Fredag 14 januari
Trött.. Klev upp för att jag längtade så efter tjejerna. Jag tycker verkligen så mycket om dem!
När jag kom imorse sa J att hon är glad att jag är där. Det kändes så sjukt bra att höra det, jag tror verkligen att hon menar det.
Jag var hos dietisten idag. Jag är på rätt väg, vilket jag redan visste. Maten är verkligen det minsta problemet just nu. Jag är ju som sagt till och med less på att äta, det känns väldigt avdramatiserat. Åt äcklig lunch idag igen, men jag åt upp och hade väldigt trevligt under tiden. Det är grymt att gå ut och äta med vänner!
Pratade med en av mina närmsta igår. Berättade lite om Idun, och om att en av tjejernas pappa spårade ur häromdagen och anklagade henne för att vara bortskämd - "det är väl bara att äta?" Min vän frågade om det inte stämmer.. Det gjorde väldigt ont när hon sa så. Hon har verkligen varit den jag har litat på i alla väder, den jag alltid har lyssnat på, den som alltid talar sanning. Bortskämd? Sjukdomen har varit nära att ta mitt liv, det är någonting jag inte skulle önska min värsta fiende (inte ens mig själv). Och hon säger att det skulle bero på att jag är bortskämd? Jag var tvungen att ta upp det med terapeuten innan jag gick. ”Det är snarare tvärtom”, sa han. Det är säkert många av oss som är materiellt bortskämda, men vem fan bryr sig om sånt? Det är i så fall det som är problemet. Vi är uppväxta med en massa saker som vi vill ha, men den villkorslösa kärleken finns inte där.
Efter Idun gick jag, J, L och A till Muggen och fikade. Jag åt mellanmål innan, vågade inte gå på café hungrig. Så för mig blev det en varm choklad - den första på många år. Det var så gott! Tyvärr ägnade jag den första halvtimmen till att fundera på om de andra skämdes över att vara ute bland folk med mig. Sedan kom M, och jag lyckades fokusera på bättre saker. Det låter löjligt, men det kändes SÅ JÄVLA BRA att vara där med dem. Förutom att jag var nära att börja gråta hela tiden när de andra pratade om sin sjukdom. Hur kan de inte förstå att de är underbara, vackra, fantastiska? Jag börjar förstå hur vidrigt det är att vara anhörig till någon med ätstörning.
En av tjejerna berättade att hon hetsäter. Det var första gången hon sa det till någon som inte är läkare. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka, jag vet hur vidrigt det är. Hur fyllt med skam det är. Hoppas att det kändes bra för henne att höra att hon inte är ensam.
Jag mailade mina närmsta vänner idag, kände att jag verkligen behövde berätta hur tacksam jag är att jag har dem.
När jag kom imorse sa J att hon är glad att jag är där. Det kändes så sjukt bra att höra det, jag tror verkligen att hon menar det.
Jag var hos dietisten idag. Jag är på rätt väg, vilket jag redan visste. Maten är verkligen det minsta problemet just nu. Jag är ju som sagt till och med less på att äta, det känns väldigt avdramatiserat. Åt äcklig lunch idag igen, men jag åt upp och hade väldigt trevligt under tiden. Det är grymt att gå ut och äta med vänner!
Pratade med en av mina närmsta igår. Berättade lite om Idun, och om att en av tjejernas pappa spårade ur häromdagen och anklagade henne för att vara bortskämd - "det är väl bara att äta?" Min vän frågade om det inte stämmer.. Det gjorde väldigt ont när hon sa så. Hon har verkligen varit den jag har litat på i alla väder, den jag alltid har lyssnat på, den som alltid talar sanning. Bortskämd? Sjukdomen har varit nära att ta mitt liv, det är någonting jag inte skulle önska min värsta fiende (inte ens mig själv). Och hon säger att det skulle bero på att jag är bortskämd? Jag var tvungen att ta upp det med terapeuten innan jag gick. ”Det är snarare tvärtom”, sa han. Det är säkert många av oss som är materiellt bortskämda, men vem fan bryr sig om sånt? Det är i så fall det som är problemet. Vi är uppväxta med en massa saker som vi vill ha, men den villkorslösa kärleken finns inte där.
Efter Idun gick jag, J, L och A till Muggen och fikade. Jag åt mellanmål innan, vågade inte gå på café hungrig. Så för mig blev det en varm choklad - den första på många år. Det var så gott! Tyvärr ägnade jag den första halvtimmen till att fundera på om de andra skämdes över att vara ute bland folk med mig. Sedan kom M, och jag lyckades fokusera på bättre saker. Det låter löjligt, men det kändes SÅ JÄVLA BRA att vara där med dem. Förutom att jag var nära att börja gråta hela tiden när de andra pratade om sin sjukdom. Hur kan de inte förstå att de är underbara, vackra, fantastiska? Jag börjar förstå hur vidrigt det är att vara anhörig till någon med ätstörning.
En av tjejerna berättade att hon hetsäter. Det var första gången hon sa det till någon som inte är läkare. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka, jag vet hur vidrigt det är. Hur fyllt med skam det är. Hoppas att det kändes bra för henne att höra att hon inte är ensam.
Jag mailade mina närmsta vänner idag, kände att jag verkligen behövde berätta hur tacksam jag är att jag har dem.
Kommentarer
Trackback
