- moi et mon monstre -

..vad längesen jag skrev!

Antingen skriver jag inte för att jag mår skit och är alldeles för trött, eller så skriver jag inte för att jag mår så jävla bra och helt enkelt inte har tid att ätstörningsblogga.

Nästa vecka går jag min sista Idunvecka. Lovar att rapportera då, jag har faktiskt en massa vettiga saker saker att säga om det här med ÄS. Ni kan få ett smakprov:

Bli frisk. Det är så jävla värt det.

..komma ikapp i skolan.

Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör.

(Tack, Faran).

Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen. Jag vill bli smal igen.

Apropå detta.




(Vet inte varför jag censurerade mitt namn. Kändes coolt, tror jag).

Edit: Så jävla konstigt gjort. Hur många Tuld finns det på Facebook?!

..heter den här bloggen. Men monstret har hamnat i skymundan, det handlar mest om mig nu. Jag har kommit jättelångt med mitt tillfrisknande. Sådär långt att jag ofta glömmer bort att jag är sjuk. Men jag måste erkänna att jag har blivit lite av en slacker. Framstegen var så många och gick så fort när jag började på Idun, så nu chillaxar jag bara och låter de sista, små sjukligheterna vara. Det är dumt. Åtgärda!

Monstrets territorier:

• Jag undviker kakor, chips, godis. Jag är rädd att jag inte ska bli nöjd när jag börjat äta. Men det blir jag ju. Väldigt onödig punkt alltså.
• Jag litar inte på mig själv i viktiga frågor. Blir som ett barn när något ska beslutas, måste fråga alla andra om råd. Det här kan inte heller vara en särskilt svår punkt, för om jag lugnar ner mig så kan jag oftast tänka rationellt.
• Jag undviker läsk. Jag tycker inte att det är särskilt gott, men det är ingen ursäkt. För det handlar mest om att det är otäckt. Jag vet inte vilka mängder som är lagom, och det gillar jag inte. Även om jag inte bryr mig så mycket när jag väl vet det, för min kropp vill ha mer sweets än rekommenderat ibland och mindre ibland.
• Jag är rädd för att äta utöver matschemat. Trots att de på SCÄ säger att det inte gör något om det händer då och då. Jag väger mig aldrig heller, så jag vet inte om det gör någon skillnad. Skulle nog vara lättare att prova om jag fick kolla vad som händer med vikten..
• Jag gillar inte att ta mer mat. Vill ha en färdig portion på tallriken, så att jag slipper ta ansvar själv. Lätt att öva bort, tror jag.
• Jag låter min "dagsform" (tjockkänsla) avgöra mitt humör när jag är med Joakim. Tidigare avgjorde dagsformen mitt humör hela tiden, så det är ett framsteg. Men.. Fan, alltså. Jag vill inte ha det så.
• Jag hatar min kropp.
• Jag hatar mitt utseende.

De sista tre punkterna vet jag inte alls hur jag ska jobba med. Det är oftast okej, jag kan bryta tankemönster och låta bli att spegla mig om jag till exempel är ute på stan. Men med Jocke är det svårare. Att vara nära någon kräver ju ändå en viss självacceptans. Det är inte så roligt att kramas, göra romantiska saker eller ha sex när man känner sig otäckt äcklig. Jag vill inte att utseendet ska betyda något, men.. Det vore skillnad om jag förstod vad han ser i mig.

 

Hillevi Wahl har skrivit om ätstörningar igen. En ganska ointressant kolumn, tycker jag, men jag gillade det här:

"- Många av oss som tidigare har varit drabbade av ätstörning har blivit tvungna att ifrågasätta normer, bantningshysteri, utseendeideal och mediebudskap, vilket inte sällan har lett till att vi inte endast är friska, utan numera kan känna oss ännu friskare än gemene man, säger Nike Linn Säfwenberg, redaktör för ABK:s tidning Insikt."

