- moi et mon monstre -

Skrev det här för några dagar sen, så jag håller inte riktigt med mig själv längre (haha, jag är äckligt peppad just nu!). Men ändå. Jag förundras över hur min hjärna fungerar:

Jag tycker att vackra kvinnor är såna som det syns på att de mår bra. Såna som har en kroppsvikt som är naturlig för dem (det brukar ju synas på ansiktet). Såna som är naturliga, det är så vackert! Ändå har jag helt ofrivilligt fastnat i det sjukligt smala idealet och allt tänk kring det.

Jag ser upp till kvinnor som är starka och stolta. Såna som dominerar motståndaren i ringen, såna som ensamma uppfostrar sina barn, såna som är sig själva. Ändå vill jag vara mager, liten, vek, hjälplös.

Jag värderar humor, intellekt och omtänksamhet högt när det gäller andra människor, medan jag är ointresserad av hur de ser ut. Ändå är jag helt övertygad om att mitt utseende avgör vad andra tycker om mig.

Jag har alltid tyckt att sköna tjejer är såna som gör vad de vill med sina liv, såna som är sig själva. Såna som boxas eller klättrar eller surfar eller skejtar för att de vill det. (Hm, som jag var förut? Det var intressant). Ändå klamrar jag mig fast vid ätstörningen, trots att den plockar bort alla såna sidor hos mig.

Jag tycker att killar som tänder på magra tjejer är äckliga. (Förlåt). Kan de inte hantera riktiga kvinnor? Vill de ha någon som är svag, så att de själva kan känna sig manligare? Varför gillar de kvinnor som ser ut som.. barn? Vidrigt. Ändå saknar jag bekräftelsen som jag fick av såna killar.

Jag anser att kärlek är att älska villkorslöst. Kärleken är blind, det handlar inte om utseende utan är mycket djupare än så. Ändå är jag övertygad om att Jocke kommer lämna mig en vacker dag - och tala om att det är för att jag inte är smal längre.

Ge mig en vettig förklaring på det här, tack.

..hade jag inte som rubrik igår. Ändå slog jag läsarrekord. Yay.

Jag har tagit bort bilden på mig själv som jag la ut förra veckan. Pratade med min terra om det, och han påminde mig om att jag inte är vid mina sinnens fulla bruk just nu. Jag är sjuk. Även om det kändes helt rätt när jag la upp bilden, så kanske det inte gör det sen. Jag tyckte i alla fall att det var bra att få bevisa för mig själv att jag inte behöver gömma mig för omvärlden när jag har dåliga dagar. Tack för att ni hjälpte mig att bevisa det.

Gillar inte att du ber om ursäkt för att du skriver. Sluta med sånt!

Antar att far din inte är ätstörningsläkare.. Människor som äter tillräckligt mycket och tillräckligt ofta blir inte tjocka. Jag tror på det, och jag har som sagt sett bevis på det. Logiken ligger i förbränningen. Men det är upp till var och en av oss att våga prova. Om det inte fungerar att äta så mycket så fine, svält dig och hetsträna igen. Men det är väl värt ett försök? Du håller inte vikten med din järnvilja, tro mig. Men du plågar dig själv genom all kontroll.

Jag vet, det är skönt med kontroll. Man behöver inte tänka på så mycket annat. Men jag tycker att du ska fråga dig själv om det är så du vill ha det. Jag äter sådär mycket, jag tränar inte, jag är normalviktig och jag mår så jävla mycket bättre än förut. Jag är helt övertygad om att jag inte kommer bli tjock, däremot jobbar jag fortfarande med att acceptera att jag aldrig mer får vara mager. Inte om jag vill må bra, alltså.

Jag avfärdar andras matvanor och kommentarer. Ibland är det svårt, men då kan jag luta mig tillbaka på att jag har fakta på att kroppen fungerar på ett visst sätt, jag har fått tillbaka min hjärna (kan se på TV, förstår skämt, kan läsa och föra konversationer), mina ögon ser mer levande ut, jag är piggare, jag vågar fika med mina vänner, jag kan fokusera på det sociala när jag går och fikar, jag känner mig fri. Sa jag att det är värt det?

