- moi et mon monstre -

• Jag åt pizza till middag trots att jag mådde dåligt.
• Jag hängde upp ett stort, vitt ark på väggen i korridoren och la dit kritor så att alla kan rita. Det kan vara en dålig idé, om ingen hänger på, men det roar i alla fall mig.
• Jag tyckte att det kändes roligt att "klä upp" mig idag. Alltså klä på mig något annat än mjukisbyxor och fultischa utan bh.
  
  

Jag skäms över att jag har varit så oentusiastisk i helgen. Förlåt. Vill klargöra att jag absolut inte tvekar på att jag ska bli frisk. Men att påstå att vägen dit är som en nerförsbacke med perfekt valla, det vore ju bara löjligt. I och för sig kanske det är en bra liknelse, åker man för fort så ramlar man när det svänger..

Vill att alla ska läsa det här:


Anna, jag tycker så mycket om dig!!

Åt lunch med M, L, J, T2 och T3 från Idun. Jag var väldigt omotiverad, det kändes verkligen inte som om jag hade något att tillföra dem. Men jag mådde mycket bättre efter en stund, är väldigt glad att jag åkte dit.

Jag har kommit fram till att det är en mycket större utmaning att äta hemma än ute. Ute vet jag precis vad jag ska göra; välja det godaste och äta upp. Hemma är det värre, jag får lätt beslutsångest, jag har lätt för att fuska och ta det säkra före det osäkra, jag tvekar gällande portionsstorleken. Det här måste jag jobba med. Jag får helt enkelt se till att ta större ansvar här hemma och inte lasta över det jobbiga på Jocke.

Handlade kritor och tuschpennor på en leksaksaffär efter lunchen, och nu har jag spenderat två timmar med att skriva ner alla fina kommentarer och komplimanger jag har fått de senaste veckorna i en bok. Jag är så boostad nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tack som fan. Ni kommer göra mig frisk. Eller okej, jag kanske får fixa en sisådär 51 % av tillfrisknandet själv, men resten står ni för. Kärlek!

(Ursäkta franskan, inte min starka sida). (Som ni nog redan har märkt).

Mia Törnblom säger att man ska skriva ner tre saker varje dag som har varit bra med en själv. Jag gillar att vara en bloggslampa så jag gör det här. Ett tag i alla fall.

Dagens:

1. Jag åt Snickers till eftermiddagsfikat.
2. Jag påminde min bror om hur bra han är.
3. Jag tog mig förbi gladiator-Jockus i hissen.
   
   

(Jag googlade just "bra" för att hitta nåt passande till det här inlägget. Smart).

 

Har läst igenom inlägget från igår. "Skulle gärna väga tio kilo mindre".. Vilken logik! Den här sjukdomen gör en inte bara frusen, okoncentrerad, otrevlig, trött, arg, ledsen, ångestfylld, osocial, halvskallig och okvinnlig. Man blir jävligt dum också.

Tack, fina Anna för att du är så fin och skriver så fint till mig. Det är fint. Jättefint.

Jag är piggare idag. Dagen efter energilösa ångestdagar är jobbiga, det känns alltid tungt att ta igen allt jag har missat genom att spendera en dag i sängen, och dessutom lyckas jag alltid stöka ner som fan när jag har ångest. Disk och kläder och skit överallt. Har lyckats städa lite idag, och så åkte jag och Jocki till Mörby centrum för att handla lite.

Jag har köpt en svindyr concealer, filat fötterna och utfört (vägrar ordet tränat!) yoga idag. Så gör väl folk som tycker om sig själva? Fake it until you make it, som terran brukar säga.

Tänkte anmäla mig till någon yogakurs, men jag hittade ingen som kostade under hundralappen per gång. Skulle få panik av att göra solhälsningar som kostar tio kronor styck. Tänkte istället köpa en yoga-DVD och en matta, men kom fram till att nedladdade yogaprogram och liggunderlag är mer jag..

Jag känner mig stor som ett hus idag, men jag måste säga att jag är duktig på att ignorera det och ändå äta ordentligt och utmana mig själv. Trots att Jocke sa att en plus size-provdocka på Åhléns var större än mig. Att han säger det betyder ju att jag nästan är lika stor som en plus sizeare. Jaha, så var man tjock då. Världens minsta tjockis.

Ber om ursäkt för mina opeppande inlägg. Min pappa gör mig väldigt ledsen just nu. Eller typ alltid, men idag är det extra allt.

Ser "Jakten på lyckan" på SVT play, underbara Hanna Hellquist har programmet och jag planerar att kopiera ett par av övningarna de tar upp. Att må bra skulle vara fint som snus.

Ett lyckotips från undertecknad är annars att leka Gladiatorerna. Jag och Jockiboi leker alltid Gladiatorerna när vi ska åka hiss; inte släppa in, och inte släppa ut. Våld och lycka har alltid gått hand i hand för mig.

Idag har Haren fått mig att skratta så många gånger att jag blir lite rädd för mig själv. Vill inte tycka om honom, men det går inte att låta bli..!

Jag sprang allt jag kunde fram och tillbaka i hela korridoren säkert fem gånger förut idag, och han jagade mig helt lyrisk. Snabb som fan är han, så man får springa fort för att han inte ska hamna under fötterna på en och bli ihjältrampad.

Tidigare ikväll hade jag glömt dörren öppen, så jag antog att han var ute. Ropade hans namn, och hörde genast hur det rasslade i andra änden av korridoren. Frrfrrfrrfrr, fort fort. Så kom han sladdandes runt hörnet och sprang mot mig allt han kunde. Jag tror inte att det hände en enda gång under de tretton år jag delade med min hund..

Nu har Harry hittat ett nytt favoritställe.

Det innebär att han har ett gryt under blombordet, ett under sängen, ett i garderoben och så har han en egen kudde mitt på golvet så att han kan ligga där och kolla läget. Just det, han har ju en bur också där han är ibland. Men han spenderar mer tid på sin filt på burtaket. Och i vår säng. Dags att anmäla oss till "It's me or the dog", kanske?

Bajs.

Tänkte åka till Bambi imorse, men sen jag vaknade har jag bara legat i sängen. Jag antar att veckans sömnbrist tar ut sin rätt. Det är ju lite tarvligt att jag inte kan småfuska med någonting; råkar jag äta lite för lite så blir jag superduperätstörd och vill hetsäta, sover jag lite för lite så blir jag golvad big time, stressar jag upp mig lite så får jag panikångest, tillåter jag mig att tänka en dålig tanke om mig själv så hamnar jag i en jättetornado av destruktivitet. Skulle gärna leva lite mer rock'n'roll, som A uttrycker det. Men egentligen vill jag ju bara må bra, och det kanske krävs en del uppoffringar på vägen dit.

Dagar som denna tappar jag gnistan helt. Jag vill ha mitt liv tillbaka, är taggad på att se konserter, dejta mina vänner, åka på weekends i fina städer.. Men så länge jag har dagar då jag är helt förlamad av trötthet, huvudvärk och ångest så är det ingen mening att ens tänka tanken på att boka in sånt. Dessutom har jag en dröm om att en dag klara av att jobba heltid.. Det känns lite väl utopiskt.

Bajs!

Idag skulle jag gärna väga tio kilo mindre.

 

Jeez, vad Idunveckorna går fort!

Minns inte så mycket av dagen. Samtal, vila, lunch. Lite komplicerade konversationer i gruppen, det är svårt att hålla ett gäng ätstörda damer på gott humör. Allt kan feltolkas. Jag vägde mig också, förresten. Oförändrat. Oviktigt.

Efter lunch hade vi yoga, det ska bli en fredagstradition framöver. Jag var svinnervös, sist jag använde mina muskler var jag ungefär 630 % starkare och jag var inte peppad på att få känna det. Dessutom har inte avslappning varit min grej sedan jag spräckte ätstörningsbubblan - jag klarade inte ens av 80-sekundersavspänningen inför bildterapin igår. Under första övningen grät jag, ville springa därifrån, men sen kändes det helt underbart. Tjejen som höll i klassen var jättebra, och det kändes verkligen kravlöst. Mer yoga ska det bli!

Efter Idun gick jag, J, T2, T3, M och L och fikade. Jag var trött och hade svårt att koncentrera mig, och jag tycker verkligen att det är lite läskigt att umgås med människor när skallen inte är på topp. Men det var trevligt. Käkade en chokladboll.

Har fått några smällar av ätstörningen även idag. Speglar har pekat finger, J's mage gjorde mig avundsjuk, den äckliga lasagnen till lunchen satte igång en massa tankar. But still, jag är så jävla säker på att jag ska bli frisk, och det känns så jävla skönt!

Har funderat på de kvinnliga förebilderna.. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilka kriterier de ska uppfylla. Jag är inte så imponerad av brudar som presterar en massa och tar sig "långt" i karriären, jag är mer ute efter kvinnor som tycker att de duger som de är. Hade till exempel en tanke på Florence Nightingale, en av grundarna till sjuksköterskeyrket. Men det var Gud som sa till henne att trotsa hemmafruregeln, och det känns inte så imponerande. Lika oimponerande som de som lyckas uträtta mycket på grund av prestationsångest, höga krav hemifrån eller värdelöshetskänslor. Hm, tål att funderas på.

Äter godis. Det är gott. Hejdå.

Madde, jag förstår precis vad du menar. Men jag tror att det enda sättet att bli frisk är att följa "reglerna". Sen, när man är frisk, då kan man äta sötsaker precis när man känner för det, och man behöver aldrig äta några bullar bara för att. Angående portionsstorlekarna så var jag likadan när jag var yngre - slog skolans potatisbullsrekord men åt inte alls om det var någon rätt som jag inte gillade. Idag tror jag inte att jag skulle må bra av det, min kära gamla kropp vill ha energi i lagom mängd och i lagom intervaller.

En eloge till mig för att jag kom ihåg att svara på en kommentar! Många lämnar väldigt kloka ord, som jag skulle kunna skriva hela inlägg om, men oftast glömmer jag bort det elva sekunder efter att jag läst det. Just det, anledningen till att jag inte kan..

---

Oh, herregud! Jag är elakast i världen. Det ringde nyss en kvinna från Radiotjänst, som hade en exceptionellt släpig röst.

- Heejjagheeter*ochjagringerfrånRadiotjäääänst. ÄrdetMatildaaaa?
- OJ, vad trött du låter!

Var kom den ifrån? Varför? Tänk om hon hade talfel? Eller bara lät jävligt dryg, men är snällast i världen? Orden kastade sig ur munnen på mig.. Jag måste sluta umgås med uppblåsta stockholmare. För det måste väl vara deras fel? Det är inte mitt fel. Väl?

---

Var var jag? Just det, anledningen till att jag inte kan se friidrott är helt enkelt för att deras kroppar ger mig ångest. Jag vet inte riktigt varför, för jag tycker inte att det är särskilt vackert att se ut som en friidrottare. Inte snyggt heller. Men jag har nog kvar uppfattningen om att muskulös och fettlös är rent. Blev lite lättad över att fler känner som jag, även om det är förbannat trist att ätstörningen fortsätter ge mig käftsmällar när jag minst anar det.

Dagen har varit jobbig. Jag är peppad och på rätt väg, men det är svårt att vara närstående till såna som inte känner likadant. Dessutom fick jag en ätstörningskäftssmäll när jag och Jocke åt pizza till middag. Pizzan blev större och större ju mer jag åt, och jag gick upp ett kilo per tugga.

Nejdå, men det var jobbigt. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att det inte var jättegott. Jag tänker att det som inte är nyttigt måste smaka fantastiskt, för att det ska vara värt det. Ska sluta med såna dumheter.

Jag har varit väldigt snygg idag, det är nice. Det var till och med två narkomaner utanför Mariakliniken som sa att jag inte fick se ut som jag gör. "Du får inte gå omkring och vara sådär fin". DÅ är man snygg.

Skissar på ett inlägg om kvinnliga förebilder, jag har kommit på ganska många men tipsa gärna om fler!

Jag var helt speedad i natt, sov alldeles för lite igen. Lagom är inte mitt ord, jag har gått från ett snitt på 16 timmar per dygn till ungefär fem. Why God, why? (Börjar trivas med mitt nya, oateistiska jag).

Rensningen av min garderob blev lite löjlig, jag kunde ha alla mina kläder förutom tre par byxor. Det är en frän sak med att sluta hetsäta och kräkas - magen blir så snäll och liksom jämn. Det är främst mina lår, min rumpa och kanske armarna som har tagit åt sig av mina nya kilon.

Hade ett terrasamtal som inte handlade om Jocke eller min kropp idag. Vad är det som händer?!

