- moi et mon monstre -

Andra Idunveckan.. Var ganska pigg när jag kom dit, men efter att ha studerat mig själv i toalettens helkroppsspegel och haft terapeutsamtal om mina föräldrar, så tog energin slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta tag i allt. Orkar inte bearbeta, orkar inte tänka, orkar inte vara vuxen. Orkar inte vara stark. Jag ser ett monster i spegeln och ändå ska jag kliva upp på mornarna och låtsas att jag är människa. Klä på mig fina kläder, sminka mig. Trängas på tunnelbanan och försöka smälta in bland alla vanliga. Gah, det är positivt nu.

Jag fick i alla fall träffa mina fina tjejer. De är lika underbara som förra veckan. Jag är så trött att jag inte minns vad vi pratade om, men det gick löjligt lätt att äta och det känns fortfarande helt rätt att vara där. (Förutom att jag inte orkar).

Sketchade med kolkrita idag. Kom på att jag skulle lägga ut det jag ritade, bara för att jävlas med mig själv. Jag ska visa er teckningar på dudes med olika långa armar.. Äh, det var inget. Varför måste jag berätta att jag ser vad som är fel med dem? Orka försöka vara perfekt. Jag orkar inte!

Innan den här veckan började så planerade jag att blogga om hur häftigt det är att åka snowboard som frisk. Att åka för att det är roligt, att vila när som helst, att fika ofta och vad som helst. Men.. Jag var lite väl kaxig. Det är inte så lätt som det låter. Jag tar kaffe istället för varm choklad, vill åka tills jag känner mig värd att fika, blir besviken om jag inte får träningsvärk.. Jag är väldigt stolt över mig själv och nöjd med veckan ändå, jag hade inte vågat hoppas på att få känna mig så frisk som jag gör nu.

Den här dagen var vidrig. Jag vet inte varför, men jag hade molande ångest redan imorse. Att sitta i en bil i åtta timmar med gnagande ångest är inte roligt. Antingen lyckades jag inte förmedla mina känslor till Jocke, eller så brydde han sig inte. Det sög. Jag kände mig jobbig, ivägen, irriterande. Det gjorde ont i bröstet och magen var orolig. Jag blev godissugen.. Det är den läskigaste känslan som finns, när den är kopplad till oro alltså.

Jag lugnade mig någon gång mitt i resan, och då köpte jag godis för att jag ville. Köpte det allra godaste, knappt ett hekto, och jag blev nöjd! Hur går det ihop, en dag fylld av ångest?

Jag blev förbannad av att se mig själv i spegeln ikväll (jag stod på toalettstolen och tittade i badrumsspegeln, helkroppsspegeln är borttagen). Jag såg ett oproportionerligt monster. Jag hatar det här.

Idag är det storm. Vi har, förutom takskottning, stannat inne hela dagen.

Ebba von Sydow var med i På spåret igår. Jag brukar tycka att hon är riktigt tråkig, men nu var hon skitsnygg! Jocke tyckte också det, och Linda sa att jag är lik henne. Ansiktsdrag, tror jag. I alla fall så var hon med på tv idag med. Nu satt hon inte ner, så det syntes att hon var höggravid. Så det var därför hon såg så normal ut. Det var därför hennes ansikte var så ”mulligt”, som Linda uttryckte det. Jag dog inombords.

Jag kan inte förklara varför. Hon var jättevacker, jag ser gärna ut som en höggravid Ebba alla dagar i veckan. Innan jag blev sjuk använde jag ordet mullig som något fint, något friskt och välmående. Jag tyckte aldrig någonsin att underviktiga tjejer var snygga, aldrig att det var något att eftersträva. Men nu, nu jävlar. Nu tycker Linda att jag är tjock. Jocke tycker att mitt ansikte ser ut att sitta på en höggravid kvinna. Jag är världens fetaste normalviktiga tjej. Aj.

Jag försökte att inte visa att jag tog illa upp, men Linda förstod och talade mig till rätta. Jag har nog aldrig tagit mig ur en begynnande ångestattack så fort. Linda tycker inte att jag är tjock. Hon tycker att jag är fin.

Vi åkte till backen vid 10 imorse. Sista åket innan första mellispausen så tog jag för mycket sats i ett för stort hopp. Blev livrädd och ändrade mig på toppen av hoppet, så jag lyckades vända mig om och flyga med huvud och lats först ner i backen på andra sidan. Jag tappade andan, huvudet sprängde och jag blev liggandes bakom hoppet. Det var obehagligt. Hjälmen gick sönder och bindningen bröts av. När jag körde igång igen (med ny hjälm och en lånad bräda) vågade jag inte hoppa. Jag blev fly förbannad på mig själv, åkte själv ett par åk och tvingade mig själv att hoppa, och sen gick det över. Jag är konstig.

Grattis mig på födelsedagen!

Vilken dag!! Jag kan inte minnas en födelsedag då jag har mått så bra. Vi har försökt åka pulka (helt misslyckat då snön var för djup), haft hopptävling från taket, duschat och bastat och ätit helt galet god mat på restaurangen i Bydalen. De serverade buffé (!), täljstensstek av oxfilé med potatisgratäng (!), vitlöksbröd (!), fem såser (!) och sallad. Jag hade inte en ätstörd tanke under hela middagen, det var helt fantastiskt! Åt för att det var gott och för att jag var hungrig, tills jag blev nöjd. Och jag skänkte inte en tanke åt om det var för mycket, om jag hade klarat mig utan vitlöksbrödet, om allt hade blivit förstört nu..

Efter middagen körde jag och Linda en omgång Jenga (Bricks, kallas det också). Killarna var med från början, men backade undan när de insåg allvaret. Omgången tog över en timme och tornet blev väldigt högt. Handsvett, hjärtklappning, ilska. Jäklar, vad jag var inne i det! Ville så gärna slå Linda, som för övrigt är en ännu sämre förlorare än mig, men jag förlorade..! Jag blev arg, väldigt arg, men det var nog veckans bästa händelse ändå. Jag var fokuserad, ville verkligen vinna och gav mig inte! Jag kan inte minnas när jag senast var så insatt i någonting. Oftast bryr jag mig i tre minuter, och om det inte händer något riktigt roligt då så skiter jag fullkomligt i saker. Det kändes friskt. Coolt.

Förresten, Crille vann hoppa-från-taket-tävlingen. Han golvade oss andra med ett hopp i mankini. Måste hitta en bild på det..

NINJA!

Backen från 10. Idag gör kroppen ont! Jag ramlade ungefär 27 gånger, kan dock ha tappat räkningen lite. Det blev mycket offpist, vädret var galet vackert och jag älskar att åka snowboard! Hatar dock att Jocke är bättre än mig. Jag hatar det! Vad är det för fel på mig?!

Efter mycket om och men med bindingsinställningar och stavköp lyckades vi med en halvdag i backen. Jag älskar att åka snowboard!!

Igår sa Jocke att han hade tagit bort sitt Facebookkonto, för att inte jag ska vara svartsjuk och snoka på tjejerna han är kompis med. Jag gjorde slut. Vanligtvis brukar jag försöka få honom att göra slut, men nu var det jag. Vi kan inte vara tillsammans om jag är så svartsjuk att han inte ens kan ha gamla ligg på Facebook. Det är ju helt sjukt. Han ville inte att vi skulle göra slut. Så han tog tillbaka sitt konto, och jag ändrade mig. Det känns inte klokt att han gick så långt på grund av min svartsjuka. Jag hatar att jag är svartsjuk. Jag vill inte att det här ska gå åt helvete.. Samtidigt kan jag inte sluta tro att han egentligen vill vara med någon annan.

