- moi et mon monstre -

Noo, nu har jag sådär jättemycket att säga igen.

Yesterday såg vi Arsenal-Barca på vår lokala pizzeria (sportbar/diskotek/restaurang/café). Fullsatt. Fantastisk stämning. Min svåger var med, jag var social, vi drack öl (jag drack lättöl, inte jättegott med fan vad fint det är ändå. Det där med öl alltså). Matchen var grym och när det var dags för kvällsmellis kom jag på att det skulle vara gott att byta ut den gamla hederliga mackan mot pizza. Oh yes, I can. Delade en barnpizza med Jocke och jag är så stolt att jag vill kyssa mig själv.

Den här dagen började väldigt dåligt, sov ju inget vidare inatt.. Dansade naken sjungandes I'm so excited i ungefär elva sekunder, sen vände det. Nadja har varit här, vi fikade, målade och lagade middag tillsammans. Förbaskat trevligt, hon är så fin. (Jag älskar att du är tillbaka i mitt liv!!) Sen åkte jag till T1 (älskar kodnamnen på mina Idunvänner. Helt onödiga eftersom alla vet att jag bloggar om Idun, men nu känns det lite coolt). Hade en jättetrevlig kväll, och jag blir lite euforisk över att jag har sprungit på så många underbara, nya vänner på sistone. T1 är stolt över mig, och säger att min blogg peppar henne. Snappade ni upp det där? Jag är en hjältinna.

Nadja har börjat boxas. Jag dreglade lite när hon pratade om det. Jag saknar svetten, blodet, adrenalinkickarna, mjölksyran, viljan, rädslan, smärtan, blåtirorna, endorfinerna, handskarna, lyckan. Jag saknar att slå. Satan, vad jag saknar det. När jag blir frisk, då.. Att jag får sån abstinens tyder nog på att jag inte är redo.

Kom att tänka på en tidig kommentar jag fick av Malin. Hon skrev att hon önskar att hon hade fått den hjälpen som jag får nu, när hon var i min ålder. Jag glömde bort att svara på den, men jag har något viktigt att säga. DET ÄR ALDRIG FÖRSENT!! Kvinnor och män i alla åldrar går på behandling på SCÄ. Alla.

För att bli frisk måste de sjuka reglerna brytas. Ibland, när jag känner mig stark och kaxig, då vill jag utmana. Vill att det ska vara lite svårt och lite spännande, som en tävling mot ätstörningen. Andra dagar, när jag inte är på topp, då har jag börjat med en annan strategi. "Vad skulle jag välja nu, om jag var frisk?" "Om jag var frisk, hur skulle jag göra i det här läget?" Try it.

Fan då. Jag blir lite låg av det här. För det första, jag vill rädda alla. Jag blir riktigt ledsen om jag råkar komma in på någon pro ana-blogg (kom in på ett inlägg där småtjejer tävlade med varandra i viktnedgång. AJ!!). Blir riktigt ledsen över att jag inte kan få alla att våga äta. Våga vara normalviktiga. Våga släppa kontrollen. För det andra, det finns väldigt många som skriver såna här bloggar, som skriver otroligt bra. Jag vill ju vara bäst, och så är jag inte ens i närheten..

Det där med fotboll och öl, det låter nog inte så komplicerat för "vanliga" människor. Men om ni tänker er att ni ska se fotboll, och så är streamen helt värdelös så det bara buggar. (Eh, ser ni fotboll på TV? Inte jag). Och kommentatorerna är tre minuter efter spelet, sen plötsligt två minuter före istället. Du är hungrig, sådär så att det gör ont, men du kan inte äta för då.. Det går bara inte. Någonting gnager i bröstkorgen. En person upprepar "du är tjock, du är tjock" i ditt öra. Du har för små byxor på dig, det är instängt och obekvämt. Tre personer skriker i mun på varandra att du måste äta, fem andra säger att du är äcklig som inte kan kontrollera dig. En tionde person håller föreläsning om matriser och variabler mellan dig och skärmen. Fokusera på fotbollen nu.

Eh. Galen? Kanske. Men igår kunde jag följa bollen, fokusera så pass att jag såg vilken spelare som gjorde vad och till och med förstå att det gick skit för Milan. Just det, drack ju öl också. Glömde bort att det har varit en grej för mig. Tidigare har jag inte ens kunnat tänka tanken, dricka öl utan att ha som mission att bli full? Vilket kalorislöseri.

Hittade min gamla blogg igår, den där jag låtsades vara frisk. Satan, vad rolig jag är! Inte så konstigt att den här bloggen inte är lika underhållande, kanske. Här är jag ju ärlig.

De senaste veckorna har jag fått en miljon mycket minnesvärda visdomar presenterade för mig - i sms, mail, bloggkommentarer, chatten eller live. Ska försöka samla ihop dem, om jag minns. Damn, vilken bra idé.

Nu ska jag - fanfar - plugga. Det känns bra att fortsätta i skolan, inte lika bra att jag kommer ta examen med D i snittbetyg. En framtida arbetsgivare kanske imponeras av att jag kan vara heltidssjukskriven och heltidsstuderande samtidigt. Multitasking? Effektivitet? Idioti?

Tipsa gärna om fler kvinnliga förebilder! Har Mae West, Elsa Billgren och mig själv (heh) på listan hittills.

Nu ska jag sluta skriva. Jag måste lära mig att korta ner inläggen.

Tack för era kloka ord. Jäklar, vad mycket fina och vettiga människor det finns där ute.. Och runt mig! Det betyder så mycket, är dock lite för trött för att finna ord just nu. Och tack för kommentarer om bilderna på mig!! Det fräna är att jag tror på er. "Smoking hot", liksom. Ja, varför inte?

