerna är aningen mer pryda och välstädade än mig, och jag kan inte ljuga, så jag längtar inte efter att träffa dem nyktra.

När jag blir full så överdrivs alla mina känslor, så all osäkerhet och allt tvivel på mig själv blir värre. Vid tretiden på natten kom jag fram till att Jocke inte bryr sig (jag vet, hata mig inte..) så jag såg till att skada honom för att "kolla" om han tycker om mig. Och för att försöka övertyga mig själv om att jag inte bryr mig så mycket. Jag var inte otrogen, det skulle aldrig falla mig in, men jävligt ful var jag.

Var full när jag vaknade, pratade med pojkvännen och sen kom ångesten. Han ville inte att jag skulle komma hem, men Sara och Muca ville åka eftersom vi inte hade mer att hämta i E-tuna. Jag vågade inte vara kvar bland folk jag inte känner när jag hade ångest, så jag åkte ändå. Fick inte sova hemma, så stackars Anna fick mindre roligt besök.

Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Och då har jag ändå lite ångestrutin sen tidigare.. Satt som en zombie vid Annas köksbord och hade så ont i magen och bröstet att jag fick hålla mig från att kräkas. Kunde inte släppa blicken från telefonen, om han skulle höra av sig och be mig komma hem. Det gjorde han såklart inte. Men han skrev ett mail, ett väldigt fint och bra mail. Han vill verkligen ha mig. Han älskar mig. Fattar ni hur stort det är? Han älskar mig!

Tack Anna. Hade liksom inte klarat den här dagen jättebra utan dig.

Eskilstuna med halva klassen.

Vi ska skriva rapporter om olika ämnen, och jag är återigen i samma grupp som Muca och Sara. Borde kanske försöka utmana mig med att samarbeta med andra, men de är fantastiska och jag tycker att jag är värd att få känna mig lugn och trygg ibland. Vi hade en intervju idag, och det kändes faktiskt okej. Jag kunde koncentrera mig i alla fall, och jag nöjer mig med det. Haha.

Köpte med oss två flaskor vin för att findricka lite. Jag kom på att jag saknar att vara full, och så blev det. Var rejält tipsy vid middagstid och lyckades hamna i en diskussion om rapporten med min lärare. Smidigt. Sen blev jag snorfull. Mer om det imorgon.

Jag lyckades förstöra den här morgonen också. Helt enkelt för att jag är overkligt rädd för kärlek. Varför tycker alla andra att det är så jävla okomplicerat?!

Eftersom jag inte lyckades rida Marias ponny igår så gjorde jag det idag istället. Åkte dit och var väldigt nere. Jag hade verkligen ingen lust alls. Men det var jätteroligt, och ännu roligare var att jag fick en massa beröm av en annan hästägare där. Blev uppriktigt glad! Och lite ledsen.. Jag slutade ju trots allt rida för sex år sedan för att jag tyckte att jag var så dålig.

Åkte vidare till Bambi, som var pigg och ganska uppkäfitg. Det var på tiden, hon var varit lite väl foglig de senaste veckorna.. Red ut med stallägaren på ett av hennes fullblod, det var också väldigt roligt och jag fick beröm för min ridning igen. Var på betydligt bättre humör när jag åkte hem än när jag åkte därifrån.

Nu vill jag förklara att jag vet att jag inte är jätteduktig. Som om det spelar någon roll om jag skulle råka tro det. Eller om ni skulle råka tro det.

Idag hade jag planerat att rida en av Marias hästar, se KTHs Quarneval, åka till Bambi och sen hänga hela eftermiddagen med Anna. Tji fick jag.

Vi vaknade 13.45. Sånt gör mig ganska opeppad.. Gjorde mig klar för att åka till Marias stall, men bussen kom inte så det blev för sent. Och samma buss går till Bambi, så jag tog mig inte dit heller. Ringde SL, vilka pissade på mig och dessutom glömde berätta att jag hade kunnat kliva på bussen vid Danderyds sjukhus. Som tur var kom Anna och räddade mig.

Jag, Anna och Jocki åt pizza, drack vin öl och såg schlager. Det blev alltså en ganska trevlig dag ändå.

Men. Jag trivs inte i mitt sällskap. Framför allt inte när jag trivs väldigt bra med resten av sällskapet. Trist det där.