Det händer mycket. Idag hade jag jeans på mig, det var ett tag sedan. Känslorna kring det har gått upp och ner hela dagen - huge/modig/snygg/normal/grotesk/skiter-i-vilket. Åt stekt potatis till lunch, mycket gott och modigt. Vi pratade om glädje på gruppterapin. Jag känner ofta glädje, vilket inte är en normailitet bland oss med ÄS. Jag har konstaterat att jag är störst i min Idungrupp. På riktigt, med riktiga ögon. Men det gör ingenting! Jag är ju på väg att bli frisk. Jag har kommit långt.

Jag har kommit så långt att jag börjar ledsna på andra ätstörda. När de överanalyserar komplimanger, ta illa upp av neutrala kommentarer eller snackar skit om sina kroppar så vill jag liksom.. ge dem en slap i bakhuvudet. Jag känner ingen sympati med de sjuka, har ingen förståelse för sjukdomen längre. Det är lite överraskande, med tanke på att jag var där för tio dagar sedan.

Ikväll har T2 och A varit här. Vi åt middag och sen målade vi. Kanske ska sluta tvinga alla mina gäster att vara estetiska om jag vill få hit dem igen.. Jag hade i alla fall väldigt trevligt, gillar de här tjejerna så mycket! Vi pratade en del om ätstörningar, såklart, men på ett väldigt konstruktivt sätt. Jag vet att en dam i sällskapet hade en väldigt jobbig dag, och jag är väldigt tacksam att hon kom hit.

För ett tag sedan hittade jag en helt underbar kommentar här. Jag tänkte att den där M, hon är min idol. Vilken underbar kvinna.

Nu läser hon min blogg, och kallar den för en "favorit"!

Såhär måste Bryan Adams ha känt när han fick sjunga med Pavarotti.

Jag kan inte titta på friidrott.

My har utmanat sina läsare: "Vem är med på att rensa bort minst 1 plagg ur garderoben? Ett plagg som inte längre passar och som inte heller kommer passa om vi verkligen vill bli av med vår ÄS."

Möcke bra idé, tycker jag. Tyvärr måste jag köpa en helt ny garderob, trist att jag är så orik. Jag har knappt kvar några tröjor, t-shirts eller linnen som sitter som de ska, och jeansen minns jag inte ens när jag senast hade på mig.. Det är lite mystiskt att kläderna blivit för små nu när jag känner mig smalare än någonsin, men det är väl bara att acceptera att Gud vill ha det så (hur kan jag någonsin ha tvekat på att bli religiös?). Här ska rensas! Men först måste jag sova..

Tack för fina och kloka kommentarer!! Och för alldeles, alldeles underbara sms och telefonsamtal. Jag tar verkligen åt mig av det ni säger och skriver, det känns liksom respektlöst att inte göra det när ni tar er tid. Det kanske är dags att fundera över all den tid som min pojkvän har lagt ner på samma sak..?

Sov knappt i natt. Igen. Får sån kopiös ångest när vi har släckt lampan, jag kan inte hantera den. Bröt mot alla regler vi satt upp, och försökte återigen göra mig av med min älskade. Jag orkar inte med mig själv!!

Skrev tenta imorse - sist in, först ut. För några år sedan hade jag en bra känsla efter en tenta om jag svarat rätt på alla frågor. Nu räcker det med att svara nåt på alla frågor. Det är lite festligt.

Vi hade förresten kroppskännedoms- och avslappningsövning igår. Det blir så uppenbart att jag mår dåligt när vi gör sånt, jag får riktiga panikkänslor av tvingas vara i nuet och känna efter. Det är väl just därför jag kraschar när vi ska sova.

Idag kom jag till Idun lagom till gruppterapin. Vi pratade om tårtbitarna som vår självbild bygger på, hos en ätstörd upptas ofta minst halva tårtan av tankar kring vikt och kropp. Jag insåg direkt att för ungefär tio dagar sedan hade hela tårtan varit bakad av kroppsfixering. Idag blev den biten en åttondels tårta. (Tårta? Hade kanske varit lättare att beskriva självbildsbyggstenarna i procent). Det är coolt som fan. Tyvärr bygger resten av tårtan på bekräftelse från Joakim, bekräftelse som jag ändå inte tar åt mig. Jag har i princip ingen tårta, someone ate it.

Mitt terrasamtal handlade endast om kärlek. Jag ser lycklig kärlek som något lika ologiskt och luddigt som religion, jag kan inte tro om det inte finns någon vetenskap bakom. Att tro bara för att det känns skönt är liksom inget för mig. Jag tyckte att jag borde få göra slut, varför vara i ett förhållande om jag känner mig lugnare, tryggare och gladare när jag är själv? Min lömska terapeut sa att det var okej, om Jockes nackdelar väger över fördelarna. Så vi gjorde en lista. Han fick avbryta mig mitt i fördelarna, för samtalstiden var nästan slut. Då skulle jag räkna upp nackdelar. Jag kom på en. Jag får inte göra slut.. När vi skulle runda av såg jag ett sms från min man, det finaste någonsin. Jag visade min terapuet, han skrattade och sa: "Som ett tecken från ovan". Så var man religiös då. Eller lyckligt kär. Samma sak.

T2 och jag fortsatte matutmaningen med att fika godsaker till eftermiddagsmellis. Jag tog en Snickers, det blir inte sista gången! Stolt som en tupp.

Jocki säger att jag är som att debattera med en sverigedemokrat - mycket diskussion men inga argument. Det kan väl aldrig vara sant..? Heh.

Idunvecka #3 startade idag. Jobbigast hittills, skulle jag gissa. Veckan började bra med tre timmars sömn i natt. Grät mig igenom hela terapeutsamtalet, ville så gärna tro honom men jag kan inte. Jag sväljer som sagt allt han säger om maten och ätstörningen, men när det handlar om Joakim så går det inte. Jag tror inte att jag kan. Jag orkar inte ens tänka på att försöka. Jag får inte göra slut, inte fråga mina "trygghetsfrågor", inte vara elak för att få honom att lämna mig. Terran kallar det för exponeringsövning, och den går alltså ut på att stanna kvar i det som är jobbigt. Låtsas tro på min pojkvän, låtsas tycka att jag är värd att älskas. Fake it until you make it. Jävlar, vad jag är trött.

T2 föreslog att vi ska utmana oss själva med maten varje dag den här veckan, det är en grym idé. Lunchen fick sätta ribban för veckan - gräddpasta med räkor på en ny restaurang. Jag är stolt över oss, det gick hur bra som helst. Jag har förresten lyckats intala mig själv att jag ska vara en god förebild för de andra i gruppen, så jag utnyttjar tjejerna för att lura mig själv till att äta otrygg mat. Det är lite komiskt, men briljant om jag får säga det själv.

Jag känner mig så oerhört trygg på Idun. Jag har aldrig varit med om det tidigare - jag längtar efter att umgås med en grupp människor beståendes av endast tjejer.

Det var svårt att komma hem, det är läskigt. Till skillnad från Idun känner jag mig otrygg och osäker här. Vill äta upp mannen för att jag älskar honom så mycket, samtidigt vill jag bara sitta tyst och stilla för att inte visa honom vilken oskön och oattraktiv människa jag är.

Jag har tenta imorgon. Har inte gått på några föreläsningar, inte läst någon bok, inte diskuterat med någon i klassen. Det enda jag har gjort är att skriva av en killes anteckningar, jag tvekar på att det räcker. Måste. Plugga. Nu.

- Varför fattar du inte?!
- För att det är ologiskt. Jag förstår inte. När du säger att du älskar mig, så är det som om du skulle påstå att krukväxter är lila.

 

Natt igen.

Gårdagen var grym, jag mådde bra, hade roligt och orkade till och med ta en promenad och laga mat. Men nu.. Inpå småtimmarna förvandlas jag som en varulv, jag blir mitt monster.

Edit: Min terra har förbjudit mig från att dumpa mina "trygghetsfrågor" även här, så jag plockade bort den.

Jag vill så gärna tro att det är mig han vill ha. Det förstör så mycket att jag inte gör det! Men jag kan inte, det går inte.

Jag fattar inte. Det jävligaste är att jag inte ens tror att det skulle bli bättre om jag var smal. Jag trodde ju att det var lösningen på allt.

..Anja Pärson. Kunde ha valt en människa med en något mer regular kroppshållning.

Blir lite rosig om kinderna av att läsa era kommentarer. Ni är fina. Jag får förstås panik också, måste ju hålla standarden nu. Tänk om alla slutar läsa? Det kommer ju betyda att jag har blivit tråkig.

Tråkig. Det går ju inte. Eller så kanske det gör det? Jag håller ju ändå på att bli snygg. Det är ju antingen eller för oss tjejer, snygg eller rolig. Varken eller - du är inget värd. Men kombinationen fungerar inte, det blir för hotfullt. Det är alltså lika bra att jag trappar ner på det underhållande.

Jag, J och T2 pratade för några veckor sen om ätstörningssymptom. Jag räknade upp alla symptom som jag haft under åren, skrattade lite menande och frågade de andra om de tyckte att det var värt det. Tyvärr lyckades jag få dem att tro att de inte varit särskilt sjuka, för de hade inte upplevt lika många av sjukdomens biverkningar. Så nu blir jag ofta orolig för det, både när jag pratar med folk och när jag skriver här; tänk om beskrivningen av min ätstörning gör att andra inte tror att de är tillräckligt sjuka för att få hjälp?

Så är det inte! För det första så blir det mindre jobbigt ju tidigare man får hjälp. För det andra så är alla olika, och alla kroppar reagerar olika på svält, hetsätning, överträning, kräkningar etc. För det tredje, och det viktigaste av allt: Ofta förstår vi inte hur dåligt vi mår, förrän vi kan se tillbaka på det.

Jag är lite orolig för att gå ner i vikt. (Eh?) Ibland känns det så. Det låter ju lite vridet att vara orolig för en viktnedgång, så hade jag inte resonerat för en vecka sedan. Men nu har jag ju accepterat den här nya vikten, jag orkar inte gå igenom det igen! Jaja. Rysligt sunt tänk i alla fall.

Har funderat (nehe..) på det här med utmaningar, jag tror stenhårt på att det är det som leder mot ett friskt liv. Jag har dessutom insett att det för mig krävs lite mod även när det gäller saker som inte är kopplade till maten. Att jag lägger ut bilder på målningar som jag är missnöjd med, till exempel. Eller att jag går ut och dricker öl en fuldag. Eller att jag sover naken med Jocke trots att jag känner mig tjock. Eller att jag inte ställer "lugnande" frågor till Jocki när ångesten kommer krypande. Eller att jag lägger ut bilder på mig själv här, trots att de är tagna på kvällen dagen efter en hemskt jobbig vägning. Ännu ett hett tips, gott folk.

Idag pluggar jag. Eller.. Jag sitter med en fotoredigerare och zoomar in 37 bilder på föreläsningsanteckningar. Killen jag fotat av har en handstilsstorlek på ungefär sju punkter, och han är definitivt inte lika selektiv i sitt antecknande som jag var på den gamla goda skoltiden. Tenta på tisdag. Jag borde verkligen ta ett studieuppehåll.

Kom precis på en sak. Den här veckan var GALEN!! Jag har pratat med Linda nästan varje dag, har pratat med fler vänner, har varit i skolan (i trekvart.. But still) och så har jag umgåtts med vänner tisdag, onsdag, torsdag och lördag! Jag trodde inte att jag kunde må såhär bra. Jeflar, vad fint.

Gillar att ni gillar mitt träningsmotto. Det är bra! Alltså på riktigt, det är verkligen ett förjävla bra motto.

Annars då? Helvetes jävla skitdag. Kunde inte sova igår, en miljon frågor bet mig i magen men Jocke vägrade svara. Tog en karta Oxascand, som värsta druggien. Jag somnade såklart av det, men frågorna var kvar imorse och jag ägnade dygnets första 18 timmar till att plåga min pojkvän i förhör. Jag plågade mig själv också, svaren gjorde asont. Nu vet jag vem av hans tidigare sexpartners han helst skulle ligga med igen, vilka av mina vänner han skulle kunna tänka sig att ha sex med ("typ alla", grattis brudar) och hur hans sängkamrater har presterat. Tack till mig själv, jävlar vad mycket bättre det känns nu.. Jag fick honom dessutom att säga att jag var finare innan jag fick finnar (ser ut som Lilla Gubben i ansiktet), och då låste jag in mig på toaletten och sminkade mig i en timme. Det gick åt Gehenna, jag lyckades inte täcka någonting och ju mer jag sminkade, desto smutsigare såg jag ut.

Det är ologiskt att han tycker att jag är finast. Jocke sa att det är minst lika ologiskt att jag tycker att han är finast, eftersom han är 24 år och utrustad med ölmage. Det kanske ligger nåt i det? Kanske, kanske kan han älska mig på samma sätt som jag älskar honom?