Vi åkte bil hela dagen idag, jag, Jocke, Linda och vrille ska spendera en vecka i min stuga i Fjällhalsen, Bydalen. Bilåkning är tråkigt. Jag blir orolig. Jag åt godis. Det kändes som om det blev för mycket. Var det för mycket? Det var nog bara 2-2,5 hg, men det räckte för att få mig ännu mer orolig. Jag hade rejäl ångest innan vi kom fram till Östersund, bröstkorgen exploderade nästan innan vi kom fram till pappa. Då grät jag, och ångesten släppte helt. Jag älskar min pappa så otroligt mycket, jag hatar att jag är så hjälplös!! Han förtjänar att må bra. Min bror förtjänar definitivt att må bra.. Vi handlade i Östersund, och sen åt vi kinamat. Jag åt förresten två hamburgare till lunch idag. Två! En räcker inte, och jag var verkligen inte sugen på strips. Fan, vad jag är bra!

Jag tog stallet idag. Jag insåg att jag älskar att mocka. Det är världens bästa sysselsättning, så länge det inte är under tidspress. Red ut Rosie (barbacka, såklart) men det blev mest skritt på grund av underlaget. Travade och galopperade en sväng på ett gärde, det var nice.. Rosie är förresten en liten angloarab, om någon undrar. Typ 15, 16 år gammal.

Min pappa var full idag. Det var inte första gången. Jag tänkte inte skriva något här, mina läsare har väl inte med hans alkoholproblem att göra.. Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att ni får hela sjukdomsbilden. Folk går inte bara och blir ätstörda utan anledning. Jag är konstant orolig för min pappa, har alltid varit. Dessutom är jag konstant orolig för min bror, som är konstant orolig för min far. Det suger. Barn ska inte behöva leva med en oro för att deras vuxna föräldrar inte kan ta hand om sig själva.

Jag var väldigt peppad på att åka till en ponny som jag red lite i höstas, men pappa gjorde mig istället väldigt opeppad. Jag åkte ändå, och pratade med ägaren om min ätstörning och vikten av att inte fokusera på min vikt (ha ha). Hon tycker att jag ska fortsätta rida henne, tror att jag antagligen inte kommer bli för tung. Yey!!

Decibelle i somras.

Jag och pojkvän åkte till Bambi idag. Det blev bråttom, och tåget gick mitt i lunchtid. Så jag kom med en briljant idé - vi äter på McDonalds! Två sekunder efter att jag skickat iväg Jocke till Donken insåg jag vad jag hade gjort. Jag är INTE redo för hamburgare med strips.. Men det spelade ju ingen roll, jag kunde inte balla ur när maten redan var inhandlad. En ElMaco med strips och dip, hell yeah!

Efter att ha myst med Bambi, som för övrigt blir finare och finare för varje gång jag är här, red jag Rosie på ridbanan en sväng. Underlaget var värdelöst, så jag kunde bara trava och galoppera på ena långsidan. Det blev alltså mycket övergångar, mycket bra indianträning. Hoppade två språng över ett litet hinder också. Fan, vad det är roligt att rida! Jag älskar att jag har hittat ett sätt att göra det kravlöst.

Jag vet att det finns många olika åsikter om bloggar och bloggläsare och att lämna ut sig själv och bla och bla, men jag tycker att det är häftigt. Min hjältinna är Malin och jag räknar Fröken Lejon som en vän, trots att jag inte ens vet vad de heter på riktigt. Allt Malin delat med sig av fick mig att förstå att jag led av en sjukdom, jag är inte en ovanligt äcklig och knäpp tjej med dålig karaktär. Jag läser Fröken Lejons blogg och känner igen mig, bryr mig helhjärtat om hur hon mår, hur det går för henne, hur hon känner. Jag är övertygad om att situationen skulle se helt annorlunda ut för alla ätstörda om det inte var tabu att prata om det. Jag spenderade mina första tre ätstörda år med att skämmas för mig själv och ljuga för alla. Inte förrän jag erkände för mig själv (och samtidigt för flera andra) att jag var sjuk, så insåg jag att det finns miljoner andra som tänker precis som jag. Miljoner andra helt underbara människor som mår precis lika jävla dåligt som jag. Eller som jag gjorde för några dagar sen, nu mår jag ju prima.

Det var Fröken Lejon jag skulle komma till. Varje gång jag läser ett av dina inlägg så vill jag kommentera en A4 eller två. Jag vet aldrig hur jag ska sammanfatta det, så det blir ingenting istället. Men det här tänker jag alltid på:

Du är stark. Det är ingenting svagt med att bli deprimerad och utbränd, jag är löjligt stark (en survivor som senaste läkaren sa) och jag gick rakt i fällan jag också. Samma sak är det med ätstörningar, om man missar att lära sig hantera känslor på ett ickedestruktivt sätt så är det lätt att gå i den fällan med. Man biter ihop, tror man, men istället skrapar man sakta hål på sig själv inifrån.

Att tro att man inte är sjuk nog för att få hjälp är väldigt vanligt bland människor med psykiska besvär (jag kan fixa källor på det om du vill!). Man tror att man är lat, att man borde rycka upp sig, att man är dålig. Man tror att man är ensam för att man är värd det, och inser inte att det är för att depressionen spolar bort hela ens omgivning. Men det är inte friskt att ha den självbild som du har, eller att hetsäta, eller att överäta när man mår dåligt, eller att tro att man inte är värd att må bra. Det är inte friskt att vara psykiskt sjuk, och du är värd hjälp precis lika mycket som alla andra som lider av sjukdomar.

Jag förstår att det är svårt att få ur sig allt hos psykologen. Men du har ingenting att vinna på att inte vara ärlig. Om du berättar hur du mår så blir det ju enklare för alla att hjälpa dig.. Om det känns svårt, kan du inte ge psykologen din bloggadress? Där beskriver du ditt tillstånd väldigt bra, och du får ingen möjlighet att förminska något som känns obekvämt.

Slutligen vill jag säga att jag inte tror på "att börja om" längre. Att rycka upp sig. Att börja äta nyttigt imorgon. Att hetsäta för sista gången. Att fixa sig. Att lösa allt genom att träna mer nästa vecka. Att "hålla sig" från att överäta. Jag är helt fast i tron att hetsätning är ett symptom, och det kommer inte försvinna förrän orsaken är åtgärdad.

Jag hatar förresten ordet "man", men här generaliserar jag oss faktiskt med mening.

Om du vill får du väldigt gärna hänga med på mina Idunveckor på distans. Jag kan berätta om alla deras råd, så får du också testa.

Jag vill att du ska må bra!! Du är ju en fighter du med, du fixar det här.

Jag kan inte kliva upp på mornarna. Jag måste verkligen göra det, för jag vill veta hur min kropp beter sig när jag gör precis som de säger på SCÄ; äter regelbundet på ungefär samma tider varje dag. Nu hoppar jag ju över förmiddagsmellis varje dag, eftersom jag inte hinner klämma in det. Alltså äter jag för lite. Alltså skjuter jag bara upp den där balansen som min kropp ska hamna i för att jag ska bli helt frisk. Att kliva upp på morgonen är ju inte särskilt jobbigt, men jag måste nog bestämma mig för att jag är värd att tas omhand. Jag bestämmer det nu, jag är värd att tas omhand.

