- moi et mon monstre -

Vägning imorse. Jag är två kilo ifrån min högsta vikt. Två kilo ifrån när det var OK att kalla mig rund, satt, grov. Två kilo ifrån att vara den lilla fula. Två kilo ifrån att vara den som jag har raderat alla bilder på. Två kilo ifrån att vara äckliga, vanliga, misslyckade, vidriga, fula, jävla Matilda.

Vi hade mindfulnessövning idag. Det gick inte alls. Jag kunde inte ens blunda, för jag fick bara panik av mina tankar. Jag kunde inte koncentrera mig, och att försöka fokusera på min kropp gjorde mig spyfärdig. Efteråt såg vi filmen "Kroppen min" om en kvinnas utveckling av kroppsmissnöje. Hon berättade om kommentarer från andra människor som har etsat sig fast och påverkat henne hela livet. Jag insåg att jag har en miljon sådana. Tyvärr kommer de flesta från en nära vän till mig, hon har kommenterat och därmed fått mig att hata mina ögon, mina tänder, min lukt, min mun, mitt hårfäste, mitt hår, min mage, mina ben. Det är ju helt sjukt, hur kan en kommentar skapa sånt hat? Om jag har sagt något till någon av er som får er att må dåligt - FÖRLÅT!

Efter Idun gick jag. T2, J och T3 och fikade. Jag var inte det minsta sötsugen, men ville inte påverka de andra tjejerna negativt genom att inte äta något. Det där är ett dilemma för mig, som bulimiker så är det en helt underbar känsla att inte ha något sötsug. Jag hade alltid det tidigare. Ska jag då behöva äta för någon annans skull? Det tillhör väl ett friskt liv att kunna välja att bara dricka kaffe, för att jag verkligen vill det? Det kändes helt lugnt att äta kaka i alla fall, och det är ju såklart nyttigt att få känna det.

Anyway, min mor ville gå ut och äta med mig ikväll. Jag tackade nej till det igår, sa att jag inte är redo. Då frågade hon om jag ville gå på bio eller se teater istället. Jag tog mod till mig att svara när vi satt på fiket, och berättade att jag inte vill träffa henne nu. Jag är verkligen arg, men ändå bröt jag såklart ihop efteråt. Hur fan kan jag skada henne så? Förstår ni vad jag gör? Att som förälder få höra att ens dotter inte vill träffa en.. Jag är fan vidrig. T3 berättade att hon och hennes mamma fick en bra relation för ungefär ett halvår sen. Hon är ändå 28, så det finns hopp. Men då krävs det förstås att mamma ber om ursäkt för att hon låtit sina problem gå ut över mig..

Vi pratade mer om kommentar som har fastnat i våra huvuden. Jag "dejtade" en kille för ett par år sen, sju kilo från nu, som sa att min kropp var perfekt. Snygg. Sexig. Han pratade alltid om mitt BMI och hur fint det var att vara smal. Han var inte den enda killen som sa sånt till mig när jag var smal, men hans ord har fastnat eftersom han sa det flera gånger. Och kanske för att jag inte fick honom.. Sen dess har jag använt honom som referens och som ursäkt för att få vara ätstörd. Vi låg ju bara, och han var en dålig kille så varför skulle han säga saker bara för att vara snäll? Jocke däremot, han säger ju snälla saker eftersom han är en bra kille. (Ja, jag är dum i huvudet). Den här killen ville jag aldrig ha, och jag minns att jag tyckte att det var äckligt att han gillade att jag såg ut som ett barn i kroppen. Ändå fastnade hans ord. Dags att släppa det, kanske?

När jag hade sagt hejdå till tjejerna kände jag hur hela dagen smälte i mig. Försökte hålla tårarna borta, men det gick inte. Grät nio liter på väg från tunnelbanan, och sju till i Jockes famn. Jag vill bli frisk, och om det innebär att jag måste bli en vitval så får det väl vara så. Men fan heller att jag någonsin mer kommer ha kortärmat på mig. Eller se folk på stan i ögonen. Eller åka till Östersund och visa alla hur äcklig jag har blivit. Eller prova kläder. Eller se mig själv i en helkroppsspegel. Eller gå ut på krogen. Eller ha sex med lampan tänd. Eller vara med på kort. Är det värt det?