- moi et mon monstre -

Jag, J och T2 pratade för några veckor sen om ätstörningssymptom. Jag räknade upp alla symptom som jag haft under åren, skrattade lite menande och frågade de andra om de tyckte att det var värt det. Tyvärr lyckades jag få dem att tro att de inte varit särskilt sjuka, för de hade inte upplevt lika många av sjukdomens biverkningar. Så nu blir jag ofta orolig för det, både när jag pratar med folk och när jag skriver här; tänk om beskrivningen av min ätstörning gör att andra inte tror att de är tillräckligt sjuka för att få hjälp?

Så är det inte! För det första så blir det mindre jobbigt ju tidigare man får hjälp. För det andra så är alla olika, och alla kroppar reagerar olika på svält, hetsätning, överträning, kräkningar etc. För det tredje, och det viktigaste av allt: Ofta förstår vi inte hur dåligt vi mår, förrän vi kan se tillbaka på det.

Jag är lite orolig för att gå ner i vikt. (Eh?) Ibland känns det så. Det låter ju lite vridet att vara orolig för en viktnedgång, så hade jag inte resonerat för en vecka sedan. Men nu har jag ju accepterat den här nya vikten, jag orkar inte gå igenom det igen! Jaja. Rysligt sunt tänk i alla fall.

Har funderat (nehe..) på det här med utmaningar, jag tror stenhårt på att det är det som leder mot ett friskt liv. Jag har dessutom insett att det för mig krävs lite mod även när det gäller saker som inte är kopplade till maten. Att jag lägger ut bilder på målningar som jag är missnöjd med, till exempel. Eller att jag går ut och dricker öl en fuldag. Eller att jag sover naken med Jocke trots att jag känner mig tjock. Eller att jag inte ställer "lugnande" frågor till Jocki när ångesten kommer krypande. Eller att jag lägger ut bilder på mig själv här, trots att de är tagna på kvällen dagen efter en hemskt jobbig vägning. Ännu ett hett tips, gott folk.

Idag pluggar jag. Eller.. Jag sitter med en fotoredigerare och zoomar in 37 bilder på föreläsningsanteckningar. Killen jag fotat av har en handstilsstorlek på ungefär sju punkter, och han är definitivt inte lika selektiv i sitt antecknande som jag var på den gamla goda skoltiden. Tenta på tisdag. Jag borde verkligen ta ett studieuppehåll.

Kom precis på en sak. Den här veckan var GALEN!! Jag har pratat med Linda nästan varje dag, har pratat med fler vänner, har varit i skolan (i trekvart.. But still) och så har jag umgåtts med vänner tisdag, onsdag, torsdag och lördag! Jag trodde inte att jag kunde må såhär bra. Jeflar, vad fint.