Igår gav jag ätstörningen fingret och tog en chokladmuffin och O'boy till kvällsfika. Och lite godis på det. Ingen ångest, bara njutning. Incredible me!

Golly, what a day.. Ibland känns allt så bra, det är nästan overkligt. Eller så är det inte det, det kanske verkligen hjälper att börja äta..?

Har tagit en promenad med älskade vännerna Hampus och Matilda, sen målade vi i några timmar innan vi åt middag tillsammans. Möcke trevlig dag.

Hampus, idag har du fått mig att känna mig frisk. Inte illa pinkat, va?

Nu - fotboll och öl. Är inte det friskt så vet jag inte vad..

Tanken med den här bloggen var att jag skulle skriva mer generellt om psykiska problem. Ätstörningar har ju mycket gemensamt med missbruk, depressioner, ångestsjukdomar etc, och jag tänkte att det kunde vara bra om jag lyckades sprida lite, lite förståelse till omvärlden. Men jag har glömt bort det, det här blev en dagbok istället. Ibland skriver jag bra och klokt, och ibland spyr jag bara ut alla dumheter som snurrar i mig. Det kanske inte är så roligt att läsa, men för mig är det i alla fall betydligt bättre än att spy i toaletten.

När jag skrev inlägget om att bli frisk glömde jag helt bort en massa saker som jag tidigare lät ätstörningen hålla fast vid; lättkesella, lättfil, lättmjölk, minikeso, miniyoghurt, smörlösa mackor, 17 %-ig ost, konstiga, äckliga maträtter, sjuka recept.. (Jocke brukar skratta åt mina recept, han tycker att jag ska skriva en bok om mina ätstörda pannkakor, chokladbollar och korvstroganoffkopior). Jag har glömt bort det! Fantastiskt! Det finns inte i min värld längre. Jag är så jävla bra!

Jag "läste" en bok igår och skrev en rapport om den. På en timme. Är det något jag är bra på så är det att lägga lite tid på skolan. Jag har förresten varit i skolan idag! Åt lunch med två klasskompisar, det var trevligt. Det kändes riktigt bra att gå omkring och vara frisk en stund.

Tack alla underbara vänner som stöttar och peppar mig, jag älskar er så mycket. Jag tror att jag kommer trivas med min nya kropp. Snart.

Hej. Idag är jag schizofren igen. Började inlägget såhär imorse:

Hyckleri, kallas det. Jag peppar och argumenterar och påstår att det är såhär man ska äta. Att man inte blir tjock. Att SCÄ's metod fungerar.

Jag har ju sett det fungera på andra. Jag vet fan inte varför, men jag är inte en av dem. Jag ger upp nu. Igår tyckte jag att jag skulle ta tillbaka helkroppsspegeln och "vänja mig" vid min kropp. Det gick dåligt. Jag började bråka med Jocke, vägde mig och dog inombords. Jag är tillbaka på vikten då allt började.

Morfar (-8 kg från min vikt nu):
- Du ser så frisk och välmående ut nu, när du inte är så rund.

Kompis mamma (-9 från nu):
- Du ser väldigt bra ut nu, du var ju lite rund innan..

Kille (-9 från nu):
- Vad snygg du har blivit.

Kille (-11 från nu):
- Nu är ju din kropp perfekt.

Kille (-11 från nu):
- Du har blivit så jävla snygg.

Tjej (-10 från nu):
- Din mage är så snygg, jag vill också ha en sån.

Mamma (-9 från nu):
- Kan inte du hjälpa mig att gå ner i vikt?

Tjej (-11 från nu):
- Du har blivit så snygg!

Kille (-9 från nu):
- Du har blivit skitsnygg. Om det inte vore för att du var *s kompis så skulle jag försöka få hem dig nu.

Mamma (angående min ätstörning, hon ville veta vad jag vägde -7 från nu):
- Jaha. Så pass. Men då är det ju ingen fara.

Kompis mormor (-7 från nu):
- Vad snygg du är nu när du har gått ner i vikt. Du ser så välmående ut!

Det var ett litet axplock från de kommentarer jag fått från de som har fått sig en ordentlig titt på före- och efterbilder. Det här är kommentarer från människor som inte sett mig innan jag blev sjuk:

Kille (-12 kg från min vikt nu):
- You're so fit, it's so sexy!

Kille (-12 från nu):
- Your body's perfect.

Tjej (-14 från nu):
- You're so skinny, I'd love to look like you!

Kille (angående att jag inte kunde ha min balklänning längre, då vägde jag -9 från nu, på balen -3 från nu):
- Jaha, var du en liten tjockis förut?

Kille (-9 från nu):
- Din kropp är perfekt.

Kille (-9 från nu):
- Alla tjejer borde se ut som du.

Kille (-9 från nu):
- Tänk om min flickvän hade en kropp som du.

Kille (-7 från nu):
- I love your body, it's perfect.

Jag tänkte skriva en lista på några av de kommentarer jag fick om mitt utseende innan jag blev sjuk, men jag kom av mig. En fin vän skrev sms, en annan sa kloka ord i chatten och en tredje ringde och räddade min dag, så nu fortsätter jag dagens inlägg:

Angående alla de där kommentarerna.. För det första, "det är preskriberat nu, det var ju typ 1873". Tack, älskade Natanya. För det andra, vilka jävla idioter! Även om deras ord sitter som gjutna i mig så kände jag hur jag började skratta för mig själv när jag skrev ner dem. Vadå vill se ut som mig? Sluta äta då. Du kommer förstöra ditt liv, men så jävla svårt är det inte. Du vill ligga med mig men kan inte eftersom jag är vän med din flickvän? Ditt jävla äckel. Jag är perfekt nu? Perfekt som i att se ut som en elvaåring? Sök hjälp.

