- moi et mon monstre -

Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt att rannsaka sig själv och ta reda på vad som är nedbrytande och vad som är konstruktivt för en själv. Det som är destruktivt måste man lära sig att undvika, även om det är svårt. Jag vet till exempel att jag mår dåligt av det här:

• Aftonbladet och Expressen. Dels deras "hälso"-sajter, som triggar igång alla mina jag-borde-träna-fast-jag-inte-vill-och-aldrig-äta-sånt-jag-tycker-om-och-då-kanske-jag-kommer-tycka-om-mig-själv-tankar, dels deras journalistik i huvudtaget; jag blir förbannad av att tänka på vad människor lägger tid på att läsa.
• Cosmopolitan, Veckorevyn.. eh.. med flera, jag minns inte ens vad de heter längre! Jag mår väldigt dåligt av deras regler för hur jag borde vara.
• Osköna människor. Jag har lagt alldeles för mycket tid på att lyssna på utseendefixerade, sexistiska, osäkra, fördomsfulla människor. Omedvetet, förstås.
• Samtal om kost, bantning, vikt, träning. På TV, i korridorsköket, i filmer, på tunnelbanan, i kassakön på Ica, på radion, i bloggar, i vänners Facebookstatusar.. Det finns överallt. Jag måste lära mig att stänga av, tänka friskt. Men det är svårt. Det märkliga är att vi ätstörda ofta är så bra på att sålla ut det "vettiga" i andra samtal, vi kan lätt avgöra när något är sant eller genomtänkt eller baserat på fakta, men när det gäller såna här samtalsämnen suger vi in varje ord. Mina kost-och träningstips ska bara komma från SCÄ. Punkt.
• Ätstörda människor, som inte har insett att de vill bli friska än. Jag blir ledsen. Vill rädda dem. Vill få dem att förstå vad det är för helvete de försätter sig i, hur onödigt det är, hur mycket tid och energi som slösas bort, hur jävla mycket man ångrar sig sen, när hjärnkapaciteten börjar komma tillbaka och man inser att man skulle ha sökt hjälp så mycket tidigare. Jag blir trött.
• Porr. Kan inte förstå att någon kan må bra av det, men så är det tydligen.
• Snygga tjejer. Ja, jag inser att det här är något jag måste jobba med. Jag kan inte undvika er alla..

Du måste avgöra huruvida det är bra för dig att läsa min blogg. Jag hoppas att den kan fungera som stöd, men med tanke på att allt inte alltid är tip top här så är det mycket möjligt att den skadar vissa.

Jag mår bra av det här:

• Vänner. Såna där riktiga som tycker om att vara nära mig för att de mår bättre då.
• SCÄ och Idungruppen. De senare inkluderas såklart i punkten ovan, men ändå. Det är speciellt när vi är en grupp sådär.
• Regelbundet matintag.

Oj, orkar inte. Det finns en massa saker jag mår bra av, men de här är viktigast just nu.

Just det, katten där uppe.. Otäck va?

Jag går som ni vet på Idun dagenhet på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Jag vet att liknande behandlingar finns i andra delar av landet, men jag har tyvärr väldigt dålig koll på dem. Jag sökte själv hjälp hos SCÄ (och hos Ätstörningsenheten i Östersund för två-tre år sedan, men det sög så ge inte upp om du inte trivs med din behandling). Jag gick på samtal i några månader, och sedan tipsade min behandlare om Idun. Jag fick gå på audition och bevisa att jag vill bli frisk, och sen blev jag antagen.

Idun består av psykologer, en överläkare (hon är så söt att jag vill äta upp henne varje gång jag ser henne!!), sjuksköterskor, behandlare, socionomer och en dietist. Jag är där 9-15 (eh, 17 brukar det bli, de har fantastiska soffor där..) var tredje vecka. Jag har en egen behandlare som jag har ett samtal med om dagen under Idunveckorna, och ungefär ett samtal i veckan med under hemmaveckorna. Under Idunveckorna äter jag frukost hemma, fikar på Idun vid 10, äter lunch på restauranger på Södermalm tillsammans med de andra i gruppen vid 12, fikar vid 15 och så äter jag middag och kvällsmål hemma. Mellan måltiderna vilar vi, om vi inte har samtal, gruppterapi, bildterapi eller mindfulnessövningar. Om vi vill prata med dietist eller läkare så säger vi bara till.

