- moi et mon monstre -

Haha. Jag hade glömt att du läser, Faran. Tack. Tack, tack, tack. Tack.

Den här dagen gör ont. Jag vet inte var jag ska ta vägen.

Tack, Natanya.

Grattis på födelsedagen, fina Therese! <3

Och grattis, älskade Bosse.

Jag är så jävla trött. Har varit alldeles för nervös, druckit alldeles för mycket kaffe och tagit en snus i kombination med åksjuka en gång för mycket idag. Intervjuerna gick briljant, vi har träffat en omvärldsanalytiker på Region Värmland och näringslivschefen på Forshaga kommun, och båda var jättetrevliga. Vi har hunnit ta en promenad i Karlstad och jag har varit jätteduktig med mattiderna. Fikade bredvid Färjestadspelaren Jörgen Jönsson och fick en fin Värmland-t-shirt av Region Värmland också, möcke trevlig dag.

Nu ligger jag och lyssnar på Lars Winnerbäck och låtsas att jag är olyckligt kär. Det låtsas jag ganska ofta, eller tror snarare. Joakim är i Uppsala med sina vänner, och jag blir alltid skitnervös när han umgås med dem. Jag är så rädd att de ska övertyga honom om att han ska lämna mig..

Måste vakna till nu, ska snart gå på Pitcher's och se Barca - Arsenal. Det kanske hjälper om jag sprättar en folle? Ungefär lika logiskt som när jag skulle stilla min nervositet med en snus tidigare idag - det fungerar inte för ickesnusare, om ni undrar.

Ack Värmeland du sköna, din dialekt kan göra den mest deprimerade glad.

Jösses, vilken fin respons jag fick på mitt skaminlägg. Jag kommer ju fylla Skrytboken med nya komplimanger när jag kommer hem!

Sitter på Karlstads vandrarhem med Sara och Muca, och ska snart sätta igång och förbereda kommunfullmäktigetjänstemannaintervjuer inför imorgon. Jag är nervös, jag kan ju varken finna ord, föra en konversation, hålla tråden eller lyssna på människor, så det kommer antagligen bli katastrof. Som tur är misstänker jag att jag aldrig kommer söka jobb inom Forshaga kommun, så det gör inget.

Vandrarhemmet är.. fint. För vi köpte en krukväxt på Willys till vårt rum.

Jag är alltså på klassresa, well nice. Vi åt på Max på vägen hit, och jag fick kryssa mellan alla kommentarer om hur dåligt samvete folk hade över att de åt så onyttigt, om hur usla de var för att de åt godis på en måndag, över att det var bäst att ta en promenad efter lunchen för att slippa den där fettiga känslan. Jag var grym på att ignorera det, och mina strips och min dip och min burgare smakade mumma.

Är helt slut, har varit bland människor hela dagen och det är inget jag är van vid. Hoppas innerligt att jag slipper ångest och panik under de här nätterna, men det kanske är jag som styr över det? Antagligen. Svammel. Hejdå.

Vet ni? Jag har en sån där söt, glad, provocerande familj. Han heter Joakim och idag åkte vi längfärd på isen. Inte långfärd-s, dock. Vi har bara hockeyrör.

(Jocke såg vad jag hade skrivit. "Vadå provocerande? Aha. Lyckliga, menar du". Jag är inte bitter. Väl?)

Hade så jela trevligt hos Anna igår, mådde så jela bra när jag kom hem. Hon är så jela bra, helt enkelt.

Tänkte hänga med Hampus och Matilda på The Black Swan idag, men jag insåg att jag skulle spendera de timmarna med att dregla över och avundas en mager Portman. Inte riktigt värt det. Och så jävla tragiskt att såna tankar sitter kvar.. Men nu sitter jag och tittar på friidrott. Satte på TVn och tänkte "hm, friidrott. Jag har skrivit nåt om det". Skrattade nästan lite åt mig själv när jag insåg vad. Jag har skrivit att jag inte kan titta på friidrott, för att det triggar min önskan om att vara mager. Va?! Varför skulle jag vilja se ut så? Alltså, förlåt. De måste ju se ut så för att kunna utöva sina sporter, men.. Nej. Att se ut som en friidrottare utan att vara det, det är inte vackert. Okej, det sprang nyss en svart kvinna som hade världens godaste bakdel, henne skulle jag inte tacka nej till att se ut som. Men det kan jag inte, and that's all I have to say about that. Haha, var det inte typ en vecka sen jag mådde så dåligt över det här? Jag blir lite rädd för mig själv. Det går fort nu.