Jag blir ledsen när jag tänker på alla de här kommentarerna, men min starkaste känsla är faktiskt att jag tycker synd om alla de som har påverkats av dagens läskiga ideal. Det är uppenbarligen inte bara jag.

Jag har fått två helt underbara mail den senaste veckan. Så där underbara att jag skulle vilja tatuera in dem. Sjukt bra idé, faktiskt..

Veronika, som du kanske förstår kan jag inte kommentera på din blogg. Tror inte att jag behövde väga mig i början på SCÄ, jag var ju inte sjukligt smal och min sjukdomsbild hade inte så mycket med vikten att göra. Det beror kanske lite på vilken behandlare du får. Men jag tycker nog att det kan vara en bra idé att ställa sig baklänges på vågen. Jag känner det nu, jag vinner absolut ingenting på att veta vad jag väger. Varken för 12 kg sedan eller nu.

Ber om ursäkt för mitt ickemotiverande sätt att skriva idag. Nu ska jag försöka komma fram till om jag vill vara med en kille som vill vara med en ful tjej eller inte. Tål att funderas över.

I min familj är det inte okej att ta hand om sig själv. Det är fult och egocentriskt. De flesta i familjen har stora problem med det här, de tar inte hand om sig, sätter en enorm press på sig själva, känner sig inte tillräckliga om de inte har 368 bollar i luften. Det här resulterar i sjukt självupptagna, stressade och osköna personer, som jag ändå tror att jag måste vara som. Varför? Herreminjävlagud, är det här anledningen till att jag hatar mig själv? För att det inte är okej att ta hand om sig själv, och för att jag har skämts över det varje gång jag har försökt? Det är fult att vilja äta för att man har blodsockerfall, det är fult att vilja vila när man är trött, det är fult att säga nej när man har för mycket att göra, det är fult att utföra något okej istället för perfekt, det är fult att göra saker för att man tycker att de är roliga.

Aj. Jag är arg.

Jag har förresten fått höra att det är egocentriskt av mig att inte träffa mamma, jag är ju vuxen och borde ställa upp. Om jag inte ens orkar omge mig med människor som får mig att må bra, kan någon då förklara varför jag ska träffa henne, och må dåligt, för hennes skull?

Min familj är helt underbar också, på vissa sätt. Det är såklart därför de lyckas påverka mig så starkt.

Läste just igenom mitt inlägg från igår. Jag var helt förstörd för att jag ville hetsäta. Jag inser ju idag att det är hur stort som helst. Jag ville, men jag gjorde det inte! Jag antar att ni friska inte förstår det här alls, men alla bulimiker där ute förstår nog.. Vilket framgångstecken!! Wow!

Imorse vaknade vi till strålande sol, men jag ville inte göra någonting alls. Jag kände mig tjock, tung, valig. Som för övrigt är ett nytt adjektiv. Mådde skit ett tag, men så kom jag att tänka på bloggen. Jag vill bli frisk. Jag ska bli frisk. Jag vill visa er att det går att bli frisk, och att det är bra att vara frisk. När jag skriver att jag känner mig tjock, så är jag fullt medveten om att jag inte är det. Det är en ätstörd känsla, jag skulle aldrig kalla någon annan med mitt BMI för tjock. När jag skriver att jag inte är smal längre, så är jag fullt medveten om att det är i mina ögon och att min syn på smal är ätstörd. Jag är normalviktig nu. För att bli frisk måste jag låta min kropp bli normalviktig (den vikten är individuell men landar oftast på ett BMI mellan 20,5-23 om man äter regelbundet och tillräckligt mycket). Vad var det jag ville komma till? Just det, jag kom på att jag är en väldigt liten val och så kom vi ut en stund i solen.

Vi kom bara till tunnelbanan, men ändå. Ibland får det räcka att ta sig över tröskeln.

A smsade för någon dag sedan och skrev en massa kloka saker, angående att jag låter Jocke definiera mitt värde utifrån hur han beter sig just då. Jag vet att jag missbrukar hans bekräftelse, jag försöker få honom att säga att jag är fin eller bra eller snygg eller sexig, för att för några sekunder få tro att det är så. Min briljanta lösning på det här brukar vara att be honom göra slut. Katsching! Om han lämnar mig, så måste jag sluta knarka hans fina ord och ta hand om mig själv. Och då kommer allt lösa sig. Eller..?

Startade datorn och tänkte att jag inte hade någonting peppande eller positivt att säga. "Hej, bli frisk från din ätstörning så blir du tjock, arg, äcklig, ful".. Nej, så tänkte jag inte skriva. Eller jo. Nej. Jo..

Skitsamma. Har fått en massa fina kommentarer av en massa kloka människor. De säger att jag skriver bra, att de tycker om mig, att de är stolta, att ett bedömningsmöte på SCÄ känns mindre läskigt efter att ha läst min blogg - tack!! Har läst era bloggar, känner igen mig överallt och förstår återigen att jag har en sjukdom - tack! Loggade in på min bank och upptäckte att en massa fina människor har skänkt pengar till Harry - TACK!! Börjar gråta nu..

Oj. Har en massa att skriva, men jag kommer bara sväva iväg. Var i alla fall i skolan idag (yes, jag är student, en mycket inaktiv sådan) på handledning, den sa mig ingenting. Träffade syster och åt lunch med henne på vegrestaurangen som jag besökt under Idunveckorna. Vi satt kvar en stund och pluggade matte, jag försökte lära henne liggande stolen och ekvationsräkning men läraryrket är inte för mig. Åkte på stan för att möta upp Jocke och syrran skulle bara handla lite undanlagda kläder, men hon är långsammast i världen så det tog sju år. Vi åkte hem till Amanda, och det var förbaskat trevligt att träffa alla ungarna i alla fall, de är så fina!!(!) När de var nattade drack vi öl (jag drack alkoholfri, Jever - rekommenderas!) och spelade TP. Syster och svåger vann, min jacka gick sönder och bussen gick inte eftersom Stockholm snöat över det senaste dygnet, så vi fick ta taxi hem.