Klart de tar emot dig på en ätstörningsklinik, du är ju ätstörd. Försök igen. Det är värt det! Åh, jag vill hjälpa dig. Det är så jävla värt det!

Ema:
"Hur HUUUUR hanterar man omgivningens matvanor?! Både de jag lever med själv samt kompisar äter så väldigt mycket mindre än mig och ändå kan de vara både tjocka och smala. JAG FATTAR INTE!!! Och jag fattar extra mycket inte hur jag ska kunna sätta i mig sådana mängder utan att bli större än dem?! Och varför säger alla olika angående hur mycket man ska få i sig? Och varför kan jag inte bara våga fullt ut på riktigt för?! Jag vill kunna äta ordentligt men jag vill vara smal på samma gång. Så är det bara..men är det naivt att hoppas på? När jag ser på min omgivning ter det sig extremt naivt.. speciellt eftersom jag inte rör på mig nästan alls. Herregud, när ska man komma ur den här jävla karusellen.. och inte verkar kompisarna vara mindre ätstörda, alla tänker på kalorier och förbränning. JAG VILL INTE VARA SÅ!!!!! argh. behöver hjälp men vet inte vartifrån. :/. Kram, din blogg är bäst och sorry att jag avreagerade mig litet för mycket i den."

Blir så stolt att jag inte kan sitta ner. Jag har skapat en plats där såna som jag kan avreagera sig. Snyggt!!

Det här är väldigt svårt. Jag kan svara något idag och känna mig kaxig och stensäker på att det här konceptet fungerar, och så kanske jag ändå ligger och hulkar imorgon, helt övertygad om att allt kommer gå åt helvete. Men idag är en lämplig dag att svara, för jag mår väldigt bra och är därmed klar i huvudet (tackar maten för det).

Jag har en vän som jag upplever äter riktigt bra, jag bodde med henne när jag flyttade till Stockholm. Men hon är den enda (förutom de före detta Iduntjejerna som jag lärt känna nu). Hon är förresten en grym förebild, en oerhört härlig tjej som orkar massor, är väldigt social och som är smal och snygg. Mina andra vänner är tjocka och magra och allt däremellan. Jag tänker såhär:

Vissa av mina vänner äter för lite, det är ingenting att eftersträva. Vissa äter för sällan, och deras förbränning fungerar inte som den ska. Det är inte heller något att eftersträva. Många äter för lite under dagen, och så tar de igen det på kvällen. Eller så "står de emot" kvällssuget ett par kvällar, tills det exploderar. Många jojobantar, de är som besatta i perioder. Det fungerar inte, de varken mår bra eller går ner i vikt.

Såna matvanor bidrar till trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter och klassikern; brutala humörsvängningar. Suget efter mer mat ger ångest, misslyckade dieter gör dem ledsna, många har dålig självkänsla, de flesta har lätt för att gå upp i vikt.

Att äta så "mycket" som vi ska, och så ofta som vi ska, det gör att kroppen hittar sin naturliga idealvikt. Den trivs på en hälsosam vikt, och kommer vilja stabilisera sig där. Och det har ingen betydelse att du inte rör på dig! Jag har lunkat runt en del de senaste veckorna, eftersom det har varit fint väder och jag har haft trevligt sällskap. Innan dess gick jag till tunnelbanan de dagar jag skulle till SCÄ, annars stannade jag hemma. Det har varit viktigt att bevisa för mig själv att jag inte blir stor av att inte träna, och tadaaa - det blev jag inte. Varför så många är magra eller tjocka, är för att de inte äter som de ska. Förbränningen fuckar, kroppen blir orolig.

Du kan alltså äta som du ska, och vara smal ändå. Dock inte mager, men det kommer du ändå inte vilja vara när du blir frisk. Kom ihåg det, hur otänkbart det än känns nu.

Ibland, när det känns långt borta att acceptera en omager kropp, då brukar jag se det som en tävling. Jag vs ÄS. Du vet hur det är när man bråkar med någon, och man har usla argument men bara måste vinna debatten. No mercy.