Troligen inte, men skitsamma. Jag hade ställt in en bardejt med T2 (samma T som jag var hos i torsdags, fast då råkade jag nog skriva T1. Måste sluta med de här kodnamnen) och J, men vände på en femöring så jag och Jocke åkte in till stan och drack öl med dem. Utomordentligt trevligt!! "Drack öl" är förresten fel ordval för sysselsättningen, J och T2 drack traubensaft (druvsaft), jag drack alkoholfri öl och Jockiboi drack vanlig öl (såå passé).

Jäklar, vad stolt jag är att jag lyckades vända den här dagen. Det är förstås inte enbart min bedrift, så tack ni fina som räddade mig.

Tyvärr gick den dåliga dagsformen ut över maten idag, vaknade förstås sent och sen glömde jag att äta eftermiddagsmellis. På ett sätt tycker jag ändå att det är positivt - bedrövlig dag, bedrövligt humör, bedrövliga tankar, men inte en enda gång funderade jag på att äta bort känslorna. High five! Nu gäller det bara att påminna mig själv om det, jag är nämligen väldigt ovan vid att inte tänka på mat.

Kyss och natt!

En gång försökte jag förklara för mitt ex att jag hade ett komplicerat förhållande till mat, och att jag var beroende av träning. Därför ville jag att han skulle sluta kalla mig äcklig när jag åt eller lat när jag inte tränade. Hans svar var att det inte finns något negativt med att vara hälsosam, att träningsnarkomanin gjorde mig snygg och att det är "gross" med tjejer som äter lika mycket som killar.

Fotnot: Den här historien fick ett lyckligt slut, pöjken fick kiss me goodbye efter ett väldigt kort förhållande och jag hoppas att han brinner länge i helvetet. Eller åtminstone att han en vacker dag slutar vara en dumjävla idiotjävel.

---

Jag har hört många, många ätstörda och träningsberoende argumentera för träning, eftersom människor mår bra av att träna. Det är sant, friska människor mår bra av att träna. Det utsöndrar endorfiner, stärker hjärtat och gör en piggare och starkare. Men ett beroende mår ingen bra av, varken psykiskt eller fysiskt.

Ett beroende innebär upptagenhet, en stor del av personens vakna tid går åt till att fundera över aktiviteten i fråga. Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt, en sinnesförändring. Beroendet orsakar en toleransökning, som gör att den beroende hela tiden behöver mer av den aktivitet den håller på med. Kroppen vänjer sig vid beteendet, och då den beroende slutar upplever den abstinenssymptom. Den beroende hamnar ofta i konflikter med både sin omgivning och med sig själv. Återfall är vanliga. (Thomas Nilsson, psykolog och beroendeforskare)

Jag känner igen mig på alla punkter ovan. Antagligen insåg jag inte det när jag var mitt i det, men nu är det glasklart. Jag tänkte alltid på träning, räknade förbrända kalorier, funderade över hur jag skulle komma ifrån för att hinna tillfredsställa mitt behov av träning. Jag använde definitivt träning i ett ångestdämpande syfte. Jag tränade oftare och oftare, hårdare och hårdare, samtidigt som den ångestdämpande effekten blev svagare och svagare. Jag fick ångest, blev arg och otrevlig, skakade och mådde illa när jag inte tränade, eller av bara tanken på att inte kunna träna. Jag ljög för vänner och familj, dissade dem och mig själv och tränade istället för att umgås, hamnade i psykiskt påfrestande diskussioner med mig själv så fort jag ville ställa in ett träningspass.

Ni hör ju. Den som säger att det där får en människa att må bra, måste nog läsa igen.

Jag försökte trappa ner på min träning, men tankarna satt kvar och ångesten kom alltid fram om mina planer inte gick i lås. "Träningsnarkoman" är konstigt nog en av de mest glamourösa stämplar en människa kan få, jag kan bara säga att det gör mig ledsen. Väldigt ledsen. Vem ger någon en komplimang genom att säga "Hörru Kurt, vilken sprutmissbrukare du har blivit! Beundransvärt!"?

Jag sprang min sista kilometer på löpband i januari förra året. Jag saknar det inte. Saknar dock att spela fotboll med Jocke, träna kampsport och jogga med bra musik i öronen, men det får gärna dröja tre år om det så krävs. Bara jag får träna med, inte mot, mig själv sen.

Sen finns det en annan aspekt av träning och ätstörningar, oavsett om man är beroende eller inte. Träningen är ju ofta, medvetet eller omedvetet, ett sätt att kompensera sitt matintag. Jag känner personligen att det är ett väldigt bra val att inte träna under min friskhetsprocess. If I outlast, och inte ens blir en tjockis, då vet jag med all säkerhet att jag inte överlevde tack vare kompensatorisk träning. Frihet!

Jag håller mig till ett av mina viktigaste motton:

Så var jag här igen. Det är natt och jag vill veta varför världens bästa man ligger bredvid mig. Får ju inte fråga honom, så jag försöker tänka på annat - genom att googla på kändisars BMI och jämföra med mitt. Vad fan?!

Kan någon förklara för mig varför jag alltid får ångest efter halv elva på kvällarna, trots att dagarna går så bra?

..bloggen för att den kastar om inläggen, men det kanske är lite överdramatiserat. Man kan ju scrolla också.

"Hej jag undrar hur de på idun tänker ang. hur ni hanterar restauranngbesöken...är tanken att alla ska äta upp ALLT på tallriken, eller ska man lära sig att se vad som är normalt, eller ska man äta tills man är mätt? Har de från SCÄ varit på dessa restauranger så att de vet att portionerna är "normala". Hur hanterar de andra tjejerna maten, äter de upp och är det mycket pill och fusk?
Dricker ni näringsdrycker (eller de som behöver?). Har alla samma matschema eller varierar det från person till person? Vad rekomenderar de att man äter till kvällsmål?
Hur vet du vilka mängder du ska ha till middagen, har du en lista eller går du på måfå?"

Hej!

Idun är en dagvårdsenhet för vuxna, så vi har alla ett eget ansvar att utnyttja tiden på bästa sätt. Lunchrestauranger drivs för att gå med vinst, skulle de servera onormalt stora portioner så skulle de förlora pengar på det. Skulle de istället servera för små portioner, då skulle folk sluta gå dit och restaurangen skulle gå i konkurs. Vi har alla som mål att äta upp, en normal lunchportion är vad våra kroppar behöver för att läka, få igång förbränning, orka med livet. Dessutom är det ju så att om man lämnar lite, så är det lätt att man lämnar mer nästa gång.. Och ja, personalen har provat våra restauranger.

Vissa har svårare än andra att äta upp. För mig går det oftast bra, mitt problem som bulimiker har ju inte varit att äta utan snarare att mättnaden kunnat trigga igång ångest och hetsätning. Ibland får jag inte i mig allt, om jag till exempel ätit sen frukost och ätit förmiddagsmellis nära inpå lunchen. En gång åt jag fisksoppa, som inte mättade alls. Då fick jag äta mackor till. Det är ju lite läskigt, men jag vågade lita på att jag behövde det.

Det är inget fusk i min grupp, vi är alla där för att vi vill bli friska. Men vissa har som sagt svårt att äta upp, och en del av tjejerna kan tycka att det är jobbigt att tömma tallriken när inte alla gör det. Man får lära sig, jag lyssnar blint på min terra. Går det åt helvete för mig, om jag blir tjock trots att jag gör precis som han säger, då kan jag skylla på honom sen. Praktisk trygghet, tycker jag. Han verkar dock ha alla rätt..

Några i gruppen dricker näringsdrycker, de som har svårt att gå upp i vikt i den takt de ska. Alla har samma matschema, sex mål om dagen (frukost, lunch, middag, tre mellis).

Tidigare använde jag min pojkvän som mått vid middagen. Jag ville äta ungefär hälften så mycket som honom.. Helt galet, såklart. Nu har jag istället lunchrestaurangernas portioner som förebild, oftast äter jag lika mycket som eller mer än mannen. Men jag tänker mindre och mindre på det då mina hungers- och mättnadskänslor börjar komma tillbaka.

Läs det här inlägget, och läs det igen, och igen. Det är SCÄ's rekommendationer och det är mina hetaste tips!

Tack för bra frågor, och lycka till!

Noo, nu har jag sådär jättemycket att säga igen.

Yesterday såg vi Arsenal-Barca på vår lokala pizzeria (sportbar/diskotek/restaurang/café). Fullsatt. Fantastisk stämning. Min svåger var med, jag var social, vi drack öl (jag drack lättöl, inte jättegott med fan vad fint det är ändå. Det där med öl alltså). Matchen var grym och när det var dags för kvällsmellis kom jag på att det skulle vara gott att byta ut den gamla hederliga mackan mot pizza. Oh yes, I can. Delade en barnpizza med Jocke och jag är så stolt att jag vill kyssa mig själv.

Den här dagen började väldigt dåligt, sov ju inget vidare inatt.. Dansade naken sjungandes I'm so excited i ungefär elva sekunder, sen vände det. Nadja har varit här, vi fikade, målade och lagade middag tillsammans. Förbaskat trevligt, hon är så fin. (Jag älskar att du är tillbaka i mitt liv!!) Sen åkte jag till T1 (älskar kodnamnen på mina Idunvänner. Helt onödiga eftersom alla vet att jag bloggar om Idun, men nu känns det lite coolt). Hade en jättetrevlig kväll, och jag blir lite euforisk över att jag har sprungit på så många underbara, nya vänner på sistone. T1 är stolt över mig, och säger att min blogg peppar henne. Snappade ni upp det där? Jag är en hjältinna.

Nadja har börjat boxas. Jag dreglade lite när hon pratade om det. Jag saknar svetten, blodet, adrenalinkickarna, mjölksyran, viljan, rädslan, smärtan, blåtirorna, endorfinerna, handskarna, lyckan. Jag saknar att slå. Satan, vad jag saknar det. När jag blir frisk, då.. Att jag får sån abstinens tyder nog på att jag inte är redo.

Kom att tänka på en tidig kommentar jag fick av Malin. Hon skrev att hon önskar att hon hade fått den hjälpen som jag får nu, när hon var i min ålder. Jag glömde bort att svara på den, men jag har något viktigt att säga. DET ÄR ALDRIG FÖRSENT!! Kvinnor och män i alla åldrar går på behandling på SCÄ. Alla.

För att bli frisk måste de sjuka reglerna brytas. Ibland, när jag känner mig stark och kaxig, då vill jag utmana. Vill att det ska vara lite svårt och lite spännande, som en tävling mot ätstörningen. Andra dagar, när jag inte är på topp, då har jag börjat med en annan strategi. "Vad skulle jag välja nu, om jag var frisk?" "Om jag var frisk, hur skulle jag göra i det här läget?" Try it.

Jag vet att jag har fått mig själv att framstå som ganska godhjärtad i bloggen. Snäll. Alla är bra. Halleluja.

Dags att bryta det mönstret, tror jag. Har nämligen länge misstänkt att pöbeln är dum.

Läste någon gång i typ Veckorevyn att Mischa Barton var less på alla kommentarer om att hon var mager. Hon sa att hon mådde bättre än någonsin, hon hade bara stressat lite och ingen behövde oroa sig. Artikeln avslutades "Skönt att höra, tycker vi". Bra där.

Hon modellen i The City, minns inte vad hon heter, henne skulle det räcka med att se ögonen på så förstår man att hon är olycklig och ätstörd. Såg ett avsnitt en gång då Whitneys chef ifrågasatte den här spinkiga modellen, och hon grät hos sin kille som sa "Vilken idiot hon är, jag om någon vet ju att du äter". Bra där med.

Victoria Beckham syns fortfarande på löpsedlar och modetidningars framsidor. Hur sjukt är inte det? Hon har ljugit ihop någonstans att hon är allergisk mot pasta, det är därför hon är så smal. Och någon av hennes Spice Girls-kolleger uttalade sig för ett tag sen om att hon "var orolig tidigare, men nu har hon förstått att Victoria bara är extremt hälsosam, inte ätstörd". What?!

Hur många har inte gått på Nichole Richies prat om att hon hade barnhull tidigare, och gick sedan ner till sin "normalvikt"?

Britney Spears, den stackars flickan, har till och med berättat öppet om sina ätstörningar. Trots det pustar hela världen ut varje gång hon går ner i vikt. "Skönt, nu tar hon tag i sitt liv igen".

Malin skrev häromdagen om vinnaren av Elle Style Awards, årets modell. Bilden på henne ser ut som tagen ur en skräckfilm.

Jag kan räkna upp hur många exempel som helst. Är det verkligen så illa att människor inte förstår? Eller låtsas de bara? Jag vet fan inte vilket av alternativen som är värst.