Nu var det faktiskt inte därför jag var på dåligt humör när jag kom hem. Jag har varit väldigt ätstörd idag, förutom gällande måltiderna. Har haft byxor på mig, jeans, och det kändes okej tills jag var tvungen att knäppa upp dem under lunchen. De är för små. De senaste dagarna har det inte längre handlat om att fundera över huruvida jag är smal eller inte, jag är helt enkelt inte smal. Och idag har jag inte hanterat min spegelbild bra. Jag har faktiskt börjat acceptera att jag är den där fula igen. Jag hatar det, jag vill inte! Jag kan inte beskriva känslan av att acceptera sig själv som den fula, men jag hoppas att ni inte känner igen den.

Vi åt rostade solrosfrön till ölen ikväll. Jag vet inte om jag åt två deciliter eller två matskedar, men varje gång jag tog några frön tänkte jag att jag inte borde, och varje gång ville jag ha mer. Jag kände mig dålig. Äcklig. Ville hetsäta. Ikväll ville jag hetsäta! Fan..

Jag vet att "hetssuget" beror på för lite mellanmål och middag idag, och på att jag håller på att sluta med min medicin. Men det är något annat också. Otroligt mycket tankar har snurrat idag, jag har antingen kommit till insikt om en massa saker, eller så har jag bara blivit jävligt ledsen. Jag vet inte.

Förresten, hade fått en kommentar på mitt perfektionistinlägg med en påpekan om att det korrekta är att skriva tre punkter ..., inte två .. som jag gör. Jag har inte ens tänkt på det! Rent instinktivt ville jag gå in och ändra alla mina inlägg, det ska vara rätt! Men sen kom jag på att det är ju askul att jag går omkring och tror att jag är korrekt, och att jag dessutom tror att jag skulle må dåligt om jag inte var det, och så är allt bara bluff och båg. Haha! Tack för den.

Harry har tvättat sig i ungefär en timme nu. Tvångssyndrom?

Vilken jävla skitdag.

Vaknade helt övertygad om att jag är stor som ett hus. Jag inbillade mig att det var för att jag åt både macka och fil till kvällsfika igår, trots att jag egentligen var ganska mätt efter mackan. Men egentligen berodde det nog på att jag kände mig äcklig när Jocke avvisade mig.. Det är helt galet att jag blir så påverkad av det. Har legat i sängen hela dagen, fruktansvärt trött, ångestfylld och med en kraftig huvudvärk. Ville inte äta frukost, ville inte äta lunch, ville inte fika.. Det är pinsamt att jag fortfarande låter mina känslor gå ut över maten. Klädde på mig vid 15 (svor åt en tröja som såklart sa nej till min nya kropp), borstade tänderna vid 17. Har bråkat med Jocke hela dagen.

Jag har så fruktansvärt svårt att acceptera att han inte tycker som jag. "Fattar du inte? Det är ju som om jag skulle påstå att den där växten är lila!" Bra argument. Det är nog så med mig ganska ofta, religion och politik och värderingar och musiksmak.. Jag är dålig på att acceptera andras åsikter. Men nog fan borde jag kunna godta att Joakim tycker om mig, även om inte jag gör det?

Fin - tunn, smal, liten, petit, glatt, slät, mjuk, späd, spenslig, gracil. (synonymer.se)

Förlåt. Blä. Hejdå.

 

Harrys tandproblem beror inte på mig. Puh.. Tyvärr har han, som jag försökte lägga fram lite blödigt i inlägget ovan, underbett. Jag är fullt seriös, har du en femma till övers så skicka den gärna till mitt djur. Jag vet att det bara är en kanin, men jag kan inte avliva en pigg och glad hare om det finns ett alternativ. Veterinären tyckte förresten att han var en mycket fin och välskött herre. Jag vill att han ska fortsätta se fotboll med Jocke, leka följa John med mig i korridoren, väcka oss genom att stampa oss på magen eller dra matskålen mot burgallret.. Fina Harry.

Anyway. Den här dagen räddades av ett inbokat besök av A på kvällskvisten. Jag förberedde mig i fyra timmar innan jag började städa; försvunnen korridorsdammsugare plus fällande kaninpäls är likamed väldigt, väldigt smutsigt. Men det gick bra, A kom och vi åt tacos. Jocke var också med, hoppas att det var lugnt med A. Jag erbjöd mig att stänga in pojkvännen i en garderob, men hon tog det nog inte seriöst. Med 17 kvadratmeters boyta så är det okej att göra så. Vi såg film, I Kina spiser de hunde. Värre feel bad-komedi är svår att hitta.

Jag tänker väldigt mycket. Först, när A skrev att hon ville ses, då tänkte jag att det var väl själva fan att jag har utgett mig för att vara så tragisk att hon måste försöka göra mig glad. När jag hade lyckats släppa de tankarna, funderade jag på om hon kanske hade missuppfattat hur tråkig och dålig jag är. Sen, när hon har varit här, då oroar jag mig för om hon hade en trevlig kväll. Alltså, jag börjar förstå andras nervositet inför dating. För jag är fan inte klok när det kommer till vänner. (Förutom när det gäller Paddan, hon älskar mig).

Har förutom viss sjuklig noja känt mig ganska frisk idag. Tills min pojkvän snäste av mig när jag ville vara nära, det finns ingen som kan sänka mig som han kan..

