Tack!!
Eh.. Hej? Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga.
Mailade några vänner och berättade om min blogg igår, och det är absolut inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Jag vill att ni ska läsa för att det här är min förklaring till varför jag suttit som ett kolli och inte fattat ett ord under tjejkvällar, varför jag har stängt in mig i dagar och låtsats att jag behöver vara ifred, varför jag inte har hört av mig på månader (år), varför jag har blivit världens sämsta vän. Dessutom vill jag att ni ska läsa för att om någon av er känner igen ett ord, känner igen en tanke eller känner igen mitt beteende hos någon annan: STOPPA DET INNAN DET ÄR FÖR SENT. Det är förstås lättare sagt än gjort, men jag tycker att en bra tumregel är att det inte är OK att tycka illa om sig själv. Så, fixa nu. Heh.
Jag har fått så galet mycket respons på mina ord. Det känns löjligt att sitta här idag och skriva. Har jag ätstörningar? Mår jag dåligt? Tror inte det, jag har världens vackraste och mest underbara människor omkring mig, och de älskar mig. Jag är lycklig. Nu dog ju hela idén med bloggen.
Vissa av er har bett om ursäkt för att ni inte har sett. Det är jag som ska be om ursäkt. För att jag har ljugit, undanhållit, gömt mig, sagt att allt är bra. Dessutom ser jag att många av er mår dåligt, men jag har varit så fullt upptagen med min ätstörning att hela världen har stängts ute. Jag har inte orkat bry mig om någon, så be inte om ursäkt till mig. Jag skulle dock vilja bli bättre på att se mina vänner i ögonen och fråga hur de mår, på riktigt. Vad är poängen med att inte prata om det? Tänk om jag hade kastat ur mig alla de här känslorna för fyra år sedan, min ätstörning hade antagligen blivit dödfödd.
Det här blev jätteluddigt. Går det att hjälpa en ätstörd eller inte? Ja, det gör det. Det går att peppa till att söka hjälp. Men innan personen själv är redo så är det lönlöst att påbörja en behandling.
Oh my, vad jag älskar er!! Och till er som jag inte känner men som har skrivit fina ord ändå, hoppas verkligen att det jag delar med mig av kan hjälpa er.
Mailade några vänner och berättade om min blogg igår, och det är absolut inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Jag vill att ni ska läsa för att det här är min förklaring till varför jag suttit som ett kolli och inte fattat ett ord under tjejkvällar, varför jag har stängt in mig i dagar och låtsats att jag behöver vara ifred, varför jag inte har hört av mig på månader (år), varför jag har blivit världens sämsta vän. Dessutom vill jag att ni ska läsa för att om någon av er känner igen ett ord, känner igen en tanke eller känner igen mitt beteende hos någon annan: STOPPA DET INNAN DET ÄR FÖR SENT. Det är förstås lättare sagt än gjort, men jag tycker att en bra tumregel är att det inte är OK att tycka illa om sig själv. Så, fixa nu. Heh.
Jag har fått så galet mycket respons på mina ord. Det känns löjligt att sitta här idag och skriva. Har jag ätstörningar? Mår jag dåligt? Tror inte det, jag har världens vackraste och mest underbara människor omkring mig, och de älskar mig. Jag är lycklig. Nu dog ju hela idén med bloggen.
Vissa av er har bett om ursäkt för att ni inte har sett. Det är jag som ska be om ursäkt. För att jag har ljugit, undanhållit, gömt mig, sagt att allt är bra. Dessutom ser jag att många av er mår dåligt, men jag har varit så fullt upptagen med min ätstörning att hela världen har stängts ute. Jag har inte orkat bry mig om någon, så be inte om ursäkt till mig. Jag skulle dock vilja bli bättre på att se mina vänner i ögonen och fråga hur de mår, på riktigt. Vad är poängen med att inte prata om det? Tänk om jag hade kastat ur mig alla de här känslorna för fyra år sedan, min ätstörning hade antagligen blivit dödfödd.
Det här blev jätteluddigt. Går det att hjälpa en ätstörd eller inte? Ja, det gör det. Det går att peppa till att söka hjälp. Men innan personen själv är redo så är det lönlöst att påbörja en behandling.
Oh my, vad jag älskar er!! Och till er som jag inte känner men som har skrivit fina ord ändå, hoppas verkligen att det jag delar med mig av kan hjälpa er.
Kommentarer
Trackback