Innan jag skriver det jag tänker skriva måste jag tala om att jag redan har kollat upp huruvida jag är schizofren eller inte. Det är jag inte. Men.. ibland verkar det så.

Idag när jag inte kände mig tjock utan faktiskt ganska smal, så blev jag orolig att jag har gått ner i vikt. Jag hoppades (!) att jag inte hade gjort det, utan att jag kände mig otjock ändå. Nu vill jag plötsligt vara normalviktig men tro att jag inte är det. Den här sjukdomen gör mig förvirrad.. Men det måste ju vara ett bra tecken, jag vill uppenbarligen inte ta några steg i fel riktning. Eller håller jag på att bli knäpp åt andra hållet?

Tjockkänslan kom tillbaka ikväll, men det gör inget. Jag gläds fortfarande åt mitt rekord tidigare idag. Förresten berättade J för mig att det inte är möjligt att känna sig tjock. Känslor innefattar sånt som exempelvis ilska och glädje (primära emotioner), stolthet och skuld (sekundära emotioner) eller spänning och lugn (bakgrundsemotioner). Hur dessa känslor än kombineras så är det inte möjligt att känna sig överviktig, stor eller mullig. Hur fränt är inte det? Där lurar du mig inte igen, hjärna! Inte så många gånger till, i alla fall.

Jag var i skolan idag. Det var roligt, det känns så normalt att sitta bland människor. Ni vet, såna där vanliga. Dessvärre har jag inte förmågan att vara normal, så jag plockade fram modellera för att hålla mig vaken. Jag tror att föreläsningen handlade om.. landsting? Kommunlagar? Kursen heter i alla fall politik. Tror jag. Anyway, skolvistelsen resulterade i detta:

 

Pappa väckte mig imorse, så jag fick äntligen i mig frukost i rätt tid. Dessvärre är jag en mes, och kunde inte stå på mig och få min syster att äta på äcklig pizzeria när jag behövde äta lunch. Vi var i Sätra och skulle handla färg och penslar, och jag visste att det skulle ta lång tid. Varför är det så svårt att stå på sig? Varför har jag såna problem med att vara tjejen som tjatar om mat? Jag vet ju att alla andra också mår bra av att äta ofta, även om de inte inser det själva.

Det dröjde från nio till halv fyra innan jag åt. Jag fick panik, vad händer nu? Kommer jag att gå upp i vikt nu, eftersom jag jävlas med förbränningen? Kommer kroppen sluta att lita på mig? Kommer jag hetsäta ikväll? GAH! Jag hatar när ätstörningen styr mig sådär, men jag är verkligen jätterädd för den ångest den kan skapa och den makt den har över mitt välmående. Jag grät en stund, förklarade för min stackars syster som såklart bad om ursäkt får något som inte var hennes fel, och sen lugnade jag ner mig. Vi åt, jag blev trött och jag fick huvudvärk. Men jag dog inte.

Väl hemma drack vi kaffe och sen satte jag igång att måla. Pigg som en lärka, peppad som få. Here comes ett av mina verk.

Imorse ringde förresten min terapeut. Flytten mellan avdelningarna på SCÄ är klar, så nu hade han möjlighet att prata (efter 42 missade samtal från mig). "Jo, alltså. Jag vet att jag inte ska väga mig. Men jag gjorde det ändå. Och då vägde jag två kilo mer än förra veckan. Och jag vet ju att jag ska gå upp, men det gick så fort. Så då blev jag rädd. Men jag har ätit som ni säger att jag ska göra. Och sen vägde jag mig dagen efter, och då vägde jag mindre. Och sen vägde jag mig igår, och då vägde jag som förra veckan. Men jag har inte ätit mindre. Och då blev jag lite besviken, för jag vill ju bli frisk. Och då borde jag ju gå upp i vikt? Men det gör jag inte. Men det går väl inte så fort, förstås. Så.. egentligen var det inget."

Hej. Jag är vuxen. Jo, det är jag.

Just det! (Ja, jag ska sluta skriva aplånga inlägg för ingen kommer orka med mig snart). Tove skriver väldigt, väldigt kloka saker. Hon är grym!

Eh.. Hej? Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga.

Mailade några vänner och berättade om min blogg igår, och det är absolut inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Jag vill att ni ska läsa för att det här är min förklaring till varför jag suttit som ett kolli och inte fattat ett ord under tjejkvällar, varför jag har stängt in mig i dagar och låtsats att jag behöver vara ifred, varför jag inte har hört av mig på månader (år), varför jag har blivit världens sämsta vän. Dessutom vill jag att ni ska läsa för att om någon av er känner igen ett ord, känner igen en tanke eller känner igen mitt beteende hos någon annan: STOPPA DET INNAN DET ÄR FÖR SENT. Det är förstås lättare sagt än gjort, men jag tycker att en bra tumregel är att det inte är OK att tycka illa om sig själv. Så, fixa nu. Heh.

Jag har fått så galet mycket respons på mina ord. Det känns löjligt att sitta här idag och skriva. Har jag ätstörningar? Mår jag dåligt? Tror inte det, jag har världens vackraste och mest underbara människor omkring mig, och de älskar mig. Jag är lycklig. Nu dog ju hela idén med bloggen.

Vissa av er har bett om ursäkt för att ni inte har sett. Det är jag som ska be om ursäkt. För att jag har ljugit, undanhållit, gömt mig, sagt att allt är bra. Dessutom ser jag att många av er mår dåligt, men jag har varit så fullt upptagen med min ätstörning att hela världen har stängts ute. Jag har inte orkat bry mig om någon, så be inte om ursäkt till mig. Jag skulle dock vilja bli bättre på att se mina vänner i ögonen och fråga hur de mår, på riktigt. Vad är poängen med att inte prata om det? Tänk om jag hade kastat ur mig alla de här känslorna för fyra år sedan, min ätstörning hade antagligen blivit dödfödd.

Det här blev jätteluddigt. Går det att hjälpa en ätstörd eller inte? Ja, det gör det. Det går att peppa till att söka hjälp. Men innan personen själv är redo så är det lönlöst att påbörja en behandling.

Oh my, vad jag älskar er!! Och till er som jag inte känner men som har skrivit fina ord ändå, hoppas verkligen att det jag delar med mig av kan hjälpa er.

Jag vaknade sent idag. Blir besviken på mig själv, jag vet ju att rutinerna är viktiga för att kroppen ska börja lita på mig. Men jag lyckades få in fem mål mat idag ändå, så det känns lugnt. Jag hade tydligen föreläsning imorse, råkade missa den. Som vanligt. Jag såg litteraturlistan för den nya kursen - den är på mer än en A4. Synd att det är mot mina principer att läsa kurslitteratur. Det blir ju så mycet mindre spännande att skriva tenta då, när man vet vad som kommer.

Förresten så hörde Sara av sig, en av dem jag skrev förra kursens projektarbete med. Eller vänta, det där blev fel. Hon är en av dem som skrev förra kursens projektarbete åt mig. I alla fall så frågade hon om jag vill göra nästa grupparbete med henne. SAY WHAT?! Jag trodde att hon hatade mig, med tanke på min arbetsinsats hittills. Tji, så fel jag har ibland.

Jag erkände för Jocke att jag glömde ta min medicin igår. "Eh, förlåt att jag blev psycho. Precis som jag blir varje gång jag glömmer medicinen." Han skrattade. Stackars pojke.

