- moi et mon monstre -

Jag var så sjukt trött imorse! Hur ska det här gå? Jag kan ju inte hålla mig vaken i mer än fem timmar i sträck i vanliga fall.

Jag såg en tjej på busshållplatsen hemma när jag åkte imorse. Hon var snygg, det var min första tanke. Men jag tänkte även att hon nog skulle behöva åka till SCÄ hon med. Gissa vem som stod bakom mig i kön i receptionen en halvtimme senare..?

Jag kände ett sådant lugn när jag kom dit. Älskar sofforna. Älskar snacket. Jag behöver inte ens vara med i diskussionerna, skulle kunna sitta där i timmar och bara njuta av att vara omgiven av underbara människor.

De andra tjejerna läser Sofis Mode, Cosmo och Aftonbladet. Jag kan inte göra det. La ner det för ett halvår sedan, jag kan inte hantera ett ord om hur jag ska vara, bete mig, klä mig eller se ut. Saknar det inte alls, faktiskt. DN och SvD räcker bra för mig. Samtidigt saknar jag mode litegrann. Känner mig så sjukt sunkig och ful. Vill inte göra något åt det heller, jag visar ju bara vem jag är. Men jag inspireras av Iduntjejernas stilar och kläder. De vågar klä upp sig trots sjukdomen. Jag vill också tycka att jag är värd att ha fina kläder på mig!

Samtalet var bra. Terapeuten uppmärksammade mig på att om min pojkvän inte säger en dag att han älskar mig, så betyder inte det att han har slutat göra det. Jag har aldrig sett det så.. Vi hade även gruppsamtal om att vara närvarande och i kontakt med sin kropp. Vi gjorde en övning där vi långsamt skulle känna varje kroppsdel och notera kontakten med golvet, med stolen. Jag blev sjukt stressad, att koncentrera mig och fokusera under hela tio minuter.. Klarar det inte. Dessutom hade jag jättesvårt att ens känna var mina fingrar var.  Försökte fokusera på skelettet, inte på.. det som är utanför. J pratade om sin mage, hon kunde inte släppa fokus på den när den nämnts i övningen. Det kändes overkligt att höra henne säga det. Vad i hela friden skulle det vara för fel på hennes mage?? Intressant, sånt där.

Vi pratade även om att svara i telefon när någon ringer. Jag trodde att jag var den enda i världen som inte pallar att svara, framförallt om det är någon jag bryr mig mycket om. Jag är inte ensam. De andra tipsade om att svara, säga att man inte har tid att prata (jag kan inte ljuga, så jag måste nog säga att jag inte klarar av att prata) men se till att berätta att man blir glad att personen ringer. Det var ett bra tips. Jag blir ju verkligen glad.

T2 har fått samtal från Försäkringskassan, de frågade vad hon väger och har nu nekat hennes sjukpenning för att hennes BMI är ”för högt”. Blir rädd. Är det Sverige? Kan det gå till så? Vem fan straffar en ätstörd för att den försöker bli frisk? Vem fan tror att ätstörningar har med vikten att göra?!

De flesta har varit sjuka i tio år. M har haft hjärtproblem sen hon var 16, och har legat på sjukhus i två-tre år. Min första tanke var att jag inte har någon rätt att ta upp en plats i gruppen, det finns andra som behöver den bättre. Jag har ju "bara" varit sjuk i tre-fyra år. Men egentligen förstår jag ju att det bara är bra att jag är där. Måste ta mig ur helvetet så snabbt som möjligt. Och nu är jag redo.

Jag försökte äta upp lunchen, men det gick inte. Jag blev så galet mätt. Kände mig besviken, jag har ju bestämt mig för att äta upp. Det kanske är dumt att straffa mig själv när jag gör så gott jag kan, men hellre det än att straffa mig själv för att jag ens äter. Förresten så börjar jag bli less på att äta nu. Jag, världens mest glupska och hungriga människa, som längtar efter varje måltid, har lite tappat intresset för det. Mycket märkligt, men coolt. Tydligen så händer det när kroppen börjar lita på att den faktiskt kommer få mat igen, ganska snart till och med.

Jag åt godis ikväll. För att jag var sugen. Och bara så länge det var gott. Det kändes lugnt, tills jag skulle fylla i matdagboken. Den har ju bara sex rutor.. Har jag ätit för mycket nu?

Jag måste flytta till Frankrike.