Mia Skäringer, såklart! Vilken fantastiskt skön tjej. Hade helt glömt bort henne.

I Solsidan i söndags stod hon där, fd ätstörd och allt, i underkläder och var så jävla cool att jag ville gråta.

Tips på fler kvinnliga förebilder? (Jag skulle vilja sluta spendera nätterna på Flashback med sökorden "snygg" och "sexig" för att lära mig hur kvinnor ska se ut). (Skojade. Det gör jag inte). (Längre).

Det är trist att ätstörningar inte bara handlar om mat och vikt, då hade kranskullan sprungit bredvid mig nu.

Jocke har satt upp en ny regel i vårt hem, efter 22.00 får jag inte ställa några frågor av den här sorten:


Yes, ett litet urval av de frågor jag vill ställa ikväll. Jag får ångest av att inte fråga, trots att jag vet att ju mer jag frågar, desto mer ångest får jag. Hjulet snurrar, rapidly.

Fan, vad jag är less på mig själv.

Älskar mitt liv. Va? Skrev jag just det där?

Älskar er. Tack, tack, tack. Har tyvärr börjat knarka era kommentarer, inser att jag får lyckorus varje gång ni skriver något fint. Men sluta inte! Jag ska lära mig att hantera det. Min egen bekräftelse är den som räknas, min egen bekräftelse är den som räknas, min egen bekräftelse är den som räknas..

Fan då. Jag blir lite låg av det här. För det första, jag vill rädda alla. Jag blir riktigt ledsen om jag råkar komma in på någon pro ana-blogg (kom in på ett inlägg där småtjejer tävlade med varandra i viktnedgång. AJ!!). Blir riktigt ledsen över att jag inte kan få alla att våga äta. Våga vara normalviktiga. Våga släppa kontrollen. För det andra, det finns väldigt många som skriver såna här bloggar, som skriver otroligt bra. Jag vill ju vara bäst, och så är jag inte ens i närheten..

Det där med fotboll och öl, det låter nog inte så komplicerat för "vanliga" människor. Men om ni tänker er att ni ska se fotboll, och så är streamen helt värdelös så det bara buggar. (Eh, ser ni fotboll på TV? Inte jag). Och kommentatorerna är tre minuter efter spelet, sen plötsligt två minuter före istället. Du är hungrig, sådär så att det gör ont, men du kan inte äta för då.. Det går bara inte. Någonting gnager i bröstkorgen. En person upprepar "du är tjock, du är tjock" i ditt öra. Du har för små byxor på dig, det är instängt och obekvämt. Tre personer skriker i mun på varandra att du måste äta, fem andra säger att du är äcklig som inte kan kontrollera dig. En tionde person håller föreläsning om matriser och variabler mellan dig och skärmen. Fokusera på fotbollen nu.

Eh. Galen? Kanske. Men igår kunde jag följa bollen, fokusera så pass att jag såg vilken spelare som gjorde vad och till och med förstå att det gick skit för Milan. Just det, drack ju öl också. Glömde bort att det har varit en grej för mig. Tidigare har jag inte ens kunnat tänka tanken, dricka öl utan att ha som mission att bli full? Vilket kalorislöseri.

Hittade min gamla blogg igår, den där jag låtsades vara frisk. Satan, vad rolig jag är! Inte så konstigt att den här bloggen inte är lika underhållande, kanske. Här är jag ju ärlig.

De senaste veckorna har jag fått en miljon mycket minnesvärda visdomar presenterade för mig - i sms, mail, bloggkommentarer, chatten eller live. Ska försöka samla ihop dem, om jag minns. Damn, vilken bra idé.

Nu ska jag - fanfar - plugga. Det känns bra att fortsätta i skolan, inte lika bra att jag kommer ta examen med D i snittbetyg. En framtida arbetsgivare kanske imponeras av att jag kan vara heltidssjukskriven och heltidsstuderande samtidigt. Multitasking? Effektivitet? Idioti?

Tipsa gärna om fler kvinnliga förebilder! Har Mae West, Elsa Billgren och mig själv (heh) på listan hittills.

Nu ska jag sluta skriva. Jag måste lära mig att korta ner inläggen.

Jag har insett att jag har förklarat det här med antidepp och ätstörningar väldigt dåligt. Att fucka up maten, äta oregelbundet, svälta, spy etc ger näringsbrist. Vid näringsbrist fungerar inte hjärnan som den ska, och symptom på detta är till exempel depression och nedstämdhet. Alltså bidrar mat till bättre näringstillförsel i hjärnan, och de psykiska svältsymptomen försvinner. Min läkare på SCÄ tror att jag har en depression på grund av ätstörningen, och i så fall fungerar alltså maten som antidepressiva för mig.

Till Ida; jag slutade lite för fort med Fluoxetin, är otålig och vill "göra klart" allt medan jag är under behandling. Tänker att det är lika bra att ta smällen nu, när jag har tillgång till terapeuter, läkare och stöttande Idunvänner. Jag fick (får, slutade ju precis) en del ångest, ungefär som när jag började med medicinen, men så länge jag påminner mig själv om vad det beror på så går det bra.

Vet att många av er som läser är friska, och då förstår ni förhoppningsvis inte alls hur det är och känns att ha en ätstörning. Jag vill som sagt försöka sprida förståelse och kunskap, så nedan följer lite fakta. Själv har jag been there and done that med nästan alla sorterna, så jag är något av en expert på området. Klipper ändå faktan från Anorexi Bulimi Kontakt, så slipper jag ansvara för eventuella konstigheter.

Ätstörningar
För någon kan problemen utlösas av till exempel en trasslig familjesituation, för en annan kan det handla om en depression och för en tredje om bantning eller kroppsfixering. En låg självkänsla ligger ofta till grund för att en ätstörning utvecklas, därför är tonårsperioden och ungdomar i åldrarna 14-25 år en särskild riskzon.

En ätstörning har olika orsaker för olika personer. Gemensamt för dessa personer är ofta att de är starka och känsliga. Många är lyhörda för vad omgivningen behöver och ovana att själva känna och uttrycka sina behov. När kraven och pressen känns för stora försöker de ta kontroll över kroppen och börjar sin bantning som kan utvecklas till en ätstörning.

Anorexia Nervosa
En person som lider av Anorexia Nervosa har en stark viktfobi. Personen bygger upp hela sin identitet genom sin svält och är livrädd för att gå upp i vikt. Han/hon är stolt över att vara mager och utan denna magra kropp känner han/hon sig värdelös.

Psykiska symptom Fysiska symptom Viktfobi Störd kroppsuppfattning Bantningsfixering Matfixering Koncentrationssvårigheter Tvångssymptom Depression Sömnsvårigheter Dålig självkänsla Undervikt Menstruationsbortfall för kvinnor, lägre spermaproduktion för män Sänkt ämnesomsättning Låg puls Lågt blodtryck Sänkt kroppstemperatur Lanugohår (ökad kroppsbehåring) Muskelsvaghet Benskörhet Karies

Bulimia Nervosa
En person som lider av Bulimia Nervosa hetsäter och kompenserar sedan ätandet för att slippa gå upp i vikt och för att döva sina känslor. Med kompensation menas här kräkning, användande av laxermedel, överdriven träning eller sträng diet. Bulimikern tänker gång på gång att han/hon ska sluta att hetsäta.

Han/hon vill gå ner i vikt och äter periodvis därför alldeles för lite. Till slut tar hungern över, han/hon tappar kontrollen och hetsäter. Han/hon skäms och känner sig värdelös för att han/hon inte kan hantera en så "basal" sak som maten. Bulimikern är mer öppen och social än anorektikern, men skäms fruktansvärt för sitt hetsätande. Ofta kan bulimikern ha sitt missbruk i hemlighet under lång tid.

Psykiska symptom	Fysiska symptom
Koncentrationssvårigheter Depression Självförakt Trötthet Försämrat minne Humörsvängningar	Frätskador på tänder Kaliumbrist Muskelsvaghet Svullnad Mag- och tarmproblem Uttänjd magsäck Menstruationsstörningar

Vilka tecken finns?
Bulimikern är svårare att upptäcka än anorektikern för ofta syns det inte på personen i fråga. Han/hon kan bli svullen i ansiktet av kräkningarna. Mat kan försvinna hemma, han/hon kan gå på toaletten genast efter en måltid och humöret kan skifta ovanligt mycket. Han/hon tänker hela tiden på att sluta hetsäta men det går helt enkelt inte.

Ätstörning UNS
Ätstörning UNS står för en ätstörning Utan Närmare Specifikation. Det finns också en engelsk betäckning EDNOS som står för Eating Disorder Not Otherwise Specified. Ätstörningen benäms sådan när man inte kan specificera exakt vilken typ av ätstörning det handlar om.

Symptom
Symptomen hos en person som fått diagnosen ätstörning UNS kan likna de bulimiska eller de anorektiska, beroende på vilken sjukdomsbild ätstörningen liknar. Ätstörning UNS är den vanligaste formen av ätstörning. Personer med denna diagnos har problem med sitt ätande och är ständigt upptagna med tankar på mat och vikt.

Självbilden är starkt beroende av det egna utseendet. Minsta lilla viktökning ger ofta ångest. Denna diagnos kan precis som vid Anorexia och Bulimia Nervosa ge medicinska och psykiatriska komplikationer och medföra ett stort personligt lidande. Ätstörning UNS kan bli en inkörsport till mer svårbehandlade sjukdomar som Anorexia och Bulimia Nervosa. Det är därför av yttersta vikt att tidigt söka hjälp för att vända den onda cirkeln.

Hetsätningsstörning
Sjukdomen benämns också Binge Eating Disorder (BED) på engelska. En person som lider av hetsätningsstörning hetsäter/överäter en stor mängd mat utan att kompensera sitt ätande och går därmed upp i vikt.

Symptom:
Sjukdomen liknar det bulimiska beteendet fast personen i fråga inte kräks upp maten eller kompenserar energiintaget på annat sätt. De psykiska och fysiska symptomen liknar de hos en bulimiker.

Psykiska symptom	Fysiska symptom
Koncentrationssvårigheter Depression Självförakt Trötthet Försämrat minne Humörsvängningar	Svullnad Mag- och tarmproblem Uttänjd magsäck

Vilka tecken finns?
En person med hetsätningsstörning är ofta överviktig. Mat kan försvinna hemma och humöret kan skifta ovanligt mycket. Han/hon tänker hela tiden på att sluta hetsäta/överäta och har dåligt samvete för detta, men det går helt enkelt inte. Ofta söker han/hon tröst i maten.

Ortorexia Nervosa - träningsnarkomani
Ortorexi är en ätstörning som innebär att den drabbade fastnar i ett tvångsmässigt "hälsosamt" och oftast väldigt fettsnålt ätande och ägnar sig samtidigt åt överdriven fysisk träning.

Ortorexia nervosa är ännu ingen egen diagnos utan räknas för närvarande till diagnosen UNS - "ätstörning utan närmare specifikation". Sjukdomen kan kallas vara en form av "träningsnarkomani" kombinerat med en så strikt kosthållning att det är farligt för den drabbade.

Till dig som anhörig eller vän:

Håll dig uppmärksam på tidiga signaler.
Om din familjemedlem eller vän förändrar sitt matmönster, drar ner på eller utesluter fett och socker och tackar nej till saker som man tidigare tyckt om. Ett tidigt tecken kan vara ett ökat intresse för matlagning och vanligt kan vara att utesluta kött från kosten. Överdrivet motionerande kan vara ett annat tecken på en begynnande ätstörning.

Konfrontera problemen.
Presentera din oro på ett kärleksfullt sätt. Skuldbelägg ej. Den som är sjuk kanske förnekar problemen eller blir arg. Ta inte ilskan personligt. Varje person som konfronterar personen sår ett frö till förändring.

Visa att du bryr dig.
Fråga hur personen mår och utan att kommentera matintaget, vikten och kroppen.

Kräv inte viktökning eller förändrat ätbeteende.
Kritisera inte din närstående för dess problem utan visa istället att du finns där om han/hon vill berätta om problemen.

Försök inte bli terapeut till din familjemedlem eller kompis.
Hjälp personen till professionell behandling. Se också till att du får hjälp och stöd. Det är viktigt att ha någon utomstående att prata med.

Fråga den som lider hur dom vill ha hjälp av dig.
Vissa tar själva helt ansvar för maten medan andra vill ha stöd vid matsituationen och att någon talar om hur stora portioner de ska ha.

Försök skilja på den genuina person dom är och det som är symptom på sjukdomen.
Uttryck att du älskar personen även om du hatar de anorektiska/bulimiska symptomen.

"Gå ej på tå" för den som är sjuk.
Var så ärlig du kan. Visa dina känslor men anklaga inte personen för att den är sjuk.