Jag försökte hjälpa honom att plugga idag. Det gick inte så bra, jag hade absolut noll koncentrationsförmåga. Som vanligt. Jag "utförde" (gjorde? Tränade vill jag inte säga) lite yoga istället. Det var väldigt längesen, jag minns det inte som så svettigt och skakigt.. För mig är det ett skönt sätt att tvingas samarbeta med min kropp. Det är sällan jag gör det, jag ser den oftast som en stor, bylsig och osmidig.. overall.

Åkte till J ikväll för kvällsmys, A och E var också där. Iduntjejer alltså. Jag saknade de andra fem, men vi hade väldigt trevligt. Gick och handlade, det är ganska spännande när man är en grupp ätstörda. Vi skrattade åt varandras korkade issues, jag tror att det är nyttigt att inse hur otroligt dumt det låter när någon annan berättar om sina tvångstankar och vanor. Vi satt och pratade hela kvällen, fikade och åt godis, och så lyckades vi få J att ta ner den förstorade bilden på hennes ex från väggen. Han innebar säkert en massa fina minnen, men han påminde henne uppenbarligen om fula saker han har sagt och det är ju jävligt onödigt att ha en sån på väggen. Speciellt i köket.. Jag målade en inte så vacker tavla med fingrarna som hon fick hänga upp istället. Jag skrev hennes namn på den, men sista bokstaven fick inte plats så den står nedanför. Undrar hur mycket hon kommer störa sig på det? Perfektionen fick sig en käftsmäll också, hehe.

E kände igen sig i mitt dåliga beteende mot min pojkvän. Hon testar också sin kille, pallar han? Är han på riktigt? Hur mycket står han ut med? Vill han verkligen ha henne? Tydligen så vill han det, det är ju uppenbart eftersom han är kvar. HMM.. Kan det vara så att det är uppenbart att min kille vill ha mig med?

Jag berättade att jag har mycket lättare att ta komplimanger från människor som jag inte känner så väl, än från dem som står mig nära. När J i fredags sa att hon är glad att jag är på Idun, så blev jag sjukt glad. Om en kille på stan eller på krogen säger att jag är snygg, så tar jag åt mig. Men när mina vänner eller min pojkvän säger fina saker, så går de orden rakt förbi mig. A kände igen sig, hon resonerar så att när de hon känner säger fina saker så har de inte ett objektivt synsätt, så det räknas inte. De tycker ju redan om henne, därför är de inte ärliga. Precis så tänker jag också, det är ju helt idiotiskt! Det fina är ju just att ens nära tycker om en, och att det då inte spelar någon roll hur man ser ut/hur man luktar/vilken bh-storlek man har.

De är fantastiska tjejer. Vi pratade om så mycket bra! Vi fortsatte att underhållas genom varandras ätstörda dumhet hela kvällen, den ena historien var värre än den andra.

Ikväll insåg jag verkligen hur långt jag har kommit. De senaste månaderna har gått väldigt, väldigt fort, jag har inte hunnit reflektera över alla förändringar jag har gjort. Jag äter smör på mackan, precis så mycket som jag vill ha. Jag äter fullfet fil och ost. Jag struntar fullkomligt i hur mycket olja Jocke har när han lagar mat. Jag tar bussen om jag inte känner för att gå från tunnelbanan. Jag får inte ångest av att inte promenera på flera dagar (det kan nog gå veckor, skitsamma liksom), det är förbaskat fränt med tanke på att jag tränade två gånger om dagen tidigare. Jag äter mig mätt, det ni.

Det här inlägget tar emot att skriva. Jag kan inte ens skriva rubriken. Önskar att allt bara var påhittat.. Men det är det inte. Jag vill skriva om det, som ett steg mot att sluta skämmas. & hata. & förakta. & äcklas. Dessutom har andra som öppet berättat om sina problem hjälpt mig så otroligt mycket, så jag känner nästan en skyldighet att dela med mig jag med. You're not alone..

Jag har alltid varit stor i maten. Hungrig och godissugen, jämt. Jag började min ätstörningskarriär som ortorektiker, övergick till anorektiker och kom så småningom att bli.. helvetes, jävla, äckliga ord: BULIMIKER.

Första gången jag kände att jag inte kunde kontrollera mitt matintag så bodde jag i England. Jag var väldigt underviktig, frusen, hade fruktansvärt ont i alla leder och min hjärna arbetade långsammare och långsammare. Jag insåg att jag behövde gå upp i vikt, så jag försökte äta mer. Då började jag må dåligt på riktigt. När kroppen fick mat blev den galen - den vile ha mer, och mer, och mer. Jag hade absolut inget stopp, kände mig aldrig nöjd. När jag hade ätit så mycket att det började göra ont i bröstkorgen, då slutade jag. Jag var inte det minsta lugnare, men så trött att jag oftast däckade.

Känslan av att vakna efter en hetsätning är svår att beskriva. Kroppen är tung. Det gör ont. Det smakar illa i munnen, tänderna gör ont. Magen spänner och alla leder är svullna. Men värst är förstås ångesten. Den är outhärdlig, och för mig lugnade den sig inte förrän jag svultit och tränat frenetiskt i minst tre dagar. Sedan skrek kroppen efter näring igen, och det var bara en tidsfråga innan nästa hetsätning attackerade mig.

Många av mina vänner har sett hur min galna aptit beter sig. Mitt stopp ligger ungefär 5-6 hg godis efter deras, jag blir (blev..) aldrig nöjd! De har inte sett mig hetsäta, det gör jag bara när jag är ensam. Men de har fått stå ut med att se mig försöka stilla mina begär när hungern inte är hanterbar längre. Överätning, milt sagt. Jag hoppas att det här inte har orsakat posttraumatisk stress eller andra påföljder hos mina kära.

Min pojkvän fick mig att sluta träna för ungefär 1,5 år sedan. Det var grymt, jag behövde någon som bestämde att det var nog med det självplågeriet. Tyvärr slutade jag inte att hetsäta.. När jag inte kunde kompensera mitt ätande med träning längre, så började jag att kräkas. Det var ingen bra idé. Hjulet snurrade bara fortare, en hetsätning kunde följa direkt på en annan eftersom kroppen blir dubbelt så hungrig efter en kräkning.

Usch, det gör ont att skriva om det här. Jävla helvete! Jag orkar inte tänka mer på de där åren just nu, men jag vill berätta (kanske främst för mig själv) vad jag har lärt mig om varför det kan bli såhär.

• En kropp i svält är inställd på att söka föda. Hela poängen med den instinkten är att vi inte ska kunna motstå suget, hjärnan ska rädda kroppen. Det handlar alltså inte om karaktär eller kontroll.
• Även om exempelvis en bra middag intas, så kan kroppen fortsätta att skrika. Även efter en hel dags bra intag. Eller efter flera dagar. Är kroppen inställd på svält så litar den inte på att den kan lugna sig för att den får mat en gång. För att lugna begäret krävs regelbundna måltider, minst var tredje timme (SCÄ rekommenderar sex måltider om dagen, även för friska) under en längre tid. När kroppen litar på att näring kommer kontinuerligt så slutar den att bråka. Det här förklarar också varför vi ätstörda (och väldigt många andra som äter för lite) får såna sjuka blodsockerfall. En vanlig, frisk kropp tror inte att det handlar om liv och död om det dröjer mer än tre timmar mellan måltiderna.
• Så länge man kompenserar (genom träning, kräkning, svält osv) så kvarstår problemet. Det finns inget som heter sluta hetsäta, däremot är det möjligt att sluta kompensera. Det andra kommer på köpet.
  
  
  
  

De som känner mig riktigt väl vet att jag är svag för punktlistor. Here it comes!

