- moi et mon monstre -

Har tänkt mycket på "den nya generationen", på oss som pratar om oss själva och skriver om oss själva och tror att folk ska bry sig. Jag tror att folk bryr sig. Jag bryr mig. Jag skiter i fiktiva karaktärer eller kändisar och deras retuscherade liv. Jag vill veta mer om vanliga människor; om deras problem, ångest, depressioner, självmordstankar, paranoia, skavanker, osäkerheter, kärlek, lycka. Jag är kanske ovanligt intresserad av livet, men jag tror att det beror dels på att jag har trott att jag har varit ensam så länge, dels att jag är så jävla less på all skam.

För mig handlar det framför allt om skammen med bulimi. Under min period med ortorexi fick jag bara beröm, jag var ju så duktig och ambitiös och hurtig och tog så bra hand om mig själv. Under mina anorektiska perioder har jag också mest fått beröm, jag bodde i England under min värsta tid och där ville alla i den trångsynta, outbildade lilla förorten antingen ligga med mig eller se ut som mig.

Jag har fått nog av dokumentärer om kvinnor på 27 kilo som måste tvångsmatas för att överleva. De är jättehemska, såklart, men de ger inte tittaren någon insikt i ätstörningar. Majoriteten av oss ätstörda är ju helt.. vanliga. Vanliga utanpå men trasiga inuti. Det är vi som måste öka förståelsen för sjukdomen. Jag skiter i om folk förstår mig, det är oviktigt när jag har kommit såhär långt. Men jag vill kunna bidra till att färre blir sjuka i framtiden.

Heja oss, som berättar! Det finns ingen ätstörd, ingen missbrukare, ingen alkoholist, ingen med fobier som gynnas av att andra med samma problem håller tyst. Nu kanske det är enklare för mig, eftersom jag kan prata om att jag har hetsätit, har haft de här skamliga, tabubelagda problemen som ätstörningen medfört. Men samtidigt vet jag ju att eftersom Jocke och mina nära vet allt nu, så kan de också se tillbaka på tillfällen då jag har betett mig konstigt och lägga ihop ett och ett. De kan se tillbaka och inse att jag ljög. Att jag tränade på en besatt nivå. Att jag svälte mig. Hetsåt. Kräktes.

Jag säger inte att man ska berätta något som inte känns bra att berätta, men jag förstår inte varför vissa utesluter sina nära, sina män eller pojkvänner, sina familjer, i tillfriskningsprocessen. Vill man vara sjuk så kan det ju vara en idé att vara tyst, annars kommer människor försöka spräcka ens lilla bubbla. Men när man vill bli frisk, varför inte berätta? Det är en sjukdom, ingenting annat. Det har ingenting med svaghet eller dålig karaktär att göra, det är en sjukdom.

En sjukdom och ett tecken på att kroppen fungerar som den ska. För lite mat, för lite kolhydrater, mat för sällan - kroppen ska göra allt för att åtgärda det.

Ändå tycker jag att det är skamligt. Fortfarande. Jag skäms över att jag har ljugit om varför jag inte kunde träffa mina vänner (jag trodde att jag bara kunde visa mig bland folk om jag hade haft tre "bra" dagar i sträck, så att jag såg smal ut). Jag skäms över att jag har ljugit om min träningsmängd. Jag skäms över att jag har varit irriterad, ilsken, självupptagen, puckad. Jag skäms över min sjukliga beslutsångest. Jag skäms över att jag hetsåt. Jag skäms över mängderna jag åt. Jag skäms över att jag har kräkts i mina vänners toaletter. Jag skäms över att jag en gång låtsades prata i telefon när jag handlade hetsmat, för att kassörskan skulle tro att jag skulle dela den med någon. Aj. Hatar. Jag hatar min sjukdom!

Det har gjort så otroligt mycket för mig att lära känna andra ätstörda, både genom öppna berättelser i bloggar och i verkliga livet. Det finns ingenting över dem som är dåligt, fult, äckligt, karaktärslöst, skamligt. Det är helt underbara människor som har trampat på några av livets minor och drabbats av en sjukdom.

Jag ska sluta känna skam nu.