Rolig dag. Lyckades förstöra förmiddagen genom att hitta en inte jättebra anledning till att bråka med Jocke (typ "jag är ful, var inte med mig"). Han åkte till skolan och jag hade sjuk ångest. Tog Theralen, vilket jag bara har gjort en gång förut. Den gången sov jag i 16 timmar, och Jocke ringde sjukvårdsupplysningen och frågade hur han skulle få liv i mig. Nu somnade jag inte, blev inte ens ångestdämpad men ganska illamående. Somnade senare istället, av ren ångestutmattning, och sen kom Jocke hem och jag bad om ursäkt. Igen.

Hoppas att ni sysslat med bättre saker idag.

När jag kom från stallet igår hade jag en klump i magen. Väldigt tråkigt, för enda gången jag inte har det är just hos Bambi. Klumpen berodde på en unge i stallet. Hon är ponnyryttare, alltså under 18, och tävlar i hoppning, har dyra ridkläder och dyr utrustning. Hennes pappa kom till stallet med mat åt henne, och hon klagade på att den var tung. Sa inte tack. En äkta, bortskämd ponnyunge alltså. Och jag tyckte att hon var otrevlig och kort mot mig.

Hur fan kan jag bli så påverkad av ett barn? Jag ska inte vara bland folk. Uppenbarligen klarar jag inte av det.

Idag hade jag i och för sig jättetrevligt i stallet. Ska få rida på söndag! Yay. Tyvärr är det som sagt bara i stallet jag mår bra. Jag är fruktansvärt opeppad på allt annat. Är trött, har ständigt lite ångest i bröstet, vill ingenting. När vänder det?

Håller på att rensa min dator, och därmed bland mina bilder. Jag blir väldigt ledsen av att titta på bilder på mig själv. Jag ser glad ut, är fin, vi har roligt. Jag vill tro att det kan bli så igen, men det gör jag inte. GAH! Jag är så jävla trött på mig själv.

Therese, du är så bra. Så sjukt bra! Och jag är en hypokrit..

Ibland blir jag så jävla less på att det går så mycket upp och ner. Samtidigt är det väldigt tur, om jag inte visste att det vänder ibland så skulle jag aldrig orka. Under veckorna som jag inte skrev något var det verkligen mycket fram och tillbaka - jag mådde så dåligt att jag inte orkade skriva, eller så mådde jag så bra att jag inte hann skriva.

En tanke som är återkommande är att jag inte vet vad jag vill längre. Först, för några år sen, då ville jag ju vara sjuk. Jag ville ha extrem kontroll över allt, ville leva i min ätstörda bubbla. Sen ville jag bli frisk. Jag ville sluta vara jobbig med maten, hetsäta, kräkas, få ångest om jag inte tränade. Jag har alltid velat någonting. Men nu.. Jag vill inte vara sjuk, men jag vill inte vara frisk heller.

Jaja, det vänder väl.

Jag vet i alla fall att jag vill bli av med min osäkerhet. Den går ut över allt, från att laga mat till att hantera min häst inför andra. Jag är dysfunktionell.

Men JockePockePö sa att jag är duktig idag. Att jag gör det bra. Det känns fint. Godnatt.

Tack, alla fina. Det är sjukt vad ni gör mig glad!

Någonstans förstår jag att har fel. Jag kan ju till exempel inte vara så stor som jag tror, för inte fan tycker andra normalviktiga att deras kroppar är ivägen och att det är för tungt för att gå?

Jag har feber och mens och urinvägsinfektion, så jag tror inte att jag kan begära att jag är tip top just nu.

Är klar med en ganska stor rapport nästan en dag för tidigt, can't believe it. Var hos Bambi imorse, hon blev vaccinerad. När vi väntade på veterinären stod en transport på stallplanen, så jag gick dit med lite kraftfoder i en hink. Hon fick äta nära rampen. Sen på rampen. Sen inne i transporten!! Det tog ju en timme att lasta henne sist, så det var verkligen en glad överraskning. Det var lite krångligt att backa ut, kan bero på att jag har glömt lära henne det kommandot.. Men hon fick äta lite på rampen på vägen ut också, så det blev lugnt och bra. Det gjorde min dag!

Förresten, det här med att spegla sig.. Jag vaknade imorse och tänkte "fan, det är typ dag 40 som jag känner mig enorm redan när jag vaknar". Sen råkade jag se en spegel. Min mage var platt, normal, och det gick ihop lite där uppe. Såg verkligen ut som om jag hade en midja. Har jag en midja? Jag hatar att jag aldrig någonsin kommer veta hur jag egentligen ser ut.

