- moi et mon monstre -

I min familj är det inte okej att ta hand om sig själv. Det är fult och egocentriskt. De flesta i familjen har stora problem med det här, de tar inte hand om sig, sätter en enorm press på sig själva, känner sig inte tillräckliga om de inte har 368 bollar i luften. Det här resulterar i sjukt självupptagna, stressade och osköna personer, som jag ändå tror att jag måste vara som. Varför? Herreminjävlagud, är det här anledningen till att jag hatar mig själv? För att det inte är okej att ta hand om sig själv, och för att jag har skämts över det varje gång jag har försökt? Det är fult att vilja äta för att man har blodsockerfall, det är fult att vilja vila när man är trött, det är fult att säga nej när man har för mycket att göra, det är fult att utföra något okej istället för perfekt, det är fult att göra saker för att man tycker att de är roliga.

Aj. Jag är arg.

Jag har förresten fått höra att det är egocentriskt av mig att inte träffa mamma, jag är ju vuxen och borde ställa upp. Om jag inte ens orkar omge mig med människor som får mig att må bra, kan någon då förklara varför jag ska träffa henne, och må dåligt, för hennes skull?

Min familj är helt underbar också, på vissa sätt. Det är såklart därför de lyckas påverka mig så starkt.

Läste just igenom mitt inlägg från igår. Jag var helt förstörd för att jag ville hetsäta. Jag inser ju idag att det är hur stort som helst. Jag ville, men jag gjorde det inte! Jag antar att ni friska inte förstår det här alls, men alla bulimiker där ute förstår nog.. Vilket framgångstecken!! Wow!

Imorse vaknade vi till strålande sol, men jag ville inte göra någonting alls. Jag kände mig tjock, tung, valig. Som för övrigt är ett nytt adjektiv. Mådde skit ett tag, men så kom jag att tänka på bloggen. Jag vill bli frisk. Jag ska bli frisk. Jag vill visa er att det går att bli frisk, och att det är bra att vara frisk. När jag skriver att jag känner mig tjock, så är jag fullt medveten om att jag inte är det. Det är en ätstörd känsla, jag skulle aldrig kalla någon annan med mitt BMI för tjock. När jag skriver att jag inte är smal längre, så är jag fullt medveten om att det är i mina ögon och att min syn på smal är ätstörd. Jag är normalviktig nu. För att bli frisk måste jag låta min kropp bli normalviktig (den vikten är individuell men landar oftast på ett BMI mellan 20,5-23 om man äter regelbundet och tillräckligt mycket). Vad var det jag ville komma till? Just det, jag kom på att jag är en väldigt liten val och så kom vi ut en stund i solen.

Vi kom bara till tunnelbanan, men ändå. Ibland får det räcka att ta sig över tröskeln.

A smsade för någon dag sedan och skrev en massa kloka saker, angående att jag låter Jocke definiera mitt värde utifrån hur han beter sig just då. Jag vet att jag missbrukar hans bekräftelse, jag försöker få honom att säga att jag är fin eller bra eller snygg eller sexig, för att för några sekunder få tro att det är så. Min briljanta lösning på det här brukar vara att be honom göra slut. Katsching! Om han lämnar mig, så måste jag sluta knarka hans fina ord och ta hand om mig själv. Och då kommer allt lösa sig. Eller..?