Onsdag 12 januari
Dessa mornar.. Jag har gått från att sova runt elva timmar per dygn till att sova typ sex. Det håller inte, ätstörningen ger sig inte direkt lättare när kroppen är slut. Men hur trött jag än är så kan jag inte sova på kvällen.
Gjorde min andra StepWise-intervju idag, den förra var för några månader sen. Jag har gått från bulimi till UNS mot anorexi. Lika bra att testa allt ju - ortorexi, anorexi, UNS, bulimi och nu UNS med anorektiska drag. Typiskt mig. Känns ändå bra att få en ny diagnos, den beror ju på att jag inte kräks eller hetsäter längre. Eller längre och längre, bakslag ska vi tydligen räkna med.
Hade en stor dag idag. Jag tänkte inte på det hela tiden, men mycket. Jag hatar att inte vara hungrig och tom.. Fan om det ska bli såhär nu, det gör det inte enklare att följa måltiderna direkt.
Till lunch åt jag äcklig oxbringa med äckligt rotmos. Men jag åt upp. Synd att min pojkvän lagar så god mat, jag kan inte ens uppskatta restaurangmat längre. Men som sagt, det känns underbart att min kropp kan känna att den får nog. Efter lunchen hade vi gruppsamtal om prestationer. Jag berättade att jag är nervös för att rida in fölet. Om över två år! Alla kände igen sig. De har prestationsångest kring det sociala, betyg, frågesport, sport. De låter bli att göra saker för att de kanske misslyckas. De är allt eller inget, kan det inte göras perfekt så kan det lika gärna vara ogjort.
Vi fick lära oss att motsatsen till PERFEKT är MÄNSKLIG. Jag ska komma ihåg det.
Jag kom att tänka på något en kär vän till mig sa för några veckor sedan. ”Om jag älskade mig själv skulle jag nog bli frisör”. Det är så klockrent, jag tror att många människor känner så. De förväntar sig mer av sig själva, vill upprätthålla någon sorts bild av dem, vill utnyttja sitt intellekt till fullo. Och så glömmer de bort vad de egentligen vill.
Många av Iduntjejerna berättar att de inte kan prata med sina vänner. När de hänger så är de glada och pratar om småsaker, tas något seriöst upp så pratar de bort det. De har vänner som verkligen dömer efter utsidan, som tycker att det är viktigt hur deras vänner ser ut. De pratar status och att bara snygga kan vara med snygga, så att ingen tror att gruppen har låg status. Jag trodde att sånt bara förekom i dåliga amerikanska high school-filmer, men
tydligen inte. Jag har verkligen fantastiska vänner!
Låg och funderade på min kropp ikväll. Inte en särskilt ovanlig aktivitet. Men jag kom på vems kropp jag ser i spegeln: Mumins! Vi är så lika. Det är tragiskt, men det är så sant. Precis samma kroppsbyggnad. Bortser förstås från svansen, öronen och näsan..
Gjorde min andra StepWise-intervju idag, den förra var för några månader sen. Jag har gått från bulimi till UNS mot anorexi. Lika bra att testa allt ju - ortorexi, anorexi, UNS, bulimi och nu UNS med anorektiska drag. Typiskt mig. Känns ändå bra att få en ny diagnos, den beror ju på att jag inte kräks eller hetsäter längre. Eller längre och längre, bakslag ska vi tydligen räkna med.
Hade en stor dag idag. Jag tänkte inte på det hela tiden, men mycket. Jag hatar att inte vara hungrig och tom.. Fan om det ska bli såhär nu, det gör det inte enklare att följa måltiderna direkt.
Till lunch åt jag äcklig oxbringa med äckligt rotmos. Men jag åt upp. Synd att min pojkvän lagar så god mat, jag kan inte ens uppskatta restaurangmat längre. Men som sagt, det känns underbart att min kropp kan känna att den får nog. Efter lunchen hade vi gruppsamtal om prestationer. Jag berättade att jag är nervös för att rida in fölet. Om över två år! Alla kände igen sig. De har prestationsångest kring det sociala, betyg, frågesport, sport. De låter bli att göra saker för att de kanske misslyckas. De är allt eller inget, kan det inte göras perfekt så kan det lika gärna vara ogjort.
Vi fick lära oss att motsatsen till PERFEKT är MÄNSKLIG. Jag ska komma ihåg det.
Jag kom att tänka på något en kär vän till mig sa för några veckor sedan. ”Om jag älskade mig själv skulle jag nog bli frisör”. Det är så klockrent, jag tror att många människor känner så. De förväntar sig mer av sig själva, vill upprätthålla någon sorts bild av dem, vill utnyttja sitt intellekt till fullo. Och så glömmer de bort vad de egentligen vill.
Många av Iduntjejerna berättar att de inte kan prata med sina vänner. När de hänger så är de glada och pratar om småsaker, tas något seriöst upp så pratar de bort det. De har vänner som verkligen dömer efter utsidan, som tycker att det är viktigt hur deras vänner ser ut. De pratar status och att bara snygga kan vara med snygga, så att ingen tror att gruppen har låg status. Jag trodde att sånt bara förekom i dåliga amerikanska high school-filmer, men
tydligen inte. Jag har verkligen fantastiska vänner!Låg och funderade på min kropp ikväll. Inte en särskilt ovanlig aktivitet. Men jag kom på vems kropp jag ser i spegeln: Mumins! Vi är så lika. Det är tragiskt, men det är så sant. Precis samma kroppsbyggnad. Bortser förstås från svansen, öronen och näsan..
Kommentarer
Trackback