Fick århundradets bästa kommentar idag. J (dunno who) skrev:

"Jag brukar bygga hus efter 22.00, när tankarna tenderar att snurra för fort och för negativt. Först hittar jag en perfekt tomt, visualiserar omgivningarna och så, sen antingen bygger/renoverar/inreder jag ett hus på tomten. Det låter kanske konstigt men nu har jag två färdiga hus som jag ibland går in och hälsar på i, och ett som är halvfärdigt där jag ska fixa övervåningen. Det är väldigt tryggt att gå in i en verklighet som man skapat själv och där man vet vad som väntar."

Det är kanske världens bästa tips. Jag har dock sämst koncentrationsförmåga, så jag tappar bort mig när jag försöker styra mina tankar. Men nästa gång jag mår dåligt ska jag rita en egen verklighet. Tack för det!

Jag och Jockiboi har städvecka i korridoren, så vi har ägnat tre timmar till att skrubba köket. Jag satte på Pavarotti på högsta volym och då flög tiden iväg. Det bästa med att diska, dammsuga och ha hög musik samtidigt är att ingen hör att man sjunger. Man kan sjunga jättehögt. Och jättedåligt. Me like.

Imorgon ska jag till Värmland på klassresa. Nej, exkursion. Men jag ser det hellre som en klassresa.

Är det bara jag, eller är det förbannat provocerande med glada, söta familjer på lördagsutflykt? Det är nog bara jag.

Min söta familj brukade också göra utflykter. Tyvärr krävde alltid mamma att hela huset skulle städas innan vi gick ut, och sen skulle hon ringa alla kontakter i sin telefonbok och prata om viktiga saker. Far kunde inte hantera mor, så de bråkade alltid i timmar när telefontiden var slut. När vi väl kom ut på vår utflykt så hade vi barn stått och svettats i våra overaller ett par timmar för länge, alla var på dåligt humör och solen hade gått ner för länge sen.

Jag tog en promenad på isen idag. Själv. Det är bäst så, då kan ingen annan förstöra stämningen. Tyvärr hade jag omedveten medvind hela vägen bort, så hemvägen blev skitjobbig och jag förstörde stämningen helt på egen hand.

Jag ville verkligen till Bambi idag, men jag klarade inte av att åka. Jag kan inte avgöra om Linda vill att jag kommer, för jag har alldeles för mycket dåliga tankar i huvudet. Dessutom vill jag inte komma i det här skicket. Jag vill vara pigg och glad och lättsam när jag är där.

Vi somnade efter fyra imorse. Jag höll Joakim vaken, hade skitångest och ville att han skulle gå. Den här gången handlade det om sex.

I mina yngre dagar brukade jag ha sex för att jag var fyllekåt, för att det kändes crazy att göra det på just den platsen, för att det för stunden kändes som en bra idé att ha mannen i fråga på min lista. (Ja, sex ska vara skönt, men jag visste inte vad bra sex var innan jag träffade Jocke, så jag nöjde mig med att det var roligt). Med Jocke har jag hittills velat ligga för att det är grymt, men nu har ett annat motiv smugit sig in. Jag har blivit en bekräftelsehora.

Jag tror att det beror på att om han vill ha sex, trots mina ångestattacker, trots min viktuppgång, trots mina finnar, trots att han känner mig utan och innan, trots att han ser mig osminkad och naken och allt det där obehagliga, då har jag ett litet bevis på att det inte är påväg att gå åt helvete. Jag känner mig - under själva sexet och en kort stund efteråt - trygg. Fan för mig. Jag kommer förstöra det viktigaste jag har..

Jag ber om ursäkt för mina ocensurerade inlägg. (Eller nej, det gör jag inte. Eller jo, förlåt far och bror och gamla ligg om ni läser det här). Jag är i alla fall glad att vi kom fram till det här, så att jag kan åtgärda det. Vi skippar älskogen ett tag, helt enkelt.

Ikväll ska vi sova. Om jag mår dåligt så ska Jocki krama mig sådär hårt och tryggt som bara han kan, och sen ska jag tänka på något trevligt. Det sistnämnda tipsade min terra om, jag själv har nämligen aldrig tänkt tanken att man kan fokusera på något odåligt efter 22.00..

Nu ska jag åka till Anna. Bäst att jag åker härifrån, så att jag inte riskerar att bryta mot vår nya regel.

Sitter här och ler igen. Ni är fina, och det här är min bästa idé någonsin!!

