Torsdag 13 januari
Alla har ett läkarbesök sin första vecka på Idun, och imorse hade jag mitt. Läkaren var sötast i världen, och jag gillade verkligen att hon var rakt på sak. Ingen alkohol under behandlingen, såhär fungerar signalsubstanserna i hjärnan, därför dricker din pappa, sluta med medicin. Tydligen är det stor risk att antidepressiva inte fungerar på ätstörda, oavsett vikt, eftersom kroppen och hormonerna är i obalans. Det känns skönt, jag har testat tre olika mediciner nu och känner verkligen att jag vill prova att vara utan.
När vi diskuterade mitt BMI så sa hon ”Det är ju inte så lågt”. Som i att jag nästan är normalviktig. Som i att jag har goda förutsättningar för en relativt snabb tillfriskning. Som i att jag borde bli stolt, glad. VARFÖR GÖR DET SÅ JÄVLA ONT?! Hur kan de där orden bryta ner mig så totalt varje gång? Jag vet ju att jag är normalviktig. Jag vet ju att det heter normal därför att det är där kroppen vill vara. Jag vet ju att jag ändå måste ha en normal vikt för att kunna bli helt frisk, för att min kropp ska sluta bråka. Ändå är det mitt värsta. Äckliga, äckliga ord. Det visste hon förstås, läkaren. Hon la till ”Och det betyder inte att du väger mycket. Det betyder att du är på rätt väg, och att din kropp snart kommer hitta en trivsam vikt att stanna på”. Äckliga, äckliga normalvikt. Dumma, dumma jag.
Min terapeut påpekade, apropå sifferskräck och annat konstigt vi ätstörda underhåller oss med, att hundfobi inte botas genom att hunden stängs in i ett annat rum. Det är en klok liknelse. Men jag skulle vilja att jag, nu när jag har bestämt mig för att göra slut med ÄS, fick ta smällen och gå vidare. Ge mig min otäcka normalvikt, ge mig ångest och läskig mat, ge mig obekväma situationer och konfrontationer med min kropp. Men gör det nu, dra inte ut på det! Jag hatar det här gnagande obehaget.
Idag är det torsdag. Då serveras pannkaka med grädde och sylt på alla lunchrestauranger - en av världens läskigaste måltider. Det är gott, omättande, fett.. Trodde jag. Jag valde pannkaka med ärtsoppa, trodde att det skulle smaka himmelskt. Återigen - blä. Det är precis som när man har trånat efter en het kille ett tag. När ligget är över blir han sjuuukt ointressant. Eller är det bara jag som fungerar så?
Gick på toaletten innan bildterapin. I den byggnaden har de en helkroppsspegel. Jag har tagit bort spegeln hemma, det finns ingen poäng med att stå och misshandla mig själv psykiskt framför den. Men nu kom jag alltså inte undan. Jag är verkligen störst i gruppen. Det gör i och för sig inte så mycket, de är ju trots allt ätstörda.. Men jag är stor. Mina lår är stora. Äckliga. Korta, breda, äckliga ben. Mer såg jag inte. Blurrade mig själv och gick därifrån. På bildterapin hade vi tema perfektion, och jag målade så fult jag kunde. Av en ren händelse blev det ett självporträtt. Vi skulle prata om våra målningar efteråt, och även om det känns barnsligt och konstigt att säga ”jag är ful, såhär ser jag ut” så är det skönt att prata om det. Jag önskar bara att det var annorlunda.
Vi pratade om att skaffa barn efter terapin. Jag håller fast vid att jag inte ska bli mor, jag har tusen anledningar. Men jag började nästan gråta när T2 sa att hon inte vill ha barn för att hon är ful. Inte för att det spelar någon roll, men hon är bland de vackraste jag har sett.
T1 är yngst i gruppen. Jag har läst lite i hennes blogg, och hon är helt underbar. Så jäkla stark, och klok, och bra! Hon är inne på sin femte Idunvecka, och hon har verkligen kommit långt. Hon har det säkert jättesvårt med många saker, men när hon pratar så hörs det verkligen hur mycket hon har tagit åt sig av behandlingen. Det gör mig glad.
På tunnelbanan hem insåg jag hur stor skillnad det gör att komma ut bland folk. I ungefär ett år har jag bara sett mina vänner, vilka är bedårande i mina ögon, och tjejer i filmer och på reklamer. Jag har verkligen börjat tro att kvinnor ser ut som de i Hollywoodfilmer eller på HM-reklamer. Det gör de inte. På tunnelbanan ser man äkta människor. De är olika, på alla sätt. Och vackra, på olika sätt.