Det behöver tydligen inte vara skit med speglar. Eller det är åtminstone inte jättebra att strunta i speglar och istället måla upp en bild av sig själv som gigant.

Hej?

Ursäkta.

Det här hatar min perfektionism. Jag kan ju inte skriva inlägg varje dag, och plötsligt hoppa över två veckor. Eller? Jo, jag kunde visst det.

Det här är svårt. Den här sjukdomen är overkligt jävla svår att ta sig ur. Visst, att äta som jag ska är inga problem. Och jag har kommit jättelångt. Men.. Jag tycker mer och mer illa om mig själv för varje dag.

Det har gått så fort allting. I höstas kunde jag känna mig fin. Då raggade fortfarande killar på mig. Jag var inte rädd för att gå ut och jag ville en massa saker. Framför allt skämdes jag inte över att vara bland folk. Eller? Det kanske jag gjorde. Jag minns fan inte. Jag var ju i alla fall ätstörd, och så vill jag inte leva. Eller? Nej. Eller? Nej. Eller?!

Jag är så trött. Försöker köra på. Försöker följa med och fika, försöker fixa skolan, försöker att acceptera att Jocke vill vara här. Just nu går det trögt, och det gör mig så ledsen. Jag orkar inte skriva här, för det är bara samma, gamla jävla skit som jag har tänkt i flera år. Jag vill ha bra och kloka och tänkvärda saker att säga. Men just nu finns det bara en sak som jag bryr mig om.

Jag vill inte vara ful.

Edit: Jag vill inte att folk ska tycka att jag har blivit ful igen. Jag som faktiskt hade blivit snygg.

..komma ikapp i skolan.

Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör.

Idun.

Malin, som hade en "gästvecka" i min grupp förra Idunveckan, åt lunch med oss idag. Det var fint att träffa henne. På gruppterapin pratade vi om risker med att bli frisk. Jag kunde inte komma på några. Jag kunde inte komma på några!!

För inte så länge sen tyckte jag fortfarande att en risk var att jag som frisk inte har någonting som imponerar andra längre. Jag är inte väldigt vältränad eller smal eller ambitiös eller duktig längre. Men helt ärligt, hur imponerande är det att vara ätstörd? Det är ju mycket lättare att vara sjuk och bara lyda sin ångest, än att vara frisk.

Bambi är halt i benet som hon var svullen i redan igår. Jag kollade ingen hälta då, för hon är så ömfotad, men hon är rejält halt. Börjar ångra att jag valde en häst med fullblod i, de är alltid skadade. Hon var söt i alla fall, inte stressad alls. Får dåligt samvete över att jag har tagit henne från hennes trygga flock och stoppat in henne i en sjukt elak sådan, men förhoppningsvis blir de snälla.

Borde ha tentapluggat idag, men jag kan inte. Jag är ensam hemma, för Jocke har redan åkt till Uppsala, och hur frisk jag än vill vara så är jag tydligen inte redo för att vara ensam än. Det kryper i mig, ingen ångest som går att ta på men utan en kram kan jag inte ignorera den. Det känns lite overkligt att jag var en självständig och stark kvinna för några år sedan.. Eller vänta, var jag? Det känns lite overkligt att jag lyckades kväva alla mina känslor och låtsas en massa saker för några år sedan.

Min ekonomiska sits är oskön. Betalade räkningar igår, och efteråt hade jag 37 kronor på kontot. Dessutom är jag skyldig Joakim en massa. Jag får fan se till att bli frisk snart, så att jag kan jobba! Och gå i skolan.. Vilket jag kanske borde ha som första mål.

Idag var jag på Idun. Gnällde hos terran över att jag inte har haft några hemmaveckasamtal och att jag har stått helt stilla de senaste veckorna. Sen kom jag på att jag har klarat mig alldeles utmärkt, och dessutom gjort enorma förändringar. Jag tvingar inte Jocke att hata mig längre. Frågar inga trygghetsfrågor. Kontrollerar inte min kropp i speglar. Vill bli frisk. Tycker inte att det är snyggt att vara mager längre.

Jag börjar bli ordentligt trött på att hänga på SCÄ. Den byggnaden är det bästa som har hänt mig, men nu är jag less. Jag har sett tillräckligt många avskräckande exempel där. Vill bli frisk. Vill umgås med friska. Vill prata om friska saker. Vill leva mitt liv.

Min häst hade 30 bitmärken på rumpan, och var svullen i en hasled. Sparkad, troligen. Tänka sig, att man kan vara så underbar och fin och ändå bli mobbad..