- moi et mon monstre -

Harrys tandproblem beror inte på mig. Puh.. Tyvärr har han, som jag försökte lägga fram lite blödigt i inlägget ovan, underbett. Jag är fullt seriös, har du en femma till övers så skicka den gärna till mitt djur. Jag vet att det bara är en kanin, men jag kan inte avliva en pigg och glad hare om det finns ett alternativ. Veterinären tyckte förresten att han var en mycket fin och välskött herre. Jag vill att han ska fortsätta se fotboll med Jocke, leka följa John med mig i korridoren, väcka oss genom att stampa oss på magen eller dra matskålen mot burgallret.. Fina Harry.

Anyway. Den här dagen räddades av ett inbokat besök av A på kvällskvisten. Jag förberedde mig i fyra timmar innan jag började städa; försvunnen korridorsdammsugare plus fällande kaninpäls är likamed väldigt, väldigt smutsigt. Men det gick bra, A kom och vi åt tacos. Jocke var också med, hoppas att det var lugnt med A. Jag erbjöd mig att stänga in pojkvännen i en garderob, men hon tog det nog inte seriöst. Med 17 kvadratmeters boyta så är det okej att göra så. Vi såg film, I Kina spiser de hunde. Värre feel bad-komedi är svår att hitta.

Jag tänker väldigt mycket. Först, när A skrev att hon ville ses, då tänkte jag att det var väl själva fan att jag har utgett mig för att vara så tragisk att hon måste försöka göra mig glad. När jag hade lyckats släppa de tankarna, funderade jag på om hon kanske hade missuppfattat hur tråkig och dålig jag är. Sen, när hon har varit här, då oroar jag mig för om hon hade en trevlig kväll. Alltså, jag börjar förstå andras nervositet inför dating. För jag är fan inte klok när det kommer till vänner. (Förutom när det gäller Paddan, hon älskar mig).

Har förutom viss sjuklig noja känt mig ganska frisk idag. Tills min pojkvän snäste av mig när jag ville vara nära, det finns ingen som kan sänka mig som han kan..