Fredag 4 mars
Sitter här och ler igen. Ni är fina, och det här är min bästa idé någonsin!!
Tänkte på en sak igår. Jag och min terra pratar inte längre i termer som om jag blir frisk, nu handlar det om när. Det är ingenting han har presenterat i samtalen, det är jag som har ändrat mig. Kan jag ta mig såhär långt, stå ut genom allt såhär länge, då klarar jag såklart att bli frisk också.
Blir så jävla stolt när ni säger att jag är peppande, då lyckas jag ju lite med det jag vill säga. Det går att bli frisk! Det krävs en helvetes massa jobb, och det krävs nog att man har stöd och hjälp på vägen, men det går. Jag vill att alla ska veta det, innan de tar ett beslut om att inte gå hela vägen. Jag har såklart förståelse för att alla inte vill - det är jobbigt, det är otryggt, det kanske inte passar att lägga om pusslet (grym liknelse stulen av min terapuet) just nu. Men det går.
Sitter här och funderar på om jag ska åka till Bambi eller inte. Jag saknar henne jättemycket, men jag är så jävla trött. Dessutom åker klassen till Värmland på måndag, så om jag åker nu får jag inte vara hemma på fem dagar. Det är jättemånga dagar när det handlar om att inte få leva ut sin ångest, skrika och slå, gråta i timmar. Bör såklart förbereda mig inför exkursionen också, jag kan inte ett smack om Forshaga. Dessutom har syster läkemedelsräkningstenta nästa vecka, och jag borde verkligen hjälpa henne. Nu låter det som om svaret är givet, men det är det inte. Jag saknar mitt föl min åring och jag saknar min Linda.
Nu ska jag nog yoga lite, käka middag och fatta ett beslut när jag har klarnat lite. Kan ju hjälpa att ringa Linda också, haha.
Bättre självhjälpsbok har aldrig skådats.
Tänkte på en sak igår. Jag och min terra pratar inte längre i termer som om jag blir frisk, nu handlar det om när. Det är ingenting han har presenterat i samtalen, det är jag som har ändrat mig. Kan jag ta mig såhär långt, stå ut genom allt såhär länge, då klarar jag såklart att bli frisk också.
Blir så jävla stolt när ni säger att jag är peppande, då lyckas jag ju lite med det jag vill säga. Det går att bli frisk! Det krävs en helvetes massa jobb, och det krävs nog att man har stöd och hjälp på vägen, men det går. Jag vill att alla ska veta det, innan de tar ett beslut om att inte gå hela vägen. Jag har såklart förståelse för att alla inte vill - det är jobbigt, det är otryggt, det kanske inte passar att lägga om pusslet (grym liknelse stulen av min terapuet) just nu. Men det går.
Sitter här och funderar på om jag ska åka till Bambi eller inte. Jag saknar henne jättemycket, men jag är så jävla trött. Dessutom åker klassen till Värmland på måndag, så om jag åker nu får jag inte vara hemma på fem dagar. Det är jättemånga dagar när det handlar om att inte få leva ut sin ångest, skrika och slå, gråta i timmar. Bör såklart förbereda mig inför exkursionen också, jag kan inte ett smack om Forshaga. Dessutom har syster läkemedelsräkningstenta nästa vecka, och jag borde verkligen hjälpa henne. Nu låter det som om svaret är givet, men det är det inte. Jag saknar mitt föl min åring och jag saknar min Linda.
Nu ska jag nog yoga lite, käka middag och fatta ett beslut när jag har klarnat lite. Kan ju hjälpa att ringa Linda också, haha.
Kommentarer
Trackback
