- moi et mon monstre -

Jag vet att det finns många olika åsikter om bloggar och bloggläsare och att lämna ut sig själv och bla och bla, men jag tycker att det är häftigt. Min hjältinna är Malin och jag räknar Fröken Lejon som en vän, trots att jag inte ens vet vad de heter på riktigt. Allt Malin delat med sig av fick mig att förstå att jag led av en sjukdom, jag är inte en ovanligt äcklig och knäpp tjej med dålig karaktär. Jag läser Fröken Lejons blogg och känner igen mig, bryr mig helhjärtat om hur hon mår, hur det går för henne, hur hon känner. Jag är övertygad om att situationen skulle se helt annorlunda ut för alla ätstörda om det inte var tabu att prata om det. Jag spenderade mina första tre ätstörda år med att skämmas för mig själv och ljuga för alla. Inte förrän jag erkände för mig själv (och samtidigt för flera andra) att jag var sjuk, så insåg jag att det finns miljoner andra som tänker precis som jag. Miljoner andra helt underbara människor som mår precis lika jävla dåligt som jag. Eller som jag gjorde för några dagar sen, nu mår jag ju prima.

Det var Fröken Lejon jag skulle komma till. Varje gång jag läser ett av dina inlägg så vill jag kommentera en A4 eller två. Jag vet aldrig hur jag ska sammanfatta det, så det blir ingenting istället. Men det här tänker jag alltid på:

Du är stark. Det är ingenting svagt med att bli deprimerad och utbränd, jag är löjligt stark (en survivor som senaste läkaren sa) och jag gick rakt i fällan jag också. Samma sak är det med ätstörningar, om man missar att lära sig hantera känslor på ett ickedestruktivt sätt så är det lätt att gå i den fällan med. Man biter ihop, tror man, men istället skrapar man sakta hål på sig själv inifrån.

Att tro att man inte är sjuk nog för att få hjälp är väldigt vanligt bland människor med psykiska besvär (jag kan fixa källor på det om du vill!). Man tror att man är lat, att man borde rycka upp sig, att man är dålig. Man tror att man är ensam för att man är värd det, och inser inte att det är för att depressionen spolar bort hela ens omgivning. Men det är inte friskt att ha den självbild som du har, eller att hetsäta, eller att överäta när man mår dåligt, eller att tro att man inte är värd att må bra. Det är inte friskt att vara psykiskt sjuk, och du är värd hjälp precis lika mycket som alla andra som lider av sjukdomar.

Jag förstår att det är svårt att få ur sig allt hos psykologen. Men du har ingenting att vinna på att inte vara ärlig. Om du berättar hur du mår så blir det ju enklare för alla att hjälpa dig.. Om det känns svårt, kan du inte ge psykologen din bloggadress? Där beskriver du ditt tillstånd väldigt bra, och du får ingen möjlighet att förminska något som känns obekvämt.

Slutligen vill jag säga att jag inte tror på "att börja om" längre. Att rycka upp sig. Att börja äta nyttigt imorgon. Att hetsäta för sista gången. Att fixa sig. Att lösa allt genom att träna mer nästa vecka. Att "hålla sig" från att överäta. Jag är helt fast i tron att hetsätning är ett symptom, och det kommer inte försvinna förrän orsaken är åtgärdad.

Jag hatar förresten ordet "man", men här generaliserar jag oss faktiskt med mening.

Om du vill får du väldigt gärna hänga med på mina Idunveckor på distans. Jag kan berätta om alla deras råd, så får du också testa.

Jag vill att du ska må bra!! Du är ju en fighter du med, du fixar det här.