Det finns faktiskt många intressanta, kloka och underbara människor som inte bryr sig, som har annat att prata om, även om det känns som om hela världen är besatt av kalorier och magra kroppar. Jag vill vända alla, frälsa alla och få alla att förstå hur våra kroppar fungerar. Men jag kan inte göra det. Jag leker Jesus, och vänder andra kinden till.

(Källor: Min terra på SCÄ, dietisten på SCÄ, läkaren på SCÄ och ma propre expérience).

Anonymous:
"Hej, jag undrar hur mycket godis du äter för att det ska motsvara ett fullvärdigt kvällsmål? Om du äter godis, räknar du alltid det som ett mellanmål då eller äter du ibland godis utöver schemat? Vad rekommenderar SCÄ? Hur ofta och vilka mängder kan man äta utöver schemat utan att gå upp i vikt?

Enligt SCÄ's matschema, dricker man mjölk eller vatten till maten? Äter man knäckebröd till maten eller frukt?"

Hey you.

När jag äter godis som mellan- eller kvällsmål har jag blivit rekommenderad ungefär 150 gram lösviktsgodis eller Twix/Japp dubbel/Brejk dubbel/kexchoklad etc.

I början, när man ska bygga upp kroppen och lära sig äta sina sex mål om dagen, då kan kroppen behöva mer matiga mellanmål. Då är det bättre att äta godis utöver de andra målen. Jag har ju hetsätit förut, så när jag började min behandling var jag livrädd för att inte bli nöjd. Då vågade jag verkligen inte äta godis som mellanmål, eftersom det inte är lika mättande, så då åt jag det alltid utöver matschemat. Nu är jag nästan alltid nöjd så nu äter jag oftast godiset som ett mål. Men vissa dagar blir det fortfarande utanför schemat.

Min terra sa något om att jag kan ha en dag i veckan då jag äter hur mycket godis/chips/ostbågar jag vill, förutom den mängd godis jag redan äter. Jag kommer inte gå upp i vikt av det, eftersom jag äter som jag ska annars och därför håller igång en bra förbränning. Det förutsätter förstås att jag inte kompenserar, för då kommer jag få tillbaka "passa på"-känslor och börja hetsäta igen.

Jag har fått förslag på tre olika varianter av dagmatsedlar, och på de bilderna syns ett glas mjölk per dag, ett glas juice per dag och en öl per dag (yay! Hade glömt de här bilderna). Vid varje lunch och middag syns en frukt eller en hårdbrödmacka, eller både och.

Jag tror att det är viktigt att inte hänga upp sig på mängderna. Det är bra att ha riktlinjer, men blir det mer ibland så händer det ingenting för det. Kroppen kan hantera det, särskilt när den får i sig tillräckligt i övrigt. Förbränning, du vet.

Good luck!

Träning är oerhört ångestdämpande. Det var så det började för mig, när jag stod på löpbandet eller crosstrainern eller Body Pump-passet så försvann all oro. Särskilt skönt var det om träningen gjorde ont, gärna lite blodsmak i munnen. Men att dämpa ångest med träning är destruktivt. Friska människor kan använda det som en lugn stund för sig själva, de blir avslappnade och endorfinerna gör gott. Men det fungerar inte så på oss sjuka, det blir bara en verklighetsflykt och det krävs mer och mer, hårdare och hårdare pass för att få den där ångestdämpande effekten. Dessutom blir det ju ett beroende, vi mår dåligt när vi är utan träning, och ett beroende är aldrig något positivt.

Att ligga på rygg och lyssna på hög musik, eller att strosa (ströva/vanka/flanera/hasa) runt i skogen, det är inte destruktivt. Viktig skillnad där.

Jag vet, det känns vekt och dumt och väldigt ointelligent att inte klara av att äta som man ska. Men jag resonerar inte så om någon annan som har de problemen, så jag väljer att tycka att inte heller gäller mig.

Lycka till!

Tack för en bra fråga, Sara.