Har veterinärtid imorgon 9.30. Haren äter sämre och sämre.. Är väldigt nervös nu, är Harrys tandfel på grund av mig så.. kommer jag inte hantera det bra.

Idag har jag haft mycket ångest. Jag kanske ska tala om att jag håller på att trappa ner mina antidepressiva, det kan nog påverka mig mycket. Har inte funderat så mycket på mitt utseende i alla fall, det är ju positivt.. Har hjälpt syster med lite läkemedelsräkning, annars har dagen inneburit absolut ingenting. Träffade Sara i klassen, saknar henne. Har pratat med Tove och Natanya, saknar dem. Har inte varit särskilt ätstörd idag, förutom när jag skulle köpa fika till mig och syster på Pressbyrån. Hade tagit varsin bulle (det är ungefär tre år sedan jag åt en bulle senaste!), en choklad till Amanda och en islatte till mig. Ätstörningen ändrade sig när jag var framme till kassan, och tog en svart kaffe istället. Fan! Jag hann inte ens reagera. Men bullen satt fint.

Har filat på ett inlägg om att bli och att vara frisk, angående andra bloggare och deras tankar kring att bli (eller inte bli) av med sina ätstörningar. Men jag får inte riktigt till det, det kommer snart.

Det är väldigt konstigt att läsa om min ångest. En hel kvälls fruktansvärda, vidriga känslor, som suger ut allt hopp och all energi, som vill att jag ska ge upp och ta livet av mig, de får plats i en helt meningslös och mesig mening. ”Jag hade väldigt mycket ångest”. Jaha.

Jag och Linda åkte till ett ridhus imorse, med hennes häst och Rosie (min indianhäst). Jag var fruktansvärt opeppad. Ridhus är likamed prestation som är likamed ångest som är likamed ledsna på allt som har med hästar att göra. Men jag bestämde mig för att rida ett pass med helt stilla händer. Inte ett ledande tygeltag, inget joxande med handen. Blickstilla bara. Jag hade mjölksyra i benen efter tre minuter, så tydligen använde jag dem. Det gick faktiskt riktigt bra, och det var jättekul! Ååh, vad jag älskar när jag blir taggad!!

Vi började se Love & other drugs när vi kom hem från ridhuset. Jag ville se den, men Anne Hathaway var naken så jag klarade inte av det. Är det normalt eller? Jag kan inte se nakna kvinnor, för då får jag ångest. Jag studerar andra kvinnors nyckelben, halsar, överarmar, armbågsleder, handleder, händer, käkben, lår, magar, midjor.. Ett tag trodde jag faktiskt att jag var lesbisk, men jag är bara dum i huvudet. Jag gick upp till stallet och mockade istället.

Efter lunchen tog vi en promenad med fö.. åringarna igen. Bambi är läskigt snäll! Okej, hon har sparkat mig i huvudet en gång och bet mig i näsan idag, men ändå. Väldigt snäll. Hon är världens finaste.

Ville inte åka hem. Ville inte bråka mer med Jocke, ville stanna med Bambi och rida Decibelle. Vi bråkade inte när jag kom hem, han fick mig att känna mig som världens vackraste och sexigaste istället. Fast sen blev jag ful och äcklig. Jätteful och äcklig, och arg. Sen blev jag okej igen. Jag tillhör nog inte kategorin ”lättsam”.

Harrys tänder har växt helt galet på tre veckor. Då såg jag dem senast, och det var inget fel på dem. Nu har undertänderna växt upp framför övertänderna, och båda paren är så långa att han inte kan stänga munnen. Väldigt konstigt. Han äter nästan bara hö, eftersom det slipar ner tänderna mest, men när vi var borta hade han fått jättemycket pellets. Inte fan kan bettet bli så dåligt på de tio dagar vi var borta?! Usch.

Efter att ha fixat stallet i förmiddags kom Mia med Decibelle, b-ponnyn, och jag och Linda red ut en sväng. Om snön var djup för hästarna igår, så var den betydligt djupare för en ponny. Vi skrittade bara, men hon tyckte att det var jättejobbigt. Hon var stressad, men det var roligt att sitta på henne igen. Jag är faktiskt riktigt peppad på att komma igång ordentligt och utbilda henne. Om jag inte blir för tjock..

Vi åt hos Crilles mamma, Lindas svärmor alltså. Det är ingen grej att äta hos folk längre, det är faktiskt riktigt jävla fränt. Borstade Bambi och provade att lägga på henne ett täcke, och så filade jag naglarna på henne. Ingen verkning, raspade bara bort ojämnheter. Men ändå, jag har aldrig gjort det förut så det är coolt att få testa på sin egen unghäst, och ännu coolare att den står som ett ljus under tiden.

Ikväll fick jag ångest. Igen. Betedde mig väldigt illa mot Jocke, och allt blir tusen gånger värre när vi är ifrån varandra. Jag vet inte var jag har honom när vi pratar på telefon, och jag kan inte alls förmedla hur jag mår eller känner.

Jag är schizofren; jag gick naken hela morgonen. Framför Jocke och allt. Jag lät honom faktiskt ta på mig igår, det gick bra så länge jag upprepade meningen ”det är mina tankar, inte hans” i huvudet. Jag brukar fantisera om att jag är någon annan när vi har sex. Att jag har en snygg kropp, ett snyggt ansikte, att jag är sexig. Att jag är någon helt annan, helt enkelt. Igår fantiserade jag om att jag var jag, men kurvig och mjuk på rätt ställen. En sån där vacker, sexig, kvinnlig kvinna som inte måste vara liten av rädsla för att ta plats. Jag avundas verkligen dem. Det är helt sjukt att behöva låtsas vara någon annan när man ligger med sin pojkvän, men jag tycker ändå att mitt senare alternativ är bättre.