• Ångest är inte farligt. Enligt läkarna på Psykakuten på St Görans så har ingen dött av ångest. Med tanke på deras erfarenhet så väljer jag att tro på dem. Även om ångest är det otäckaste som finns.
• Det är naturligt att få självmordstankar i samband med ångest. Det betyder såklart inte att det inte är allvarligt, men det kan vara skönt att veta att hjärnan ofta använder exit-tankar som en ventil för att hantera tankarna. Det betyder inte att man har blivit knäpp, och väldigt många känner så. Prata om det. Det är inte du som vill ta livet av dig, det är sjukdomen.

Jag är inte en sån som kan ta en promenad eller se en film när jag har ångest. Oftast förmår jag mig inte ens att resa mig ur sängen. Här är tips på hur ångestkänslorna kan hanteras (trust me, jag är erfaren):

• Kramas. Jag är lyckligt lottad med en pojkvän som vet när det här behövs, alla har inte sån tur. Men finns det någon att krama, krama den. Det fungerar bra med vår kanin också, så länge jag inte kramar för hårt.
• Ligg på rygg på golvet och lyssna på hög musik, helst med mycket bas. Roxette är perfekt. Heh.
• Prata om det. Få ut allt i ord. Finns det ingen att prata med eller ringa, så skriv.
• Rita/måla. Fult. Vad som helst. Men att det ska vara fult är viktigt för mig.
• Lek med lera. Modellera i åtta färger, 36 riksdaler på Panduro. Perfect.

Om ångesten är påväg att komma, men inte riktigt har fått grepp om hela bröstkorgen än, så fungerar det här bra för mig:

• Ring någon
• Städa/rensa en garderob/plantera om blommor.
  
• Boxas om du har tillgång till en boxningssäck.
• Mocka om du har tillgång till ett stall.
• Skritta ut om du har tillgång till en häst.

Jag är klok, jag.

Jag vägde mig innan frukosten idag. Jag vet inte varför. Ville väl vänja mig vid siffrorna. Det är en dålig ursäkt, för siffrorna ska inte spela någon roll. Jag hade inte gått upp fullt så mycket som jag trodde igår. Jag hatar att det betyder så mycket för mig.

Jag fodrade och släppte ut hästarna innan jag åt frukost, sen mockade vi och fixade en massa i stallet innan lunch. Vi försökte ta kort på fölen, men det är svårt att få med mer än mulen på bilderna eftersom de är så närgångna. Vi skrittade ut en sväng, och jag red barbacka igen. Jag är helt inne på att leka indian nu, måste tillbaka i helgen och avancera lite.

Vi fikade efter ridturen och sen skjutsade Linda in mig till tågstationen. Jag var sjuukt trött. Jag hoppas att det beror på av jag har blivit kaffeberoende, för jag vill inte vara dödstrött vid 16. Jag är less på det.

Jag satt på tåget och saknade Joakim. Jag saknade att krama honom, och samtidigt försökte jag fundera ut hur jag skulle undkomma hans kramar. Jag kan inte låta honom ta på mig nu, inte när jag är såhär äcklig. Jag försökte ringa min terapeut, men Idun flyttar tillbaka till sina rätta lokaler den här veckan så det gick inte att nå någon. Det är läskigt att jag är så hungrig. Jag äter sjukt mycket, går upp i vikt men är ändå jättehungrig. Jag äter större mellanmål än vad de rekommenderar på SCÄ nu, för att det känns som om jag behöver det. GÖR JAG FEL? Jag saknar Idun.

När jag kom hem hade Jocke städat. Det var tända ljus överallt, han hade dukat och köpt tulpaner till mig. Dessutom hade han lagat mat, min favoriträtt lasagne. Jag pallade inte riktigt, kunde inte hålla tårarna borta. Jag blev så otroligt glad, och så otroligt ledsen. Hur kan jag tveka på honom? Hur kan jag göra såhär mot honom? Han är grym. Han är bäst i världen, och för en stund trodde jag verkligen att han älskar mig.

Men jag är dum i huvudet. På riktigt. Efter maten spårade jag ur totalt. Jag tog in spegeln i badrummet och ställde mig framför den naken. Helvete, vad jag grät. Jag äcklades så av mina lår, mina höfter, min vidriga rumpa, magen, mina fruktansvärda bröst, mitt feta ansikte som har finnar överallt. Mannen försökte trösta mig, och jag blev förbannad. Efter en timmes gråtande ledsnade han och blev arg tillbaka, allt gick åt helvete åt jag betedde mig fruktansvärt. Varför fattar han inte? Varför går han inte? Vad gör han här? Jag råkade säga att han nog är dum i huvudet som städar och lagar mat och köper tulpaner till mig.

Varför gör jag såhär? Det är en sak att jag behandlar mig själv dåligt, men varför gör jag såhär mot den mest underbara människan i världen?

Varför gör monstret såhär? Varför kan jag inte bara få älska min pojkvän ifred?

Jag tog mig upp idag, hade tvättstugan tidigt. Tyvärr försov jag mig så att jag var tvungen att tvätta först och äta frukost sen, men det blev hyfsat tidigt ändå.

Efter frukosten ställde jag mig på vågen. Jag vet inte varför. VARFÖR?? Och varför gör det så jävla mycket att jag har gått upp? Jag ska ju hamna på en vikt som min kropp trivs med ändå, eller? Gör jag fel, äter jag för mycket?

Jag har värre hy än vanligt nu. Inte nog med att jag ser ut som Mumin, jag har vidrig acne också. Jag ville bara lägga mig ner och skita i allt efter en stunds spegling. Tyvärr hade jag precis sagt till Linda att jag skulle komma. Jag var påväg att ringa och avboka, men så tänkte jag igenom det en stund. Jag ville ju verkligen dit. Saknar henne, och framförallt saknar jag min älskade Bambi. Vad blir bättre av att stanna hemma? Kommer Linda verkligen bry sig så mycket om att jag är ful? Jag bestämde mig för att åka.

Tidigare har såna här känslor gjort mig väldigt godissugen. Allt som har känts skit har kunnat lugnas tillfälligt med godis. Jag blir sällan godissugen längre. Tyvärr beror det inte på att jag inte har ångest längre, utan för att det helt enkelt inte hjälper. Men det känns ändå skönt. Jag tycker om att känna mina känslor, istället för att äta bort dem.

Jag fick bråttom till tåget, ville köpa lunch på T-centralen men jag hann inte. Då - hör och häpna - köpte jag två korvar på Pressbyrån! Modigare tjej får ni leta efter. Det var äckligt, förstås. Läskig mat som jag har längtat efter visar sig tydligen ofta vara äcklig. Det är en väldigt häftig känsla att få känna vad jag tycker om, inte vad ätstörningen tillåter.

Jag blev trevligt bemött av både tågpersonal och av tjejen på Statoil idag. En sån liten grej, men den gör ändå mycket. Jag kanske inte är mitt monster?

Min häst är galet fin. Det var fint som snus att få pyssla med henne idag. Linda red, och jag ville jag med. Men ändå inte. Men ändå. Men inte. Kom på att jag kunde rida en stund barbacka, det var sjukt roligt och väldigt avdramatiserat. Ingen prestationsångest där inte! Höll på att ramla av tolv gånger, men det gör inget.