Gillar som sagt när jag får saker bekräftade sådär. (En vacker dag tänker jag lita på mig själv också, lovar). Ätstörda som försöker bli friska, men som inte riktigt vill släppa taget, försvarar ofta sjukdomen med att "alla har lite ätstörda tankar". Jag har alltid ansett att det är ofriskt med kroppshat, ofriskt med tvångsmässig träning, ofriskt att kompensera, ofriskt att ha matångest, ofriskt med bantning och dieter för normalviktiga. Och det är det.

Det ska bli så JÄVLA SKÖNT att komma ur det här.

För någon dag sedan, när Jocke kramade mig, tänkte jag att "nu kramar han mig sådär som Bosse brukade göra, så att det känns som om han verkligen tycker om mig". Ni vet sådär oprovocerat och äkta och lite för hårt. Sen kom jag på att Bosse inte kramade mig så, han kramade mig inte alls. Bosse var en häst.

Jag förstår inte hur han lyckades övertyga mig om att han älskade mig, när ingen annan lyckas. Ett djur. Han sa inget, han kramades inte, han gnäggade till och med åt andra ibland. Jag bara vet att han tyckte lika mycket om mig som jag tyckte om honom.

Det är såklart lättare med djur. Respekterar man dem så respekterar de en tillbaka. Är man konsekvent och snäll så är de snälla och trygga tillbaka. Inget jävla tjafs om vad andra tycker eller tänker, om hur man ser ut eller såg ut igår, om huruvida man är rätt eller fel. Och de kan inte ljuga, man vet var man har dem.

Men fortfarande, varför kan jag inte lita på människor när alla andra kan det? Jag har tydligen inte förmågan att kommunicera ömsesidigt med människor. Autism light, kanske?

Har tyvärr ingen blixt på min kamera längre (?), men jag tog bilder ändå. Blev ganska fränt, min svåger ser till exempel ut som Shredder i TMNT.

 

Jag tycker att det är så jävla orättvist, efter allt jag försöker göra för att må bättre, att jag fortfarande får självmordstankar. Just nu har jag inte ens ångest, jag vill bara inte leva. Det är nästan värst när det är så. Lugn men uppgiven, jag orkar inte. Jag tänker inte ta livet av mig, men tankarna blir inte mer roande för det.

Vad är det för jävla fel på mig? Kan jag inte må bra? Varför kan jag inte må bra?!

Jag vill tycka att det är sött att jag ler som en 5-åring. Jag vill ignorera mina finnar. Jag vill tycka om mina runda ansiktsdrag. Jag vill le med mina skrattgropar på låren. Jag vill tycka att min skelning är charmig. Jag vill tycka att mina små bröst är kvinnliga. Jag vill gilla min mjuka mage. Jag vill tycka att min kritvita hy är vacker. Jag vill tycka att det är mysigt att mina lår nuddar varandra.

Jag vill tycka om den jag är också, men av någon anledning brukar det komma på köpet när jag känner mig okej utseendemässigt.

Trist att jag är så jävla svårflörtad.

Vilket kanske är naturligt. Något som inte är lika naturligt är att när jag känner mig oälskad, så går jag upp 15 kilo.

Svar på frågor som ställdes här och här.

Ema, jag skulle redan kunna lita på mina hungers- och mättnadskänslor, men de följer matschemat så jag tänker inte på det. Jag blir mätt av det jag äter, och jag blir hungrig lagom tills det är dags att äta. Ibland blir jag inte mätt - men om jag tänker tillbaka på det senaste dygnet så inser jag alltid att det beror på att jag har slarvat lite någonstans. Klart att kroppen vill ha mer då. Jag oroar mig inte för någon dubblering eller halvering av matintaget, för det kommer aldrig hända. Jag mår bra av det jag äter nu. När jag börjar träna igen så kommer jag behöva mer, men inte dubbelt så mycket.