Jag grät sjukt mycket igår. Grät över att jag är tillbaka. Den där Matilda som jag har lagt ner år på att omvandla till någon annan, hon är tillbaka. Jag har fått alla i min omgivning att tro att jag har börjat tycka om mig själv de senaste åren. Till och med mina närmsta vänner har trott att mitt dåliga självförtroende är borta, men i själva verket har jag bara gillat förändringen. Den jag som är på väg att bli någon annan, som är på väg att bli smalare, mer utbildad, mer vältränad, bättre på saker, henne har jag gillat. Så fort jag har stått stilla i vikten eller utvecklingen på något sett så har jag fått panik. Nu är jag tillbaka på ruta ett, och jag kan inte fly.

Jag åkte till Bambi idag. Åt lunch på tåget, och fick av någon anledning väldigt mycket ångest av mättnaden. Ångesten höll i sig länge, men försvann när jag mockade och pysslade med min fina häst. Vi tog en promenad med fölen (åringarna! Tiden går fort..) och Bambi var hur snäll som helst. Hon går överallt, över vad som helst, och går (nästan) aldrig på mig.

Efter middagen skrittade vi ut och lekte indian. Snön är jättedjup och tung, så det gick dåligt. Ganska mysig lördagskvällssysselsättning ändå.

Ikväll såg vi gamla filmer på Bosse, min förra häst. Världens finaste, underbaraste, vackraste, mest bedårande.. Trodde jag. Haha. Den hästen hade inte exteriören på sin sida! Damn, vad jag saknar honom.

Vägning imorse. Jag är två kilo ifrån min högsta vikt. Två kilo ifrån när det var OK att kalla mig rund, satt, grov. Två kilo ifrån att vara den lilla fula. Två kilo ifrån att vara den som jag har raderat alla bilder på. Två kilo ifrån att vara äckliga, vanliga, misslyckade, vidriga, fula, jävla Matilda.

Vi hade mindfulnessövning idag. Det gick inte alls. Jag kunde inte ens blunda, för jag fick bara panik av mina tankar. Jag kunde inte koncentrera mig, och att försöka fokusera på min kropp gjorde mig spyfärdig. Efteråt såg vi filmen "Kroppen min" om en kvinnas utveckling av kroppsmissnöje. Hon berättade om kommentarer från andra människor som har etsat sig fast och påverkat henne hela livet. Jag insåg att jag har en miljon sådana. Tyvärr kommer de flesta från en nära vän till mig, hon har kommenterat och därmed fått mig att hata mina ögon, mina tänder, min lukt, min mun, mitt hårfäste, mitt hår, min mage, mina ben. Det är ju helt sjukt, hur kan en kommentar skapa sånt hat? Om jag har sagt något till någon av er som får er att må dåligt - FÖRLÅT!

Efter Idun gick jag. T2, J och T3 och fikade. Jag var inte det minsta sötsugen, men ville inte påverka de andra tjejerna negativt genom att inte äta något. Det där är ett dilemma för mig, som bulimiker så är det en helt underbar känsla att inte ha något sötsug. Jag hade alltid det tidigare. Ska jag då behöva äta för någon annans skull? Det tillhör väl ett friskt liv att kunna välja att bara dricka kaffe, för att jag verkligen vill det? Det kändes helt lugnt att äta kaka i alla fall, och det är ju såklart nyttigt att få känna det.

Anyway, min mor ville gå ut och äta med mig ikväll. Jag tackade nej till det igår, sa att jag inte är redo. Då frågade hon om jag ville gå på bio eller se teater istället. Jag tog mod till mig att svara när vi satt på fiket, och berättade att jag inte vill träffa henne nu. Jag är verkligen arg, men ändå bröt jag såklart ihop efteråt. Hur fan kan jag skada henne så? Förstår ni vad jag gör? Att som förälder få höra att ens dotter inte vill träffa en.. Jag är fan vidrig. T3 berättade att hon och hennes mamma fick en bra relation för ungefär ett halvår sen. Hon är ändå 28, så det finns hopp. Men då krävs det förstås att mamma ber om ursäkt för att hon låtit sina problem gå ut över mig..

Vi pratade mer om kommentar som har fastnat i våra huvuden. Jag "dejtade" en kille för ett par år sen, sju kilo från nu, som sa att min kropp var perfekt. Snygg. Sexig. Han pratade alltid om mitt BMI och hur fint det var att vara smal. Han var inte den enda killen som sa sånt till mig när jag var smal, men hans ord har fastnat eftersom han sa det flera gånger. Och kanske för att jag inte fick honom.. Sen dess har jag använt honom som referens och som ursäkt för att få vara ätstörd. Vi låg ju bara, och han var en dålig kille så varför skulle han säga saker bara för att vara snäll? Jocke däremot, han säger ju snälla saker eftersom han är en bra kille. (Ja, jag är dum i huvudet). Den här killen ville jag aldrig ha, och jag minns att jag tyckte att det var äckligt att han gillade att jag såg ut som ett barn i kroppen. Ändå fastnade hans ord. Dags att släppa det, kanske?

När jag hade sagt hejdå till tjejerna kände jag hur hela dagen smälte i mig. Försökte hålla tårarna borta, men det gick inte. Grät nio liter på väg från tunnelbanan, och sju till i Jockes famn. Jag vill bli frisk, och om det innebär att jag måste bli en vitval så får det väl vara så. Men fan heller att jag någonsin mer kommer ha kortärmat på mig. Eller se folk på stan i ögonen. Eller åka till Östersund och visa alla hur äcklig jag har blivit. Eller prova kläder. Eller se mig själv i en helkroppsspegel. Eller gå ut på krogen. Eller ha sex med lampan tänd. Eller vara med på kort. Är det värt det?