Jocki tror att jag skulle platsa på en top ten-lista över mest gråtandes i Sverige. Kanske? Härom veckan grät jag för att jag såg en bild på ett brev som två småtjejer hade skrivit till Kissie, och det stod "Vi vill bli som dig". (Börjar nästan gråta igen, nu när jag jag tänker på det. Jag gråter om vi ser film, framförallt tecknad film. Och framför allt om det handlar om kärlek, eller om någon dör. När man ser otecknade filmer, då får man ju se skådespelarna sen och se att de inte är döda. Eller att de inte är kära i varandra på riktigt, och då slipper man ju oroa sig för att den fina historien ska förstöras och deras kärlek gå åt helvete. Jag gråter ibland när jag går förbi Mariakliniken, och alla stackars narkomaner. Jag gråter för att jag är arg på mamma och pappa. Jag gråter för att jag tycker synd om mamma och pappa. Idag grät jag för att jag såg en tjej på tunnelbanan som var påväg till SCÄ, hon vägde typ fyra kilo och det såg verkligen ut som om hon tyckte att hon var snyggast i världen. Sådär som det känns innan sjukdomen vippar över kanten. Jag grät för att hon har så jävla långt kvar. Jag gråter minst varannan dag av huvudvärk. Jag kan gråta för att det känns så helvetesjobbigt att duscha. Jag gråter om jag tänker på att Jocke har varit med andra innan mig (så vettig sak att gråta över), och jag gråter om han säger att han vill vara med bara mig. Eller om han säger att jag är fin. Eller snygg. Eller sexig. Eller om han säger att han älskar mig. Idag grät jag när min terra sa att jag duger som jag är.

Ja. Jag platsar nog på listan.

Tänkte ta bort min "Tre små ting"-kategori för den känns tråkig, men så kom jag på att jag skriver för mig. Och jag vill ha det nerskrivet med allt annat när jag är klar med det här. Härda ut!

Var som sagt på samtal på SCÄ idag. Det kändes bra, även om jag knappast sprudlar av energi när jag går därifrån. Åkte till Fridhemsplan och köpte mer färg (asbra bedömning av oss, det är tredje gången väggfärg inhandlas) och efter lunchen ringde jag runt lite till ansvariga inom Forshaga kommun. Ska bli oerhört spännande att åka dit nästa vecka..

Hampus kom och hälsade på oss idag, och vi tog en promenad på isen. Det var niiice, både att träffa honom och att få en bra anledning att ta lite frisk luft. Vi fikade och sen var Hampus DJ medan jag och Joakim målade. Nu är det snart klart, bara hela taket kvar. När väggarna blev vita syntes det plötsligt väldigt väl att taket är helt inrökt.. Det här tar sån jävla tid! Trodde att det skulle vara mer som på TV, där de bygger ett hus och målar det både utvändigt och invändigt på en förmiddag. Icke.

Jag har lagat korv och stuvade makaroner idag!! Yay..! Tänkte steka falukorv, det hade varit modigt för kötthalten på 57 % äcklar mig rejält. Men jag äter ju varmkorv på Pressbyrån ibland, det får räcka. Det blev kryddkorv idag. Sjukt stolt över min matlagning! Kastrullen tog 20 minuter att diska, men den tog Jocke hand om så jag är enbart nöjd.

Nu ska vi se Erik och Mackan från i tisdags, jag är nämligen lite patriot när det gäller norrländsk humor.

Det blev ingen tenta imorse. Jag hade helt missat att vi hade tre föreläsningar förra veckan, som tydligen innehöll det vi behövde veta inför tentan. Det går utför..

Jag och Jocke åkte till Fridhemsplan och shoppade färg imorse, sen hängde jag med mina klass- och gruppkamrater Sara och Muca och försökte förbereda en exkursion till Värmland nästa vecka. Det gick dåligt. Men det var möcke trevligt att träffa dem, skulle gärna göra det oftare.

Vi har målat hela eftermiddagen. Tog på mig att laga mat idag med, men det går inte när Jocke är hemma. Jag får panik och frågar honom om allt, jag är ett jävla barn.

Gah!! Jag har haft ångest hela dagen idag. Har varit på gränsen till att få en panikångestattack sen Sara och Muca gick. Har sysselsatt mig oavbrutet, men nu är jag för trött. Blä. Bläääää.

Jag hatar såna här dagar, allt känns hopplöst. Det konstiga är att det inte är sjukdomen som känns omöjlig, det handlar inte ens om mig. Det känns så onödigt att kämpa för att släppa utseendefixeringen, när jag ändå kommer stå ensam sen. Världen är ju utseendefixerad. Och det handlar inte ens om att vara vacker, utan om att se så onaturlig ut som möjligt. Jag förstår inte. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Men jag blir trött. Och ledsen.

Tack alla söta, jag rodnar lite varje gång jag loggar in här..

Jag har glömt att säga att jag och Jocke ska flytta! Vi har börjat idag. Världens mest spännande flytt; exakt 20 stora steg från vår rumsdörr, till ett exakt likadant rum.. Det nya rummet är ett förstahandskontrakt, så idag har jag skrubbat äcklig students väggar (miljontals fläckar i alla befintliga bruna och gula nyanser) och sen har vi målat första lagret. Matilda hjälpte oss, det var tur för jag har finmotorik som en sankt bernardshund.

