Onsdag 2 februari
Jocke följde med på samtalet imorse. Det kändes väldigt bra, och jag tror att det kändes bra för honom med. Även om vi pratar om allt så gjorde det stor skillnad att sitta inne hos terapeuten, jag kunde inte brusa upp och bli förbannad när han sa att han älskar mig.. Jag grät istället. Men det är nog bättre.
Joakim var kvar med mig på Idun i några timmar, jag försökte hjälpa honom med lite plugg. Alla tjejerna tyckte att vi var fina tillsammans. Det är vi. Sjukt fina. Jag åt lunch på en vegetarisk restaurang med T1, det var lätt den godaste maten jag har ätit på Idun hittills! Jag hade nästan gett upp hoppet om god mat, känner mig less på allt. Men det där var gott.
Vi hade gruppterapi med temat ledsenhet och sorg. Jag pratade om pappa. Hans ledsenhet gör mig ledsen. Jag måste verkligen lära mig att släppa det. Pappa måste aktivt söka hjälp på egen hand, precis som jag har gjort. Det går inte att rädda någon annan, bara stötta. Vi pratade även om ångest, och om att jag har hört många gånger att de som lider av ångest alltid kommer att behöva leva med det. Jag tycker att det låter konstigt, eftersom min ångest har minskat markant bara de senaste veckorna eftersom jag kan förstå vad det är jag känner. Alla i gruppen höll med om att ångesten är ett nystan av en massa olika känslor som vi inte förstår, och terapeuterna menade att det bara handlar om att reda ut nystanet och låta sig själv känna de riktiga känslorna - sorg, ilska, ledsenhet eller vad det nu är. Det känns hoppfullt, och jag tror faktiskt på det.
Jag och Jocki åkte till syster efter Ätis, vi skulle vara barnvakt åt de fyra ongarna. Min svåger, den finaste och snällaste människan som finns, sa att jag såg rund ut i ansiktet. Där dog den kvällen. Jag ville hem. Ville gråta. Ville ge upp behandlingen. Ville hetsäta. FAN. Jag kunde inte njuta av att vara med barnen, kunde inte sluta tänka och jag såg ett monster i spegeln varje gång jag tittade. Vilket jag inte kunde låta bli att göra. När barnen sov lyckades Jocke få mig att prata, eller gråta i alla fall. Jag vet ju att orden inte var illa menade, det är något positivt med att inte se sjuk ut. Men fan.. Det kändes i alla fall bra att jag tog mig igenom kvällen och gjorde det jag skulle, och inte hetsåt jag heller. Jag kom hem fet och äcklig, men har ändå duschat med mannen. Jag var så trött att jag liksom inte orkade tvinga honom att hata mig.
Men hallå. Vad var det jag sa till dig? Va?
"rundare i ansiktet" betyder inte nödvändigtvis att du blivit tjock, eller det betyder det ju självklart inte. inte. Jag upprepar; INTE.
Det är ju klart att en viktuppgång syns, och istället för att säga mindre mager så drar man till med det ordet som ligger närmare till hands; "rundare".
Precis som när man flippar över vattenkranen från iskallt vatten till ljummet, då säger man att vattnet blev varmare, fast det i själva verkat fortfarande var rätt kallt, bara det att man hade vant sig vid det kalla. Förstår du ? :>
Det finns ingen människa på jorden som kan tycka att du har ett runt ansikte, de har i sånna fall fel på sin syn, och det är ju faktiskt inte vårat problem, right?
Du är bättre än allt detta, det måste du förstå.
Och du, min pappa kallar också Scä för "ätis". Haha.
Kram
Går du på IDun!!!Då ska du vara lycklig (tror jag!!)jag skulle oxå gå där, men flyttade o när jag kom tillbaks så hade dom lagt ner(de fick inget stöd fr malmö stad). Hur är det där?kan du berätta? btw så har jag svarat på min blogg.
"Det går inte att rädda någon annan, bara stötta" är en av de bästa meningarna jag hört.
Du verkar vara en väldigt bra tjej, jag önskar dig all lycka med din tillfrisknad. Låter som att du är en bra bit påväg. Det baserar jag på dina ord och din insikt i din sitauation (som det låter som du har). Du verkar ha turen och kommit till ett riktigt bra ställe också som du trivs på.
Jag tycker att du skriver väldigt bra och förklarar. Du får oss som inte är/har varit där att få lite insikt i hur det kan vara och hur tankarna kan gå.
Som sagt, all lycka till!