Det var svårt att äta frukost imorse, jag kände mig stor och äcklig. Sådär stor så att jag oroade mig för om jag skulle lyckas komma in genom tunnelbanedörrarna, eller för om folk skulle må dåligt av att stå bredvid mig, eller för om klackarna på skorna skulle hålla. Det är så sjukt vad den här sjukdomen kan göra med kloka människor som jag.. Jag åt frukost på Idun istället, allt känns tryggare där.

Under samtalet pratade vi om att hantera att friska människor säger saker som bryter ner en. De flesta tycker ju att gå från underviktig till normalviktig är något positivt.. Att jag har blivit rundare i ansiktet borde jag egentligen ta som en komplimang. Fick en grym kommentar på gårdagens inlägg, det är som att kalla ljummet vatten för varmare än kallt, eftersom det är det. Mer logiskt kan det inte bli. Tack, kloka du. Vi pratade även om mamma. Jag är arg på henne. Jag ska skriva ett brev till henne, utan att låta henne läsa det. Jag är alldeles för arg just nu för att det ska ge oss någonting. Men terapeuten sa något viktigt; jag ska inte känna ett ansvar att träffa mina föräldrar om jag mår dåligt av det, de ska förstjäna att få träffa mig. Svårt det där, men jag skulle tipsa alla andra att följa det rådet..

Vi hade bildterapi idag, skulle måla ett väder på temat sorg och ledsenhet. Jag silkespappertapetklistrade en solig, svensk sommardag. "Det är jobbigt med sol och sommar för det innebär bara en massa förhoppningar och förväntningar som krossas." Det coola var att medan jag stod där och skulle tänka sorg så började jag tänka på en massa fina sommarminnen. Lek med Silja (hunden) när jag var liten, somrarna med Bosse (första hästen), somrarna med Jocke, sommaren på Cypern. Det känns bra att minnas det, under en lång tid har jag bara haft dåliga minnen från min uppväxt.

Vill inte att det redan ska vara torsdag. Veckan är snart slut! Jag älskar Idun, älskar sofforna, älskar tjejerna. Typiskt mig att gnälla över det. Som om det vore bättre att inte älska något, eftersom det inte heller går att mista något då. HA HA, så dumt det vore om jag tänkte så.

Efter Idun träffade jag Nadja i stan. Vi har setts två-tre gånger de senaste sju åren (!), jag fattar inte varför. Hon är underbar. Vi skulle gå och fika, men jag styrde in oss på en pub istället. Jag, impuls, öl. För er som inte förstår varför det är en grej för mig, så är det kalorier i öl. Inte så mycket, men nog för att jag ska ha placerat det på förbjudetlistan. Det var det bästa initiativet jag har tagit på år. När ölen var uppdrucken insåg jag att det var sent, och verkligen matdags. Så jag styrde in oss på McDonalds. Det var inte ett lika bra initiativ, jag blev skiträdd. Åt upp allt, men burgaren och dipen och alla pommes växte i magen på mig efteråt. Jag smsade Jocke och skrev att jag behövde en kram, och två sekunder senare fick jag ett sms av Matilda. "Kram!" Det var så läskigt att jag helt glömde bort burgaren. Fan, vad jag är bra ändå.

Hej. Läs. Det är det viktigaste inlägget jag har skrivit.

Jocke följde med på samtalet imorse. Det kändes väldigt bra, och jag tror att det kändes bra för honom med. Även om vi pratar om allt så gjorde det stor skillnad att sitta inne hos terapeuten, jag kunde inte brusa upp och bli förbannad när han sa att han älskar mig.. Jag grät istället. Men det är nog bättre.

Joakim var kvar med mig på Idun i några timmar, jag försökte hjälpa honom med lite plugg. Alla tjejerna tyckte att vi var fina tillsammans. Det är vi. Sjukt fina. Jag åt lunch på en vegetarisk restaurang med T1, det var lätt den godaste maten jag har ätit på Idun hittills! Jag hade nästan gett upp hoppet om god mat, känner mig less på allt. Men det där var gott.

Vi hade gruppterapi med temat ledsenhet och sorg. Jag pratade om pappa. Hans ledsenhet gör mig ledsen. Jag måste verkligen lära mig att släppa det. Pappa måste aktivt söka hjälp på egen hand, precis som jag har gjort. Det går inte att rädda någon annan, bara stötta. Vi pratade även om ångest, och om att jag har hört många gånger att de som lider av ångest alltid kommer att behöva leva med det. Jag tycker att det låter konstigt, eftersom min ångest har minskat markant bara de senaste veckorna eftersom jag kan förstå vad det är jag känner. Alla i gruppen höll med om att ångesten är ett nystan av en massa olika känslor som vi inte förstår, och terapeuterna menade att det bara handlar om att reda ut nystanet och låta sig själv känna de riktiga känslorna - sorg, ilska, ledsenhet eller vad det nu är. Det känns hoppfullt, och jag tror faktiskt på det.

Jag och Jocki åkte till syster efter Ätis, vi skulle vara barnvakt åt de fyra ongarna. Min svåger, den finaste och snällaste människan som finns, sa att jag såg rund ut i ansiktet. Där dog den kvällen. Jag ville hem. Ville gråta. Ville ge upp behandlingen. Ville hetsäta. FAN. Jag kunde inte njuta av att vara med barnen, kunde inte sluta tänka och jag såg ett monster i spegeln varje gång jag tittade. Vilket jag inte kunde låta bli att göra. När barnen sov lyckades Jocke få mig att prata, eller gråta i alla fall. Jag vet ju att orden inte var illa menade, det är något positivt med att inte se sjuk ut. Men fan.. Det kändes i alla fall bra att jag tog mig igenom kvällen och gjorde det jag skulle, och inte hetsåt jag heller. Jag kom hem fet och äcklig, men har ändå duschat med mannen. Jag var så trött att jag liksom inte orkade tvinga honom att hata mig.