Idag lagade jag mat. Jocke var i skolan, kom hem sent så jag tyckte att det var en utmärkt dag för utmaningar. Det blev köttfärs och spaghetti, troligen världens mest simpla maträtt. Men jag var seriöst skakis i hela kroppen när jag började. Jag vet inte riktigt varför jag tycker att det är en så stor grej, jag flyttade hemifrån när jag var 15 och har lagat mat till mig själv sen dess. Men när jag ska bjuda någon annan så får jag sån prestationsångest att jag inte kan koka nudlar. Jocke tyckte att maten blev god, men han är en sån som skulle kunna leva på Denniskorv och Gorby'spiroger så det säger ingenting.

Imorgon har jag tydligen tenta. Jag fick reda på det i söndags, och jag har inte ens tagit reda på vad den handlar om än. Jag måste nog plugga..

Jag skäms över att jag har varit så oentusiastisk i helgen. Förlåt. Vill klargöra att jag absolut inte tvekar på att jag ska bli frisk. Men att påstå att vägen dit är som en nerförsbacke med perfekt valla, det vore ju bara löjligt. I och för sig kanske det är en bra liknelse, åker man för fort så ramlar man när det svänger..

Vill att alla ska läsa det här:


Anna, jag tycker så mycket om dig!!

Åt lunch med M, L, J, T2 och T3 från Idun. Jag var väldigt omotiverad, det kändes verkligen inte som om jag hade något att tillföra dem. Men jag mådde mycket bättre efter en stund, är väldigt glad att jag åkte dit.

Jag har kommit fram till att det är en mycket större utmaning att äta hemma än ute. Ute vet jag precis vad jag ska göra; välja det godaste och äta upp. Hemma är det värre, jag får lätt beslutsångest, jag har lätt för att fuska och ta det säkra före det osäkra, jag tvekar gällande portionsstorleken. Det här måste jag jobba med. Jag får helt enkelt se till att ta större ansvar här hemma och inte lasta över det jobbiga på Jocke.

Handlade kritor och tuschpennor på en leksaksaffär efter lunchen, och nu har jag spenderat två timmar med att skriva ner alla fina kommentarer och komplimanger jag har fått de senaste veckorna i en bok. Jag är så boostad nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tack som fan. Ni kommer göra mig frisk. Eller okej, jag kanske får fixa en sisådär 51 % av tillfrisknandet själv, men resten står ni för. Kärlek!

Har läst igenom inlägget från igår. "Skulle gärna väga tio kilo mindre".. Vilken logik! Den här sjukdomen gör en inte bara frusen, okoncentrerad, otrevlig, trött, arg, ledsen, ångestfylld, osocial, halvskallig och okvinnlig. Man blir jävligt dum också.

Tack, fina Anna för att du är så fin och skriver så fint till mig. Det är fint. Jättefint.

Jag är piggare idag. Dagen efter energilösa ångestdagar är jobbiga, det känns alltid tungt att ta igen allt jag har missat genom att spendera en dag i sängen, och dessutom lyckas jag alltid stöka ner som fan när jag har ångest. Disk och kläder och skit överallt. Har lyckats städa lite idag, och så åkte jag och Jocki till Mörby centrum för att handla lite.

Jag har köpt en svindyr concealer, filat fötterna och utfört (vägrar ordet tränat!) yoga idag. Så gör väl folk som tycker om sig själva? Fake it until you make it, som terran brukar säga.

Tänkte anmäla mig till någon yogakurs, men jag hittade ingen som kostade under hundralappen per gång. Skulle få panik av att göra solhälsningar som kostar tio kronor styck. Tänkte istället köpa en yoga-DVD och en matta, men kom fram till att nedladdade yogaprogram och liggunderlag är mer jag..

Jag känner mig stor som ett hus idag, men jag måste säga att jag är duktig på att ignorera det och ändå äta ordentligt och utmana mig själv. Trots att Jocke sa att en plus size-provdocka på Åhléns var större än mig. Att han säger det betyder ju att jag nästan är lika stor som en plus sizeare. Jaha, så var man tjock då. Världens minsta tjockis.

Ber om ursäkt för mina opeppande inlägg. Min pappa gör mig väldigt ledsen just nu. Eller typ alltid, men idag är det extra allt.

Ser "Jakten på lyckan" på SVT play, underbara Hanna Hellquist har programmet och jag planerar att kopiera ett par av övningarna de tar upp. Att må bra skulle vara fint som snus.