OK, sådär godhjärtad är jag inte. Alla är inte vackra. Faktum är att jag tycker att väldigt många människor är rent fula. Men säg det inte till någon.
När vi diskuterade mitt BMI så sa hon ”Det är ju inte så lågt”. Som i att jag nästan är normalviktig. Som i att jag har goda förutsättningar för en relativt snabb tillfriskning. Som i att jag borde bli stolt, glad. VARFÖR GÖR DET SÅ JÄVLA ONT?! Hur kan de där orden bryta ner mig så totalt varje gång? Jag vet ju att jag är normalviktig. Jag vet ju att det heter normal därför att det är där kroppen vill vara. Jag vet ju att jag ändå måste ha en normal vikt för att kunna bli helt frisk, för att min kropp ska sluta bråka. Ändå är det mitt värsta. Äckliga, äckliga ord. Det visste hon förstås, läkaren. Hon la till ”Och det betyder inte att du väger mycket. Det betyder att du är på rätt väg, och att din kropp snart kommer hitta en trivsam vikt att stanna på”. Äckliga, äckliga normalvikt. Dumma, dumma jag.
Min terapeut påpekade, apropå sifferskräck och annat konstigt vi ätstörda underhåller oss med, att hundfobi inte botas genom att hunden stängs in i ett annat rum. Det är en klok liknelse. Men jag skulle vilja att jag, nu när jag har bestämt mig för att göra slut med ÄS, fick ta smällen och gå vidare. Ge mig min otäcka normalvikt, ge mig ångest och läskig mat, ge mig obekväma situationer och konfrontationer med min kropp. Men gör det nu, dra inte ut på det! Jag hatar det här gnagande obehaget.
Idag är det torsdag. Då serveras pannkaka med grädde och sylt på alla lunchrestauranger - en av världens läskigaste måltider. Det är gott, omättande, fett.. Trodde jag. Jag valde pannkaka med ärtsoppa, trodde att det skulle smaka himmelskt. Återigen - blä. Det är precis som när man har trånat efter en het kille ett tag. När ligget är över blir han sjuuukt ointressant. Eller är det bara jag som fungerar så?
Gick på toaletten innan bildterapin. I den byggnaden har de en helkroppsspegel. Jag har tagit bort spegeln hemma, det finns ingen poäng med att stå och misshandla mig själv psykiskt framför den. Men nu kom jag alltså inte undan. Jag är verkligen störst i gruppen. Det gör i och för sig inte så mycket, de är ju trots allt ätstörda.. Men jag är stor. Mina lår är stora. Äckliga. Korta, breda, äckliga ben. Mer såg jag inte. Blurrade mig själv och gick därifrån. På bildterapin hade vi tema perfektion, och jag målade så fult jag kunde. Av en ren händelse blev det ett självporträtt. Vi skulle prata om våra målningar efteråt, och även om det känns barnsligt och konstigt att säga ”jag är ful, såhär ser jag ut” så är det skönt att prata om det. Jag önskar bara att det var annorlunda.
Vi pratade om att skaffa barn efter terapin. Jag håller fast vid att jag inte ska bli mor, jag har tusen anledningar. Men jag började nästan gråta när T2 sa att hon inte vill ha barn för att hon är ful. Inte för att det spelar någon roll, men hon är bland de vackraste jag har sett.
T1 är yngst i gruppen. Jag har läst lite i hennes blogg, och hon är helt underbar. Så jäkla stark, och klok, och bra! Hon är inne på sin femte Idunvecka, och hon har verkligen kommit långt. Hon har det säkert jättesvårt med många saker, men när hon pratar så hörs det verkligen hur mycket hon har tagit åt sig av behandlingen. Det gör mig glad.
På tunnelbanan hem insåg jag hur stor skillnad det gör att komma ut bland folk. I ungefär ett år har jag bara sett mina vänner, vilka är bedårande i mina ögon, och tjejer i filmer och på reklamer. Jag har verkligen börjat tro att kvinnor ser ut som de i Hollywoodfilmer eller på HM-reklamer. Det gör de inte. På tunnelbanan ser man äkta människor. De är olika, på alla sätt. Och vackra, på olika sätt.
OK, sådär godhjärtad är jag inte. Alla är inte vackra. Faktum är att jag tycker att väldigt många människor är rent fula. Men säg det inte till någon.
Kommentarer
Trackback