"Hur vågar man sluta kompensera? Jag hetsäter/överäter och kompenserar med träning vilket leder till att jag känner att jag kan hetsäta mer just för att jag tränar vilket leder till jättemycket ångest när jag ätit mycket, och när jag får ångest äter jag ännu mer, och sen får jag ännu mer ångest för att jag inser att jag inte kan träna bort det och i värsta fall äter jag ännu mer för att döva ångesten. Jag hoppas du förstår. Jag har insett att jag borde göra något åt det här och antog att det gällde att sluta kompensera men HUR GÖR JAG DET???"

För det första; jag förstår. Jag har nästan glömt att det var så, men jag förstår precis.

Steg ett för mig var att ledsna. Alltså inte bara känna att det var jobbigt och skamligt och skit, utan känna att nu är det fan nog. Steg två var att förstå varför jag hetsåt; kroppen ska skrika på mat i enorma mängder om den riskerar svält. Steg tre var att våga försöka.

Min terapeut på Idun har berättat att när min kropp är i svältläge (om den får för lite mat, mat för sällan, om maten kräks upp eller laxeras ut, om all energi går åt till träning etc) så kan jag inte stå emot det begär som kroppen signalerar. Det ska inte gå. Det finns alltså ingenting som heter sluta hetsäta, utan allt handlar om att sluta kompensera. Men det har ju du redan förstått!

Sen sa han att om jag äter sex mål mat om dagen, tillräckligt mycket (se detta inlägg) så kommer min kropp att hitta en för den naturlig, stabil idealvikt. Den vikten kommer hamna inom spannet normalvikt. Eftersom jag var underviktig så innebar det att jag skulle gå upp i vikt, medan det för överviktiga innebär att de går ner om de gör samma sak. Det här lät såklart bara som bluff och båg, men karln har ju lite erfarenhet så jag vågade inte säga emot.

Och sen sa han att jag inte ska rubba de här måltiderna. Oavsett hur mycket jag överäter eller hetsäter, eller hur ledsen och tjock jag än känner mig, så ska jag äta varje mål vid rätt tidpunkt och i rätt portionsstorlek.

Jag gjorde som han sa, och simsalabim (eller som vetenskapen tidigare bevisat, kanske?) så blev min kropp nöjd och normalviktig.

Eh, just det. Svaret på din fråga är:

1. Ät!

2. Sluta helt med allt du gör för att kompensera, det är min teori. Det är så lätt att hålla fast vid att "träna lite när det känns som allra värst", "kräkas bara när det har blivit 'alldeles för mycket'" eller "äta lite mindre bara idag, det kan ju inte skada". Sluta! Det skapar förstås en massa ångest att förvägra sig själv alla kompensationsmetoder, men det är det enda rätta och det fungerar. Och ångesten går över. Vet inte om du har läst det här, men där har jag skrivit ner metoder som jag använder för att hantera ångest.

3. Våga prova, våga göra det fullt ut och våga fortsätta även om det inte fungerar i början. Det kan ta veckor och månader innan kroppen vågar lita på dig. Men jag kan betta min kanin på att du kommer sluta hetsäta om du följer mina råd.

Kör hårt, och ignorera okunnigas kommentarer om att du slutat träna. Det fungerar, och det är så jävla värt det!

Funderade ganska mycket innan jag la ut bilden på mig själv, och ännu mer efteråt.

Det jag har kommit fram till är att den är bra. Det ligger billions and billions av bilder på snygga, retuscherade, "perfekta" kroppar ute på nätet. En och annan mänsklig människa kan väl inte skada?

Jag har väldigt lätt för att isolera mig när jag känner mig nere. Jag kan stänga in mig i dagar (och veckor) för att jag känner mig ful. Jag hatar att jag gör så, och jag visade upp mig halvnaken en dålig dag för att jag vill att det ska vara okej. Det fungerade!

Tack för att ni tycker att jag är fin och modig. Ni är fina och modiga.

När Jocke kom hem och sa att han hade vaknat av att Harry spelade gitarr inatt, så förstod jag att det inte var en konstig dröm. Vi har en konstig kanin. Han har en gitarr bredvid buren (som han är instängd i på nätterna för att inte leva rövare för mycket), och pinnar att gnaga på inne i buren. Dessa kombinerade han last night; han stack ut en pinne genom gallret och petade på strängarna. Han förde ett jävla oliv (oliv?) och just då var det inte roligt alls. Jag och Jocke vaknade och gnällde på varandra om vem som skulle avbryta trubaduren, och sen somnade vi om utan att reflektera över vår kanins gehör. Fascinerande! Och otäckt.