Ett lyckotips från undertecknad är annars att leka Gladiatorerna. Jag och Jockiboi leker alltid Gladiatorerna när vi ska åka hiss; inte släppa in, och inte släppa ut. Våld och lycka har alltid gått hand i hand för mig.

Bajs.

Tänkte åka till Bambi imorse, men sen jag vaknade har jag bara legat i sängen. Jag antar att veckans sömnbrist tar ut sin rätt. Det är ju lite tarvligt att jag inte kan småfuska med någonting; råkar jag äta lite för lite så blir jag superduperätstörd och vill hetsäta, sover jag lite för lite så blir jag golvad big time, stressar jag upp mig lite så får jag panikångest, tillåter jag mig att tänka en dålig tanke om mig själv så hamnar jag i en jättetornado av destruktivitet. Skulle gärna leva lite mer rock'n'roll, som A uttrycker det. Men egentligen vill jag ju bara må bra, och det kanske krävs en del uppoffringar på vägen dit.

Dagar som denna tappar jag gnistan helt. Jag vill ha mitt liv tillbaka, är taggad på att se konserter, dejta mina vänner, åka på weekends i fina städer.. Men så länge jag har dagar då jag är helt förlamad av trötthet, huvudvärk och ångest så är det ingen mening att ens tänka tanken på att boka in sånt. Dessutom har jag en dröm om att en dag klara av att jobba heltid.. Det känns lite väl utopiskt.

Bajs!

Idag skulle jag gärna väga tio kilo mindre.

Jeez, vad Idunveckorna går fort!

Minns inte så mycket av dagen. Samtal, vila, lunch. Lite komplicerade konversationer i gruppen, det är svårt att hålla ett gäng ätstörda damer på gott humör. Allt kan feltolkas. Jag vägde mig också, förresten. Oförändrat. Oviktigt.

Efter lunch hade vi yoga, det ska bli en fredagstradition framöver. Jag var svinnervös, sist jag använde mina muskler var jag ungefär 630 % starkare och jag var inte peppad på att få känna det. Dessutom har inte avslappning varit min grej sedan jag spräckte ätstörningsbubblan - jag klarade inte ens av 80-sekundersavspänningen inför bildterapin igår. Under första övningen grät jag, ville springa därifrån, men sen kändes det helt underbart. Tjejen som höll i klassen var jättebra, och det kändes verkligen kravlöst. Mer yoga ska det bli!

Efter Idun gick jag, J, T2, T3, M och L och fikade. Jag var trött och hade svårt att koncentrera mig, och jag tycker verkligen att det är lite läskigt att umgås med människor när skallen inte är på topp. Men det var trevligt. Käkade en chokladboll.

Har fått några smällar av ätstörningen även idag. Speglar har pekat finger, J's mage gjorde mig avundsjuk, den äckliga lasagnen till lunchen satte igång en massa tankar. But still, jag är så jävla säker på att jag ska bli frisk, och det känns så jävla skönt!

Har funderat på de kvinnliga förebilderna.. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilka kriterier de ska uppfylla. Jag är inte så imponerad av brudar som presterar en massa och tar sig "långt" i karriären, jag är mer ute efter kvinnor som tycker att de duger som de är. Hade till exempel en tanke på Florence Nightingale, en av grundarna till sjuksköterskeyrket. Men det var Gud som sa till henne att trotsa hemmafruregeln, och det känns inte så imponerande. Lika oimponerande som de som lyckas uträtta mycket på grund av prestationsångest, höga krav hemifrån eller värdelöshetskänslor. Hm, tål att funderas på.

Äter godis. Det är gott. Hejdå.

Madde, jag förstår precis vad du menar. Men jag tror att det enda sättet att bli frisk är att följa "reglerna". Sen, när man är frisk, då kan man äta sötsaker precis när man känner för det, och man behöver aldrig äta några bullar bara för att. Angående portionsstorlekarna så var jag likadan när jag var yngre - slog skolans potatisbullsrekord men åt inte alls om det var någon rätt som jag inte gillade. Idag tror jag inte att jag skulle må bra av det, min kära gamla kropp vill ha energi i lagom mängd och i lagom intervaller.

En eloge till mig för att jag kom ihåg att svara på en kommentar! Många lämnar väldigt kloka ord, som jag skulle kunna skriva hela inlägg om, men oftast glömmer jag bort det elva sekunder efter att jag läst det. Just det, anledningen till att jag inte kan..

---

Oh, herregud! Jag är elakast i världen. Det ringde nyss en kvinna från Radiotjänst, som hade en exceptionellt släpig röst.

- Heejjagheeter*ochjagringerfrånRadiotjäääänst. ÄrdetMatildaaaa?
- OJ, vad trött du låter!

