Jag är en paradox.
Jag tycker att vackra kvinnor är såna som det syns på att de mår bra. Såna som har en kroppsvikt som är naturlig för dem (det brukar ju synas på ansiktet). Såna som är naturliga, det är så vackert! Ändå har jag helt ofrivilligt fastnat i det sjukligt smala idealet och allt tänk kring det.
Jag ser upp till kvinnor som är starka och stolta. Såna som dominerar motståndaren i ringen, såna som ensamma uppfostrar sina barn, såna som är sig själva. Ändå vill jag vara mager, liten, vek, hjälplös.
Jag värderar humor, intellekt och omtänksamhet högt när det gäller andra människor, medan jag är ointresserad av hur de ser ut. Ändå är jag helt övertygad om att mitt utseende avgör vad andra tycker om mig.
Jag har alltid tyckt att sköna tjejer är såna som gör vad de vill med sina liv, såna som är sig själva. Såna som boxas eller klättrar eller surfar eller skejtar för att de vill det. (Hm, som jag var förut? Det var intressant). Ändå klamrar jag mig fast vid ätstörningen, trots att den plockar bort alla såna sidor hos mig.
Jag tycker att killar som tänder på magra tjejer är äckliga. (Förlåt). Kan de inte hantera riktiga kvinnor? Vill de ha någon som är svag, så att de själva kan känna sig manligare? Varför gillar de kvinnor som ser ut som.. barn? Vidrigt. Ändå saknar jag bekräftelsen som jag fick av såna killar.
Jag anser att kärlek är att älska villkorslöst. Kärleken är blind, det handlar inte om utseende utan är mycket djupare än så. Ändå är jag övertygad om att Jocke kommer lämna mig en vacker dag - och tala om att det är för att jag inte är smal längre.
Ge mig en vettig förklaring på det här, tack.
Jag har alltid sett upp till starka kvinnor. Kvinnor som vågar ta plats och som tar för sig i livet utan att hindras av "jag duger inte"-tankar. Ingen av de här kvinnorna har varit skelettsmal. De har varit normalviktiga hela bunten. Så man kan ju undra vad man sysslade med när man hela tiden gick åt motsatta hållet från det man själv tycker är bra och vackert.
För min del handlade det om att jag inte var helt säker på att jag hade något annat att komma med. Jag vågade inte chansa på att det var så. Jag menar: "Tänk om man trodde att man var bra på någonting, satsade på det och sedan ändå misslyckades. Då vore det ju extra jobbigt om man var tjock." Hellre mager och misslyckad än tjock och misslyckad.
Det där "svart eller vitt"-tänket alltså... suck Jag är varken tjock eller mager idag. Och snart tar jag min högskoleexamen (hade aldrig trott det om mig själv – att jag skulle göra något av mig själv). Jag är dessutom tillsammans med mitt livs kärlek. Inget av det här hade hänt om jag inte hade vågat chansa; vågat tro att det fanns något annat här i livet som var menat för mig.
Jag ska inte skriva en uppsats här men jag kände att jag ville berätta det här för dig. Din blogg inspirerar (även mig som är "frisk") och det lyser igenom vilken charmig och härlig person du är.
Kanske för att du någonstans inte tycker att du förtjänar att må bra, att nå framgång, att vara lycklig. Innerst inne! Ofta har något hänt oss som gjort att vi fått denna uppfattning av oss själva. Men jag vet inte, jag är bara amatör-psykolog
Jag önskar att jag hade en förklaring, men jag tänker i liknande paradoxer. Kanske är det som Stella säger (smart kvinna det där), att man är rädd för att man inte klarar av att vara eller bli en sån där kvinna som man beundrar. Innan jag blev sjuk var det värsta jag visste normalviktiga tjejer som klagade på hur tjocka de var. Tyckte att de var så jäkla fåniga som hakade upp sig på en sån sak. Nu är jag den värsta av dem alla, eller så känns det i alla fall, och då är det svårt att inte förakta sig själv.
Att vilja ha bekräftelse är mänskligt, men tänk om man faktiskt fick bekräftelse för någonting som själv också ser upp till och inte bara samhället? Det vore grymt tror jag.
Det där kan jag också känna igen mig i mycket. att tycka andra människor är fina när de väger lite mer, men inte jag inte. och etc.
Kanske beror lite på rädslan för att misslyckas som någon sa.
Kanske beror lite på att man inte vågar låta sig själv bli helt lycklig. För vara lycklig och må bra är ju inte det allra vanligaste, alltid ska det ju klagas på någonting.
Dock tycker jag att du är så bra och lyckad! Och du är inspirerande och klok och jag beundrar dig för din styrka och kraft. Heja dig så otroligt jävla mycket!!!
