- moi et mon monstre -

Det här inlägget tar emot att skriva. Jag kan inte ens skriva rubriken. Önskar att allt bara var påhittat.. Men det är det inte. Jag vill skriva om det, som ett steg mot att sluta skämmas. & hata. & förakta. & äcklas. Dessutom har andra som öppet berättat om sina problem hjälpt mig så otroligt mycket, så jag känner nästan en skyldighet att dela med mig jag med. You're not alone..

Jag har alltid varit stor i maten. Hungrig och godissugen, jämt. Jag började min ätstörningskarriär som ortorektiker, övergick till anorektiker och kom så småningom att bli.. helvetes, jävla, äckliga ord: BULIMIKER.

Första gången jag kände att jag inte kunde kontrollera mitt matintag så bodde jag i England. Jag var väldigt underviktig, frusen, hade fruktansvärt ont i alla leder och min hjärna arbetade långsammare och långsammare. Jag insåg att jag behövde gå upp i vikt, så jag försökte äta mer. Då började jag må dåligt på riktigt. När kroppen fick mat blev den galen - den vile ha mer, och mer, och mer. Jag hade absolut inget stopp, kände mig aldrig nöjd. När jag hade ätit så mycket att det började göra ont i bröstkorgen, då slutade jag. Jag var inte det minsta lugnare, men så trött att jag oftast däckade.

Känslan av att vakna efter en hetsätning är svår att beskriva. Kroppen är tung. Det gör ont. Det smakar illa i munnen, tänderna gör ont. Magen spänner och alla leder är svullna. Men värst är förstås ångesten. Den är outhärdlig, och för mig lugnade den sig inte förrän jag svultit och tränat frenetiskt i minst tre dagar. Sedan skrek kroppen efter näring igen, och det var bara en tidsfråga innan nästa hetsätning attackerade mig.

Många av mina vänner har sett hur min galna aptit beter sig. Mitt stopp ligger ungefär 5-6 hg godis efter deras, jag blir (blev..) aldrig nöjd! De har inte sett mig hetsäta, det gör jag bara när jag är ensam. Men de har fått stå ut med att se mig försöka stilla mina begär när hungern inte är hanterbar längre. Överätning, milt sagt. Jag hoppas att det här inte har orsakat posttraumatisk stress eller andra påföljder hos mina kära.

Min pojkvän fick mig att sluta träna för ungefär 1,5 år sedan. Det var grymt, jag behövde någon som bestämde att det var nog med det självplågeriet. Tyvärr slutade jag inte att hetsäta.. När jag inte kunde kompensera mitt ätande med träning längre, så började jag att kräkas. Det var ingen bra idé. Hjulet snurrade bara fortare, en hetsätning kunde följa direkt på en annan eftersom kroppen blir dubbelt så hungrig efter en kräkning.

Usch, det gör ont att skriva om det här. Jävla helvete! Jag orkar inte tänka mer på de där åren just nu, men jag vill berätta (kanske främst för mig själv) vad jag har lärt mig om varför det kan bli såhär.

• En kropp i svält är inställd på att söka föda. Hela poängen med den instinkten är att vi inte ska kunna motstå suget, hjärnan ska rädda kroppen. Det handlar alltså inte om karaktär eller kontroll.
• Även om exempelvis en bra middag intas, så kan kroppen fortsätta att skrika. Även efter en hel dags bra intag. Eller efter flera dagar. Är kroppen inställd på svält så litar den inte på att den kan lugna sig för att den får mat en gång. För att lugna begäret krävs regelbundna måltider, minst var tredje timme (SCÄ rekommenderar sex måltider om dagen, även för friska) under en längre tid. När kroppen litar på att näring kommer kontinuerligt så slutar den att bråka. Det här förklarar också varför vi ätstörda (och väldigt många andra som äter för lite) får såna sjuka blodsockerfall. En vanlig, frisk kropp tror inte att det handlar om liv och död om det dröjer mer än tre timmar mellan måltiderna.
• Så länge man kompenserar (genom träning, kräkning, svält osv) så kvarstår problemet. Det finns inget som heter sluta hetsäta, däremot är det möjligt att sluta kompensera. Det andra kommer på köpet.