Jag gillar inte alla delar i Mattillåtet, och det där är en sån del. Överviktig blir man inte av att äta så mycket som man ska. Jag känner en massa ätstörda som tycker att de blir mätta efter ett äpple - det är ju fel, så att äta trots att man är "mätt" är inte alltid fel. Men jag känner ingen som fortsätter vara hungrig efter att ha ätit som vi rekommenderas på Idun, åtminstone inte om de verkligen följer det. Däremot blir man snorhungrig av att äta oregelbundet, och då får även friska människor den där bottenlösa känslan som infinner sig när man har hetssug (friskt folk blandar dock inte in känslor..). Då fungerar alltså inte hungers- och mättnadskänslorna som de ska. Kroppen är stressad och tror att den måste samla på sig en massa mat eftersom det kan dröja tills den får energi igen. Matintag för sällan = för lite mat eller för mycket mat på samma tidpunkt = dålig förbränning = övervikt eller undervikt. (Jag älskar mina ekvationer. Matematikern).

Och du, ett hett tips: Sluta räkna kalorier. Jag vet att det känns som om det sitter som gjutet, men det går att träna på att avbryta räkningen. Ingen frisk räknar kalorier, alltså ska inte du heller göra det.

Idol, säger du? Fan, jag blir ju generad..

Mimmi, jag äter inte frukost på Idun och har annat bröd hemma, så jag har inte funderat på det. Men som sagt, två halvor är en macka. Jag har blivit rekommenderad att dricka minst ett glas juice om dagen, och ungefär ett glas mjölk (ibland dricker jag inte mjölk alls, ibland flera glas). Jag har fått en miljon mellanmålsförslag, och i många ingår ett glas mjölk.

En frukt och/eller en hårdbrödmacka till maten, vet jag. Men vi har inga "regler" för att få in visst många frukter. Jag äter banan i morgonfilen, äpple eller päron i yoghurten till ett mellis och ibland en frukt efter maten.

Min behandlare sa att jag kan äta hamburgare, pizza eller liknande "fast food" tre-fyra gånger i veckan utan att det påverkar vikten. Det är ju mer energirik mat, så om jag skulle äta det två gånger om dagen så skulle det totala intaget bli för stort. Nu gör det inget att vissa måltider blir lite kaloririkare, min förbränning är igång och kroppen tar hand om det som då och då överstiger mitt normala kaloriintag. Utöver schemat äter jag lite godis, det blir inte mycket (kanske från två godisar till två hekto) för jag är inte så sugen när jag äter alla mål som jag ska. Men som sagt, kroppen tar hand om sånt som blir utöver, om förbränningen är igång och kroppen i vanliga fall får lagom med mat.

Roligt med frågor! Hoppas att det hjälper er.

..och eftersom jag inte kan sova sitter jag och läser om Therese Johaug och hennes potentiella ätstörning. På Aftonbladet. Varför gör jag hela tiden saker som jag vet att jag mår dåligt av? Vad är poängen med att straffa mig själv, tror jag att det kommer få mig att må bättre? Nej, såklart inte. Jag trivs helt enkelt så jävla bra med att trycka ner skit i halsen på mig själv. (Det var en metafor, jag hetsäter inte längre). Jag är beroende av att få mig själv att må dåligt. Jocke har somnat, så jag kan inte gräva fram något elakt och sårande ur honom. Då är det tur att Aftonbladet finns, en säker källa till ilska och förtvivlan.

Jag orkar inte kommentera debatten. Jag blir arg och ledsen och uppgiven, tappar hoppet om världen. Här gör i alla fall Hillevi Wahl ett tappert försök att på ett pedagogiskt vis förklara för pöbeln att pöbeln är dum. Tack, Hillevi. Nu ska jag sova.

Har fått några fler frågor i kommentarerna. Jag klippper inte in dem, ni får läsa själva här.

