- moi et mon monstre -

Det är lätt att bli sänkt när man är osäker på sig själv. Väldigt lätt. Det är väl därför det går så oerhört mycket upp och ner för mig hela tiden, när det går bra och känns bra hänger allt på en väldigt skör tråd.

Det hände en massa saker igår, och jag somnade efter fyra. Jag lät i alla fall Jocke sova, måste erkänna att jag är lite stolt över det. Istället för att trakassera honom lyssnade jag på Hampus soft music-lista på Spotify (tack för den!). Jag hade en klump i magen och väldiga oroskänslor, men inte direkt ångest. Skönt.

Jag skulle luncha med Iduntjejer på söder idag, men när jag skulle åka gick allt fel. Hade kläder och necessär i fel rum, glömde nyckeln varje gång jag skulle hämta något, förstörde mina sneakers och fick byta skor, upptäckte att cykelstödet var trasigt och kom ivägen för tramporna, tänkte ta bussen, insåg att jag hade glömt telefonen, hade låst in telefonen i fel rum, missade bussen, försökte bryta loss cykelstödet men fick cykla med det vinklat in i hjulet istället, tänkte sminka mig på tunnelbanan men insåg att jag hade glömt spegeln när jag redan kletat ut en massa foundation.. Det är svårt att älska sig själv när man är sämst, haha.

Kom jättesent till lunchen. En av tjejerna frågade var jag tog vägen förra veckan, vi hade bestämt att vi skulle äta lunch då. Hon var arg och besviken, och jag blev verkligen förvånad. Och glad. Brydde hon sig om att jag inte kom? Bryr sig människor om att jag inte dyker upp? Förlåt, nu låter jag som ett barn igen. Men jag har aldrig sett det så. Lunchen var trevlig och god, men jag var tvungen att skynda iväg till SCÄ för samtal.

Samtalet var bra. Han är bra. Och jag är ganska bra. Måste ordna upp en massa jobbiga saker, och sluta låta kritiska människor ha makten över mitt liv. Men sen kommer det bli bättre.

Som komplement till de senaste dagarnas lack of pep har Harry rivit sönder armar, lår och mage på mig. Kom på att jag skulle kolla tänderna på honom innan jag hoppade in i duschen, dåligt beslut.

Tack för fina kommentarer. Nu måste jag skynda mig, vi ska på fotboll ikväll!! Sverige-Moldavien på Råsunda.

Grattis Qrr och Lenn!

Tack alla för era fina kommentarer och tips. Jag är fruktansvärt less på att jag fortfarande mår så dåligt som igår då och då, jag blir oerhört nedslagen av det. Samtidigt blir jag nog så pass nedslagen för att jag börjar bli ovan, jag hinner glömma hur pissigt nere jag blir mellan gångerna. För inte så länge sedan var nästan varje dag som igår, det går framåt!

Att bli frisk från en ätstörning är ingen dans på rosor, so to speak. Ge fan inte upp.

Varför kan det inte bara få vara bra? Jag vill verkligen, verkligen bara att det ska vara bra.

Vaknade med lite ångest. Kände mig dålig, skämdes över min dåliga engelska igår (jag måste ha varit jättenervös..), funderade över dem som inte verkade ha trevligt på festen, ångrade att jag hade tighta kläder på mig..

Kramades med J en stund, och då kändes det bättre. Dessutom skrev Anna ett jättefint sms, det skadar ju inte när man känner sig värdelös.. Jocke föreslog att vi skulle gå ut och äta, jag blev jätteglad så jag försökte rycka upp mig. Grät två gånger medan jag sminkade mig och bytte kläder precis innan vi gick. Inte riktigt på topp, alltså. Men det gick bra tills vi nästan hade ätit upp förrätten.

Jag förstörde middagen totalt. Försökte att bara gråta inne på toaletten, men jag grät genom hela huvudrätten. Fin flickvän. Fina 500 kronor. Jag tycker så jävla synd om min pojkvän.