Jag åt mest vid middagen. Det sög. Min terapeut har sagt att det inte är konstigt om jag äter mer än min pojkvän nu ett tag, eftersom min kropp har så mycket att laga. Så det känns lugnt. Men att jag äter mer än andra.. Hjälp. Blev mätt i alla fall, och sen var jag inte det minsta godissugen under kvällen. Det är helt sjukt! Vi hade massor, MEN JAG VILL INTE HA.

Jag och Linda satt och tittade igenom bilder på mig på Facebook. Hon visade bilder som hon tycker är fina. Jag när jag väger -7 från nu, jag när jag väger +3 från nu. Jag höll dessutom med henne. Jag är fin.. på vissa bilder. Linda är fin. Jämt. Älskar att jag har henne.

Jag dog inombords varje gång jag såg en spegel idag. Väldigt ont, gjorde det. Jag lyckades tänka bort det tills jag pratade med Jocke när jag skulle sova, då kom allt ut. Som vanligt är det han som får ta smällen.

Hur ska jag kunna få rutiner?? Vaknade 10.40, trött som fan. Åt frukost. Sen tvingade jag mig själv att äta lunch vid 13 ändå. Vill inte rucka på mina tider, ingenting blir bättre av det. Kände mig duktig efteråt. Det är ganska sött att en så banal sak som att äta lunch kan göra mig stolt..

Jag var på dåligt humör redan när jag vaknade idag. Borde ha klivit upp tidigare. Borde åka till Bambi. Borde gå ner i vikt, jag ser inte klok ut..! Mannen gav mig en hård, lång kram, en sån där som känns äkta och kärleksfull och som att han aldrig vill släppa, och då försvann de flesta hemska tankarna. Dagen har ändå bestått av huvudvärk och en stor saknad av Idun. Ska i alla fall träffa mina ladies i veckan, ser verkligen fram emot det.

Jag har hängt på kroppsbild.se idag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är i alla fall en massa vanliga människor som visar sina kroppar. Jag blir alltid äcklad när jag först går in, men ju fler jag tittar på desto mer inser jag att människor ser ut sådär. Min bild av hur en kropp ska se ut är verkligen inte verklighetsförankrad. Otäckt, men sant. En dag ska jag vara en av dem som skriver ”jag älskar min kropp” nedanför mitt porträtt.

Jag vaknade sent, åt frukost vid tio. Att hålla rutinerna utan Idun blir nog en stor utmaning.

Vi åkte in till stan och lunchade direkt. Jag åt kletig majonäspasta med kräftor. Sjukt läskigt egentligen, men gott. Fick inte i mig allt, dock. Men jag ville, det var bara för att frukosten blev sen som det helt enkelt tog stopp.

Jag har ju tagit bort spegeln hemma, men att prova kläder är svårt utan att spegla sig.. Jag köpte mycket kläder ändå, och det var roligt! Har blivit peppad på att ha fina kläder under veckan. Köpte allt lite för stort, lika bra antar jag.

Dog nästan vid halv fyra, min förbränning är tydligen igång. Jag gick in på Pressbyrån och köpte en banan. Jag blir så stolt, det kändes självklart att äta. Självklart fikade jag när vi kom hem också.

Jag saknar Idunflickorna. Och alla andra vänner. Jag börjar bli väldigt klar i huvudet, och pigg, så nu vill jag ha alla här! Jag vill umgås, göra saker, hitta på hyss. Satan, vad länge sedan jag kände så. Jag har fått väldigt fina svar på mailet, det är coolt att det verkligen, verkligen gör mig glad.

Ikväll blev jag uppäten av obehagskänslor. Jag bröt samman igen, den här gången för att Beyoncé räknas som kurvig. Människor som försöker vara bra och säga att de inte bryr sig om ett smalt ideal, har ofta Beyoncé som exempel på fin och naturlig. Det är så sjukt, för hon är väldigt smal. Hennes BMI ligger på strax över 20 (nära gränsen till undervikt) och hon råkar vara född med en fantastisk fördelning av sitt kroppsfett. Vi som inte är det då? Jävla idiotvärld.

Det känns att min medicin avtar redan nu. Äckliga, helvetes, vidriga kropp!!

Trött.. Klev upp för att jag längtade så efter tjejerna. Jag tycker verkligen så mycket om dem!

När jag kom imorse sa J att hon är glad att jag är där. Det kändes så sjukt bra att höra det, jag tror verkligen att hon menar det.

Jag var hos dietisten idag. Jag är på rätt väg, vilket jag redan visste. Maten är verkligen det minsta problemet just nu. Jag är ju som sagt till och med less på att äta, det känns väldigt avdramatiserat. Åt äcklig lunch idag igen, men jag åt upp och hade väldigt trevligt under tiden. Det är grymt att gå ut och äta med vänner!

Pratade med en av mina närmsta igår. Berättade lite om Idun, och om att en av tjejernas pappa spårade ur häromdagen och anklagade henne för att vara bortskämd - "det är väl bara att äta?" Min vän frågade om det inte stämmer.. Det gjorde väldigt ont när hon sa så. Hon har verkligen varit den jag har litat på i alla väder, den jag alltid har lyssnat på, den som alltid talar sanning. Bortskämd? Sjukdomen har varit nära att ta mitt liv, det är någonting jag inte skulle önska min värsta fiende (inte ens mig själv). Och hon säger att det skulle bero på att jag är bortskämd? Jag var tvungen att ta upp det med terapeuten innan jag gick. ”Det är snarare tvärtom”, sa han. Det är säkert många av oss som är materiellt bortskämda, men vem fan bryr sig om sånt? Det är i så fall det som är problemet. Vi är uppväxta med en massa saker som vi vill ha, men den villkorslösa kärleken finns inte där.

Efter Idun gick jag, J, L och A till Muggen och fikade. Jag åt mellanmål innan, vågade inte gå på café hungrig. Så för mig blev det en varm choklad - den första på många år. Det var så gott! Tyvärr ägnade jag den första halvtimmen till att fundera på om de andra skämdes över att vara ute bland folk med mig. Sedan kom M, och jag lyckades fokusera på bättre saker. Det låter löjligt, men det kändes SÅ JÄVLA BRA att vara där med dem. Förutom att jag var nära att börja gråta hela tiden när de andra pratade om sin sjukdom. Hur kan de inte förstå att de är underbara, vackra, fantastiska? Jag börjar förstå hur vidrigt det är att vara anhörig till någon med ätstörning.

En av tjejerna berättade att hon hetsäter. Det var första gången hon sa det till någon som inte är läkare. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka, jag vet hur vidrigt det är. Hur fyllt med skam det är. Hoppas att det kändes bra för henne att höra att hon inte är ensam.

Jag mailade mina närmsta vänner idag, kände att jag verkligen behövde berätta hur tacksam jag är att jag har dem.

Alla har ett läkarbesök sin första vecka på Idun, och imorse hade jag mitt. Läkaren var sötast i världen, och jag gillade verkligen att hon var rakt på sak. Ingen alkohol under behandlingen, såhär fungerar signalsubstanserna i hjärnan, därför dricker din pappa, sluta med medicin. Tydligen är det stor risk att antidepressiva inte fungerar på ätstörda, oavsett vikt, eftersom kroppen och hormonerna är i obalans. Det känns skönt, jag har testat tre olika mediciner nu och känner verkligen att jag vill prova att vara utan.