Var kom den ifrån? Varför? Tänk om hon hade talfel? Eller bara lät jävligt dryg, men är snällast i världen? Orden kastade sig ur munnen på mig.. Jag måste sluta umgås med uppblåsta stockholmare. För det måste väl vara deras fel? Det är inte mitt fel. Väl?

---

Var var jag? Just det, anledningen till att jag inte kan se friidrott är helt enkelt för att deras kroppar ger mig ångest. Jag vet inte riktigt varför, för jag tycker inte att det är särskilt vackert att se ut som en friidrottare. Inte snyggt heller. Men jag har nog kvar uppfattningen om att muskulös och fettlös är rent. Blev lite lättad över att fler känner som jag, även om det är förbannat trist att ätstörningen fortsätter ge mig käftsmällar när jag minst anar det.

Dagen har varit jobbig. Jag är peppad och på rätt väg, men det är svårt att vara närstående till såna som inte känner likadant. Dessutom fick jag en ätstörningskäftssmäll när jag och Jocke åt pizza till middag. Pizzan blev större och större ju mer jag åt, och jag gick upp ett kilo per tugga.

Nejdå, men det var jobbigt. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att det inte var jättegott. Jag tänker att det som inte är nyttigt måste smaka fantastiskt, för att det ska vara värt det. Ska sluta med såna dumheter.

Jag har varit väldigt snygg idag, det är nice. Det var till och med två narkomaner utanför Mariakliniken som sa att jag inte fick se ut som jag gör. "Du får inte gå omkring och vara sådär fin". DÅ är man snygg.

Skissar på ett inlägg om kvinnliga förebilder, jag har kommit på ganska många men tipsa gärna om fler!

Jag var helt speedad i natt, sov alldeles för lite igen. Lagom är inte mitt ord, jag har gått från ett snitt på 16 timmar per dygn till ungefär fem. Why God, why? (Börjar trivas med mitt nya, oateistiska jag).

Rensningen av min garderob blev lite löjlig, jag kunde ha alla mina kläder förutom tre par byxor. Det är en frän sak med att sluta hetsäta och kräkas - magen blir så snäll och liksom jämn. Det är främst mina lår, min rumpa och kanske armarna som har tagit åt sig av mina nya kilon.

Hade ett terrasamtal som inte handlade om Jocke eller min kropp idag. Vad är det som händer?!

Det händer mycket. Idag hade jag jeans på mig, det var ett tag sedan. Känslorna kring det har gått upp och ner hela dagen - huge/modig/snygg/normal/grotesk/skiter-i-vilket. Åt stekt potatis till lunch, mycket gott och modigt. Vi pratade om glädje på gruppterapin. Jag känner ofta glädje, vilket inte är en normailitet bland oss med ÄS. Jag har konstaterat att jag är störst i min Idungrupp. På riktigt, med riktiga ögon. Men det gör ingenting! Jag är ju på väg att bli frisk. Jag har kommit långt.

Jag har kommit så långt att jag börjar ledsna på andra ätstörda. När de överanalyserar komplimanger, ta illa upp av neutrala kommentarer eller snackar skit om sina kroppar så vill jag liksom.. ge dem en slap i bakhuvudet. Jag känner ingen sympati med de sjuka, har ingen förståelse för sjukdomen längre. Det är lite överraskande, med tanke på att jag var där för tio dagar sedan.

Ikväll har T2 och A varit här. Vi åt middag och sen målade vi. Kanske ska sluta tvinga alla mina gäster att vara estetiska om jag vill få hit dem igen.. Jag hade i alla fall väldigt trevligt, gillar de här tjejerna så mycket! Vi pratade en del om ätstörningar, såklart, men på ett väldigt konstruktivt sätt. Jag vet att en dam i sällskapet hade en väldigt jobbig dag, och jag är väldigt tacksam att hon kom hit.

Tack för fina och kloka kommentarer!! Och för alldeles, alldeles underbara sms och telefonsamtal. Jag tar verkligen åt mig av det ni säger och skriver, det känns liksom respektlöst att inte göra det när ni tar er tid. Det kanske är dags att fundera över all den tid som min pojkvän har lagt ner på samma sak..?

Sov knappt i natt. Igen. Får sån kopiös ångest när vi har släckt lampan, jag kan inte hantera den. Bröt mot alla regler vi satt upp, och försökte återigen göra mig av med min älskade. Jag orkar inte med mig själv!!

Skrev tenta imorse - sist in, först ut. För några år sedan hade jag en bra känsla efter en tenta om jag svarat rätt på alla frågor. Nu räcker det med att svara nåt på alla frågor. Det är lite festligt.