Vi skulle hem till syster efter middagen, men Jocke hade ingen lust och jag var så jävla slut efter alla tårar så jag pallade inte.

Jag kan inte lita på honom. Jag litar inte på någon. Jag tar alltid för givet att jag får komplimanger för att människor vill vara snälla. Alla vill väl vara snälla? Vad säger man till någon som har försökt klä upp sig och sminkat sig? Klart som fan att man säger att personen är fin. Precis som människor alltid har sagt att jag är bra med djur, att jag är duktig på att måla, att jag är bra på att skriva, att jag är duktig på att rida, att jag är duktig på att boxas, att jag är smart, att jag är söt, att jag är värdefull. Jag skulle göra vad som helst för att tro på det, men det gör jag inte.

Jag tycker att jag gör allt för att det ska bli bra. Jag försöker rycka upp mig, försöker hitta på saker, försöker utmana och bryta mönster, försöker verkligen ta tag i mina problem. Det räcker tydligen inte. Jag är så jävla trött.

Mysdag. Efter frukosten åkte vi till Mörby och köpte alkohol(fritt), och jag köpte ett par jeans(!). Sen åt vi lunch hos finaste Matilda. Jag och Matilda tog en liten promenad, och sen cyklade jag till Plantagen och handlade ljus inför Earth Hour. Råkade handla tre krukväxter också. Jag lovade Jocke att det var sista gången, för det är nog fjärde gången jag trotsar vårt köpstopp där.

Anna kom och åt middag med mig, och sen började festen så smått. Det var jättetrevligt, även om jag tycker att det är svårt att "få ihop" olika sorters människor. Det är väl deras eget ansvar, i och för sig, men jag.. Äh, skitsamma. Jag hade förbaskat trevligt med mina närmaste, och jag tror att de hade trevligt de med.

Det står "Vot ex mann" på vår alla-får-rita-plansch i korridoren. Jag förstod inte alls vad det betydde först, men sen insåg jag att det var ett gäng tyskar som var här och sjöng på "Alla som inte dansar är våldtäktsmän". Vot ex mann, alltså.

Bilder från lunchen, promenaden och efterfesten.

Snygg servett.

Snyggkossor + snygget.

SnyggMatilda.

Snyggt träd.

SnyggAnna.

SnyggJocke.

SnyggJag.

SnyggHampus.

Ursäkta mitt gnäll om festen, jag fick lite panik bara. Det kommer bli jättetrevligt!

Simone! Jag vågar fortfarande inte läsa din blogg, men jag hoppas att det går bra för dig. Tack för dina kommentarer. Du har så rätt, mycket handlar om att man inte tycker att man förtjänar att må bra. Eller kanske en rädsla för att må bra? Så är det i alla fall för mig. Jag har aldrig mått så "bra" som när jag har mått dåligt (eh..), varit ensam och promenerat i regnet med deppmusik mitt i natten. Det är någon sorts trygghet som infinner sig, som jag aldrig känner när det är på väg att gå bra. Herregud, vad knäpp jag är.

Den friskaste dagen i mannaminnet avslutades på ett inte så friskt sätt. Det var i och för sig redan fredag när det gick åt helvete, så igår får räknas som en bra dag ändå.

Jag och Joakim började bråka om min kropp, som vanligt. Jag betedde mig vidrigt (igen) och han var på väg att gå frivilligt. Men det gjorde han inte. Och nu är det fan nog.

Inga fler frågor om min kropp. Inget mer jämförande med andra tjejer. Inga fler frågor om andra tjejers kroppar. Inga fler bråk om vad han borde tycka om mig. Nu är det fan nog!!

Jag är så jävla kär att det pirrar i magen när han kommer tillbaka efter att ha hämtat nåt i köket. Jag. Vill. Inte. Förstöra.