Det bästa med Idun är de andra i gruppen. Helt fantastiska människor! Jag har älskat dem från andra dagen, och det är verkligen tack vare dem jag i grunden tror att jag kan bli frisk. När jag inte tror det så lyfter de mig. Sa jag att de är fantastiska?

Om du inte har möjlighet att få en dagvårdsbehandling, så följ gärna mig på distans. Egentligen handlar det bara om att äta regelbundet och tillräckligt mycket. Enkelt, va?

Vår lille Harry har ett bettfel, underbett, som gör att hans framtänder inte nöts ner som de ska. De växer om varandra och gör att han inte kan äta. Framtänderna går att operera bort, men operationen kostar 4900 kronor. De här pengarna har inte vi, försäkringsbolagen täcker inte tandfel och alternativet är avlivning.

Hjälp vår Harry!

Om du vill vara med, skicka valfritt belopp till:

Swedbank clearingnr 8147-1, banknr 974 649 871-7

Skriv RH och ditt namn.

Tack!!

..hur mycket jag hänger upp mig på när jag gör fel.

• Hatar att jag skrivit "OK" på vissa ställen i bloggen, och "okej" på andra.
• Hatar när jag hittar stavfel.
• Hatar när jag är inkonsekvent med till exempel förkortningar, jag skriver till exempel till exempel utskrivet, men etc förkortat.
• Hatar att jag ibland skriver.. såhär. Och ibland kan det bli.. Såhär. Vet faktiskt inte vad som är rätt!
• Hatar att jag inte vet vad som är rätt i ovanstående punkt.
• Hatar att jag ibland har två raders mellanrum mellan text och bild, och ibland en rad. Samma sak med slutet av inlägget, vill inte att texten ska klämmas ihop med datum- och tidraden..

Jobbar stenhårt på att inte gå in och ändra något i publicerade inlägg. Perfektionismen, I'm gna kick ur ass. Heja mig!

Det är väldigt vanligt att ätstörda friskförklarar sig själva. Jag vet det av egen erfarenhet, men vet också att många andra gör så. "Nu kräks jag ju bara ibland", "nu kräks jag ju inte längre", "nu äter jag ju mat lagad av någon annan ibland", "nu har jag ju mjölk i kaffet", "nu hetsäter jag inte längre". Och så fortsätter man ändå att kontrollera sig själv, kontrollera sitt matintag, styra sin vardag och sitt sociala liv så att ätstörningen blir tillfredsställd, låta vågen bestämma hur mycket man är värd, låta kvällstidningarna bestämma om man duger. Nu använder jag "man" igen. För jag generaliserar med flit.

Jag har frågat Simone vad hon har för tankar kring att vara frisk, och hon anser att hon är det. På vissa sätt.. Ledsen, men du är inte frisk. Än. Jag vet att till exempel Malin menar att de flesta kvinnor är nojiga över sina kroppar, att det inte går att bli helt frisk eftersom ingen är det. Jag tycker inte att det är någon ursäkt. Om jag så blir den enda kvinnan i världen som är nöjd med mig själv, så är jag gärna det. Är det inte det faktum att så få är nöjda, som egentligen är sjukt? Jag tycker inte att det är okej.

Jag tror inte att det går att bli frisk, så länge ätstörningen får hålla fast i något. Varenda liten regel som sjukdomen satt upp måste brytas. Ätstörningen gjorde att jag köpte kaffe istället för en islatte igår. Ätstörningen gör att jag inte sätter på mig byxor. Ätstörningen gör fortfarande att jag ibland väljer det näst godaste, eftersom det är mindre kalorier i det. Ätstörningen gör att jag inte kan spegla mig. Ätstörningen gör att jag inte har tajta tröjor. Ätstörningen gör att jag dämpar ångest kortvarigt genom att få Jocke att säga att jag inte är tjock, eller genom att prova kläder och se att de fortfarande passar.

Det är inte friskt att behöva veta sin vikt. Det är in te frisk att mäta sitt värde efter vikten. Det är inte friskt att räkna kalorier!! Det är inte frisk att dölja vissa kroppsdelar för att andra ska slippa se den. Det är inte friskt att styra sitt sociala liv efter maten. Det är inte friskt att kompensera matintag med svält, träning, kräkning etc. Det är inte friskt att träna för att få äta. Det är inte friskt att träna om det inte är okej att inte göra det. Det är inte friskt att träna om utebliven träning ger ångest. Det är inte friskt att träna om träningen går före en själv. Det är inte friskt att träna för att känna ett egenvärde. Det är inte friskt att må dåligt över sig själv. Det är fan inte det.

Frisk är att i grunden vara nöjd med sig själv, med några dåliga dagar här och där. Frisk är att inte koppla samman mat och kropp med sorg, besvikelse, prestation, skam, ilska. De hör inte ihop. Frisk är att vara fri.

Det går att bli frisk, jag tror på det stenhårt. Jag ska försöka allt jag kan, och om jag misslyckas så får ni säga att det inte går. Men vänta tills dess.

Tack Tove, för att du är så fantastisk! Dina kommentarer får mig att känna mig tolv år yngre än dig, men jag ska nog komma ikapp snart.

Tack A för smset. "Jag skulle tycka det var härligt att träffa dig", du anar inte vad de orden gjorde för mig idag! Och tack för mailet, alltså.. Det var fan det bästa någonsin! Även om jag blev arg för att det inte var jag som skrev det.

Tack Simone, för att du uppskattar min humor. Förhoppningsvis kan jag dela med mig lite mer av den snart, det lär ju vara halvtrist att läsa mina bitterfittiga inlägg just nu.

Tack Natanya, för att du alltid lyfter upp mig när jag ramlar.

Tack Idunflickor, jag skulle aldrig klara detta utan er.

Tack Jocke, för att du är så jävla stark och tror på mig.

Tack alla mina vänner, ni är ovärderliga. Älskar er!!

På SCÄ har jag fått lära mig att äta mig frisk. Jag tror stenhårt på det konceptet - dels för att alla deras förklaringar kring det är logiska, dels för att jag jag inte har något val. Jag vill inte vara ätstörd längre, jag vill bli frisk. Jag har redan valt både pest och kolera, på samma gång. Det finns ingenting som gör att jag vill stanna kvar i sjukdomen längre. Dessutom vet jag precis hur jag ska göra för att gå ned i vikt, precis hur mycket jag vill, om jag nu vill göra det senare. Jag tänker ge det här en chans. Om någon tycker att det här är galet eller att jag äter för mycket eller tror sig veta bättre, snälla håll det för dig själv. Men prova gärna själv!

Tips från Stockholms Centrum för Ätstörningar - fritt tolkade av moi:

• Försök äta på samma tider varje dag, tills din kropp är i balans. När kroppen börjar lita på att den får energi regelbundet så går den ur sitt svältläge, förbränningen gör att kroppen strävar efter sin egen idealvikt och dina naturliga hungers- och mättnadskänslor kommer tillbaka.
• Ät tillräckligt mycket. Inte förrän du gör det så kommer du få tillbaka energi och hjärnverksamhet, och suget att hetsäta kommer kvarstå.

Jag kan redan nu berätta att det inte är särskilt ekonomiskt att äta sig frisk. Min förbränning har definitivt ökat, för de flesta av mellanmålsförslagen ovanför räcker inte för mig. Tydligen blir det så när kroppens insida lagar sig, det krävs mycket energi. Jag äter två mackor eller en stor portion müsli och yoghurt varje mellanmål, och om jag äter en bulle eller godis så äter jag det utöver måltiderna. Jag är inte redo att utmana min hunger med såna omättande måltider.

ÄT, mina vänner!!

Eh.. Hej? Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga.

Mailade några vänner och berättade om min blogg igår, och det är absolut inte för att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Jag vill att ni ska läsa för att det här är min förklaring till varför jag suttit som ett kolli och inte fattat ett ord under tjejkvällar, varför jag har stängt in mig i dagar och låtsats att jag behöver vara ifred, varför jag inte har hört av mig på månader (år), varför jag har blivit världens sämsta vän. Dessutom vill jag att ni ska läsa för att om någon av er känner igen ett ord, känner igen en tanke eller känner igen mitt beteende hos någon annan: STOPPA DET INNAN DET ÄR FÖR SENT. Det är förstås lättare sagt än gjort, men jag tycker att en bra tumregel är att det inte är OK att tycka illa om sig själv. Så, fixa nu. Heh.

Jag har fått så galet mycket respons på mina ord. Det känns löjligt att sitta här idag och skriva. Har jag ätstörningar? Mår jag dåligt? Tror inte det, jag har världens vackraste och mest underbara människor omkring mig, och de älskar mig. Jag är lycklig. Nu dog ju hela idén med bloggen.

Vissa av er har bett om ursäkt för att ni inte har sett. Det är jag som ska be om ursäkt. För att jag har ljugit, undanhållit, gömt mig, sagt att allt är bra. Dessutom ser jag att många av er mår dåligt, men jag har varit så fullt upptagen med min ätstörning att hela världen har stängts ute. Jag har inte orkat bry mig om någon, så be inte om ursäkt till mig. Jag skulle dock vilja bli bättre på att se mina vänner i ögonen och fråga hur de mår, på riktigt. Vad är poängen med att inte prata om det? Tänk om jag hade kastat ur mig alla de här känslorna för fyra år sedan, min ätstörning hade antagligen blivit dödfödd.

Det här blev jätteluddigt. Går det att hjälpa en ätstörd eller inte? Ja, det gör det. Det går att peppa till att söka hjälp. Men innan personen själv är redo så är det lönlöst att påbörja en behandling.

Oh my, vad jag älskar er!! Och till er som jag inte känner men som har skrivit fina ord ändå, hoppas verkligen att det jag delar med mig av kan hjälpa er.

Det här inlägget tar emot att skriva. Jag kan inte ens skriva rubriken. Önskar att allt bara var påhittat.. Men det är det inte. Jag vill skriva om det, som ett steg mot att sluta skämmas. & hata. & förakta. & äcklas. Dessutom har andra som öppet berättat om sina problem hjälpt mig så otroligt mycket, så jag känner nästan en skyldighet att dela med mig jag med. You're not alone..

Jag har alltid varit stor i maten. Hungrig och godissugen, jämt. Jag började min ätstörningskarriär som ortorektiker, övergick till anorektiker och kom så småningom att bli.. helvetes, jävla, äckliga ord: BULIMIKER.

Första gången jag kände att jag inte kunde kontrollera mitt matintag så bodde jag i England. Jag var väldigt underviktig, frusen, hade fruktansvärt ont i alla leder och min hjärna arbetade långsammare och långsammare. Jag insåg att jag behövde gå upp i vikt, så jag försökte äta mer. Då började jag må dåligt på riktigt. När kroppen fick mat blev den galen - den vile ha mer, och mer, och mer. Jag hade absolut inget stopp, kände mig aldrig nöjd. När jag hade ätit så mycket att det började göra ont i bröstkorgen, då slutade jag. Jag var inte det minsta lugnare, men så trött att jag oftast däckade.

Känslan av att vakna efter en hetsätning är svår att beskriva. Kroppen är tung. Det gör ont. Det smakar illa i munnen, tänderna gör ont. Magen spänner och alla leder är svullna. Men värst är förstås ångesten. Den är outhärdlig, och för mig lugnade den sig inte förrän jag svultit och tränat frenetiskt i minst tre dagar. Sedan skrek kroppen efter näring igen, och det var bara en tidsfråga innan nästa hetsätning attackerade mig.

Många av mina vänner har sett hur min galna aptit beter sig. Mitt stopp ligger ungefär 5-6 hg godis efter deras, jag blir (blev..) aldrig nöjd! De har inte sett mig hetsäta, det gör jag bara när jag är ensam. Men de har fått stå ut med att se mig försöka stilla mina begär när hungern inte är hanterbar längre. Överätning, milt sagt. Jag hoppas att det här inte har orsakat posttraumatisk stress eller andra påföljder hos mina kära.

Min pojkvän fick mig att sluta träna för ungefär 1,5 år sedan. Det var grymt, jag behövde någon som bestämde att det var nog med det självplågeriet. Tyvärr slutade jag inte att hetsäta.. När jag inte kunde kompensera mitt ätande med träning längre, så började jag att kräkas. Det var ingen bra idé. Hjulet snurrade bara fortare, en hetsätning kunde följa direkt på en annan eftersom kroppen blir dubbelt så hungrig efter en kräkning.

Usch, det gör ont att skriva om det här. Jävla helvete! Jag orkar inte tänka mer på de där åren just nu, men jag vill berätta (kanske främst för mig själv) vad jag har lärt mig om varför det kan bli såhär.

• En kropp i svält är inställd på att söka föda. Hela poängen med den instinkten är att vi inte ska kunna motstå suget, hjärnan ska rädda kroppen. Det handlar alltså inte om karaktär eller kontroll.
• Även om exempelvis en bra middag intas, så kan kroppen fortsätta att skrika. Även efter en hel dags bra intag. Eller efter flera dagar. Är kroppen inställd på svält så litar den inte på att den kan lugna sig för att den får mat en gång. För att lugna begäret krävs regelbundna måltider, minst var tredje timme (SCÄ rekommenderar sex måltider om dagen, även för friska) under en längre tid. När kroppen litar på att näring kommer kontinuerligt så slutar den att bråka. Det här förklarar också varför vi ätstörda (och väldigt många andra som äter för lite) får såna sjuka blodsockerfall. En vanlig, frisk kropp tror inte att det handlar om liv och död om det dröjer mer än tre timmar mellan måltiderna.
• Så länge man kompenserar (genom träning, kräkning, svält osv) så kvarstår problemet. Det finns inget som heter sluta hetsäta, däremot är det möjligt att sluta kompensera. Det andra kommer på köpet.
  
  
  
  

De som känner mig riktigt väl vet att jag är svag för punktlistor. Here it comes!

• Ångest är inte farligt. Enligt läkarna på Psykakuten på St Görans så har ingen dött av ångest. Med tanke på deras erfarenhet så väljer jag att tro på dem. Även om ångest är det otäckaste som finns.
• Det är naturligt att få självmordstankar i samband med ångest. Det betyder såklart inte att det inte är allvarligt, men det kan vara skönt att veta att hjärnan ofta använder exit-tankar som en ventil för att hantera tankarna. Det betyder inte att man har blivit knäpp, och väldigt många känner så. Prata om det. Det är inte du som vill ta livet av dig, det är sjukdomen.

Jag är inte en sån som kan ta en promenad eller se en film när jag har ångest. Oftast förmår jag mig inte ens att resa mig ur sängen. Här är tips på hur ångestkänslorna kan hanteras (trust me, jag är erfaren):

• Kramas. Jag är lyckligt lottad med en pojkvän som vet när det här behövs, alla har inte sån tur. Men finns det någon att krama, krama den. Det fungerar bra med vår kanin också, så länge jag inte kramar för hårt.
• Ligg på rygg på golvet och lyssna på hög musik, helst med mycket bas. Roxette är perfekt. Heh.
• Prata om det. Få ut allt i ord. Finns det ingen att prata med eller ringa, så skriv.
• Rita/måla. Fult. Vad som helst. Men att det ska vara fult är viktigt för mig.
• Lek med lera. Modellera i åtta färger, 36 riksdaler på Panduro. Perfect.

Om ångesten är påväg att komma, men inte riktigt har fått grepp om hela bröstkorgen än, så fungerar det här bra för mig:

• Ring någon
• Städa/rensa en garderob/plantera om blommor.
  
• Boxas om du har tillgång till en boxningssäck.
• Mocka om du har tillgång till ett stall.
• Skritta ut om du har tillgång till en häst.

Jag är klok, jag.