Aj, jag får ont i hela kroppen av det här. Jävla helvetes vidriga jävla sjukdom.

Tack för era kloka ord. Jäklar, vad mycket fina och vettiga människor det finns där ute.. Och runt mig! Det betyder så mycket, är dock lite för trött för att finna ord just nu. Och tack för kommentarer om bilderna på mig!! Det fräna är att jag tror på er. "Smoking hot", liksom. Ja, varför inte?

Igår gav jag ätstörningen fingret och tog en chokladmuffin och O'boy till kvällsfika. Och lite godis på det. Ingen ångest, bara njutning. Incredible me!

Golly, what a day.. Ibland känns allt så bra, det är nästan overkligt. Eller så är det inte det, det kanske verkligen hjälper att börja äta..?

Har tagit en promenad med älskade vännerna Hampus och Matilda, sen målade vi i några timmar innan vi åt middag tillsammans. Möcke trevlig dag.

Hampus, idag har du fått mig att känna mig frisk. Inte illa pinkat, va?

Nu - fotboll och öl. Är inte det friskt så vet jag inte vad..

Åh, det här inlägget skulle jag vilja skriva så bra. Det har legat i utkastet i en vecka nu, det blir fan inte bättre..

Det här med att vara nöjd.

Jag har läst och hört alldeles för många kommentarer om att det är onödigt eller omöjligt att bli helt nöjd. Att inga kvinnor är helt nöjda. Att det inte är bra att bli "för" nöjd. Att det är okej att leva med lite hat och kontroll och förbud och skam och självförakt.

Vad är det för inställning? Jag förstår såklart att alla har svackor och dåliga dagar, men vem vill inte må bra? Vad är det för fel med att må bra över sig själv? Vad tänker ni om andra människor, att de inte borde vara nöjda? Finns det någon som är värd att vara nöjd över sig själv? Och, viktigast av allt, vad sänder det för budskap till era söner och döttrar om ni inte anser att människor ska vara nöjda med sig själva? Jag tror att mitt problem ligger just där. Alkoholismen, utbrändheten, depressionerna som mina föräldrar har haft, de har inte hjälpt mig. Men det som har lärt mig att hata mig själv, det är mammas och pappas syn på sig själva. De är aldrig någonsin bra nog, aldrig tillräckliga, måste alltid hävda sig.

Om jag fick välja mellan att vara en lycklig, trygg, lugn, ångestfri, älskad, social, glad kvinna med några extra kilon som är nöjd med sin kropp, eller en smal tjej med ätstörningstankar, så skulle jag välja den tidigare.

Det skulle såklart alla friska människor göra. Men så hade jag inte tänkt för några månader sedan, och jag tror att många ätstörda resonerar likadant. Vad är det för jävla tankesätt?? "Jag vill inte må sådär bra, för hon är rund". Va? Tänk över det, hur galet det är. Och tänk vad jävla fint det skulle vara att vara nöjd, oavsett vad man väger och oavsett vad man tror att andra tycker. Varför inte? Kan någon förklara det för mig?

Jag vill, jag vill, jag vill.

Tanken med den här bloggen var att jag skulle skriva mer generellt om psykiska problem. Ätstörningar har ju mycket gemensamt med missbruk, depressioner, ångestsjukdomar etc, och jag tänkte att det kunde vara bra om jag lyckades sprida lite, lite förståelse till omvärlden. Men jag har glömt bort det, det här blev en dagbok istället. Ibland skriver jag bra och klokt, och ibland spyr jag bara ut alla dumheter som snurrar i mig. Det kanske inte är så roligt att läsa, men för mig är det i alla fall betydligt bättre än att spy i toaletten.

När jag skrev inlägget om att bli frisk glömde jag helt bort en massa saker som jag tidigare lät ätstörningen hålla fast vid; lättkesella, lättfil, lättmjölk, minikeso, miniyoghurt, smörlösa mackor, 17 %-ig ost, konstiga, äckliga maträtter, sjuka recept.. (Jocke brukar skratta åt mina recept, han tycker att jag ska skriva en bok om mina ätstörda pannkakor, chokladbollar och korvstroganoffkopior). Jag har glömt bort det! Fantastiskt! Det finns inte i min värld längre. Jag är så jävla bra!

Jag "läste" en bok igår och skrev en rapport om den. På en timme. Är det något jag är bra på så är det att lägga lite tid på skolan. Jag har förresten varit i skolan idag! Åt lunch med två klasskompisar, det var trevligt. Det kändes riktigt bra att gå omkring och vara frisk en stund.

Tack alla underbara vänner som stöttar och peppar mig, jag älskar er så mycket. Jag tror att jag kommer trivas med min nya kropp. Snart.

Hej. Idag är jag schizofren igen. Började inlägget såhär imorse:

Hyckleri, kallas det. Jag peppar och argumenterar och påstår att det är såhär man ska äta. Att man inte blir tjock. Att SCÄ's metod fungerar.

Jag har ju sett det fungera på andra. Jag vet fan inte varför, men jag är inte en av dem. Jag ger upp nu. Igår tyckte jag att jag skulle ta tillbaka helkroppsspegeln och "vänja mig" vid min kropp. Det gick dåligt. Jag började bråka med Jocke, vägde mig och dog inombords. Jag är tillbaka på vikten då allt började.

Morfar (-8 kg från min vikt nu):
- Du ser så frisk och välmående ut nu, när du inte är så rund.

Kompis mamma (-9 från nu):
- Du ser väldigt bra ut nu, du var ju lite rund innan..

Kille (-9 från nu):
- Vad snygg du har blivit.

Kille (-11 från nu):
- Nu är ju din kropp perfekt.

Kille (-11 från nu):
- Du har blivit så jävla snygg.

Tjej (-10 från nu):
- Din mage är så snygg, jag vill också ha en sån.

Mamma (-9 från nu):
- Kan inte du hjälpa mig att gå ner i vikt?

Tjej (-11 från nu):
- Du har blivit så snygg!

Kille (-9 från nu):
- Du har blivit skitsnygg. Om det inte vore för att du var *s kompis så skulle jag försöka få hem dig nu.

Mamma (angående min ätstörning, hon ville veta vad jag vägde -7 från nu):
- Jaha. Så pass. Men då är det ju ingen fara.

Kompis mormor (-7 från nu):
- Vad snygg du är nu när du har gått ner i vikt. Du ser så välmående ut!

Det var ett litet axplock från de kommentarer jag fått från de som har fått sig en ordentlig titt på före- och efterbilder. Det här är kommentarer från människor som inte sett mig innan jag blev sjuk:

Kille (-12 kg från min vikt nu):
- You're so fit, it's so sexy!

Kille (-12 från nu):
- Your body's perfect.

Tjej (-14 från nu):
- You're so skinny, I'd love to look like you!

Kille (angående att jag inte kunde ha min balklänning längre, då vägde jag -9 från nu, på balen -3 från nu):
- Jaha, var du en liten tjockis förut?

Kille (-9 från nu):
- Din kropp är perfekt.

Kille (-9 från nu):
- Alla tjejer borde se ut som du.

Kille (-9 från nu):
- Tänk om min flickvän hade en kropp som du.

Kille (-7 från nu):
- I love your body, it's perfect.

Jag tänkte skriva en lista på några av de kommentarer jag fick om mitt utseende innan jag blev sjuk, men jag kom av mig. En fin vän skrev sms, en annan sa kloka ord i chatten och en tredje ringde och räddade min dag, så nu fortsätter jag dagens inlägg:

Angående alla de där kommentarerna.. För det första, "det är preskriberat nu, det var ju typ 1873". Tack, älskade Natanya. För det andra, vilka jävla idioter! Även om deras ord sitter som gjutna i mig så kände jag hur jag började skratta för mig själv när jag skrev ner dem. Vadå vill se ut som mig? Sluta äta då. Du kommer förstöra ditt liv, men så jävla svårt är det inte. Du vill ligga med mig men kan inte eftersom jag är vän med din flickvän? Ditt jävla äckel. Jag är perfekt nu? Perfekt som i att se ut som en elvaåring? Sök hjälp.

Jag blir ledsen när jag tänker på alla de här kommentarerna, men min starkaste känsla är faktiskt att jag tycker synd om alla de som har påverkats av dagens läskiga ideal. Det är uppenbarligen inte bara jag.

Jag har fått två helt underbara mail den senaste veckan. Så där underbara att jag skulle vilja tatuera in dem. Sjukt bra idé, faktiskt..

Veronika, som du kanske förstår kan jag inte kommentera på din blogg. Tror inte att jag behövde väga mig i början på SCÄ, jag var ju inte sjukligt smal och min sjukdomsbild hade inte så mycket med vikten att göra. Det beror kanske lite på vilken behandlare du får. Men jag tycker nog att det kan vara en bra idé att ställa sig baklänges på vågen. Jag känner det nu, jag vinner absolut ingenting på att veta vad jag väger. Varken för 12 kg sedan eller nu.

Ber om ursäkt för mitt ickemotiverande sätt att skriva idag. Nu ska jag försöka komma fram till om jag vill vara med en kille som vill vara med en ful tjej eller inte. Tål att funderas över.

I min familj är det inte okej att ta hand om sig själv. Det är fult och egocentriskt. De flesta i familjen har stora problem med det här, de tar inte hand om sig, sätter en enorm press på sig själva, känner sig inte tillräckliga om de inte har 368 bollar i luften. Det här resulterar i sjukt självupptagna, stressade och osköna personer, som jag ändå tror att jag måste vara som. Varför? Herreminjävlagud, är det här anledningen till att jag hatar mig själv? För att det inte är okej att ta hand om sig själv, och för att jag har skämts över det varje gång jag har försökt? Det är fult att vilja äta för att man har blodsockerfall, det är fult att vilja vila när man är trött, det är fult att säga nej när man har för mycket att göra, det är fult att utföra något okej istället för perfekt, det är fult att göra saker för att man tycker att de är roliga.

Aj. Jag är arg.

Jag har förresten fått höra att det är egocentriskt av mig att inte träffa mamma, jag är ju vuxen och borde ställa upp. Om jag inte ens orkar omge mig med människor som får mig att må bra, kan någon då förklara varför jag ska träffa henne, och må dåligt, för hennes skull?

Min familj är helt underbar också, på vissa sätt. Det är såklart därför de lyckas påverka mig så starkt.

Läste just igenom mitt inlägg från igår. Jag var helt förstörd för att jag ville hetsäta. Jag inser ju idag att det är hur stort som helst. Jag ville, men jag gjorde det inte! Jag antar att ni friska inte förstår det här alls, men alla bulimiker där ute förstår nog.. Vilket framgångstecken!! Wow!

Imorse vaknade vi till strålande sol, men jag ville inte göra någonting alls. Jag kände mig tjock, tung, valig. Som för övrigt är ett nytt adjektiv. Mådde skit ett tag, men så kom jag att tänka på bloggen. Jag vill bli frisk. Jag ska bli frisk. Jag vill visa er att det går att bli frisk, och att det är bra att vara frisk. När jag skriver att jag känner mig tjock, så är jag fullt medveten om att jag inte är det. Det är en ätstörd känsla, jag skulle aldrig kalla någon annan med mitt BMI för tjock. När jag skriver att jag inte är smal längre, så är jag fullt medveten om att det är i mina ögon och att min syn på smal är ätstörd. Jag är normalviktig nu. För att bli frisk måste jag låta min kropp bli normalviktig (den vikten är individuell men landar oftast på ett BMI mellan 20,5-23 om man äter regelbundet och tillräckligt mycket). Vad var det jag ville komma till? Just det, jag kom på att jag är en väldigt liten val och så kom vi ut en stund i solen.

Vi kom bara till tunnelbanan, men ändå. Ibland får det räcka att ta sig över tröskeln.

A smsade för någon dag sedan och skrev en massa kloka saker, angående att jag låter Jocke definiera mitt värde utifrån hur han beter sig just då. Jag vet att jag missbrukar hans bekräftelse, jag försöker få honom att säga att jag är fin eller bra eller snygg eller sexig, för att för några sekunder få tro att det är så. Min briljanta lösning på det här brukar vara att be honom göra slut. Katsching! Om han lämnar mig, så måste jag sluta knarka hans fina ord och ta hand om mig själv. Och då kommer allt lösa sig. Eller..?

Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt att rannsaka sig själv och ta reda på vad som är nedbrytande och vad som är konstruktivt för en själv. Det som är destruktivt måste man lära sig att undvika, även om det är svårt. Jag vet till exempel att jag mår dåligt av det här:

• Aftonbladet och Expressen. Dels deras "hälso"-sajter, som triggar igång alla mina jag-borde-träna-fast-jag-inte-vill-och-aldrig-äta-sånt-jag-tycker-om-och-då-kanske-jag-kommer-tycka-om-mig-själv-tankar, dels deras journalistik i huvudtaget; jag blir förbannad av att tänka på vad människor lägger tid på att läsa.
• Cosmopolitan, Veckorevyn.. eh.. med flera, jag minns inte ens vad de heter längre! Jag mår väldigt dåligt av deras regler för hur jag borde vara.
• Osköna människor. Jag har lagt alldeles för mycket tid på att lyssna på utseendefixerade, sexistiska, osäkra, fördomsfulla människor. Omedvetet, förstås.
• Samtal om kost, bantning, vikt, träning. På TV, i korridorsköket, i filmer, på tunnelbanan, i kassakön på Ica, på radion, i bloggar, i vänners Facebookstatusar.. Det finns överallt. Jag måste lära mig att stänga av, tänka friskt. Men det är svårt. Det märkliga är att vi ätstörda ofta är så bra på att sålla ut det "vettiga" i andra samtal, vi kan lätt avgöra när något är sant eller genomtänkt eller baserat på fakta, men när det gäller såna här samtalsämnen suger vi in varje ord. Mina kost-och träningstips ska bara komma från SCÄ. Punkt.
• Ätstörda människor, som inte har insett att de vill bli friska än. Jag blir ledsen. Vill rädda dem. Vill få dem att förstå vad det är för helvete de försätter sig i, hur onödigt det är, hur mycket tid och energi som slösas bort, hur jävla mycket man ångrar sig sen, när hjärnkapaciteten börjar komma tillbaka och man inser att man skulle ha sökt hjälp så mycket tidigare. Jag blir trött.
• Porr. Kan inte förstå att någon kan må bra av det, men så är det tydligen.
• Snygga tjejer. Ja, jag inser att det här är något jag måste jobba med. Jag kan inte undvika er alla..

Du måste avgöra huruvida det är bra för dig att läsa min blogg. Jag hoppas att den kan fungera som stöd, men med tanke på att allt inte alltid är tip top här så är det mycket möjligt att den skadar vissa.

Jag mår bra av det här:

• Vänner. Såna där riktiga som tycker om att vara nära mig för att de mår bättre då.
• SCÄ och Idungruppen. De senare inkluderas såklart i punkten ovan, men ändå. Det är speciellt när vi är en grupp sådär.
• Regelbundet matintag.

Oj, orkar inte. Det finns en massa saker jag mår bra av, men de här är viktigast just nu.

Just det, katten där uppe.. Otäck va?

Startade datorn och tänkte att jag inte hade någonting peppande eller positivt att säga. "Hej, bli frisk från din ätstörning så blir du tjock, arg, äcklig, ful".. Nej, så tänkte jag inte skriva. Eller jo. Nej. Jo..

Skitsamma. Har fått en massa fina kommentarer av en massa kloka människor. De säger att jag skriver bra, att de tycker om mig, att de är stolta, att ett bedömningsmöte på SCÄ känns mindre läskigt efter att ha läst min blogg - tack!! Har läst era bloggar, känner igen mig överallt och förstår återigen att jag har en sjukdom - tack! Loggade in på min bank och upptäckte att en massa fina människor har skänkt pengar till Harry - TACK!! Börjar gråta nu..

Oj. Har en massa att skriva, men jag kommer bara sväva iväg. Var i alla fall i skolan idag (yes, jag är student, en mycket inaktiv sådan) på handledning, den sa mig ingenting. Träffade syster och åt lunch med henne på vegrestaurangen som jag besökt under Idunveckorna. Vi satt kvar en stund och pluggade matte, jag försökte lära henne liggande stolen och ekvationsräkning men läraryrket är inte för mig. Åkte på stan för att möta upp Jocke och syrran skulle bara handla lite undanlagda kläder, men hon är långsammast i världen så det tog sju år. Vi åkte hem till Amanda, och det var förbaskat trevligt att träffa alla ungarna i alla fall, de är så fina!!(!) När de var nattade drack vi öl (jag drack alkoholfri, Jever - rekommenderas!) och spelade TP. Syster och svåger vann, min jacka gick sönder och bussen gick inte eftersom Stockholm snöat över det senaste dygnet, så vi fick ta taxi hem.

Nu var det faktiskt inte därför jag var på dåligt humör när jag kom hem. Jag har varit väldigt ätstörd idag, förutom gällande måltiderna. Har haft byxor på mig, jeans, och det kändes okej tills jag var tvungen att knäppa upp dem under lunchen. De är för små. De senaste dagarna har det inte längre handlat om att fundera över huruvida jag är smal eller inte, jag är helt enkelt inte smal. Och idag har jag inte hanterat min spegelbild bra. Jag har faktiskt börjat acceptera att jag är den där fula igen. Jag hatar det, jag vill inte! Jag kan inte beskriva känslan av att acceptera sig själv som den fula, men jag hoppas att ni inte känner igen den.

Vi åt rostade solrosfrön till ölen ikväll. Jag vet inte om jag åt två deciliter eller två matskedar, men varje gång jag tog några frön tänkte jag att jag inte borde, och varje gång ville jag ha mer. Jag kände mig dålig. Äcklig. Ville hetsäta. Ikväll ville jag hetsäta! Fan..

Jag vet att "hetssuget" beror på för lite mellanmål och middag idag, och på att jag håller på att sluta med min medicin. Men det är något annat också. Otroligt mycket tankar har snurrat idag, jag har antingen kommit till insikt om en massa saker, eller så har jag bara blivit jävligt ledsen. Jag vet inte.

Förresten, hade fått en kommentar på mitt perfektionistinlägg med en påpekan om att det korrekta är att skriva tre punkter ..., inte två .. som jag gör. Jag har inte ens tänkt på det! Rent instinktivt ville jag gå in och ändra alla mina inlägg, det ska vara rätt! Men sen kom jag på att det är ju askul att jag går omkring och tror att jag är korrekt, och att jag dessutom tror att jag skulle må dåligt om jag inte var det, och så är allt bara bluff och båg. Haha! Tack för den.

Harry har tvättat sig i ungefär en timme nu. Tvångssyndrom?

Vilken jävla skitdag.

Vaknade helt övertygad om att jag är stor som ett hus. Jag inbillade mig att det var för att jag åt både macka och fil till kvällsfika igår, trots att jag egentligen var ganska mätt efter mackan. Men egentligen berodde det nog på att jag kände mig äcklig när Jocke avvisade mig.. Det är helt galet att jag blir så påverkad av det. Har legat i sängen hela dagen, fruktansvärt trött, ångestfylld och med en kraftig huvudvärk. Ville inte äta frukost, ville inte äta lunch, ville inte fika.. Det är pinsamt att jag fortfarande låter mina känslor gå ut över maten. Klädde på mig vid 15 (svor åt en tröja som såklart sa nej till min nya kropp), borstade tänderna vid 17. Har bråkat med Jocke hela dagen.

Jag har så fruktansvärt svårt att acceptera att han inte tycker som jag. "Fattar du inte? Det är ju som om jag skulle påstå att den där växten är lila!" Bra argument. Det är nog så med mig ganska ofta, religion och politik och värderingar och musiksmak.. Jag är dålig på att acceptera andras åsikter. Men nog fan borde jag kunna godta att Joakim tycker om mig, även om inte jag gör det?

Fin - tunn, smal, liten, petit, glatt, slät, mjuk, späd, spenslig, gracil. (synonymer.se)

Förlåt. Blä. Hejdå.

 

Jag går som ni vet på Idun dagenhet på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Jag vet att liknande behandlingar finns i andra delar av landet, men jag har tyvärr väldigt dålig koll på dem. Jag sökte själv hjälp hos SCÄ (och hos Ätstörningsenheten i Östersund för två-tre år sedan, men det sög så ge inte upp om du inte trivs med din behandling). Jag gick på samtal i några månader, och sedan tipsade min behandlare om Idun. Jag fick gå på audition och bevisa att jag vill bli frisk, och sen blev jag antagen.

Idun består av psykologer, en överläkare (hon är så söt att jag vill äta upp henne varje gång jag ser henne!!), sjuksköterskor, behandlare, socionomer och en dietist. Jag är där 9-15 (eh, 17 brukar det bli, de har fantastiska soffor där..) var tredje vecka. Jag har en egen behandlare som jag har ett samtal med om dagen under Idunveckorna, och ungefär ett samtal i veckan med under hemmaveckorna. Under Idunveckorna äter jag frukost hemma, fikar på Idun vid 10, äter lunch på restauranger på Södermalm tillsammans med de andra i gruppen vid 12, fikar vid 15 och så äter jag middag och kvällsmål hemma. Mellan måltiderna vilar vi, om vi inte har samtal, gruppterapi, bildterapi eller mindfulnessövningar. Om vi vill prata med dietist eller läkare så säger vi bara till.

Det bästa med Idun är de andra i gruppen. Helt fantastiska människor! Jag har älskat dem från andra dagen, och det är verkligen tack vare dem jag i grunden tror att jag kan bli frisk. När jag inte tror det så lyfter de mig. Sa jag att de är fantastiska?

Om du inte har möjlighet att få en dagvårdsbehandling, så följ gärna mig på distans. Egentligen handlar det bara om att äta regelbundet och tillräckligt mycket. Enkelt, va?

Vår lille Harry har ett bettfel, underbett, som gör att hans framtänder inte nöts ner som de ska. De växer om varandra och gör att han inte kan äta. Framtänderna går att operera bort, men operationen kostar 4900 kronor. De här pengarna har inte vi, försäkringsbolagen täcker inte tandfel och alternativet är avlivning.

Hjälp vår Harry!

Om du vill vara med, skicka valfritt belopp till:

Swedbank clearingnr 8147-1, banknr 974 649 871-7

Skriv RH och ditt namn.

Tack!!

Harrys tandproblem beror inte på mig. Puh.. Tyvärr har han, som jag försökte lägga fram lite blödigt i inlägget ovan, underbett. Jag är fullt seriös, har du en femma till övers så skicka den gärna till mitt djur. Jag vet att det bara är en kanin, men jag kan inte avliva en pigg och glad hare om det finns ett alternativ. Veterinären tyckte förresten att han var en mycket fin och välskött herre. Jag vill att han ska fortsätta se fotboll med Jocke, leka följa John med mig i korridoren, väcka oss genom att stampa oss på magen eller dra matskålen mot burgallret.. Fina Harry.

Anyway. Den här dagen räddades av ett inbokat besök av A på kvällskvisten. Jag förberedde mig i fyra timmar innan jag började städa; försvunnen korridorsdammsugare plus fällande kaninpäls är likamed väldigt, väldigt smutsigt. Men det gick bra, A kom och vi åt tacos. Jocke var också med, hoppas att det var lugnt med A. Jag erbjöd mig att stänga in pojkvännen i en garderob, men hon tog det nog inte seriöst. Med 17 kvadratmeters boyta så är det okej att göra så. Vi såg film, I Kina spiser de hunde. Värre feel bad-komedi är svår att hitta.

Jag tänker väldigt mycket. Först, när A skrev att hon ville ses, då tänkte jag att det var väl själva fan att jag har utgett mig för att vara så tragisk att hon måste försöka göra mig glad. När jag hade lyckats släppa de tankarna, funderade jag på om hon kanske hade missuppfattat hur tråkig och dålig jag är. Sen, när hon har varit här, då oroar jag mig för om hon hade en trevlig kväll. Alltså, jag börjar förstå andras nervositet inför dating. För jag är fan inte klok när det kommer till vänner. (Förutom när det gäller Paddan, hon älskar mig).

Har förutom viss sjuklig noja känt mig ganska frisk idag. Tills min pojkvän snäste av mig när jag ville vara nära, det finns ingen som kan sänka mig som han kan..

..hur mycket jag hänger upp mig på när jag gör fel.

• Hatar att jag skrivit "OK" på vissa ställen i bloggen, och "okej" på andra.
• Hatar när jag hittar stavfel.
• Hatar när jag är inkonsekvent med till exempel förkortningar, jag skriver till exempel till exempel utskrivet, men etc förkortat.
• Hatar att jag ibland skriver.. såhär. Och ibland kan det bli.. Såhär. Vet faktiskt inte vad som är rätt!
• Hatar att jag inte vet vad som är rätt i ovanstående punkt.
• Hatar att jag ibland har två raders mellanrum mellan text och bild, och ibland en rad. Samma sak med slutet av inlägget, vill inte att texten ska klämmas ihop med datum- och tidraden..

Jobbar stenhårt på att inte gå in och ändra något i publicerade inlägg. Perfektionismen, I'm gna kick ur ass. Heja mig!

