Tisdag 1 februari
Gjorde slut med Joakim igår. Kom till Idun imorse och alla, inklusive min terapeut, talade om för mig varför jag gjorde det. Reptilhjärnan vill ta den enkla vägen ut.. Varför kan jag inte vara som alla andra, som vill vara i ett förhållande för att de känner sig trygga då. Fan. Jocke tog i alla fall tillbaka mig, men terapeuten säger att jag måste bli snäll. Annars kanske Jockiboi får nog. Risken känns påtaglig.
Jag vill orka. Vill låta honom älska mig. Vill sluta vara svartsjuk. Vill sluta ägna timmar åt att tänka på vilka han kanske egentligen vill vara med. Vill leva lycklig i alla mina dagar. Snacka om att sätta käppar i hjulet för sig själv.
Jag, M och J gjorde sällskap en stund på stan, och sen gick jag och J till Eriksdalsbadet. Sjuk idé, vad fan skulle vi dit och göra? Hej, vi går på ätstörningsbehandling och tycker att vi är heffaklumpar så nu ska vi bada i bikini bland 300 stockholmare. Det blir nog kul. J hade såklart snyggast kropp på hela anläggningen, så jag fick heffaklumpa ensam. Räknade till 35-40 tjejer som Jocke lätt hade lämnat mig för om han hade sett dem. Det är väl själva fan att jag inte kan styra mina tankar!
Det tog ungefär tre minuter, sen hade vi fått ragg i bubbelpoolen. Fyra killar på 16 år, sjukt imponerade av att J har egen lägenhet.. Haha. Vi high fiveade på det innan vi åkte rutschkana och bastade en sväng. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på ett badhus utan att simma 80 längder innan jag är "värd" att leka. Det var nice. Efteråt sa J att hon trott att jag blivit lättad av att se henne i bikini, att det borde ha känts lugnt då "eftersom hon är så stor". Hon är lite knäpp, min kära J. Och ja, vi pratar om sånt på riktigt. Trots att vi är vuxna. Hon sa även att jag ska vara stolt över min kropp. Skitsamma om hon är knäpp, jag tänker ta det som en komplimang ändå.
Det var förresten läskigt att vara på en träningsanläggning. Alla killar i bubbelpoolen snackade träning, kondition, muskler. Tjejer vägde sig i omklädningsrummet. Löpbanden var fulla, det vallfärdade människor till styrkehallen. Att åka rutschkana är det bästa jag någonsin har gjort på ett gym.
Pappa lät glad idag när jag pratade med honom. Skulle kunna droga på känslan jag har när jag hör det.
Pratade med T1 på Facebook idag. Hon är klok. Fin. Bra. Jag måste visa vad hon sa. Det är oväsentligt hur stor eller liten jag är, jag ska bli frisk ändå. Men det här tyder ju på att min kroppsuppfattning inte är som den ska, och att den förhoppningsvis kommer bli mer realistisk.
Någon kommenterade förresten mitt inlägg om snowboardvurpan och skrev att h*n inte hade vågat hoppa igen efter ett sånt fall. Jag tänkte direkt att det lät ju klokt, inte fan ska någon tvinga sig själv till något som inte känns bra. Förutom jag, då. För jag är värdelös om jag inte klarar allt som jag tar mig för. Och jag är ännu mer värdelös om jag är feg. Vad ger det mig att plåga mig så? Hade den pressen påverkat mina prestationer positivt så hade jag nog haft en lite mer betydelsefull tävlingskarriär bakom mig.
Jag vill orka. Vill låta honom älska mig. Vill sluta vara svartsjuk. Vill sluta ägna timmar åt att tänka på vilka han kanske egentligen vill vara med. Vill leva lycklig i alla mina dagar. Snacka om att sätta käppar i hjulet för sig själv.
Jag, M och J gjorde sällskap en stund på stan, och sen gick jag och J till Eriksdalsbadet. Sjuk idé, vad fan skulle vi dit och göra? Hej, vi går på ätstörningsbehandling och tycker att vi är heffaklumpar så nu ska vi bada i bikini bland 300 stockholmare. Det blir nog kul. J hade såklart snyggast kropp på hela anläggningen, så jag fick heffaklumpa ensam. Räknade till 35-40 tjejer som Jocke lätt hade lämnat mig för om han hade sett dem. Det är väl själva fan att jag inte kan styra mina tankar!
Det tog ungefär tre minuter, sen hade vi fått ragg i bubbelpoolen. Fyra killar på 16 år, sjukt imponerade av att J har egen lägenhet.. Haha. Vi high fiveade på det innan vi åkte rutschkana och bastade en sväng. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på ett badhus utan att simma 80 längder innan jag är "värd" att leka. Det var nice. Efteråt sa J att hon trott att jag blivit lättad av att se henne i bikini, att det borde ha känts lugnt då "eftersom hon är så stor". Hon är lite knäpp, min kära J. Och ja, vi pratar om sånt på riktigt. Trots att vi är vuxna. Hon sa även att jag ska vara stolt över min kropp. Skitsamma om hon är knäpp, jag tänker ta det som en komplimang ändå.
Det var förresten läskigt att vara på en träningsanläggning. Alla killar i bubbelpoolen snackade träning, kondition, muskler. Tjejer vägde sig i omklädningsrummet. Löpbanden var fulla, det vallfärdade människor till styrkehallen. Att åka rutschkana är det bästa jag någonsin har gjort på ett gym.
Pappa lät glad idag när jag pratade med honom. Skulle kunna droga på känslan jag har när jag hör det.
Pratade med T1 på Facebook idag. Hon är klok. Fin. Bra. Jag måste visa vad hon sa. Det är oväsentligt hur stor eller liten jag är, jag ska bli frisk ändå. Men det här tyder ju på att min kroppsuppfattning inte är som den ska, och att den förhoppningsvis kommer bli mer realistisk.
"längtar så tills du ser hur jävla mini du är, för då blir allt lättare, när man ibland kan inse att man inte är fetaste paddan. för du är inte bara smal, du är ju så liten också, hur kan du lixom uppleva dig som stor? du är ju världen lilla plutt lixom. men samtidigt, sjukdomen är ju inte särskilt logisk."
Någon kommenterade förresten mitt inlägg om snowboardvurpan och skrev att h*n inte hade vågat hoppa igen efter ett sånt fall. Jag tänkte direkt att det lät ju klokt, inte fan ska någon tvinga sig själv till något som inte känns bra. Förutom jag, då. För jag är värdelös om jag inte klarar allt som jag tar mig för. Och jag är ännu mer värdelös om jag är feg. Vad ger det mig att plåga mig så? Hade den pressen påverkat mina prestationer positivt så hade jag nog haft en lite mer betydelsefull tävlingskarriär bakom mig.
Kommentarer
Trackback