Hoppas att Herr H lyckats lätta upp stämningen lite efter mitt förra inlägg. Och hoppas att det inte var provocerande. Är kroppar provocerande? De kanske är det. Jag vill i alla fall acceptera min. Så bilden får ligga kvar.

Frågade om färdigrätterna idag. Jag har kommit ganska långt med maten, så jag kan som sagt oftast känna själv om jag blir mätt på en färdigrätt eller om jag behöver något till. Oftast behöver jag det. Jag struntar i kcal-innehållet, det ska du också göra.

Dietisten gav mig i alla fall ett riktmärke: När jag har en dålig dag (märks tydligt på beslutsångest, irritation och tjockkänslor) och inte känner mig lika säker som vanligt, då ska jag alltid ta en macka eller en banan till färdigrätten. Alltså är det en bra idé att alltid göra det tills du har blivit säker och fått tillbaka normala hungers- och mättnadskänslor.

Jag har haft ångest sen jag vaknade idag, och för en stund sedan kom jag på att jag skulle läsa det här. Jag har just räddat livet på mig själv - hög musik i corpse position och jag kan tänka klart igen. Tack, mig själv.

Ja. Vi måste ta vara på våra liv.

Jag har börjat lita på mina hungers- och mättnadskänslor, så jag brukar gå lite på känn med färdigrätter. Vissa blir jag mätt av, andra behöver jag en frukt eller en macka eller två mackor till. Jag vet faktiskt inte vad rekommendationen är (alltid en macka till, tror jag), men jag ska kolla det på Idun på måndag. Jag vill också veta, för uppenbarligen kan jag fortfarande slarva när jag har dåliga dagar. Tack för frågan!

Har tänkt mycket på "den nya generationen", på oss som pratar om oss själva och skriver om oss själva och tror att folk ska bry sig. Jag tror att folk bryr sig. Jag bryr mig. Jag skiter i fiktiva karaktärer eller kändisar och deras retuscherade liv. Jag vill veta mer om vanliga människor; om deras problem, ångest, depressioner, självmordstankar, paranoia, skavanker, osäkerheter, kärlek, lycka. Jag är kanske ovanligt intresserad av livet, men jag tror att det beror dels på att jag har trott att jag har varit ensam så länge, dels att jag är så jävla less på all skam.

För mig handlar det framför allt om skammen med bulimi. Under min period med ortorexi fick jag bara beröm, jag var ju så duktig och ambitiös och hurtig och tog så bra hand om mig själv. Under mina anorektiska perioder har jag också mest fått beröm, jag bodde i England under min värsta tid och där ville alla i den trångsynta, outbildade lilla förorten antingen ligga med mig eller se ut som mig.

Jag har fått nog av dokumentärer om kvinnor på 27 kilo som måste tvångsmatas för att överleva. De är jättehemska, såklart, men de ger inte tittaren någon insikt i ätstörningar. Majoriteten av oss ätstörda är ju helt.. vanliga. Vanliga utanpå men trasiga inuti. Det är vi som måste öka förståelsen för sjukdomen. Jag skiter i om folk förstår mig, det är oviktigt när jag har kommit såhär långt. Men jag vill kunna bidra till att färre blir sjuka i framtiden.

Heja oss, som berättar! Det finns ingen ätstörd, ingen missbrukare, ingen alkoholist, ingen med fobier som gynnas av att andra med samma problem håller tyst. Nu kanske det är enklare för mig, eftersom jag kan prata om att jag har hetsätit, har haft de här skamliga, tabubelagda problemen som ätstörningen medfört. Men samtidigt vet jag ju att eftersom Jocke och mina nära vet allt nu, så kan de också se tillbaka på tillfällen då jag har betett mig konstigt och lägga ihop ett och ett. De kan se tillbaka och inse att jag ljög. Att jag tränade på en besatt nivå. Att jag svälte mig. Hetsåt. Kräktes.

