Onsdag 19 januari
Jag vaknade sent idag. Blir besviken på mig själv, jag vet ju att rutinerna är viktiga för att kroppen ska börja lita på mig. Men jag lyckades få in fem mål mat idag ändå, så det känns lugnt. Jag hade tydligen föreläsning imorse, råkade missa den. Som vanligt. Jag såg litteraturlistan för den nya kursen - den är på mer än en A4. Synd att det är mot mina principer att läsa kurslitteratur. Det blir ju så mycet mindre spännande att skriva tenta då, när man vet vad som kommer.
Förresten så hörde Sara av sig, en av dem jag skrev förra kursens projektarbete med. Eller vänta, det där blev fel. Hon är en av dem som skrev förra kursens projektarbete åt mig. I alla fall så frågade hon om jag vill göra nästa grupparbete med henne. SAY WHAT?! Jag trodde att hon hatade mig, med tanke på min arbetsinsats hittills. Tji, så fel jag har ibland.
Jag erkände för Jocke att jag glömde ta min medicin igår. "Eh, förlåt att jag blev psycho. Precis som jag blir varje gång jag glömmer medicinen." Han skrattade. Stackars pojke.
Jag försökte hjälpa honom att plugga idag. Det gick inte så bra, jag hade absolut noll koncentrationsförmåga. Som vanligt. Jag "utförde" (gjorde? Tränade vill jag inte säga) lite yoga istället. Det var väldigt längesen, jag minns det inte som så svettigt och skakigt.. För mig är det ett skönt sätt att tvingas samarbeta med min kropp. Det är sällan jag gör det, jag ser den oftast som en stor, bylsig och osmidig.. overall.
Åkte till J ikväll för kvällsmys, A och E var också där. Iduntjejer alltså. Jag saknade de andra fem, men vi hade väldigt trevligt. Gick och handlade, det är ganska spännande när man är en grupp ätstörda. Vi skrattade åt varandras korkade issues, jag tror att det är nyttigt att inse hur otroligt dumt det låter när någon annan berättar om sina tvångstankar och vanor. Vi satt och pratade hela kvällen, fikade och åt godis, och så lyckades vi få J att ta ner den förstorade bilden på hennes ex från väggen. Han innebar säkert en massa fina minnen, men han påminde henne uppenbarligen om fula saker han har sagt och det är ju jävligt onödigt att ha en sån på väggen. Speciellt i köket.. Jag målade en inte så vacker tavla med fingrarna som hon fick hänga upp istället. Jag skrev hennes namn på den, men sista bokstaven fick inte plats så den står nedanför. Undrar hur mycket hon kommer störa sig på det? Perfektionen fick sig en käftsmäll också, hehe.
E kände igen sig i mitt dåliga beteende mot min pojkvän. Hon testar också sin kille, pallar han? Är han på riktigt? Hur mycket står han ut med? Vill han verkligen ha henne? Tydligen så vill han det, det är ju uppenbart eftersom han är kvar. HMM.. Kan det vara så att det är uppenbart att min kille vill ha mig med?
Jag berättade att jag har mycket lättare att ta komplimanger från människor som jag inte känner så väl, än från dem som står mig nära. När J i fredags sa att hon är glad att jag är på Idun, så blev jag sjukt glad. Om en kille på stan eller på krogen säger att jag är snygg, så tar jag åt mig. Men när mina vänner eller min pojkvän säger fina saker, så går de orden rakt förbi mig. A kände igen sig, hon resonerar så att när de hon känner säger fina saker så har de inte ett objektivt synsätt, så det räknas inte. De tycker ju redan om henne, därför är de inte ärliga. Precis så tänker jag också, det är ju helt idiotiskt! Det fina är ju just att ens nära tycker om en, och att det då inte spelar någon roll hur man ser ut/hur man luktar/vilken bh-storlek man har.
De är fantastiska tjejer. Vi pratade om så mycket bra! Vi fortsatte att underhållas genom varandras ätstörda dumhet hela kvällen, den ena historien var värre än den andra.
Ikväll insåg jag verkligen hur långt jag har kommit. De senaste månaderna har gått väldigt, väldigt fort, jag har inte hunnit reflektera över alla förändringar jag har gjort. Jag äter smör på mackan, precis så mycket som jag vill ha. Jag äter fullfet fil och ost. Jag struntar fullkomligt i hur mycket olja Jocke har när han lagar mat. Jag tar bussen om jag inte känner för att gå från tunnelbanan. Jag får inte ångest av att inte promenera på flera dagar (det kan nog gå veckor, skitsamma liksom), det är förbaskat fränt med tanke på att jag tränade två gånger om dagen tidigare. Jag äter mig mätt, det ni.
