Lördag 5 februari
Jag är schizofren; jag gick naken hela morgonen. Framför Jocke och allt. Jag lät honom faktiskt ta på mig igår, det gick bra så länge jag upprepade meningen ”det är mina tankar, inte hans” i huvudet. Jag brukar fantisera om att jag är någon annan när vi har sex. Att jag har en snygg kropp, ett snyggt ansikte, att jag är sexig. Att jag är någon helt annan, helt enkelt. Igår fantiserade jag om att jag var jag, men kurvig och mjuk på rätt ställen. En sån där vacker, sexig, kvinnlig kvinna som inte måste vara liten av rädsla för att ta plats. Jag avundas verkligen dem. Det är helt sjukt att behöva låtsas vara någon annan när man ligger med sin pojkvän, men jag tycker ändå att mitt senare alternativ är bättre.
Jag grät sjukt mycket igår. Grät över att jag är tillbaka. Den där Matilda som jag har lagt ner år på att omvandla till någon annan, hon är tillbaka. Jag har fått alla i min omgivning att tro att jag har börjat tycka om mig själv de senaste åren. Till och med mina närmsta vänner har trott att mitt dåliga självförtroende är borta, men i själva verket har jag bara gillat förändringen. Den jag som är på väg att bli någon annan, som är på väg att bli smalare, mer utbildad, mer vältränad, bättre på saker, henne har jag gillat. Så fort jag har stått stilla i vikten eller utvecklingen på något sett så har jag fått panik. Nu är jag tillbaka på ruta ett, och jag kan inte fly.
Jag åkte till Bambi idag. Åt lunch på tåget, och fick av någon anledning väldigt mycket ångest av mättnaden. Ångesten höll i sig länge, men försvann när jag mockade och pysslade med min fina häst. Vi tog en promenad med fölen (åringarna! Tiden går fort..) och Bambi var hur snäll som helst. Hon går överallt, över vad som helst, och går (nästan) aldrig på mig.
Efter middagen skrittade vi ut och lekte indian. Snön är jättedjup och tung, så det gick dåligt. Ganska mysig lördagskvällssysselsättning ändå.
Ikväll såg vi gamla filmer på Bosse, min förra häst. Världens finaste, underbaraste, vackraste, mest bedårande.. Trodde jag. Haha. Den hästen hade inte exteriören på sin sida! Damn, vad jag saknar honom.
Jag grät sjukt mycket igår. Grät över att jag är tillbaka. Den där Matilda som jag har lagt ner år på att omvandla till någon annan, hon är tillbaka. Jag har fått alla i min omgivning att tro att jag har börjat tycka om mig själv de senaste åren. Till och med mina närmsta vänner har trott att mitt dåliga självförtroende är borta, men i själva verket har jag bara gillat förändringen. Den jag som är på väg att bli någon annan, som är på väg att bli smalare, mer utbildad, mer vältränad, bättre på saker, henne har jag gillat. Så fort jag har stått stilla i vikten eller utvecklingen på något sett så har jag fått panik. Nu är jag tillbaka på ruta ett, och jag kan inte fly.
Jag åkte till Bambi idag. Åt lunch på tåget, och fick av någon anledning väldigt mycket ångest av mättnaden. Ångesten höll i sig länge, men försvann när jag mockade och pysslade med min fina häst. Vi tog en promenad med fölen (åringarna! Tiden går fort..) och Bambi var hur snäll som helst. Hon går överallt, över vad som helst, och går (nästan) aldrig på mig.
Efter middagen skrittade vi ut och lekte indian. Snön är jättedjup och tung, så det gick dåligt. Ganska mysig lördagskvällssysselsättning ändå.
Ikväll såg vi gamla filmer på Bosse, min förra häst. Världens finaste, underbaraste, vackraste, mest bedårande.. Trodde jag. Haha. Den hästen hade inte exteriören på sin sida! Damn, vad jag saknar honom.
Kommentarer
Trackback
