Onsdag 23 februari
Rensningen av min garderob blev lite löjlig, jag kunde ha alla mina kläder förutom tre par byxor. Det är en frän sak med att sluta hetsäta och kräkas - magen blir så snäll och liksom jämn. Det är främst mina lår, min rumpa och kanske armarna som har tagit åt sig av mina nya kilon.
Hade ett terrasamtal som inte handlade om Jocke eller min kropp idag. Vad är det som händer?!
Det händer mycket. Idag hade jag jeans på mig, det var ett tag sedan. Känslorna kring det har gått upp och ner hela dagen - huge/modig/snygg/normal/grotesk/skiter-i-vilket. Åt stekt potatis till lunch, mycket gott och modigt. Vi pratade om glädje på gruppterapin. Jag känner ofta glädje, vilket inte är en normailitet bland oss med ÄS. Jag har konstaterat att jag är störst i min Idungrupp. På riktigt, med riktiga ögon. Men det gör ingenting! Jag är ju på väg att bli frisk. Jag har kommit långt.
Jag har kommit så långt att jag börjar ledsna på andra ätstörda. När de överanalyserar komplimanger, ta illa upp av neutrala kommentarer eller snackar skit om sina kroppar så vill jag liksom.. ge dem en slap i bakhuvudet. Jag känner ingen sympati med de sjuka, har ingen förståelse för sjukdomen längre. Det är lite överraskande, med tanke på att jag var där för tio dagar sedan.
Ikväll har T2 och A varit här. Vi åt middag och sen målade vi. Kanske ska sluta tvinga alla mina gäster att vara estetiska om jag vill få hit dem igen.. Jag hade i alla fall väldigt trevligt, gillar de här tjejerna så mycket! Vi pratade en del om ätstörningar, såklart, men på ett väldigt konstruktivt sätt. Jag vet att en dam i sällskapet hade en väldigt jobbig dag, och jag är väldigt tacksam att hon kom hit.
Ibland önskar jag att man var 11 år igen. Minns när jag gick i mellanstadiet och det serverades paneradfick med dillsås och potatis. Jag ÄLSKADE den rätten och tog hur mycket som helst, åt nog 3 portioner till min späda kroppshydda och sörjde lite över varje gång allt var uppätet. För då visste jag att det skulle dröja minst en månad till nästa gång. Mamma försökte laga denna rätt, men lyckades aldrig få till det^^. När det serverades kallops åt jag inget, för det var det värsta som fanns. Jag åt det jag älskade och struntade i det jag avskydde. Hade inga tankar om mat, kalorier eller "normal" portioner. Inte minns jag att jag stod och velade om jag skulle äta chips eller godis, utan plockade åt mig båda två. Blanda var ju godast. Vissa dagar, efter mycket lek/bus kunde jag trycka i mig 5 rostade smörgåsar med smör och oboy utan att reflektera kring det, jag var ju hungrig!
Idag är det tvärtom, måste följa ordinationer för vad en normalportion är, äta allt, även det jag inte gillar. Ta en kanelbulle trots att jag inte vill ha och sedan "nöja" mig med en smörgås de dagar som jag är riktigt sötsugen. Har man väl mött "väggen" är det omöjligt att följa sin känsla och mage. Förr styrde magen dagen, nu styr tankarna. Eller rättare sagt; vården.
Jag är frisk den dagen som jag tänker som en 11 åring. När det viktigaste i livet är att leva och inte äta. Maten skall vara något vi stoppar i oss för att vi behöver energi och det är gott; för att vi ska kunna leva livet fullt ut. Det känns ibland som att man är där, men oftast slås denna känsla ut av kontrollen. Jag hatar kontroll. Önskar jag var mer okontrollerad, men hur skall jag kunna bli det, när någon annan måste styra mig? Kontroll finns kvar, fast i en annan skepnad.
Tycker du är otroligt stark och du ska veta att de känslor du känner gentemot din kille, tampas jag med dagligen också. Det du skriver skulle kunna vara skrivet av mig. Vi är värda att älskas och ordspråket; om man inte kan älska sig själv, hur kan då andra kunna älska än? Stämmer INTE. Det är lättare att bli älskad än att älska sig själv. Fast, det är lättare att älska än att bli älskad. Att finna en mellanväg är svårt, men tillslut finner vi stigen till målet.
Allt handlar om tid.
Hej!
Ja jag jobbar på för att int eförsöka trilla in i mallen/könsrollsförespråkare och ibland är det jobbigt eftersom vissa gulliga saker ju är så gulloigt!
jag är liksom inte immun mot gull bara för att jag tänker liksom.
bra där att börja tröttna på ätstörda. det är jag med. så himla trött på folk som sitter och ba "uuuh jag är så äcklig och mager/fet buhu" typ, det är jätte taskigt av mig men jag orkar liksom inte läsa om deras eländiga liv längre. hemskt men sant!
jag vill bara ha positivitet och friskhet omkring mig!
fast det 'r nog ändå bra att t'änka så tänker jag, eftersom det finns mindre risk att jag dras med i deras neggiga snurr.
