How it all began.
Jag har funderat över "starten" många gånger. Det är först nu, sen jag började på SCÄ, som jag förstår hur allt hänger ihop. Mammas psykiska frånvaro, hennes dåliga självkänsla och självförtroende, pappas dåliga självkänsla, hans alkoholism, hans sätt att bekräfta mig när jag presterade, bråken, skilsmässan, att pappa bara ville ha mig varannan helg, att vara mobbad, att känna mig otrygg bland andra (särskilt vuxna), att känna mig ännu mer otrygg hemma, att ha värdelös skolpersonal som aldrig tog tag i någonting..
Jag mådde ändå hyfsat, för jag hade min häst. Hästarna var allt, i stallet hade jag alla mina vänner, jag slapp vara hemma. Jag flyttade hemifrån till ett ridsportgymnasium (från Östersund till Västmanland) när jag var 15, började bygga upp ett eget liv. Men när jag var 16 så dog min häst, min bästa vän och min enda riktiga trygghet. (Fan vad sjukt det låter. En häst, liksom. Men det var verkligen så). Det var inte alls samma sak att hålla på med djuren efter det, så när jag var 17 hoppade jag av skolan och flyttade till egen lägenhet i Östersund.
I Östersund började jag träna. Det hjälpte mig att rensa tankarna, till att börja med. Och så kände jag mig duktig. Och andra tyckte att jag var duktig. Och om jag tränade riktigt hårt, då försvann alla konstiga, obehagliga känslor. Det gjorde bara ont fysiskt, och jag älskade det.
Människor i min omgivning började prata mer och mer om sina kroppar, om fett här och träna bort det där. Jag trodde inte att jag tog in det, men det satte sig nog i bakhuvudet ändå. Jag kände mig konstig som åt som hockeygrabbarna i klassen, varken mina vänner eller jag förstod hur mycket jag behövde för att klara träningen. En gång i trean på gymnasiet nöp en vän mig i sidan, skrattade och frågade när jag "skaffade de där". Mina lovehandles, alltså. Och jag, som aldrig haft någon åsikt eller uppfattning alls om min kropp, kom fram till att de skulle bort. Bara de där handtagen. Jag ville ju vara fin i balklänningen.
Jag började dra in på maten, tränade ännu mer och gick ner lite i vikt, och så började komplimangerna hagla. Och sen var jag fast.
Jag flyttade till England efter studenten, och där fick min kropp väldigt mycket uppmärksamhet. Tjejer kom fram till mig hela tiden i baren där jag jobbade, och sa att de ville se ut som mig. Killar kom fram och sa att de ville att deras flickvänner skulle se ut som mig (aj, vad arg jag blir av att skriva det här!!). Folk stod runt mig på gymmet och tittade när jag bänkpressade imponerande mycket för att vara så liten. (Måste få påminna mig själv om en sak: De flesta i den förort till London där jag bodde hade knappt klarat grundskolan, deras allmänbildning byggde på skvallertidningar och merparten knarkade.. Inga människor vars sanningar man tror på när man är frisk).
Jag insåg själv, trots alla komplimanger och kommentarer, att jag vägde alldeles för lite. Jag sökte hjälp, men läkaren jag kom till sa bara "Wow! You've lost that much in such short time? That's impressive.. But if you feel unhealthy, work out more. That'll make you stronger." Tack för den.
Jag försökte börja äta, men när kroppen fick mat och jag slutade sätta upp regler så började jag hetsäta..
Det här var alltså 2007. Jag har försökt ta mig upp sen dess, men varje gång jag har kommit framåt så har jag träffat någon som har bekräftat att ÄS är rätt, jag är fel. Jag har nog sökt mig till såna, om jag ska vara ärlig.. Dock inte den här gången.
Den här gången väljer jag att lyssna på alla de som var oroliga. Som sa att jag var för smal, som frågade hur jag mådde. Som säger att jag är fin när jag är jag. Man väljer själv.
Oj, vad berörande! =/ Förstår varför du har svårt för att träna nu.. Skitbra att du lyssnar på dom "rätta"! Du ÄR fin och bra som DU är.
-Kom ihåg att man kan GÖRA fel ibland, men man kan aldrig VARA fel. big difference.
Sv: Jo, jag VET.. Jag ångrar att jag gjorde som jag gjorde i förrgår nu. Men nu känns det som att jag är på banan igen iallafall.
Jag pluggar en ky-utbildning om du hört talas om det? Men vill inte gå in på vad, eftersom att det är typ den enda som finns inom området i Sverige iallafall, eller ja, som inte kostar pengar iaf.
Du svarade aldrig på det där med Jocke, fast eftersom det börjat gå bättre först nu enligt dig så antar jag att han har varit med på vägen då? Hur träffades ni?:)
Rörande historia, eftersom den är så lik min. Fast jag flyttade faktiskt TILL östersund för att gå gymnasiet och är från söder.
det var 2år sedan jag började på behandling nu och vet precis vad du går igenom.
Ge inte upp bara!! Du är stark som har bestämt dig att leva ett friskt liv. Många som vill men inte alla som vågar hoppa.
kramar