Ema, jag kan bara svara det jag redan har svarat. Tillräckligt mycket mat tillräckligt ofta = lugn och nöjd kropp = normalvikt (de flesta stannar på BMI 20,5-23). För lite mat eller mat för sällan= missnöjd kropp = undervikt eller övervikt. Det är inte svårare än så. Det finns ingen bra kontroll, om du frågar mig. Ätstörda ska inte träna alls, om du frågar mig. Skit i vad dina vänner äter, om du frågar mig. Och vi tror ju alla att vi är dömda att vara mulliga och att vi har någon speciell ämnesomsättning som gör att vi aldrig kommer stanna i vikt och att vi aldrig kommer bli nöjda eller kunna släppa på kontrollen. Men vi är inte så jävla speciella som vi tror.

Vad glad jag blir att du vill söka hjälp. Du kommer inte ångra det! Eller jo, det kommer du. Men inte i slutändan!

Mimmi, läs detta. Mackornas storlek är.. mackor. Vanliga. Vi får Fazer Aktiv Råg/Flerkorn, såna runda bullar. Då äter vi en sån bulle (som ju är delad i två) som en macka. Det är viktigt att inte hänga upp sig på sånt, även om jag förstår att du blir osäker. En måltid på McDonald's är burgare, strips och läsk. Sallad vet jag inte, vi rekommenderas inte att äta sallad eftersom kroppen inte blir lika nöjd på kall mat. Pizza innebär en fullstor pizza med lite pizzasallad. Man ska inte äta burgare och pizza varje dag, men om man äter som man ska annars, så att kroppen är tillfreds, lugn och har en bra förbränning, då kan man göra det tre-fyra gånger i veckan utan att det påverkar vikten eller hälsan.

Som jag sa till Ema: Tillräckligt mycket mat tillräckligt ofta = lugn och nöjd kropp = normalvikt. Det innebär att vårt matchema gör att normalviktiga står stilla i vikt, underviktiga går upp i vikt och överviktiga går ner i vikt. Vissa som är väldigt underviktiga får ändå näringsdrycker, eftersom det kan vara viktigt att de går upp i vikt lite fortare.

Vad stolt jag blir när du säger att du inspirerar, tack!

Vet ni vad det bästa med min behandling är? Jag tror verkligen på det. Jag känner mig så stark i det här, så det spelar ingen roll vad andra tycker och tror längre. Ifrågasätt gärna mitt matintag, för jag vet precis var jag står.

1. Jag är piggare.
2. Jag kan koncentrera mig.
3. Jag är mer social.
4. Jag ser frisk ut.
5. Jag blir nöjd efter en lagom mängd godis/glass etc.
6. Jag tänker bara på mat när det är dags att äta.
7. Jag blir hungrig lagom tills det är dags att äta.
8. Jag blir nöjd när jag har ätit.
9. Jag mår bra.
10. Jag är normalviktig.
11. Jag går inte upp i vikt.

Det fungerar verkligen.

Jag önskar att jag kunde få alla att inse det, att lita på det. Men det är upp till var och en att våga.

Förresten: Ema, om du fortfarande läser! Apropå det du sa om att din pappa är läkare, och att han har sagt att det jag äter är för mycket. En terra på SCÄ har berättat att han behandlade en väldigt underviktig tjej en gång, vars far var läkare. Pappan var ute och sprang med henne två gånger i veckan, för det trodde han var hälsosamt.. Get my point? Att din pappa är läkare betyder inte att han vet hur ätstörda kroppar och hjärnor fungerar. Att era pojkvänner har PT-utbildning betyder inte att de vet hur ätstörda kroppar och hjärnor fungerar. Att era psykologer har utbildning betyder inte att de vet hur ätstörda kroppar och hjärnor fungerar. Kom ihåg det.

Det kom inte in så mycket sol, så vi fick turas om att leka vår.

Harry McPooper ogillar ostädat nattduksbord.

Lisa ville veta hur min ätstörning började. Det känns nästan obligatoriskt att ha ett inlägg om det som ÄS-bloggare. Bäst att passa på, jag kommer nog inte tillhöra den kategorin så länge till.. (Heja mig!!)