Jag säger inte att man ska berätta något som inte känns bra att berätta, men jag förstår inte varför vissa utesluter sina nära, sina män eller pojkvänner, sina familjer, i tillfriskningsprocessen. Vill man vara sjuk så kan det ju vara en idé att vara tyst, annars kommer människor försöka spräcka ens lilla bubbla. Men när man vill bli frisk, varför inte berätta? Det är en sjukdom, ingenting annat. Det har ingenting med svaghet eller dålig karaktär att göra, det är en sjukdom.

En sjukdom och ett tecken på att kroppen fungerar som den ska. För lite mat, för lite kolhydrater, mat för sällan - kroppen ska göra allt för att åtgärda det.

Ändå tycker jag att det är skamligt. Fortfarande. Jag skäms över att jag har ljugit om varför jag inte kunde träffa mina vänner (jag trodde att jag bara kunde visa mig bland folk om jag hade haft tre "bra" dagar i sträck, så att jag såg smal ut). Jag skäms över att jag har ljugit om min träningsmängd. Jag skäms över att jag har varit irriterad, ilsken, självupptagen, puckad. Jag skäms över min sjukliga beslutsångest. Jag skäms över att jag hetsåt. Jag skäms över mängderna jag åt. Jag skäms över att jag har kräkts i mina vänners toaletter. Jag skäms över att jag en gång låtsades prata i telefon när jag handlade hetsmat, för att kassörskan skulle tro att jag skulle dela den med någon. Aj. Hatar. Jag hatar min sjukdom!

Det har gjort så otroligt mycket för mig att lära känna andra ätstörda, både genom öppna berättelser i bloggar och i verkliga livet. Det finns ingenting över dem som är dåligt, fult, äckligt, karaktärslöst, skamligt. Det är helt underbara människor som har trampat på några av livets minor och drabbats av en sjukdom.

Jag ska sluta känna skam nu.

..att kommentera när det krävs ett arabiskt tangentbord för att bestyrka sina ord.

..som jag har upptäckt den senaste veckan, är att jag alltid tycker att jag är ful när jag ser ett nytaget kort på mig själv, men om jag väntar en månad och tittar igen så tycker jag att jag är fin. Varenda jävla gång jag ser ett gammalt kort (bortsett från vissa mindre smickrande porträtt) så tänker jag "men varför i helvete var jag inte nöjd?! Kan jag inte få se ut sådär nu..?"

Jag kanske tycker att jag är fin? Åtminstone retroaktivt.

Ehm. Jag känner att det här inte var ett av mina skarpaste inlägg. Men ibland är jag inte smartare än såhär. (Igår var jag förresten ännu dummare. Googlade zornkullor och fick upp typ antikporr, och min första tanke var "men oj, hade de sex på den tiden?"). (Varför håller jag inte tyst om sånt, så att folk kan få tro att jag är intelligent?).

 

Lisa ställde fråga till mig; eftersom jag varken hetsäter eller svälter så vill hon veta vad jag har kvar i friskhetsprocessen. Bra fråga! Den senaste veckan har varit dålig, det har känts som om jag inte har kommit någonstans.

Men det har jag! Ack (haha), så viktigt det är att påminna sig själv om det. Jag tror alltid att jag är helt värdelös om jag inte utvecklas i 120 knop.

• Jag är normalviktig.

Jag låg strax under normalvikt när jag kom till Idun, så vikten har inte varit ett stort problem för mig på ganska länge.

• Jag äter.

Följer detta. Varje dag. Okej, måste erkänna att min dåliga sömn ofta får mig att slå ihop frukost och förmiddagsmålet, men jag äter tillräckligt mycket och minst fem gånger om dagen. Jag äter allt, kan faktiskt inte komma på någonting som jag inte har provkört sen jag började utmana. Jo, läsk! Men jag dricker ju öl istället, borde räknas eftersom jag inte gillar lärre..