Det är väldigt vanligt att ätstörda friskförklarar sig själva. Jag vet det av egen erfarenhet, men vet också att många andra gör så. "Nu kräks jag ju bara ibland", "nu kräks jag ju inte längre", "nu äter jag ju mat lagad av någon annan ibland", "nu har jag ju mjölk i kaffet", "nu hetsäter jag inte längre". Och så fortsätter man ändå att kontrollera sig själv, kontrollera sitt matintag, styra sin vardag och sitt sociala liv så att ätstörningen blir tillfredsställd, låta vågen bestämma hur mycket man är värd, låta kvällstidningarna bestämma om man duger. Nu använder jag "man" igen. För jag generaliserar med flit.

Jag har frågat Simone vad hon har för tankar kring att vara frisk, och hon anser att hon är det. På vissa sätt.. Ledsen, men du är inte frisk. Än. Jag vet att till exempel Malin menar att de flesta kvinnor är nojiga över sina kroppar, att det inte går att bli helt frisk eftersom ingen är det. Jag tycker inte att det är någon ursäkt. Om jag så blir den enda kvinnan i världen som är nöjd med mig själv, så är jag gärna det. Är det inte det faktum att så få är nöjda, som egentligen är sjukt? Jag tycker inte att det är okej.

Jag tror inte att det går att bli frisk, så länge ätstörningen får hålla fast i något. Varenda liten regel som sjukdomen satt upp måste brytas. Ätstörningen gjorde att jag köpte kaffe istället för en islatte igår. Ätstörningen gör att jag inte sätter på mig byxor. Ätstörningen gör fortfarande att jag ibland väljer det näst godaste, eftersom det är mindre kalorier i det. Ätstörningen gör att jag inte kan spegla mig. Ätstörningen gör att jag inte har tajta tröjor. Ätstörningen gör att jag dämpar ångest kortvarigt genom att få Jocke att säga att jag inte är tjock, eller genom att prova kläder och se att de fortfarande passar.

Det är inte friskt att behöva veta sin vikt. Det är in te frisk att mäta sitt värde efter vikten. Det är inte friskt att räkna kalorier!! Det är inte frisk att dölja vissa kroppsdelar för att andra ska slippa se den. Det är inte friskt att styra sitt sociala liv efter maten. Det är inte friskt att kompensera matintag med svält, träning, kräkning etc. Det är inte friskt att träna för att få äta. Det är inte friskt att träna om det inte är okej att inte göra det. Det är inte friskt att träna om utebliven träning ger ångest. Det är inte friskt att träna om träningen går före en själv. Det är inte friskt att träna för att känna ett egenvärde. Det är inte friskt att må dåligt över sig själv. Det är fan inte det.

Frisk är att i grunden vara nöjd med sig själv, med några dåliga dagar här och där. Frisk är att inte koppla samman mat och kropp med sorg, besvikelse, prestation, skam, ilska. De hör inte ihop. Frisk är att vara fri.

Det går att bli frisk, jag tror på det stenhårt. Jag ska försöka allt jag kan, och om jag misslyckas så får ni säga att det inte går. Men vänta tills dess.

Har veterinärtid imorgon 9.30. Haren äter sämre och sämre.. Är väldigt nervös nu, är Harrys tandfel på grund av mig så.. kommer jag inte hantera det bra.

Idag har jag haft mycket ångest. Jag kanske ska tala om att jag håller på att trappa ner mina antidepressiva, det kan nog påverka mig mycket. Har inte funderat så mycket på mitt utseende i alla fall, det är ju positivt.. Har hjälpt syster med lite läkemedelsräkning, annars har dagen inneburit absolut ingenting. Träffade Sara i klassen, saknar henne. Har pratat med Tove och Natanya, saknar dem. Har inte varit särskilt ätstörd idag, förutom när jag skulle köpa fika till mig och syster på Pressbyrån. Hade tagit varsin bulle (det är ungefär tre år sedan jag åt en bulle senaste!), en choklad till Amanda och en islatte till mig. Ätstörningen ändrade sig när jag var framme till kassan, och tog en svart kaffe istället. Fan! Jag hann inte ens reagera. Men bullen satt fint.

Har filat på ett inlägg om att bli och att vara frisk, angående andra bloggare och deras tankar kring att bli (eller inte bli) av med sina ätstörningar. Men jag får inte riktigt till det, det kommer snart.

Det är väldigt konstigt att läsa om min ångest. En hel kvälls fruktansvärda, vidriga känslor, som suger ut allt hopp och all energi, som vill att jag ska ge upp och ta livet av mig, de får plats i en helt meningslös och mesig mening. ”Jag hade väldigt mycket ångest”. Jaha.

Jag och Linda åkte till ett ridhus imorse, med hennes häst och Rosie (min indianhäst). Jag var fruktansvärt opeppad. Ridhus är likamed prestation som är likamed ångest som är likamed ledsna på allt som har med hästar att göra. Men jag bestämde mig för att rida ett pass med helt stilla händer. Inte ett ledande tygeltag, inget joxande med handen. Blickstilla bara. Jag hade mjölksyra i benen efter tre minuter, så tydligen använde jag dem. Det gick faktiskt riktigt bra, och det var jättekul! Ååh, vad jag älskar när jag blir taggad!!

Vi började se Love & other drugs när vi kom hem från ridhuset. Jag ville se den, men Anne Hathaway var naken så jag klarade inte av det. Är det normalt eller? Jag kan inte se nakna kvinnor, för då får jag ångest. Jag studerar andra kvinnors nyckelben, halsar, överarmar, armbågsleder, handleder, händer, käkben, lår, magar, midjor.. Ett tag trodde jag faktiskt att jag var lesbisk, men jag är bara dum i huvudet. Jag gick upp till stallet och mockade istället.

Efter lunchen tog vi en promenad med fö.. åringarna igen. Bambi är läskigt snäll! Okej, hon har sparkat mig i huvudet en gång och bet mig i näsan idag, men ändå. Väldigt snäll. Hon är världens finaste.

Ville inte åka hem. Ville inte bråka mer med Jocke, ville stanna med Bambi och rida Decibelle. Vi bråkade inte när jag kom hem, han fick mig att känna mig som världens vackraste och sexigaste istället. Fast sen blev jag ful och äcklig. Jätteful och äcklig, och arg. Sen blev jag okej igen. Jag tillhör nog inte kategorin ”lättsam”.

Harrys tänder har växt helt galet på tre veckor. Då såg jag dem senast, och det var inget fel på dem. Nu har undertänderna växt upp framför övertänderna, och båda paren är så långa att han inte kan stänga munnen. Väldigt konstigt. Han äter nästan bara hö, eftersom det slipar ner tänderna mest, men när vi var borta hade han fått jättemycket pellets. Inte fan kan bettet bli så dåligt på de tio dagar vi var borta?! Usch.

Efter att ha fixat stallet i förmiddags kom Mia med Decibelle, b-ponnyn, och jag och Linda red ut en sväng. Om snön var djup för hästarna igår, så var den betydligt djupare för en ponny. Vi skrittade bara, men hon tyckte att det var jättejobbigt. Hon var stressad, men det var roligt att sitta på henne igen. Jag är faktiskt riktigt peppad på att komma igång ordentligt och utbilda henne. Om jag inte blir för tjock..

Vi åt hos Crilles mamma, Lindas svärmor alltså. Det är ingen grej att äta hos folk längre, det är faktiskt riktigt jävla fränt. Borstade Bambi och provade att lägga på henne ett täcke, och så filade jag naglarna på henne. Ingen verkning, raspade bara bort ojämnheter. Men ändå, jag har aldrig gjort det förut så det är coolt att få testa på sin egen unghäst, och ännu coolare att den står som ett ljus under tiden.

Ikväll fick jag ångest. Igen. Betedde mig väldigt illa mot Jocke, och allt blir tusen gånger värre när vi är ifrån varandra. Jag vet inte var jag har honom när vi pratar på telefon, och jag kan inte alls förmedla hur jag mår eller känner.

Jag är schizofren; jag gick naken hela morgonen. Framför Jocke och allt. Jag lät honom faktiskt ta på mig igår, det gick bra så länge jag upprepade meningen ”det är mina tankar, inte hans” i huvudet. Jag brukar fantisera om att jag är någon annan när vi har sex. Att jag har en snygg kropp, ett snyggt ansikte, att jag är sexig. Att jag är någon helt annan, helt enkelt. Igår fantiserade jag om att jag var jag, men kurvig och mjuk på rätt ställen. En sån där vacker, sexig, kvinnlig kvinna som inte måste vara liten av rädsla för att ta plats. Jag avundas verkligen dem. Det är helt sjukt att behöva låtsas vara någon annan när man ligger med sin pojkvän, men jag tycker ändå att mitt senare alternativ är bättre.

Jag grät sjukt mycket igår. Grät över att jag är tillbaka. Den där Matilda som jag har lagt ner år på att omvandla till någon annan, hon är tillbaka. Jag har fått alla i min omgivning att tro att jag har börjat tycka om mig själv de senaste åren. Till och med mina närmsta vänner har trott att mitt dåliga självförtroende är borta, men i själva verket har jag bara gillat förändringen. Den jag som är på väg att bli någon annan, som är på väg att bli smalare, mer utbildad, mer vältränad, bättre på saker, henne har jag gillat. Så fort jag har stått stilla i vikten eller utvecklingen på något sett så har jag fått panik. Nu är jag tillbaka på ruta ett, och jag kan inte fly.

Jag åkte till Bambi idag. Åt lunch på tåget, och fick av någon anledning väldigt mycket ångest av mättnaden. Ångesten höll i sig länge, men försvann när jag mockade och pysslade med min fina häst. Vi tog en promenad med fölen (åringarna! Tiden går fort..) och Bambi var hur snäll som helst. Hon går överallt, över vad som helst, och går (nästan) aldrig på mig.

Efter middagen skrittade vi ut och lekte indian. Snön är jättedjup och tung, så det gick dåligt. Ganska mysig lördagskvällssysselsättning ändå.

Ikväll såg vi gamla filmer på Bosse, min förra häst. Världens finaste, underbaraste, vackraste, mest bedårande.. Trodde jag. Haha. Den hästen hade inte exteriören på sin sida! Damn, vad jag saknar honom.

Tack Tove, för att du är så fantastisk! Dina kommentarer får mig att känna mig tolv år yngre än dig, men jag ska nog komma ikapp snart.

Tack A för smset. "Jag skulle tycka det var härligt att träffa dig", du anar inte vad de orden gjorde för mig idag! Och tack för mailet, alltså.. Det var fan det bästa någonsin! Även om jag blev arg för att det inte var jag som skrev det.

Tack Simone, för att du uppskattar min humor. Förhoppningsvis kan jag dela med mig lite mer av den snart, det lär ju vara halvtrist att läsa mina bitterfittiga inlägg just nu.

Tack Natanya, för att du alltid lyfter upp mig när jag ramlar.

Tack Idunflickor, jag skulle aldrig klara detta utan er.

Tack Jocke, för att du är så jävla stark och tror på mig.

Tack alla mina vänner, ni är ovärderliga. Älskar er!!

Vägning imorse. Jag är två kilo ifrån min högsta vikt. Två kilo ifrån när det var OK att kalla mig rund, satt, grov. Två kilo ifrån att vara den lilla fula. Två kilo ifrån att vara den som jag har raderat alla bilder på. Två kilo ifrån att vara äckliga, vanliga, misslyckade, vidriga, fula, jävla Matilda.

Vi hade mindfulnessövning idag. Det gick inte alls. Jag kunde inte ens blunda, för jag fick bara panik av mina tankar. Jag kunde inte koncentrera mig, och att försöka fokusera på min kropp gjorde mig spyfärdig. Efteråt såg vi filmen "Kroppen min" om en kvinnas utveckling av kroppsmissnöje. Hon berättade om kommentarer från andra människor som har etsat sig fast och påverkat henne hela livet. Jag insåg att jag har en miljon sådana. Tyvärr kommer de flesta från en nära vän till mig, hon har kommenterat och därmed fått mig att hata mina ögon, mina tänder, min lukt, min mun, mitt hårfäste, mitt hår, min mage, mina ben. Det är ju helt sjukt, hur kan en kommentar skapa sånt hat? Om jag har sagt något till någon av er som får er att må dåligt - FÖRLÅT!

Efter Idun gick jag. T2, J och T3 och fikade. Jag var inte det minsta sötsugen, men ville inte påverka de andra tjejerna negativt genom att inte äta något. Det där är ett dilemma för mig, som bulimiker så är det en helt underbar känsla att inte ha något sötsug. Jag hade alltid det tidigare. Ska jag då behöva äta för någon annans skull? Det tillhör väl ett friskt liv att kunna välja att bara dricka kaffe, för att jag verkligen vill det? Det kändes helt lugnt att äta kaka i alla fall, och det är ju såklart nyttigt att få känna det.