När vi diskuterade mitt BMI så sa hon ”Det är ju inte så lågt”. Som i att jag nästan är normalviktig. Som i att jag har goda förutsättningar för en relativt snabb tillfriskning. Som i att jag borde bli stolt, glad. VARFÖR GÖR DET SÅ JÄVLA ONT?! Hur kan de där orden bryta ner mig så totalt varje gång? Jag vet ju att jag är normalviktig. Jag vet ju att det heter normal därför att det är där kroppen vill vara. Jag vet ju att jag ändå måste ha en normal vikt för att kunna bli helt frisk, för att min kropp ska sluta bråka. Ändå är det mitt värsta. Äckliga, äckliga ord. Det visste hon förstås, läkaren. Hon la till ”Och det betyder inte att du väger mycket. Det betyder att du är på rätt väg, och att din kropp snart kommer hitta en trivsam vikt att stanna på”. Äckliga, äckliga normalvikt. Dumma, dumma jag.

Min terapeut påpekade, apropå sifferskräck och annat konstigt vi ätstörda underhåller oss med, att hundfobi inte botas genom att hunden stängs in i ett annat rum. Det är en klok liknelse. Men jag skulle vilja att jag, nu när jag har bestämt mig för att göra slut med ÄS, fick ta smällen och gå vidare. Ge mig min otäcka normalvikt, ge mig ångest och läskig mat, ge mig obekväma situationer och konfrontationer med min kropp. Men gör det nu, dra inte ut på det! Jag hatar det här gnagande obehaget.

Idag är det torsdag. Då serveras pannkaka med grädde och sylt på alla lunchrestauranger - en av världens läskigaste måltider. Det är gott, omättande, fett.. Trodde jag. Jag valde pannkaka med ärtsoppa, trodde att det skulle smaka himmelskt. Återigen - blä. Det är precis som när man har trånat efter en het kille ett tag. När ligget är över blir han sjuuukt ointressant. Eller är det bara jag som fungerar så?

Gick på toaletten innan bildterapin. I den byggnaden har de en helkroppsspegel. Jag har tagit bort spegeln hemma, det finns ingen poäng med att stå och misshandla mig själv psykiskt framför den. Men nu kom jag alltså inte undan. Jag är verkligen störst i gruppen. Det gör i och för sig inte så mycket, de är ju trots allt ätstörda.. Men jag är stor. Mina lår är stora. Äckliga. Korta, breda, äckliga ben. Mer såg jag inte. Blurrade mig själv och gick därifrån. På bildterapin hade vi tema perfektion, och jag målade så fult jag kunde. Av en ren händelse blev det ett självporträtt. Vi skulle prata om våra målningar efteråt, och även om det känns barnsligt och konstigt att säga ”jag är ful, såhär ser jag ut” så är det skönt att prata om det. Jag önskar bara att det var annorlunda.

Vi pratade om att skaffa barn efter terapin. Jag håller fast vid att jag inte ska bli mor, jag har tusen anledningar. Men jag började nästan gråta när T2 sa att hon inte vill ha barn för att hon är ful. Inte för att det spelar någon roll, men hon är bland de vackraste jag har sett.

T1 är yngst i gruppen. Jag har läst lite i hennes blogg, och hon är helt underbar. Så jäkla stark, och klok, och bra! Hon är inne på sin femte Idunvecka, och hon har verkligen kommit långt. Hon har det säkert jättesvårt med många saker, men när hon pratar så hörs det verkligen hur mycket hon har tagit åt sig av behandlingen. Det gör mig glad.

På tunnelbanan hem insåg jag hur stor skillnad det gör att komma ut bland folk. I ungefär ett år har jag bara sett mina vänner, vilka är bedårande i mina ögon, och tjejer i filmer och på reklamer. Jag har verkligen börjat tro att kvinnor ser ut som de i Hollywoodfilmer eller på HM-reklamer. Det gör de inte. På tunnelbanan ser man äkta människor. De är olika, på alla sätt. Och vackra, på olika sätt.

OK, sådär godhjärtad är jag inte. Alla är inte vackra. Faktum är att jag tycker att väldigt många människor är rent fula. Men säg det inte till någon.

Dessa mornar.. Jag har gått från att sova runt elva timmar per dygn till att sova typ sex. Det håller inte, ätstörningen ger sig inte direkt lättare när kroppen är slut. Men hur trött jag än är så kan jag inte sova på kvällen.

Gjorde min andra StepWise-intervju idag, den förra var för några månader sen. Jag har gått från bulimi till UNS mot anorexi. Lika bra att testa allt ju - ortorexi, anorexi, UNS, bulimi och nu UNS med anorektiska drag. Typiskt mig. Känns ändå bra att få en ny diagnos, den beror ju på att jag inte kräks eller hetsäter längre. Eller längre och längre, bakslag ska vi tydligen räkna med.

Hade en stor dag idag. Jag tänkte inte på det hela tiden, men mycket. Jag hatar att inte vara hungrig och tom.. Fan om det ska bli såhär nu, det gör det inte enklare att följa måltiderna direkt.

Till lunch åt jag äcklig oxbringa med äckligt rotmos. Men jag åt upp. Synd att min pojkvän lagar så god mat, jag kan inte ens uppskatta restaurangmat längre. Men som sagt, det känns underbart att min kropp kan känna att den får nog. Efter lunchen hade vi gruppsamtal om prestationer. Jag berättade att jag är nervös för att rida in fölet. Om över två år! Alla kände igen sig. De har prestationsångest kring det sociala, betyg, frågesport, sport. De låter bli att göra saker för att de kanske misslyckas. De är allt eller inget, kan det inte göras perfekt så kan det lika gärna vara ogjort.

Vi fick lära oss att motsatsen till PERFEKT är MÄNSKLIG. Jag ska komma ihåg det.

Jag kom att tänka på något en kär vän till mig sa för några veckor sedan. ”Om jag älskade mig själv skulle jag nog bli frisör”. Det är så klockrent, jag tror att många människor känner så. De förväntar sig mer av sig själva, vill upprätthålla någon sorts bild av dem, vill utnyttja sitt intellekt till fullo. Och så glömmer de bort vad de egentligen vill.

Många av Iduntjejerna berättar att de inte kan prata med sina vänner. När de hänger så är de glada och pratar om småsaker, tas något seriöst upp så pratar de bort det. De har vänner som verkligen dömer efter utsidan, som tycker att det är viktigt hur deras vänner ser ut. De pratar status och att bara snygga kan vara med snygga, så att ingen tror att gruppen har låg status. Jag  trodde att sånt bara förekom i dåliga amerikanska high school-filmer, men tydligen inte. Jag har verkligen fantastiska vänner!

Låg och funderade på min kropp ikväll. Inte en särskilt ovanlig aktivitet. Men jag kom på vems kropp jag ser i spegeln: Mumins! Vi är så lika. Det är tragiskt, men det är så sant. Precis samma kroppsbyggnad. Bortser förstås från svansen, öronen och näsan..

Jag var så sjukt trött imorse! Hur ska det här gå? Jag kan ju inte hålla mig vaken i mer än fem timmar i sträck i vanliga fall.

Jag såg en tjej på busshållplatsen hemma när jag åkte imorse. Hon var snygg, det var min första tanke. Men jag tänkte även att hon nog skulle behöva åka till SCÄ hon med. Gissa vem som stod bakom mig i kön i receptionen en halvtimme senare..?

Jag kände ett sådant lugn när jag kom dit. Älskar sofforna. Älskar snacket. Jag behöver inte ens vara med i diskussionerna, skulle kunna sitta där i timmar och bara njuta av att vara omgiven av underbara människor.

De andra tjejerna läser Sofis Mode, Cosmo och Aftonbladet. Jag kan inte göra det. La ner det för ett halvår sedan, jag kan inte hantera ett ord om hur jag ska vara, bete mig, klä mig eller se ut. Saknar det inte alls, faktiskt. DN och SvD räcker bra för mig. Samtidigt saknar jag mode litegrann. Känner mig så sjukt sunkig och ful. Vill inte göra något åt det heller, jag visar ju bara vem jag är. Men jag inspireras av Iduntjejernas stilar och kläder. De vågar klä upp sig trots sjukdomen. Jag vill också tycka att jag är värd att ha fina kläder på mig!

Samtalet var bra. Terapeuten uppmärksammade mig på att om min pojkvän inte säger en dag att han älskar mig, så betyder inte det att han har slutat göra det. Jag har aldrig sett det så.. Vi hade även gruppsamtal om att vara närvarande och i kontakt med sin kropp. Vi gjorde en övning där vi långsamt skulle känna varje kroppsdel och notera kontakten med golvet, med stolen. Jag blev sjukt stressad, att koncentrera mig och fokusera under hela tio minuter.. Klarar det inte. Dessutom hade jag jättesvårt att ens känna var mina fingrar var.  Försökte fokusera på skelettet, inte på.. det som är utanför. J pratade om sin mage, hon kunde inte släppa fokus på den när den nämnts i övningen. Det kändes overkligt att höra henne säga det. Vad i hela friden skulle det vara för fel på hennes mage?? Intressant, sånt där.

Vi pratade även om att svara i telefon när någon ringer. Jag trodde att jag var den enda i världen som inte pallar att svara, framförallt om det är någon jag bryr mig mycket om. Jag är inte ensam. De andra tipsade om att svara, säga att man inte har tid att prata (jag kan inte ljuga, så jag måste nog säga att jag inte klarar av att prata) men se till att berätta att man blir glad att personen ringer. Det var ett bra tips. Jag blir ju verkligen glad.

T2 har fått samtal från Försäkringskassan, de frågade vad hon väger och har nu nekat hennes sjukpenning för att hennes BMI är ”för högt”. Blir rädd. Är det Sverige? Kan det gå till så? Vem fan straffar en ätstörd för att den försöker bli frisk? Vem fan tror att ätstörningar har med vikten att göra?!

De flesta har varit sjuka i tio år. M har haft hjärtproblem sen hon var 16, och har legat på sjukhus i två-tre år. Min första tanke var att jag inte har någon rätt att ta upp en plats i gruppen, det finns andra som behöver den bättre. Jag har ju "bara" varit sjuk i tre-fyra år. Men egentligen förstår jag ju att det bara är bra att jag är där. Måste ta mig ur helvetet så snabbt som möjligt. Och nu är jag redo.

Jag försökte äta upp lunchen, men det gick inte. Jag blev så galet mätt. Kände mig besviken, jag har ju bestämt mig för att äta upp. Det kanske är dumt att straffa mig själv när jag gör så gott jag kan, men hellre det än att straffa mig själv för att jag ens äter. Förresten så börjar jag bli less på att äta nu. Jag, världens mest glupska och hungriga människa, som längtar efter varje måltid, har lite tappat intresset för det. Mycket märkligt, men coolt. Tydligen så händer det när kroppen börjar lita på att den faktiskt kommer få mat igen, ganska snart till och med.

Jag åt godis ikväll. För att jag var sugen. Och bara så länge det var gott. Det kändes lugnt, tills jag skulle fylla i matdagboken. Den har ju bara sex rutor.. Har jag ätit för mycket nu?

Jag måste flytta till Frankrike.

Jag vill börja med att tacka Malin för att du har hjälpt mig så otroligt mycket det senaste halvåret! Tack vare dig bestämde jag mig för att bli frisk, som du förstår så betyder det oerhört mycket för mig. Jag rekommenderar starkt Malins blogg, men jag vill dock varna för att hon inte är helt frisk, hennes tankar är inte helt friska. Än. Frisk är ju inte jag heller, men jag tror att det säger sig lite mer självt i min blogg.

Idag började jag på Idun på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är en dagvårdsbehandling som innebär att jag ska vara på SCÄ vardagar 9-15 var tredje vecka. Jag var sjukt nervös för att gå dit. För det första minns jag inte ens hur man umgås med andra människor. För det andra visste jag att alla i gruppen är tjejer, och jag är rädd för tjejer. Kan inte riktigt argumentera för det nu, men så är det i alla fall. (Det kanske jag kan, förresten. Det är nog ren och skär avundsjuka; jag jämför mig alltid med andra tjejer). För det tredje skulle jag träffa en grupp ätstörda, antagligen skulle jag äckla dem något fruktansvärt.

Stämningen på Idun var mysig. Alla tjejer och terapeuter satt som ett gäng kompisar i soffan. Dagen ägnades åt terapeutsamtal, fika, vila och umgänge, lunch, vila och häng. Det passar mig utmärkt! Jag har en manlig terapeut, han är väldigt duktig men kanske lite för snäll i min smak.. Nej, för snäll finns nog egentligen inte.

Tjejerna var helt underbara! De är 18-28 år gamla, väldigt olika men väldigt lika. Jag har aldrig någonsin tyckt att det har varit så naturligt att prata med okända, när dagen var slut kändes det som om vi känt varandra i ett år.

Lunchen intogs på restaurang. Vi gick ut tillsammans, och jag tyckte nästan att det kändes lite löjligt att jag tyckt att lunch har varit en så stor grej - tills jag såg menyn. Började genast analysera alla rätter, dela in dem efter mest kalorier, minst kalorier, mest mättande, läskigast tillbehör, lättast att undvika läskiga tillbehör, godast.. Samlade tankarna och insåg att det jag faktiskt rent impulsivt rankat som godast (och läskigast) var köttbullar med gräddsås och potatis. Så det fick det bli. Mycket stolt över mitt kloka och snabba beslut. Jag åt upp först av alla, det kändes glupskt. Men jag tycker att det är svårare att dra ut på det. Jag blev i alla fall stolt över att jag åt upp, men det som kändes bäst var nog att maten var tråkig. Jag har höjt just den här rätten till skyarna, och ibland nästan längtat ihjäl mig, bara för att den har varit förbjuden. Nu är den inte det längre, och vips så blev det väldigt odramatiskt.

En av tjejerna, J, tränar mycket. Hennes terapeut har inte sagt åt henne att sluta. Vi hade ett intressant samtal om det, jag och A tipsade om att sluta helt. Jag hoppas verkligen att hon gör det.

Jag blir avundsjuk på alla i gruppen. De är så fina. Vackra. Intressanta. Smarta. Jag skulle verkligen kunna byta med vem som helst av dem, och sedan gå hem och älska mig själv. Hur kan de inte inse det?!

Jag åkte till skolan efter Idun. Vi har ett projekt som ska lämnas in på fredag, min stackars grupp har klarat sig på 67 %-ig arbetskraft. Jag var otroligt trött när jag kom dit, men peppad efter dagen och det kändes skönt att vara på en frisk plats en stund.

Min man tog på mig ikväll. Sa att jag är vacker. Att mina bröst är vackra. Jag försökte hantera det, men till slut bröt jag ihop totalt. Jävla helvete, varför får jag inte vara vacker?!

..om jag verkligen vågar skriva allt?

Jag vill inte skämmas för något. Jag vill att alla andra ska veta. Jag vill att andra som varit där jag har varit ska få känna sig mindre ensamma.

Jag får se vad jag gör. Kanske tar bort den här bloggen om några dagar. Fast kanske inte.. Jag kom ju på ett så fint namn.