Vi hade förresten kroppskännedoms- och avslappningsövning igår. Det blir så uppenbart att jag mår dåligt när vi gör sånt, jag får riktiga panikkänslor av tvingas vara i nuet och känna efter. Det är väl just därför jag kraschar när vi ska sova.

Idag kom jag till Idun lagom till gruppterapin. Vi pratade om tårtbitarna som vår självbild bygger på, hos en ätstörd upptas ofta minst halva tårtan av tankar kring vikt och kropp. Jag insåg direkt att för ungefär tio dagar sedan hade hela tårtan varit bakad av kroppsfixering. Idag blev den biten en åttondels tårta. (Tårta? Hade kanske varit lättare att beskriva självbildsbyggstenarna i procent). Det är coolt som fan. Tyvärr bygger resten av tårtan på bekräftelse från Joakim, bekräftelse som jag ändå inte tar åt mig. Jag har i princip ingen tårta, someone ate it.

Mitt terrasamtal handlade endast om kärlek. Jag ser lycklig kärlek som något lika ologiskt och luddigt som religion, jag kan inte tro om det inte finns någon vetenskap bakom. Att tro bara för att det känns skönt är liksom inget för mig. Jag tyckte att jag borde få göra slut, varför vara i ett förhållande om jag känner mig lugnare, tryggare och gladare när jag är själv? Min lömska terapeut sa att det var okej, om Jockes nackdelar väger över fördelarna. Så vi gjorde en lista. Han fick avbryta mig mitt i fördelarna, för samtalstiden var nästan slut. Då skulle jag räkna upp nackdelar. Jag kom på en. Jag får inte göra slut.. När vi skulle runda av såg jag ett sms från min man, det finaste någonsin. Jag visade min terapuet, han skrattade och sa: "Som ett tecken från ovan". Så var man religiös då. Eller lyckligt kär. Samma sak.

T2 och jag fortsatte matutmaningen med att fika godsaker till eftermiddagsmellis. Jag tog en Snickers, det blir inte sista gången! Stolt som en tupp.

Jocki säger att jag är som att debattera med en sverigedemokrat - mycket diskussion men inga argument. Det kan väl aldrig vara sant..? Heh.

Idunvecka #3 startade idag. Jobbigast hittills, skulle jag gissa. Veckan började bra med tre timmars sömn i natt. Grät mig igenom hela terapeutsamtalet, ville så gärna tro honom men jag kan inte. Jag sväljer som sagt allt han säger om maten och ätstörningen, men när det handlar om Joakim så går det inte. Jag tror inte att jag kan. Jag orkar inte ens tänka på att försöka. Jag får inte göra slut, inte fråga mina "trygghetsfrågor", inte vara elak för att få honom att lämna mig. Terran kallar det för exponeringsövning, och den går alltså ut på att stanna kvar i det som är jobbigt. Låtsas tro på min pojkvän, låtsas tycka att jag är värd att älskas. Fake it until you make it. Jävlar, vad jag är trött.

T2 föreslog att vi ska utmana oss själva med maten varje dag den här veckan, det är en grym idé. Lunchen fick sätta ribban för veckan - gräddpasta med räkor på en ny restaurang. Jag är stolt över oss, det gick hur bra som helst. Jag har förresten lyckats intala mig själv att jag ska vara en god förebild för de andra i gruppen, så jag utnyttjar tjejerna för att lura mig själv till att äta otrygg mat. Det är lite komiskt, men briljant om jag får säga det själv.

Jag känner mig så oerhört trygg på Idun. Jag har aldrig varit med om det tidigare - jag längtar efter att umgås med en grupp människor beståendes av endast tjejer.

Det var svårt att komma hem, det är läskigt. Till skillnad från Idun känner jag mig otrygg och osäker här. Vill äta upp mannen för att jag älskar honom så mycket, samtidigt vill jag bara sitta tyst och stilla för att inte visa honom vilken oskön och oattraktiv människa jag är.

Jag har tenta imorgon. Har inte gått på några föreläsningar, inte läst någon bok, inte diskuterat med någon i klassen. Det enda jag har gjort är att skriva av en killes anteckningar, jag tvekar på att det räcker. Måste. Plugga. Nu.

Jag, J och T2 pratade för några veckor sen om ätstörningssymptom. Jag räknade upp alla symptom som jag haft under åren, skrattade lite menande och frågade de andra om de tyckte att det var värt det. Tyvärr lyckades jag få dem att tro att de inte varit särskilt sjuka, för de hade inte upplevt lika många av sjukdomens biverkningar. Så nu blir jag ofta orolig för det, både när jag pratar med folk och när jag skriver här; tänk om beskrivningen av min ätstörning gör att andra inte tror att de är tillräckligt sjuka för att få hjälp?

