- moi et mon monstre -

En gång försökte jag förklara för mitt ex att jag hade ett komplicerat förhållande till mat, och att jag var beroende av träning. Därför ville jag att han skulle sluta kalla mig äcklig när jag åt eller lat när jag inte tränade. Hans svar var att det inte finns något negativt med att vara hälsosam, att träningsnarkomanin gjorde mig snygg och att det är "gross" med tjejer som äter lika mycket som killar.

Fotnot: Den här historien fick ett lyckligt slut, pöjken fick kiss me goodbye efter ett väldigt kort förhållande och jag hoppas att han brinner länge i helvetet. Eller åtminstone att han en vacker dag slutar vara en dumjävla idiotjävel.

---

Jag har hört många, många ätstörda och träningsberoende argumentera för träning, eftersom människor mår bra av att träna. Det är sant, friska människor mår bra av att träna. Det utsöndrar endorfiner, stärker hjärtat och gör en piggare och starkare. Men ett beroende mår ingen bra av, varken psykiskt eller fysiskt.

Ett beroende innebär upptagenhet, en stor del av personens vakna tid går åt till att fundera över aktiviteten i fråga. Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt, en sinnesförändring. Beroendet orsakar en toleransökning, som gör att den beroende hela tiden behöver mer av den aktivitet den håller på med. Kroppen vänjer sig vid beteendet, och då den beroende slutar upplever den abstinenssymptom. Den beroende hamnar ofta i konflikter med både sin omgivning och med sig själv. Återfall är vanliga. (Thomas Nilsson, psykolog och beroendeforskare)

Jag känner igen mig på alla punkter ovan. Antagligen insåg jag inte det när jag var mitt i det, men nu är det glasklart. Jag tänkte alltid på träning, räknade förbrända kalorier, funderade över hur jag skulle komma ifrån för att hinna tillfredsställa mitt behov av träning. Jag använde definitivt träning i ett ångestdämpande syfte. Jag tränade oftare och oftare, hårdare och hårdare, samtidigt som den ångestdämpande effekten blev svagare och svagare. Jag fick ångest, blev arg och otrevlig, skakade och mådde illa när jag inte tränade, eller av bara tanken på att inte kunna träna. Jag ljög för vänner och familj, dissade dem och mig själv och tränade istället för att umgås, hamnade i psykiskt påfrestande diskussioner med mig själv så fort jag ville ställa in ett träningspass.

Ni hör ju. Den som säger att det där får en människa att må bra, måste nog läsa igen.

Jag försökte trappa ner på min träning, men tankarna satt kvar och ångesten kom alltid fram om mina planer inte gick i lås. "Träningsnarkoman" är konstigt nog en av de mest glamourösa stämplar en människa kan få, jag kan bara säga att det gör mig ledsen. Väldigt ledsen. Vem ger någon en komplimang genom att säga "Hörru Kurt, vilken sprutmissbrukare du har blivit! Beundransvärt!"?

Jag sprang min sista kilometer på löpband i januari förra året. Jag saknar det inte. Saknar dock att spela fotboll med Jocke, träna kampsport och jogga med bra musik i öronen, men det får gärna dröja tre år om det så krävs. Bara jag får träna med, inte mot, mig själv sen.

Sen finns det en annan aspekt av träning och ätstörningar, oavsett om man är beroende eller inte. Träningen är ju ofta, medvetet eller omedvetet, ett sätt att kompensera sitt matintag. Jag känner personligen att det är ett väldigt bra val att inte träna under min friskhetsprocess. If I outlast, och inte ens blir en tjockis, då vet jag med all säkerhet att jag inte överlevde tack vare kompensatorisk träning. Frihet!

Jag håller mig till ett av mina viktigaste motton: