- moi et mon monstre -

Jag kan inte titta på friidrott.

My har utmanat sina läsare: "Vem är med på att rensa bort minst 1 plagg ur garderoben? Ett plagg som inte längre passar och som inte heller kommer passa om vi verkligen vill bli av med vår ÄS."

Möcke bra idé, tycker jag. Tyvärr måste jag köpa en helt ny garderob, trist att jag är så orik. Jag har knappt kvar några tröjor, t-shirts eller linnen som sitter som de ska, och jeansen minns jag inte ens när jag senast hade på mig.. Det är lite mystiskt att kläderna blivit för små nu när jag känner mig smalare än någonsin, men det är väl bara att acceptera att Gud vill ha det så (hur kan jag någonsin ha tvekat på att bli religiös?). Här ska rensas! Men först måste jag sova..

- Varför fattar du inte?!
- För att det är ologiskt. Jag förstår inte. När du säger att du älskar mig, så är det som om du skulle påstå att krukväxter är lila.

 

Natt igen.

Gårdagen var grym, jag mådde bra, hade roligt och orkade till och med ta en promenad och laga mat. Men nu.. Inpå småtimmarna förvandlas jag som en varulv, jag blir mitt monster.

Edit: Min terra har förbjudit mig från att dumpa mina "trygghetsfrågor" även här, så jag plockade bort den.

Jag vill så gärna tro att det är mig han vill ha. Det förstör så mycket att jag inte gör det! Men jag kan inte, det går inte.

Jag fattar inte. Det jävligaste är att jag inte ens tror att det skulle bli bättre om jag var smal. Jag trodde ju att det var lösningen på allt.

..Anja Pärson. Kunde ha valt en människa med en något mer regular kroppshållning.

Blir lite rosig om kinderna av att läsa era kommentarer. Ni är fina. Jag får förstås panik också, måste ju hålla standarden nu. Tänk om alla slutar läsa? Det kommer ju betyda att jag har blivit tråkig.

Tråkig. Det går ju inte. Eller så kanske det gör det? Jag håller ju ändå på att bli snygg. Det är ju antingen eller för oss tjejer, snygg eller rolig. Varken eller - du är inget värd. Men kombinationen fungerar inte, det blir för hotfullt. Det är alltså lika bra att jag trappar ner på det underhållande.

En gång försökte jag förklara för mitt ex att jag hade ett komplicerat förhållande till mat, och att jag var beroende av träning. Därför ville jag att han skulle sluta kalla mig äcklig när jag åt eller lat när jag inte tränade. Hans svar var att det inte finns något negativt med att vara hälsosam, att träningsnarkomanin gjorde mig snygg och att det är "gross" med tjejer som äter lika mycket som killar.

Fotnot: Den här historien fick ett lyckligt slut, pöjken fick kiss me goodbye efter ett väldigt kort förhållande och jag hoppas att han brinner länge i helvetet. Eller åtminstone att han en vacker dag slutar vara en dumjävla idiotjävel.

---

Jag har hört många, många ätstörda och träningsberoende argumentera för träning, eftersom människor mår bra av att träna. Det är sant, friska människor mår bra av att träna. Det utsöndrar endorfiner, stärker hjärtat och gör en piggare och starkare. Men ett beroende mår ingen bra av, varken psykiskt eller fysiskt.

Ett beroende innebär upptagenhet, en stor del av personens vakna tid går åt till att fundera över aktiviteten i fråga. Aktiviteten innebär en genväg till att må bättre på kort sikt, en sinnesförändring. Beroendet orsakar en toleransökning, som gör att den beroende hela tiden behöver mer av den aktivitet den håller på med. Kroppen vänjer sig vid beteendet, och då den beroende slutar upplever den abstinenssymptom. Den beroende hamnar ofta i konflikter med både sin omgivning och med sig själv. Återfall är vanliga. (Thomas Nilsson, psykolog och beroendeforskare)

Jag känner igen mig på alla punkter ovan. Antagligen insåg jag inte det när jag var mitt i det, men nu är det glasklart. Jag tänkte alltid på träning, räknade förbrända kalorier, funderade över hur jag skulle komma ifrån för att hinna tillfredsställa mitt behov av träning. Jag använde definitivt träning i ett ångestdämpande syfte. Jag tränade oftare och oftare, hårdare och hårdare, samtidigt som den ångestdämpande effekten blev svagare och svagare. Jag fick ångest, blev arg och otrevlig, skakade och mådde illa när jag inte tränade, eller av bara tanken på att inte kunna träna. Jag ljög för vänner och familj, dissade dem och mig själv och tränade istället för att umgås, hamnade i psykiskt påfrestande diskussioner med mig själv så fort jag ville ställa in ett träningspass.

Ni hör ju. Den som säger att det där får en människa att må bra, måste nog läsa igen.

Jag försökte trappa ner på min träning, men tankarna satt kvar och ångesten kom alltid fram om mina planer inte gick i lås. "Träningsnarkoman" är konstigt nog en av de mest glamourösa stämplar en människa kan få, jag kan bara säga att det gör mig ledsen. Väldigt ledsen. Vem ger någon en komplimang genom att säga "Hörru Kurt, vilken sprutmissbrukare du har blivit! Beundransvärt!"?

Jag sprang min sista kilometer på löpband i januari förra året. Jag saknar det inte. Saknar dock att spela fotboll med Jocke, träna kampsport och jogga med bra musik i öronen, men det får gärna dröja tre år om det så krävs. Bara jag får träna med, inte mot, mig själv sen.

Sen finns det en annan aspekt av träning och ätstörningar, oavsett om man är beroende eller inte. Träningen är ju ofta, medvetet eller omedvetet, ett sätt att kompensera sitt matintag. Jag känner personligen att det är ett väldigt bra val att inte träna under min friskhetsprocess. If I outlast, och inte ens blir en tjockis, då vet jag med all säkerhet att jag inte överlevde tack vare kompensatorisk träning. Frihet!

Jag håller mig till ett av mina viktigaste motton:

Så var jag här igen. Det är natt och jag vill veta varför världens bästa man ligger bredvid mig. Får ju inte fråga honom, så jag försöker tänka på annat - genom att googla på kändisars BMI och jämföra med mitt. Vad fan?!

Kan någon förklara för mig varför jag alltid får ångest efter halv elva på kvällarna, trots att dagarna går så bra?

..bloggen för att den kastar om inläggen, men det kanske är lite överdramatiserat. Man kan ju scrolla också.

"Hej jag undrar hur de på idun tänker ang. hur ni hanterar restauranngbesöken...är tanken att alla ska äta upp ALLT på tallriken, eller ska man lära sig att se vad som är normalt, eller ska man äta tills man är mätt? Har de från SCÄ varit på dessa restauranger så att de vet att portionerna är "normala". Hur hanterar de andra tjejerna maten, äter de upp och är det mycket pill och fusk?
Dricker ni näringsdrycker (eller de som behöver?). Har alla samma matschema eller varierar det från person till person? Vad rekomenderar de att man äter till kvällsmål?
Hur vet du vilka mängder du ska ha till middagen, har du en lista eller går du på måfå?"

Hej!

Idun är en dagvårdsenhet för vuxna, så vi har alla ett eget ansvar att utnyttja tiden på bästa sätt. Lunchrestauranger drivs för att gå med vinst, skulle de servera onormalt stora portioner så skulle de förlora pengar på det. Skulle de istället servera för små portioner, då skulle folk sluta gå dit och restaurangen skulle gå i konkurs. Vi har alla som mål att äta upp, en normal lunchportion är vad våra kroppar behöver för att läka, få igång förbränning, orka med livet. Dessutom är det ju så att om man lämnar lite, så är det lätt att man lämnar mer nästa gång.. Och ja, personalen har provat våra restauranger.

Vissa har svårare än andra att äta upp. För mig går det oftast bra, mitt problem som bulimiker har ju inte varit att äta utan snarare att mättnaden kunnat trigga igång ångest och hetsätning. Ibland får jag inte i mig allt, om jag till exempel ätit sen frukost och ätit förmiddagsmellis nära inpå lunchen. En gång åt jag fisksoppa, som inte mättade alls. Då fick jag äta mackor till. Det är ju lite läskigt, men jag vågade lita på att jag behövde det.

Det är inget fusk i min grupp, vi är alla där för att vi vill bli friska. Men vissa har som sagt svårt att äta upp, och en del av tjejerna kan tycka att det är jobbigt att tömma tallriken när inte alla gör det. Man får lära sig, jag lyssnar blint på min terra. Går det åt helvete för mig, om jag blir tjock trots att jag gör precis som han säger, då kan jag skylla på honom sen. Praktisk trygghet, tycker jag. Han verkar dock ha alla rätt..

Några i gruppen dricker näringsdrycker, de som har svårt att gå upp i vikt i den takt de ska. Alla har samma matschema, sex mål om dagen (frukost, lunch, middag, tre mellis).

Tidigare använde jag min pojkvän som mått vid middagen. Jag ville äta ungefär hälften så mycket som honom.. Helt galet, såklart. Nu har jag istället lunchrestaurangernas portioner som förebild, oftast äter jag lika mycket som eller mer än mannen. Men jag tänker mindre och mindre på det då mina hungers- och mättnadskänslor börjar komma tillbaka.

Läs det här inlägget, och läs det igen, och igen. Det är SCÄ's rekommendationer och det är mina hetaste tips!

Tack för bra frågor, och lycka till!

Jag vet att jag har fått mig själv att framstå som ganska godhjärtad i bloggen. Snäll. Alla är bra. Halleluja.

Dags att bryta det mönstret, tror jag. Har nämligen länge misstänkt att pöbeln är dum.

Läste någon gång i typ Veckorevyn att Mischa Barton var less på alla kommentarer om att hon var mager. Hon sa att hon mådde bättre än någonsin, hon hade bara stressat lite och ingen behövde oroa sig. Artikeln avslutades "Skönt att höra, tycker vi". Bra där.

Hon modellen i The City, minns inte vad hon heter, henne skulle det räcka med att se ögonen på så förstår man att hon är olycklig och ätstörd. Såg ett avsnitt en gång då Whitneys chef ifrågasatte den här spinkiga modellen, och hon grät hos sin kille som sa "Vilken idiot hon är, jag om någon vet ju att du äter". Bra där med.

Victoria Beckham syns fortfarande på löpsedlar och modetidningars framsidor. Hur sjukt är inte det? Hon har ljugit ihop någonstans att hon är allergisk mot pasta, det är därför hon är så smal. Och någon av hennes Spice Girls-kolleger uttalade sig för ett tag sen om att hon "var orolig tidigare, men nu har hon förstått att Victoria bara är extremt hälsosam, inte ätstörd". What?!

Hur många har inte gått på Nichole Richies prat om att hon hade barnhull tidigare, och gick sedan ner till sin "normalvikt"?

Britney Spears, den stackars flickan, har till och med berättat öppet om sina ätstörningar. Trots det pustar hela världen ut varje gång hon går ner i vikt. "Skönt, nu tar hon tag i sitt liv igen".

Malin skrev häromdagen om vinnaren av Elle Style Awards, årets modell. Bilden på henne ser ut som tagen ur en skräckfilm.

Jag kan räkna upp hur många exempel som helst. Är det verkligen så illa att människor inte förstår? Eller låtsas de bara? Jag vet fan inte vilket av alternativen som är värst.

Mia Skäringer, såklart! Vilken fantastiskt skön tjej. Hade helt glömt bort henne.

I Solsidan i söndags stod hon där, fd ätstörd och allt, i underkläder och var så jävla cool att jag ville gråta.

Tips på fler kvinnliga förebilder? (Jag skulle vilja sluta spendera nätterna på Flashback med sökorden "snygg" och "sexig" för att lära mig hur kvinnor ska se ut). (Skojade. Det gör jag inte). (Längre).

Det är trist att ätstörningar inte bara handlar om mat och vikt, då hade kranskullan sprungit bredvid mig nu.

Jocke har satt upp en ny regel i vårt hem, efter 22.00 får jag inte ställa några frågor av den här sorten:


Yes, ett litet urval av de frågor jag vill ställa ikväll. Jag får ångest av att inte fråga, trots att jag vet att ju mer jag frågar, desto mer ångest får jag. Hjulet snurrar, rapidly.

Fan, vad jag är less på mig själv.

Älskar mitt liv. Va? Skrev jag just det där?

Älskar er. Tack, tack, tack. Har tyvärr börjat knarka era kommentarer, inser att jag får lyckorus varje gång ni skriver något fint. Men sluta inte! Jag ska lära mig att hantera det. Min egen bekräftelse är den som räknas, min egen bekräftelse är den som räknas, min egen bekräftelse är den som räknas..

Jag har insett att jag har förklarat det här med antidepp och ätstörningar väldigt dåligt. Att fucka up maten, äta oregelbundet, svälta, spy etc ger näringsbrist. Vid näringsbrist fungerar inte hjärnan som den ska, och symptom på detta är till exempel depression och nedstämdhet. Alltså bidrar mat till bättre näringstillförsel i hjärnan, och de psykiska svältsymptomen försvinner. Min läkare på SCÄ tror att jag har en depression på grund av ätstörningen, och i så fall fungerar alltså maten som antidepressiva för mig.

Till Ida; jag slutade lite för fort med Fluoxetin, är otålig och vill "göra klart" allt medan jag är under behandling. Tänker att det är lika bra att ta smällen nu, när jag har tillgång till terapeuter, läkare och stöttande Idunvänner. Jag fick (får, slutade ju precis) en del ångest, ungefär som när jag började med medicinen, men så länge jag påminner mig själv om vad det beror på så går det bra.

Vet att många av er som läser är friska, och då förstår ni förhoppningsvis inte alls hur det är och känns att ha en ätstörning. Jag vill som sagt försöka sprida förståelse och kunskap, så nedan följer lite fakta. Själv har jag been there and done that med nästan alla sorterna, så jag är något av en expert på området. Klipper ändå faktan från Anorexi Bulimi Kontakt, så slipper jag ansvara för eventuella konstigheter.

Ätstörningar
För någon kan problemen utlösas av till exempel en trasslig familjesituation, för en annan kan det handla om en depression och för en tredje om bantning eller kroppsfixering. En låg självkänsla ligger ofta till grund för att en ätstörning utvecklas, därför är tonårsperioden och ungdomar i åldrarna 14-25 år en särskild riskzon.

En ätstörning har olika orsaker för olika personer. Gemensamt för dessa personer är ofta att de är starka och känsliga. Många är lyhörda för vad omgivningen behöver och ovana att själva känna och uttrycka sina behov. När kraven och pressen känns för stora försöker de ta kontroll över kroppen och börjar sin bantning som kan utvecklas till en ätstörning.

Anorexia Nervosa
En person som lider av Anorexia Nervosa har en stark viktfobi. Personen bygger upp hela sin identitet genom sin svält och är livrädd för att gå upp i vikt. Han/hon är stolt över att vara mager och utan denna magra kropp känner han/hon sig värdelös.

Psykiska symptom Fysiska symptom Viktfobi Störd kroppsuppfattning Bantningsfixering Matfixering Koncentrationssvårigheter Tvångssymptom Depression Sömnsvårigheter Dålig självkänsla Undervikt Menstruationsbortfall för kvinnor, lägre spermaproduktion för män Sänkt ämnesomsättning Låg puls Lågt blodtryck Sänkt kroppstemperatur Lanugohår (ökad kroppsbehåring) Muskelsvaghet Benskörhet Karies

Bulimia Nervosa
En person som lider av Bulimia Nervosa hetsäter och kompenserar sedan ätandet för att slippa gå upp i vikt och för att döva sina känslor. Med kompensation menas här kräkning, användande av laxermedel, överdriven träning eller sträng diet. Bulimikern tänker gång på gång att han/hon ska sluta att hetsäta.

Han/hon vill gå ner i vikt och äter periodvis därför alldeles för lite. Till slut tar hungern över, han/hon tappar kontrollen och hetsäter. Han/hon skäms och känner sig värdelös för att han/hon inte kan hantera en så "basal" sak som maten. Bulimikern är mer öppen och social än anorektikern, men skäms fruktansvärt för sitt hetsätande. Ofta kan bulimikern ha sitt missbruk i hemlighet under lång tid.

Psykiska symptom	Fysiska symptom
Koncentrationssvårigheter Depression Självförakt Trötthet Försämrat minne Humörsvängningar	Frätskador på tänder Kaliumbrist Muskelsvaghet Svullnad Mag- och tarmproblem Uttänjd magsäck Menstruationsstörningar

Vilka tecken finns?
Bulimikern är svårare att upptäcka än anorektikern för ofta syns det inte på personen i fråga. Han/hon kan bli svullen i ansiktet av kräkningarna. Mat kan försvinna hemma, han/hon kan gå på toaletten genast efter en måltid och humöret kan skifta ovanligt mycket. Han/hon tänker hela tiden på att sluta hetsäta men det går helt enkelt inte.

Ätstörning UNS
Ätstörning UNS står för en ätstörning Utan Närmare Specifikation. Det finns också en engelsk betäckning EDNOS som står för Eating Disorder Not Otherwise Specified. Ätstörningen benäms sådan när man inte kan specificera exakt vilken typ av ätstörning det handlar om.

Symptom
Symptomen hos en person som fått diagnosen ätstörning UNS kan likna de bulimiska eller de anorektiska, beroende på vilken sjukdomsbild ätstörningen liknar. Ätstörning UNS är den vanligaste formen av ätstörning. Personer med denna diagnos har problem med sitt ätande och är ständigt upptagna med tankar på mat och vikt.

Självbilden är starkt beroende av det egna utseendet. Minsta lilla viktökning ger ofta ångest. Denna diagnos kan precis som vid Anorexia och Bulimia Nervosa ge medicinska och psykiatriska komplikationer och medföra ett stort personligt lidande. Ätstörning UNS kan bli en inkörsport till mer svårbehandlade sjukdomar som Anorexia och Bulimia Nervosa. Det är därför av yttersta vikt att tidigt söka hjälp för att vända den onda cirkeln.

Hetsätningsstörning
Sjukdomen benämns också Binge Eating Disorder (BED) på engelska. En person som lider av hetsätningsstörning hetsäter/överäter en stor mängd mat utan att kompensera sitt ätande och går därmed upp i vikt.

Symptom:
Sjukdomen liknar det bulimiska beteendet fast personen i fråga inte kräks upp maten eller kompenserar energiintaget på annat sätt. De psykiska och fysiska symptomen liknar de hos en bulimiker.

Psykiska symptom	Fysiska symptom
Koncentrationssvårigheter Depression Självförakt Trötthet Försämrat minne Humörsvängningar	Svullnad Mag- och tarmproblem Uttänjd magsäck

Vilka tecken finns?
En person med hetsätningsstörning är ofta överviktig. Mat kan försvinna hemma och humöret kan skifta ovanligt mycket. Han/hon tänker hela tiden på att sluta hetsäta/överäta och har dåligt samvete för detta, men det går helt enkelt inte. Ofta söker han/hon tröst i maten.

Ortorexia Nervosa - träningsnarkomani
Ortorexi är en ätstörning som innebär att den drabbade fastnar i ett tvångsmässigt "hälsosamt" och oftast väldigt fettsnålt ätande och ägnar sig samtidigt åt överdriven fysisk träning.