Jag har funderat över "starten" många gånger. Det är först nu, sen jag började på SCÄ, som jag förstår hur allt hänger ihop. Mammas psykiska frånvaro, hennes dåliga självkänsla och självförtroende, pappas dåliga självkänsla, hans alkoholism, hans sätt att bekräfta mig när jag presterade, bråken, skilsmässan, att pappa bara ville ha mig varannan helg, att vara mobbad, att känna mig otrygg bland andra (särskilt vuxna), att känna mig ännu mer otrygg hemma, att ha värdelös skolpersonal som aldrig tog tag i någonting..

Jag mådde ändå hyfsat, för jag hade min häst. Hästarna var allt, i stallet hade jag alla mina vänner, jag slapp vara hemma. Jag flyttade hemifrån till ett ridsportgymnasium (från Östersund till Västmanland) när jag var 15, började bygga upp ett eget liv. Men när jag var 16 så dog min häst, min bästa vän och min enda riktiga trygghet. (Fan vad sjukt det låter. En häst, liksom. Men det var verkligen så). Det var inte alls samma sak att hålla på med djuren efter det, så när jag var 17 hoppade jag av skolan och flyttade till egen lägenhet i Östersund.

I Östersund började jag träna. Det hjälpte mig att rensa tankarna, till att börja med. Och så kände jag mig duktig. Och andra tyckte att jag var duktig. Och om jag tränade riktigt hårt, då försvann alla konstiga, obehagliga känslor. Det gjorde bara ont fysiskt, och jag älskade det.

Människor i min omgivning började prata mer och mer om sina kroppar, om fett här och träna bort det där. Jag trodde inte att jag tog in det, men det satte sig nog i bakhuvudet ändå. Jag kände mig konstig som åt som hockeygrabbarna i klassen, varken mina vänner eller jag förstod hur mycket jag behövde för att klara träningen. En gång i trean på gymnasiet nöp en vän mig i sidan, skrattade och frågade när jag "skaffade de där". Mina lovehandles, alltså. Och jag, som aldrig haft någon åsikt eller uppfattning alls om min kropp, kom fram till att de skulle bort. Bara de där handtagen. Jag ville ju vara fin i balklänningen.

Jag började dra in på maten, tränade ännu mer och gick ner lite i vikt, och så började komplimangerna hagla. Och sen var jag fast.

Jag flyttade till England efter studenten, och där fick min kropp väldigt mycket uppmärksamhet. Tjejer kom fram till mig hela tiden i baren där jag jobbade, och sa att de ville se ut som mig. Killar kom fram och sa att de ville att deras flickvänner skulle se ut som mig (aj, vad arg jag blir av att skriva det här!!). Folk stod runt mig på gymmet och tittade när jag bänkpressade imponerande mycket för att vara så liten. (Måste få påminna mig själv om en sak: De flesta i den förort till London där jag bodde hade knappt klarat grundskolan, deras allmänbildning byggde på skvallertidningar och merparten knarkade.. Inga människor vars sanningar man tror på när man är frisk).

Jag insåg själv, trots alla komplimanger och kommentarer, att jag vägde alldeles för lite. Jag sökte hjälp, men läkaren jag kom till sa bara "Wow! You've lost that much in such short time? That's impressive.. But if you feel unhealthy, work out more. That'll make you stronger." Tack för den.

Jag försökte börja äta, men när kroppen fick mat och jag slutade sätta upp regler så började jag hetsäta..

Det här var alltså 2007. Jag har försökt ta mig upp sen dess, men varje gång jag har kommit framåt så har jag träffat någon som har bekräftat att ÄS är rätt, jag är fel. Jag har nog sökt mig till såna, om jag ska vara ärlig.. Dock inte den här gången.

Den här gången väljer jag att lyssna på alla de som var oroliga. Som sa att jag var för smal, som frågade hur jag mådde. Som säger att jag är fin när jag är jag. Man väljer själv.