Förresten så hörde Sara av sig, en av dem jag skrev förra kursens projektarbete med. Eller vänta, det där blev fel. Hon är en av dem som skrev förra kursens projektarbete åt mig. I alla fall så frågade hon om jag vill göra nästa grupparbete med henne. SAY WHAT?! Jag trodde att hon hatade mig, med tanke på min arbetsinsats hittills. Tji, så fel jag har ibland.
Jag erkände för Jocke att jag glömde ta min medicin igår. "Eh, förlåt att jag blev psycho. Precis som jag blir varje gång jag glömmer medicinen." Han skrattade. Stackars pojke.
Jag försökte hjälpa honom att plugga idag. Det gick inte så bra, jag hade absolut noll koncentrationsförmåga. Som vanligt. Jag "utförde" (gjorde? Tränade vill jag inte säga) lite yoga istället. Det var väldigt längesen, jag minns det inte som så svettigt och skakigt.. För mig är det ett skönt sätt att tvingas samarbeta med min kropp. Det är sällan jag gör det, jag ser den oftast som en stor, bylsig och osmidig.. overall.
Åkte till J ikväll för kvällsmys, A och E var också där. Iduntjejer alltså. Jag saknade de andra fem, men vi hade väldigt trevligt. Gick och handlade, det är ganska spännande när man är en grupp ätstörda. Vi skrattade åt varandras korkade issues, jag tror att det är nyttigt att inse hur otroligt dumt det låter när någon annan berättar om sina tvångstankar och vanor. Vi satt och pratade hela kvällen, fikade och åt godis, och så lyckades vi få J att ta ner den förstorade bilden på hennes ex från väggen. Han innebar säkert en massa fina minnen, men han påminde henne uppenbarligen om fula saker han har sagt och det är ju jävligt onödigt att ha en sån på väggen. Speciellt i köket.. Jag målade en inte så vacker tavla med fingrarna som hon fick hänga upp istället. Jag skrev hennes namn på den, men sista bokstaven fick inte plats så den står nedanför. Undrar hur mycket hon kommer störa sig på det? Perfektionen fick sig en käftsmäll också, hehe.
E kände igen sig i mitt dåliga beteende mot min pojkvän. Hon testar också sin kille, pallar han? Är han på riktigt? Hur mycket står han ut med? Vill han verkligen ha henne? Tydligen så vill han det, det är ju uppenbart eftersom han är kvar. HMM.. Kan det vara så att det är uppenbart att min kille vill ha mig med?
Jag berättade att jag har mycket lättare att ta komplimanger från människor som jag inte känner så väl, än från dem som står mig nära. När J i fredags sa att hon är glad att jag är på Idun, så blev jag sjukt glad. Om en kille på stan eller på krogen säger att jag är snygg, så tar jag åt mig. Men när mina vänner eller min pojkvän säger fina saker, så går de orden rakt förbi mig. A kände igen sig, hon resonerar så att när de hon känner säger fina saker så har de inte ett objektivt synsätt, så det räknas inte. De tycker ju redan om henne, därför är de inte ärliga. Precis så tänker jag också, det är ju helt idiotiskt! Det fina är ju just att ens nära tycker om en, och att det då inte spelar någon roll hur man ser ut/hur man luktar/vilken bh-storlek man har.
De är fantastiska tjejer. Vi pratade om så mycket bra! Vi fortsatte att underhållas genom varandras ätstörda dumhet hela kvällen, den ena historien var värre än den andra.
Ikväll insåg jag verkligen hur långt jag har kommit. De senaste månaderna har gått väldigt, väldigt fort, jag har inte hunnit reflektera över alla förändringar jag har gjort. Jag äter smör på mackan, precis så mycket som jag vill ha. Jag äter fullfet fil och ost. Jag struntar fullkomligt i hur mycket olja Jocke har när han lagar mat. Jag tar bussen om jag inte känner för att gå från tunnelbanan. Jag får inte ångest av att inte promenera på flera dagar (det kan nog gå veckor, skitsamma liksom), det är förbaskat fränt med tanke på att jag tränade två gånger om dagen tidigare. Jag äter mig mätt, det ni.
Kommentarer
Trackback