Ortorexia nervosa är ännu ingen egen diagnos utan räknas för närvarande till diagnosen UNS - "ätstörning utan närmare specifikation". Sjukdomen kan kallas vara en form av "träningsnarkomani" kombinerat med en så strikt kosthållning att det är farligt för den drabbade.

Till dig som anhörig eller vän:

Håll dig uppmärksam på tidiga signaler.
Om din familjemedlem eller vän förändrar sitt matmönster, drar ner på eller utesluter fett och socker och tackar nej till saker som man tidigare tyckt om. Ett tidigt tecken kan vara ett ökat intresse för matlagning och vanligt kan vara att utesluta kött från kosten. Överdrivet motionerande kan vara ett annat tecken på en begynnande ätstörning.

Konfrontera problemen.
Presentera din oro på ett kärleksfullt sätt. Skuldbelägg ej. Den som är sjuk kanske förnekar problemen eller blir arg. Ta inte ilskan personligt. Varje person som konfronterar personen sår ett frö till förändring.

Visa att du bryr dig.
Fråga hur personen mår och utan att kommentera matintaget, vikten och kroppen.

Kräv inte viktökning eller förändrat ätbeteende.
Kritisera inte din närstående för dess problem utan visa istället att du finns där om han/hon vill berätta om problemen.

Försök inte bli terapeut till din familjemedlem eller kompis.
Hjälp personen till professionell behandling. Se också till att du får hjälp och stöd. Det är viktigt att ha någon utomstående att prata med.

Fråga den som lider hur dom vill ha hjälp av dig.
Vissa tar själva helt ansvar för maten medan andra vill ha stöd vid matsituationen och att någon talar om hur stora portioner de ska ha.

Försök skilja på den genuina person dom är och det som är symptom på sjukdomen.
Uttryck att du älskar personen även om du hatar de anorektiska/bulimiska symptomen.

"Gå ej på tå" för den som är sjuk.
Var så ärlig du kan. Visa dina känslor men anklaga inte personen för att den är sjuk.

Aj, jag får ont i hela kroppen av det här. Jävla helvetes vidriga jävla sjukdom.

Åh, det här inlägget skulle jag vilja skriva så bra. Det har legat i utkastet i en vecka nu, det blir fan inte bättre..

Det här med att vara nöjd.

Jag har läst och hört alldeles för många kommentarer om att det är onödigt eller omöjligt att bli helt nöjd. Att inga kvinnor är helt nöjda. Att det inte är bra att bli "för" nöjd. Att det är okej att leva med lite hat och kontroll och förbud och skam och självförakt.

Vad är det för inställning? Jag förstår såklart att alla har svackor och dåliga dagar, men vem vill inte må bra? Vad är det för fel med att må bra över sig själv? Vad tänker ni om andra människor, att de inte borde vara nöjda? Finns det någon som är värd att vara nöjd över sig själv? Och, viktigast av allt, vad sänder det för budskap till era söner och döttrar om ni inte anser att människor ska vara nöjda med sig själva? Jag tror att mitt problem ligger just där. Alkoholismen, utbrändheten, depressionerna som mina föräldrar har haft, de har inte hjälpt mig. Men det som har lärt mig att hata mig själv, det är mammas och pappas syn på sig själva. De är aldrig någonsin bra nog, aldrig tillräckliga, måste alltid hävda sig.

Om jag fick välja mellan att vara en lycklig, trygg, lugn, ångestfri, älskad, social, glad kvinna med några extra kilon som är nöjd med sin kropp, eller en smal tjej med ätstörningstankar, så skulle jag välja den tidigare.

Det skulle såklart alla friska människor göra. Men så hade jag inte tänkt för några månader sedan, och jag tror att många ätstörda resonerar likadant. Vad är det för jävla tankesätt?? "Jag vill inte må sådär bra, för hon är rund". Va? Tänk över det, hur galet det är. Och tänk vad jävla fint det skulle vara att vara nöjd, oavsett vad man väger och oavsett vad man tror att andra tycker. Varför inte? Kan någon förklara det för mig?

Jag vill, jag vill, jag vill.