Jag har smör på mackorna, vägrar lightprodukter, provar alla pålägg, dricker juice, väljer flingor som är goda, dricker O'boy, fikar Snickers, fikar godsaker ute, äter godis, äter pizza, äter burgare och strips (och dip!) på McDonald's, äter pasta med gräddiga såser, lägger på ost på färdigrätter för att det ska bli "mer mat". Det är oväsentligt vad jag äter, det viktiga är att jag väljer det jag tycker är gott, och jag äter upp.

• Viktigast av allt: Jag kompenserar inte.

Att bli frisk, både från anorexi och bulimi och allt däremellan, är all about 1. motivation och att 2. sluta kompensera. Jag kräks inte, jag tränar inte (ingenting! Se detta), jag minskar aldrig på matintaget, oavsett hur dagsformen känns eller vad som hände igår.

• När jag mår dåligt så vill jag ta ut det på maten.

Nu handlar det faktiskt inte längre om att jag vill hetsäta när jag är ledsen, trött, arg, orolig eller stressad. Men när jag är nere så vill jag inte äta, det tar emot. Eller så vill jag kräkas. Det här totalignorerar jag, men det är ändå jobbigt och jag vill bli av med de tankarna.

• Jag känner mig stor.

Det går upp och ner, ibland känner jag mig okej, ibland känner jag mig riktigt snygg och ibland brister det helt. Jag jämför mig mycket med andra, ofta kändisar och speciellt de jag vet att Jocke tycker är snygga. När jag var jättesjuk tyckte jag att det var vackert att vara väldigt underviktig, nu tycker jag bara att det ser läskigt ut. Det är mycket vackrare att vara frisk, kvinnlig, stark, men tänk om Jocke vill ha något annat..? Det här vill jag släppa. Helt. Bort. Hatar dessa tankar!

• Jag har väldigt dålig självkänsla.

Jag kan känna mig nöjd med något jag har utfört, eller tro på mina vänner när de säger att de tycker om mig. Men jag tycker väldigt, väldigt illa om mig själv. Och jag tycker att jag är ful. Jag har aldrig haft en tanke på att jag är okej som jag är, att det är okej att vara jag. Att tänka så om sig själv är ofriskt, säger min terra.

• Tankar kring min kropp och mitt utseende tar alldeles för mycket plats.

Jag vill skita fullkomligt i hur mycket jag väger, vilken storlek jag har på jeans, hur min mage ser ut från sidan, hur mycket större lår jag har än andra.. Jag bryr mig mindre och mindre, men tankarna dyker upp då och då. Den friska jag är inte ytlig. Hon är smart, rolig, intressant, intresserad av vettiga saker. Jag ska bli henne.

Fan, vad jag är bra!

Idag har Haren fått mig att skratta så många gånger att jag blir lite rädd för mig själv. Vill inte tycka om honom, men det går inte att låta bli..!

Jag sprang allt jag kunde fram och tillbaka i hela korridoren säkert fem gånger förut idag, och han jagade mig helt lyrisk. Snabb som fan är han, så man får springa fort för att han inte ska hamna under fötterna på en och bli ihjältrampad.

Tidigare ikväll hade jag glömt dörren öppen, så jag antog att han var ute. Ropade hans namn, och hörde genast hur det rasslade i andra änden av korridoren. Frrfrrfrrfrr, fort fort. Så kom han sladdandes runt hörnet och sprang mot mig allt han kunde. Jag tror inte att det hände en enda gång under de tretton år jag delade med min hund..

Nu har Harry hittat ett nytt favoritställe.

Det innebär att han har ett gryt under blombordet, ett under sängen, ett i garderoben och så har han en egen kudde mitt på golvet så att han kan ligga där och kolla läget. Just det, han har ju en bur också där han är ibland. Men han spenderar mer tid på sin filt på burtaket. Och i vår säng. Dags att anmäla oss till "It's me or the dog", kanske?

För ett tag sedan hittade jag en helt underbar kommentar här. Jag tänkte att den där M, hon är min idol. Vilken underbar kvinna.

Nu läser hon min blogg, och kallar den för en "favorit"!

Såhär måste Bryan Adams ha känt när han fick sjunga med Pavarotti.