Måndag 17 januari
Jag tog mig upp idag, hade tvättstugan tidigt. Tyvärr försov jag mig så att jag var tvungen att tvätta först och äta frukost sen, men det blev hyfsat tidigt ändå.
Efter frukosten ställde jag mig på vågen. Jag vet inte varför. VARFÖR?? Och varför gör det så jävla mycket att jag har gått upp? Jag ska ju hamna på en vikt som min kropp trivs med ändå, eller? Gör jag fel, äter jag för mycket?
Jag har värre hy än vanligt nu. Inte nog med att jag ser ut som Mumin, jag har vidrig acne också. Jag ville bara lägga mig ner och skita i allt efter en stunds spegling. Tyvärr hade jag precis sagt till Linda att jag skulle komma. Jag var påväg att ringa och avboka, men så tänkte jag igenom det en stund. Jag ville ju verkligen dit. Saknar henne, och framförallt saknar jag min älskade Bambi. Vad blir bättre av att stanna hemma? Kommer Linda verkligen bry sig så mycket om att jag är ful? Jag bestämde mig för att åka.
Tidigare har såna här känslor gjort mig väldigt godissugen. Allt som har känts skit har kunnat lugnas tillfälligt med godis. Jag blir sällan godissugen längre. Tyvärr beror det inte på att jag inte har ångest längre, utan för att det helt enkelt inte hjälper. Men det känns ändå skönt. Jag tycker om att känna mina känslor, istället för att äta bort dem.
Jag fick bråttom till tåget, ville köpa lunch på T-centralen men jag hann inte. Då - hör och häpna - köpte jag två korvar på Pressbyrån! Modigare tjej får ni leta efter. Det var äckligt, förstås. Läskig mat som jag har längtat efter visar sig tydligen ofta vara äcklig. Det är en väldigt häftig känsla att få känna vad jag tycker om, inte vad ätstörningen tillåter.
Jag blev trevligt bemött av både tågpersonal och av tjejen på Statoil idag. En sån liten grej, men den gör ändå mycket. Jag kanske inte är mitt monster?
Min häst är galet fin. Det var fint som snus att få pyssla med henne idag. Linda red, och jag ville jag med. Men ändå inte. Men ändå. Men inte. Kom på att jag kunde rida en stund barbacka, det var sjukt roligt och väldigt avdramatiserat. Ingen prestationsångest där inte! Höll på att ramla av tolv gånger, men det gör inget.
Jag åt mest vid middagen. Det sög. Min terapeut har sagt att det inte är konstigt om jag äter mer än min pojkvän nu ett tag, eftersom min kropp har så mycket att laga. Så det känns lugnt. Men att jag äter mer än andra.. Hjälp. Blev mätt i alla fall, och sen var jag inte det minsta godissugen under kvällen. Det är helt sjukt! Vi hade massor, MEN JAG VILL INTE HA.
Jag och Linda satt och tittade igenom bilder på mig på Facebook. Hon visade bilder som hon tycker är fina. Jag när jag väger -7 från nu, jag när jag väger +3 från nu. Jag höll dessutom med henne. Jag är fin.. på vissa bilder. Linda är fin. Jämt. Älskar att jag har henne.
Jag dog inombords varje gång jag såg en spegel idag. Väldigt ont, gjorde det. Jag lyckades tänka bort det tills jag pratade med Jocke när jag skulle sova, då kom allt ut. Som vanligt är det han som får ta smällen.
Efter frukosten ställde jag mig på vågen. Jag vet inte varför. VARFÖR?? Och varför gör det så jävla mycket att jag har gått upp? Jag ska ju hamna på en vikt som min kropp trivs med ändå, eller? Gör jag fel, äter jag för mycket?
Jag har värre hy än vanligt nu. Inte nog med att jag ser ut som Mumin, jag har vidrig acne också. Jag ville bara lägga mig ner och skita i allt efter en stunds spegling. Tyvärr hade jag precis sagt till Linda att jag skulle komma. Jag var påväg att ringa och avboka, men så tänkte jag igenom det en stund. Jag ville ju verkligen dit. Saknar henne, och framförallt saknar jag min älskade Bambi. Vad blir bättre av att stanna hemma? Kommer Linda verkligen bry sig så mycket om att jag är ful? Jag bestämde mig för att åka.
Tidigare har såna här känslor gjort mig väldigt godissugen. Allt som har känts skit har kunnat lugnas tillfälligt med godis. Jag blir sällan godissugen längre. Tyvärr beror det inte på att jag inte har ångest längre, utan för att det helt enkelt inte hjälper. Men det känns ändå skönt. Jag tycker om att känna mina känslor, istället för att äta bort dem.
Jag fick bråttom till tåget, ville köpa lunch på T-centralen men jag hann inte. Då - hör och häpna - köpte jag två korvar på Pressbyrån! Modigare tjej får ni leta efter. Det var äckligt, förstås. Läskig mat som jag har längtat efter visar sig tydligen ofta vara äcklig. Det är en väldigt häftig känsla att få känna vad jag tycker om, inte vad ätstörningen tillåter.
Jag blev trevligt bemött av både tågpersonal och av tjejen på Statoil idag. En sån liten grej, men den gör ändå mycket. Jag kanske inte är mitt monster?
Min häst är galet fin. Det var fint som snus att få pyssla med henne idag. Linda red, och jag ville jag med. Men ändå inte. Men ändå. Men inte. Kom på att jag kunde rida en stund barbacka, det var sjukt roligt och väldigt avdramatiserat. Ingen prestationsångest där inte! Höll på att ramla av tolv gånger, men det gör inget.
Jag åt mest vid middagen. Det sög. Min terapeut har sagt att det inte är konstigt om jag äter mer än min pojkvän nu ett tag, eftersom min kropp har så mycket att laga. Så det känns lugnt. Men att jag äter mer än andra.. Hjälp. Blev mätt i alla fall, och sen var jag inte det minsta godissugen under kvällen. Det är helt sjukt! Vi hade massor, MEN JAG VILL INTE HA.
Jag och Linda satt och tittade igenom bilder på mig på Facebook. Hon visade bilder som hon tycker är fina. Jag när jag väger -7 från nu, jag när jag väger +3 från nu. Jag höll dessutom med henne. Jag är fin.. på vissa bilder. Linda är fin. Jämt. Älskar att jag har henne.
Jag dog inombords varje gång jag såg en spegel idag. Väldigt ont, gjorde det. Jag lyckades tänka bort det tills jag pratade med Jocke när jag skulle sova, då kom allt ut. Som vanligt är det han som får ta smällen.
Kommentarer
Trackback
