Tisdag 18 januari
Jag vägde mig innan frukosten idag. Jag vet inte varför. Ville väl vänja mig vid siffrorna. Det är en dålig ursäkt, för siffrorna ska inte spela någon roll. Jag hade inte gått upp fullt så mycket som jag trodde igår. Jag hatar att det betyder så mycket för mig.
Jag fodrade och släppte ut hästarna innan jag åt frukost, sen mockade vi och fixade en massa i stallet innan lunch. Vi försökte ta kort på fölen, men det är svårt att få med mer än mulen på bilderna eftersom de är så närgångna. Vi skrittade ut en sväng, och jag red barbacka igen. Jag är helt inne på att leka indian nu, måste tillbaka i helgen och avancera lite.
Vi fikade efter ridturen och sen skjutsade Linda in mig till tågstationen. Jag var sjuukt trött. Jag hoppas att det beror på av jag har blivit kaffeberoende, för jag vill inte vara dödstrött vid 16. Jag är less på det.
Jag satt på tåget och saknade Joakim. Jag saknade att krama honom, och samtidigt försökte jag fundera ut hur jag skulle undkomma hans kramar. Jag kan inte låta honom ta på mig nu, inte när jag är såhär äcklig. Jag försökte ringa min terapeut, men Idun flyttar tillbaka till sina rätta lokaler den här veckan så det gick inte att nå någon. Det är läskigt att jag är så hungrig. Jag äter sjukt mycket, går upp i vikt men är ändå jättehungrig. Jag äter större mellanmål än vad de rekommenderar på SCÄ nu, för att det känns som om jag behöver det. GÖR JAG FEL? Jag saknar Idun.
När jag kom hem hade Jocke städat. Det var tända ljus överallt, han hade dukat och köpt tulpaner till mig. Dessutom hade han lagat mat, min favoriträtt lasagne. Jag pallade inte riktigt, kunde inte hålla tårarna borta. Jag blev så otroligt glad, och så otroligt ledsen. Hur kan jag tveka på honom? Hur kan jag göra såhär mot honom? Han är grym. Han är bäst i världen, och för en stund trodde jag verkligen att han älskar mig.
Men jag är dum i huvudet. På riktigt. Efter maten spårade jag ur totalt. Jag tog in spegeln i badrummet och ställde mig framför den naken. Helvete, vad jag grät. Jag äcklades så av mina lår, mina höfter, min vidriga rumpa, magen, mina fruktansvärda bröst, mitt feta ansikte som har finnar överallt. Mannen försökte trösta mig, och jag blev förbannad. Efter en timmes gråtande ledsnade han och blev arg tillbaka, allt gick åt helvete åt jag betedde mig fruktansvärt. Varför fattar han inte? Varför går han inte? Vad gör han här? Jag råkade säga att han nog är dum i huvudet som städar och lagar mat och köper tulpaner till mig.
Varför gör jag såhär? Det är en sak att jag behandlar mig själv dåligt, men varför gör jag såhär mot den mest underbara människan i världen?
Varför gör monstret såhär? Varför kan jag inte bara få älska min pojkvän ifred?
Jag fodrade och släppte ut hästarna innan jag åt frukost, sen mockade vi och fixade en massa i stallet innan lunch. Vi försökte ta kort på fölen, men det är svårt att få med mer än mulen på bilderna eftersom de är så närgångna. Vi skrittade ut en sväng, och jag red barbacka igen. Jag är helt inne på att leka indian nu, måste tillbaka i helgen och avancera lite.
Vi fikade efter ridturen och sen skjutsade Linda in mig till tågstationen. Jag var sjuukt trött. Jag hoppas att det beror på av jag har blivit kaffeberoende, för jag vill inte vara dödstrött vid 16. Jag är less på det.
Jag satt på tåget och saknade Joakim. Jag saknade att krama honom, och samtidigt försökte jag fundera ut hur jag skulle undkomma hans kramar. Jag kan inte låta honom ta på mig nu, inte när jag är såhär äcklig. Jag försökte ringa min terapeut, men Idun flyttar tillbaka till sina rätta lokaler den här veckan så det gick inte att nå någon. Det är läskigt att jag är så hungrig. Jag äter sjukt mycket, går upp i vikt men är ändå jättehungrig. Jag äter större mellanmål än vad de rekommenderar på SCÄ nu, för att det känns som om jag behöver det. GÖR JAG FEL? Jag saknar Idun.
När jag kom hem hade Jocke städat. Det var tända ljus överallt, han hade dukat och köpt tulpaner till mig. Dessutom hade han lagat mat, min favoriträtt lasagne. Jag pallade inte riktigt, kunde inte hålla tårarna borta. Jag blev så otroligt glad, och så otroligt ledsen. Hur kan jag tveka på honom? Hur kan jag göra såhär mot honom? Han är grym. Han är bäst i världen, och för en stund trodde jag verkligen att han älskar mig.
Men jag är dum i huvudet. På riktigt. Efter maten spårade jag ur totalt. Jag tog in spegeln i badrummet och ställde mig framför den naken. Helvete, vad jag grät. Jag äcklades så av mina lår, mina höfter, min vidriga rumpa, magen, mina fruktansvärda bröst, mitt feta ansikte som har finnar överallt. Mannen försökte trösta mig, och jag blev förbannad. Efter en timmes gråtande ledsnade han och blev arg tillbaka, allt gick åt helvete åt jag betedde mig fruktansvärt. Varför fattar han inte? Varför går han inte? Vad gör han här? Jag råkade säga att han nog är dum i huvudet som städar och lagar mat och köper tulpaner till mig.
Varför gör jag såhär? Det är en sak att jag behandlar mig själv dåligt, men varför gör jag såhär mot den mest underbara människan i världen?
Varför gör monstret såhär? Varför kan jag inte bara få älska min pojkvän ifred?
Kommentarer
Trackback