Så är det inte! För det första så blir det mindre jobbigt ju tidigare man får hjälp. För det andra så är alla olika, och alla kroppar reagerar olika på svält, hetsätning, överträning, kräkningar etc. För det tredje, och det viktigaste av allt: Ofta förstår vi inte hur dåligt vi mår, förrän vi kan se tillbaka på det.

Jag är lite orolig för att gå ner i vikt. (Eh?) Ibland känns det så. Det låter ju lite vridet att vara orolig för en viktnedgång, så hade jag inte resonerat för en vecka sedan. Men nu har jag ju accepterat den här nya vikten, jag orkar inte gå igenom det igen! Jaja. Rysligt sunt tänk i alla fall.

Har funderat (nehe..) på det här med utmaningar, jag tror stenhårt på att det är det som leder mot ett friskt liv. Jag har dessutom insett att det för mig krävs lite mod även när det gäller saker som inte är kopplade till maten. Att jag lägger ut bilder på målningar som jag är missnöjd med, till exempel. Eller att jag går ut och dricker öl en fuldag. Eller att jag sover naken med Jocke trots att jag känner mig tjock. Eller att jag inte ställer "lugnande" frågor till Jocki när ångesten kommer krypande. Eller att jag lägger ut bilder på mig själv här, trots att de är tagna på kvällen dagen efter en hemskt jobbig vägning. Ännu ett hett tips, gott folk.

Idag pluggar jag. Eller.. Jag sitter med en fotoredigerare och zoomar in 37 bilder på föreläsningsanteckningar. Killen jag fotat av har en handstilsstorlek på ungefär sju punkter, och han är definitivt inte lika selektiv i sitt antecknande som jag var på den gamla goda skoltiden. Tenta på tisdag. Jag borde verkligen ta ett studieuppehåll.

Kom precis på en sak. Den här veckan var GALEN!! Jag har pratat med Linda nästan varje dag, har pratat med fler vänner, har varit i skolan (i trekvart.. But still) och så har jag umgåtts med vänner tisdag, onsdag, torsdag och lördag! Jag trodde inte att jag kunde må såhär bra. Jeflar, vad fint.

Gillar att ni gillar mitt träningsmotto. Det är bra! Alltså på riktigt, det är verkligen ett förjävla bra motto.

Annars då? Helvetes jävla skitdag. Kunde inte sova igår, en miljon frågor bet mig i magen men Jocke vägrade svara. Tog en karta Oxascand, som värsta druggien. Jag somnade såklart av det, men frågorna var kvar imorse och jag ägnade dygnets första 18 timmar till att plåga min pojkvän i förhör. Jag plågade mig själv också, svaren gjorde asont. Nu vet jag vem av hans tidigare sexpartners han helst skulle ligga med igen, vilka av mina vänner han skulle kunna tänka sig att ha sex med ("typ alla", grattis brudar) och hur hans sängkamrater har presterat. Tack till mig själv, jävlar vad mycket bättre det känns nu.. Jag fick honom dessutom att säga att jag var finare innan jag fick finnar (ser ut som Lilla Gubben i ansiktet), och då låste jag in mig på toaletten och sminkade mig i en timme. Det gick åt Gehenna, jag lyckades inte täcka någonting och ju mer jag sminkade, desto smutsigare såg jag ut.

Det är ologiskt att han tycker att jag är finast. Jocke sa att det är minst lika ologiskt att jag tycker att han är finast, eftersom han är 24 år och utrustad med ölmage. Det kanske ligger nåt i det? Kanske, kanske kan han älska mig på samma sätt som jag älskar honom?

Troligen inte, men skitsamma. Jag hade ställt in en bardejt med T2 (samma T som jag var hos i torsdags, fast då råkade jag nog skriva T1. Måste sluta med de här kodnamnen) och J, men vände på en femöring så jag och Jocke åkte in till stan och drack öl med dem. Utomordentligt trevligt!! "Drack öl" är förresten fel ordval för sysselsättningen, J och T2 drack traubensaft (druvsaft), jag drack alkoholfri öl och Jockiboi drack vanlig öl (såå passé).

Jäklar, vad stolt jag är att jag lyckades vända den här dagen. Det är förstås inte enbart min bedrift, så tack ni fina som räddade mig.

Tyvärr gick den dåliga dagsformen ut över maten idag, vaknade förstås sent och sen glömde jag att äta eftermiddagsmellis. På ett sätt tycker jag ändå att det är positivt - bedrövlig dag, bedrövligt humör, bedrövliga tankar, men inte en enda gång funderade jag på att äta bort känslorna. High five! Nu gäller det bara att påminna mig själv om det, jag är nämligen väldigt ovan vid att inte tänka på mat.

Kyss och natt!