- moi et mon monstre -

Det var svårt att äta frukost imorse, jag kände mig stor och äcklig. Sådär stor så att jag oroade mig för om jag skulle lyckas komma in genom tunnelbanedörrarna, eller för om folk skulle må dåligt av att stå bredvid mig, eller för om klackarna på skorna skulle hålla. Det är så sjukt vad den här sjukdomen kan göra med kloka människor som jag.. Jag åt frukost på Idun istället, allt känns tryggare där.

Under samtalet pratade vi om att hantera att friska människor säger saker som bryter ner en. De flesta tycker ju att gå från underviktig till normalviktig är något positivt.. Att jag har blivit rundare i ansiktet borde jag egentligen ta som en komplimang. Fick en grym kommentar på gårdagens inlägg, det är som att kalla ljummet vatten för varmare än kallt, eftersom det är det. Mer logiskt kan det inte bli. Tack, kloka du. Vi pratade även om mamma. Jag är arg på henne. Jag ska skriva ett brev till henne, utan att låta henne läsa det. Jag är alldeles för arg just nu för att det ska ge oss någonting. Men terapeuten sa något viktigt; jag ska inte känna ett ansvar att träffa mina föräldrar om jag mår dåligt av det, de ska förstjäna att få träffa mig. Svårt det där, men jag skulle tipsa alla andra att följa det rådet..

Vi hade bildterapi idag, skulle måla ett väder på temat sorg och ledsenhet. Jag silkespappertapetklistrade en solig, svensk sommardag. "Det är jobbigt med sol och sommar för det innebär bara en massa förhoppningar och förväntningar som krossas." Det coola var att medan jag stod där och skulle tänka sorg så började jag tänka på en massa fina sommarminnen. Lek med Silja (hunden) när jag var liten, somrarna med Bosse (första hästen), somrarna med Jocke, sommaren på Cypern. Det känns bra att minnas det, under en lång tid har jag bara haft dåliga minnen från min uppväxt.

Vill inte att det redan ska vara torsdag. Veckan är snart slut! Jag älskar Idun, älskar sofforna, älskar tjejerna. Typiskt mig att gnälla över det. Som om det vore bättre att inte älska något, eftersom det inte heller går att mista något då. HA HA, så dumt det vore om jag tänkte så.

Efter Idun träffade jag Nadja i stan. Vi har setts två-tre gånger de senaste sju åren (!), jag fattar inte varför. Hon är underbar. Vi skulle gå och fika, men jag styrde in oss på en pub istället. Jag, impuls, öl. För er som inte förstår varför det är en grej för mig, så är det kalorier i öl. Inte så mycket, men nog för att jag ska ha placerat det på förbjudetlistan. Det var det bästa initiativet jag har tagit på år. När ölen var uppdrucken insåg jag att det var sent, och verkligen matdags. Så jag styrde in oss på McDonalds. Det var inte ett lika bra initiativ, jag blev skiträdd. Åt upp allt, men burgaren och dipen och alla pommes växte i magen på mig efteråt. Jag smsade Jocke och skrev att jag behövde en kram, och två sekunder senare fick jag ett sms av Matilda. "Kram!" Det var så läskigt att jag helt glömde bort burgaren. Fan, vad jag är bra ändå.