Gjorde slut med Joakim igår. Kom till Idun imorse och alla, inklusive min terapeut, talade om för mig varför jag gjorde det. Reptilhjärnan vill ta den enkla vägen ut.. Varför kan jag inte vara som alla andra, som vill vara i ett förhållande för att de känner sig trygga då. Fan. Jocke tog i alla fall tillbaka mig, men terapeuten säger att jag måste bli snäll. Annars kanske Jockiboi får nog. Risken känns påtaglig.

Jag vill orka. Vill låta honom älska mig. Vill sluta vara svartsjuk. Vill sluta ägna timmar åt att tänka på vilka han kanske egentligen vill vara med. Vill leva lycklig i alla mina dagar. Snacka om att sätta käppar i hjulet för sig själv.

Jag, M och J gjorde sällskap en stund på stan, och sen gick jag och J till Eriksdalsbadet. Sjuk idé, vad fan skulle vi dit och göra? Hej, vi går på ätstörningsbehandling och tycker att vi är heffaklumpar så nu ska vi bada i bikini bland 300 stockholmare. Det blir nog kul. J hade såklart snyggast kropp på hela anläggningen, så jag fick heffaklumpa ensam. Räknade till 35-40 tjejer som Jocke lätt hade lämnat mig för om han hade sett dem. Det är väl själva fan att jag inte kan styra mina tankar!

Det tog ungefär tre minuter, sen hade vi fått ragg i bubbelpoolen. Fyra killar på 16 år, sjukt imponerade av att J har egen lägenhet.. Haha. Vi high fiveade på det innan vi åkte rutschkana och bastade en sväng. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit på ett badhus utan att simma 80 längder innan jag är "värd" att leka. Det var nice. Efteråt sa J att hon trott att jag blivit lättad av att se henne i bikini, att det borde ha känts lugnt då "eftersom hon är så stor". Hon är lite knäpp, min kära J. Och ja, vi pratar om sånt på riktigt. Trots att vi är vuxna. Hon sa även att jag ska vara stolt över min kropp. Skitsamma om hon är knäpp, jag tänker ta det som en komplimang ändå.

Det var förresten läskigt att vara på en träningsanläggning. Alla killar i bubbelpoolen snackade träning, kondition, muskler. Tjejer vägde sig i omklädningsrummet. Löpbanden var fulla, det vallfärdade människor till styrkehallen. Att åka rutschkana är det bästa jag någonsin har gjort på ett gym.

Pappa lät glad idag när jag pratade med honom. Skulle kunna droga på känslan jag har när jag hör det.

Pratade med T1 på Facebook idag. Hon är klok. Fin. Bra. Jag måste visa vad hon sa. Det är oväsentligt hur stor eller liten jag är, jag ska bli frisk ändå. Men det här tyder ju på att min kroppsuppfattning inte är som den ska, och att den förhoppningsvis kommer bli mer realistisk.

stift

Andra Idunveckan.. Var ganska pigg när jag kom dit, men efter att ha studerat mig själv i toalettens helkroppsspegel och haft terapeutsamtal om mina föräldrar, så tog energin slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta tag i allt. Orkar inte bearbeta, orkar inte tänka, orkar inte vara vuxen. Orkar inte vara stark. Jag ser ett monster i spegeln och ändå ska jag kliva upp på mornarna och låtsas att jag är människa. Klä på mig fina kläder, sminka mig. Trängas på tunnelbanan och försöka smälta in bland alla vanliga. Gah, det är positivt nu.

Jag fick i alla fall träffa mina fina tjejer. De är lika underbara som förra veckan. Jag är så trött att jag inte minns vad vi pratade om, men det gick löjligt lätt att äta och det känns fortfarande helt rätt att vara där. (Förutom att jag inte orkar).

Sketchade med kolkrita idag. Kom på att jag skulle lägga ut det jag ritade, bara för att jävlas med mig själv. Jag ska visa er teckningar på dudes med olika långa armar.. Äh, det var inget. Varför måste jag berätta att jag ser vad som är fel med dem? Orka försöka vara perfekt. Jag orkar inte!

Innan den här veckan började så planerade jag att blogga om hur häftigt det är att åka snowboard som frisk. Att åka för att det är roligt, att vila när som helst, att fika ofta och vad som helst. Men.. Jag var lite väl kaxig. Det är inte så lätt som det låter. Jag tar kaffe istället för varm choklad, vill åka tills jag känner mig värd att fika, blir besviken om jag inte får träningsvärk.. Jag är väldigt stolt över mig själv och nöjd med veckan ändå, jag hade inte vågat hoppas på att få känna mig så frisk som jag gör nu.

Den här dagen var vidrig. Jag vet inte varför, men jag hade molande ångest redan imorse. Att sitta i en bil i åtta timmar med gnagande ångest är inte roligt. Antingen lyckades jag inte förmedla mina känslor till Jocke, eller så brydde han sig inte. Det sög. Jag kände mig jobbig, ivägen, irriterande. Det gjorde ont i bröstet och magen var orolig. Jag blev godissugen.. Det är den läskigaste känslan som finns, när den är kopplad till oro alltså.

Jag lugnade mig någon gång mitt i resan, och då köpte jag godis för att jag ville. Köpte det allra godaste, knappt ett hekto, och jag blev nöjd! Hur går det ihop, en dag fylld av ångest?

Jag blev förbannad av att se mig själv i spegeln ikväll (jag stod på toalettstolen och tittade i badrumsspegeln, helkroppsspegeln är borttagen). Jag såg ett oproportionerligt monster. Jag hatar det här.