Anyway, min mor ville gå ut och äta med mig ikväll. Jag tackade nej till det igår, sa att jag inte är redo. Då frågade hon om jag ville gå på bio eller se teater istället. Jag tog mod till mig att svara när vi satt på fiket, och berättade att jag inte vill träffa henne nu. Jag är verkligen arg, men ändå bröt jag såklart ihop efteråt. Hur fan kan jag skada henne så? Förstår ni vad jag gör? Att som förälder få höra att ens dotter inte vill träffa en.. Jag är fan vidrig. T3 berättade att hon och hennes mamma fick en bra relation för ungefär ett halvår sen. Hon är ändå 28, så det finns hopp. Men då krävs det förstås att mamma ber om ursäkt för att hon låtit sina problem gå ut över mig..

Vi pratade mer om kommentar som har fastnat i våra huvuden. Jag "dejtade" en kille för ett par år sen, sju kilo från nu, som sa att min kropp var perfekt. Snygg. Sexig. Han pratade alltid om mitt BMI och hur fint det var att vara smal. Han var inte den enda killen som sa sånt till mig när jag var smal, men hans ord har fastnat eftersom han sa det flera gånger. Och kanske för att jag inte fick honom.. Sen dess har jag använt honom som referens och som ursäkt för att få vara ätstörd. Vi låg ju bara, och han var en dålig kille så varför skulle han säga saker bara för att vara snäll? Jocke däremot, han säger ju snälla saker eftersom han är en bra kille. (Ja, jag är dum i huvudet). Den här killen ville jag aldrig ha, och jag minns att jag tyckte att det var äckligt att han gillade att jag såg ut som ett barn i kroppen. Ändå fastnade hans ord. Dags att släppa det, kanske?

När jag hade sagt hejdå till tjejerna kände jag hur hela dagen smälte i mig. Försökte hålla tårarna borta, men det gick inte. Grät nio liter på väg från tunnelbanan, och sju till i Jockes famn. Jag vill bli frisk, och om det innebär att jag måste bli en vitval så får det väl vara så. Men fan heller att jag någonsin mer kommer ha kortärmat på mig. Eller se folk på stan i ögonen. Eller åka till Östersund och visa alla hur äcklig jag har blivit. Eller prova kläder. Eller se mig själv i en helkroppsspegel. Eller gå ut på krogen. Eller ha sex med lampan tänd. Eller vara med på kort. Är det värt det?

Det var svårt att äta frukost imorse, jag kände mig stor och äcklig. Sådär stor så att jag oroade mig för om jag skulle lyckas komma in genom tunnelbanedörrarna, eller för om folk skulle må dåligt av att stå bredvid mig, eller för om klackarna på skorna skulle hålla. Det är så sjukt vad den här sjukdomen kan göra med kloka människor som jag.. Jag åt frukost på Idun istället, allt känns tryggare där.

Under samtalet pratade vi om att hantera att friska människor säger saker som bryter ner en. De flesta tycker ju att gå från underviktig till normalviktig är något positivt.. Att jag har blivit rundare i ansiktet borde jag egentligen ta som en komplimang. Fick en grym kommentar på gårdagens inlägg, det är som att kalla ljummet vatten för varmare än kallt, eftersom det är det. Mer logiskt kan det inte bli. Tack, kloka du. Vi pratade även om mamma. Jag är arg på henne. Jag ska skriva ett brev till henne, utan att låta henne läsa det. Jag är alldeles för arg just nu för att det ska ge oss någonting. Men terapeuten sa något viktigt; jag ska inte känna ett ansvar att träffa mina föräldrar om jag mår dåligt av det, de ska förstjäna att få träffa mig. Svårt det där, men jag skulle tipsa alla andra att följa det rådet..

Vi hade bildterapi idag, skulle måla ett väder på temat sorg och ledsenhet. Jag silkespappertapetklistrade en solig, svensk sommardag. "Det är jobbigt med sol och sommar för det innebär bara en massa förhoppningar och förväntningar som krossas." Det coola var att medan jag stod där och skulle tänka sorg så började jag tänka på en massa fina sommarminnen. Lek med Silja (hunden) när jag var liten, somrarna med Bosse (första hästen), somrarna med Jocke, sommaren på Cypern. Det känns bra att minnas det, under en lång tid har jag bara haft dåliga minnen från min uppväxt.

Vill inte att det redan ska vara torsdag. Veckan är snart slut! Jag älskar Idun, älskar sofforna, älskar tjejerna. Typiskt mig att gnälla över det. Som om det vore bättre att inte älska något, eftersom det inte heller går att mista något då. HA HA, så dumt det vore om jag tänkte så.

Efter Idun träffade jag Nadja i stan. Vi har setts två-tre gånger de senaste sju åren (!), jag fattar inte varför. Hon är underbar. Vi skulle gå och fika, men jag styrde in oss på en pub istället. Jag, impuls, öl. För er som inte förstår varför det är en grej för mig, så är det kalorier i öl. Inte så mycket, men nog för att jag ska ha placerat det på förbjudetlistan. Det var det bästa initiativet jag har tagit på år. När ölen var uppdrucken insåg jag att det var sent, och verkligen matdags. Så jag styrde in oss på McDonalds. Det var inte ett lika bra initiativ, jag blev skiträdd. Åt upp allt, men burgaren och dipen och alla pommes växte i magen på mig efteråt. Jag smsade Jocke och skrev att jag behövde en kram, och två sekunder senare fick jag ett sms av Matilda. "Kram!" Det var så läskigt att jag helt glömde bort burgaren. Fan, vad jag är bra ändå.

Hej. Läs. Det är det viktigaste inlägget jag har skrivit.

Jocke följde med på samtalet imorse. Det kändes väldigt bra, och jag tror att det kändes bra för honom med. Även om vi pratar om allt så gjorde det stor skillnad att sitta inne hos terapeuten, jag kunde inte brusa upp och bli förbannad när han sa att han älskar mig.. Jag grät istället. Men det är nog bättre.

Joakim var kvar med mig på Idun i några timmar, jag försökte hjälpa honom med lite plugg. Alla tjejerna tyckte att vi var fina tillsammans. Det är vi. Sjukt fina. Jag åt lunch på en vegetarisk restaurang med T1, det var lätt den godaste maten jag har ätit på Idun hittills! Jag hade nästan gett upp hoppet om god mat, känner mig less på allt. Men det där var gott.

Vi hade gruppterapi med temat ledsenhet och sorg. Jag pratade om pappa. Hans ledsenhet gör mig ledsen. Jag måste verkligen lära mig att släppa det. Pappa måste aktivt söka hjälp på egen hand, precis som jag har gjort. Det går inte att rädda någon annan, bara stötta. Vi pratade även om ångest, och om att jag har hört många gånger att de som lider av ångest alltid kommer att behöva leva med det. Jag tycker att det låter konstigt, eftersom min ångest har minskat markant bara de senaste veckorna eftersom jag kan förstå vad det är jag känner. Alla i gruppen höll med om att ångesten är ett nystan av en massa olika känslor som vi inte förstår, och terapeuterna menade att det bara handlar om att reda ut nystanet och låta sig själv känna de riktiga känslorna - sorg, ilska, ledsenhet eller vad det nu är. Det känns hoppfullt, och jag tror faktiskt på det.

Jag och Jocki åkte till syster efter Ätis, vi skulle vara barnvakt åt de fyra ongarna. Min svåger, den finaste och snällaste människan som finns, sa att jag såg rund ut i ansiktet. Där dog den kvällen. Jag ville hem. Ville gråta. Ville ge upp behandlingen. Ville hetsäta. FAN. Jag kunde inte njuta av att vara med barnen, kunde inte sluta tänka och jag såg ett monster i spegeln varje gång jag tittade. Vilket jag inte kunde låta bli att göra. När barnen sov lyckades Jocke få mig att prata, eller gråta i alla fall. Jag vet ju att orden inte var illa menade, det är något positivt med att inte se sjuk ut. Men fan.. Det kändes i alla fall bra att jag tog mig igenom kvällen och gjorde det jag skulle, och inte hetsåt jag heller. Jag kom hem fet och äcklig, men har ändå duschat med mannen. Jag var så trött att jag liksom inte orkade tvinga honom att hata mig.

Gjorde slut med Joakim igår. Kom till Idun imorse och alla, inklusive min terapeut, talade om för mig varför jag gjorde det. Reptilhjärnan vill ta den enkla vägen ut.. Varför kan jag inte vara som alla andra, som vill vara i ett förhållande för att de känner sig trygga då. Fan. Jocke tog i alla fall tillbaka mig, men terapeuten säger att jag måste bli snäll. Annars kanske Jockiboi får nog. Risken känns påtaglig.

Jag vill orka. Vill låta honom älska mig. Vill sluta vara svartsjuk. Vill sluta ägna timmar åt att tänka på vilka han kanske egentligen vill vara med. Vill leva lycklig i alla mina dagar. Snacka om att sätta käppar i hjulet för sig själv.

Jag, M och J gjorde sällskap en stund på stan, och sen gick jag och J till Eriksdalsbadet. Sjuk idé, vad fan skulle vi dit och göra? Hej, vi går på ätstörningsbehandling och tycker att vi är heffaklumpar så nu ska vi bada i bikini bland 300 stockholmare. Det blir nog kul. J hade såklart snyggast kropp på hela anläggningen, så jag fick heffaklumpa ensam. Räknade till 35-40 tjejer som Jocke lätt hade lämnat mig för om han hade sett dem. Det är väl själva fan att jag inte kan styra mina tankar!

Det tog ungefär tre minuter, sen hade vi fått ragg i bubbelpoolen. Fyra killar på 16 år, sjukt imponerade av att J har egen lägenhet.. Haha. Vi high fiveade på det innan vi åkte rutschkana och bastade en sväng. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på ett badhus utan att simma 80 längder innan jag är "värd" att leka. Det var nice. Efteråt sa J att hon trott att jag blivit lättad av att se henne i bikini, att det borde ha känts lugnt då "eftersom hon är så stor". Hon är lite knäpp, min kära J. Och ja, vi pratar om sånt på riktigt. Trots att vi är vuxna. Hon sa även att jag ska vara stolt över min kropp. Skitsamma om hon är knäpp, jag tänker ta det som en komplimang ändå.

Det var förresten läskigt att vara på en träningsanläggning. Alla killar i bubbelpoolen snackade träning, kondition, muskler. Tjejer vägde sig i omklädningsrummet. Löpbanden var fulla, det vallfärdade människor till styrkehallen. Att åka rutschkana är det bästa jag någonsin har gjort på ett gym.

Pappa lät glad idag när jag pratade med honom. Skulle kunna droga på känslan jag har när jag hör det.

Pratade med T1 på Facebook idag. Hon är klok. Fin. Bra. Jag måste visa vad hon sa. Det är oväsentligt hur stor eller liten jag är, jag ska bli frisk ändå. Men det här tyder ju på att min kroppsuppfattning inte är som den ska, och att den förhoppningsvis kommer bli mer realistisk.

På SCÄ har jag fått lära mig att äta mig frisk. Jag tror stenhårt på det konceptet - dels för att alla deras förklaringar kring det är logiska, dels för att jag jag inte har något val. Jag vill inte vara ätstörd längre, jag vill bli frisk. Jag har redan valt både pest och kolera, på samma gång. Det finns ingenting som gör att jag vill stanna kvar i sjukdomen längre. Dessutom vet jag precis hur jag ska göra för att gå ned i vikt, precis hur mycket jag vill, om jag nu vill göra det senare. Jag tänker ge det här en chans. Om någon tycker att det här är galet eller att jag äter för mycket eller tror sig veta bättre, snälla håll det för dig själv. Men prova gärna själv!

Tips från Stockholms Centrum för Ätstörningar - fritt tolkade av moi:

• Försök äta på samma tider varje dag, tills din kropp är i balans. När kroppen börjar lita på att den får energi regelbundet så går den ur sitt svältläge, förbränningen gör att kroppen strävar efter sin egen idealvikt och dina naturliga hungers- och mättnadskänslor kommer tillbaka.
• Ät tillräckligt mycket. Inte förrän du gör det så kommer du få tillbaka energi och hjärnverksamhet, och suget att hetsäta kommer kvarstå.

Jag kan redan nu berätta att det inte är särskilt ekonomiskt att äta sig frisk. Min förbränning har definitivt ökat, för de flesta av mellanmålsförslagen ovanför räcker inte för mig. Tydligen blir det så när kroppens insida lagar sig, det krävs mycket energi. Jag äter två mackor eller en stor portion müsli och yoghurt varje mellanmål, och om jag äter en bulle eller godis så äter jag det utöver måltiderna. Jag är inte redo att utmana min hunger med såna omättande måltider.

ÄT, mina vänner!!

stift