Handlat mjukisbyxor, ätit hemmagjord pizza och pratat svensk politik med korridorens turkar. Nu vill jag se film - en bra sådan. Jag hatar att slösa tid och hjärnafkler (hade glömt det ordet. Myntades typ -93, när jag hade snubblat in i ett staket med huvudet före på fyllan. Försökte förklara olyckan för min syster, och skulle skriva "hjärnceller" på Nokia 3310. Så nu vet ni det) på dåliga filmer. Kom gärna med tips, men nåde er om de är dåliga. Hejdå!

Hade ett jättekonstigt samtal med min terra idag. Jag var liksom.. glad. Jag har inte så mycket mer att säga om dagen - jag har varit trött, men glad. Det är vår; vi har ätit glass i solen (..som tog sig in genom fönstret, det blåste för mycket utomhus).

Ikväll var Anna här, det var agréable. Vi satte oss på Professorn, världens bästa restaurang/café/pizzeria/pub/disco, och drack öl. Jag drack två äckliga lättöl och hon drack en god starköl. Ibland är jag dum.

24 mars - friskaste dagen i mannaminne.

x

Vad fina ni är, som är glada för min skull! Jag var så speedad, exalterad och glad igår att jag inte kunde sova.. Kul att jag får sömnproblem både när jag mår dåligt och när jag mår bra, haha.

Tog mig upp imorse i alla fall, hade till och med hunnit till skolan i tid om jag bara hade lyckats gå ut genom dörren. Jag är helt otrolig, det tar hundra år att komma fram till om jag ska utsätta andra människor för mitt anlete eller inte. Jag kom jättesent idag igen, men stannade hela dagen. Fem timmar föreläsningar!! Och jag dog inte ens. Vanligtvis brukar jag behöva gå hem efter 25 minuter, för att jag håller på att svimma av trötthet och huvudvärk.

Jag fick med mig Sara hem på lunch. Mitt sociala liv nowadays skrämmer mig nästan..

Tyvärr tog jag slut helt när jag kom hem. Lämnade målningen till Jocke och försökte laga mat istället. Var alldeles för trött och blev stressad, likamed blev jättearg på J för att han är med en sån sopa till tjej som inte ens kan koka pasta, tärna kassler, riva ost, vispa ägg och steka lök samtidigt.. Ehm. Det blev i alla fall gott.

Har bjudit in lite folk på fest här på lördag. Direkt när jag hade gjort det så ångrade jag mig. Varför skulle de vilja komma hit? Tänk om ingen kommer? Tänk om de inte har trevligt? Jag orkar inte bli dissad, och då är det ganska dumt att bjuda in till fest. Klart jag blir dissad, hur många gånger har inte jag tackat nej till fester, liksom..?

Nu ska jag sova. x

Har lovat mig själv att faktiskt läsa den nya kursen som startade igår. Jag misslyckades igår, jag var helt enkelt omotiverad. Nya tag idag, men redan efter frukosten så gick det åt helvete. Jag tänkte gå osminkad, kom fram till att jag inte kunde det, sminkade mig, kom fram till att det inte hjälpte, blev sittandes i sängen tills föreläsningen redan hade börjat. Smsade Sara och gnällde lite över att jag inte var kapabel att ta mig de 200 metrarna till skolan, men hon peppade mig så idag har jag varit på tre timmars föreläsning! Det handlade om Plan- och bygglagen, Miljöbalken, översiktsplaner och detaljplaner, och sånt har jag redan läst på KTH. Det var trevligt att vara bland folk, och en tjej i klassen frågade vad jag tränar för att få så snygg rumpa.. Sjukt stolt berättade jag att jag inte tränar alls. Got it from my mama. Heh.

Tog med Sara och Muca hem på en fika, det var riktigt trevligt att inte umgås över en uppsats med deadline alltför snart.

Nu, ladies and gents, ska ni få höra!

Jag slutade träna i januari förra året, med undantag för en period med löpning förra sommaren. Sen dess har jag inte tränat alls. I helgen fick jag ett erbjudande om att dansa billigt i 13 veckor på Tony Irving Dance Academy. Erbjudandet marknadsfördes med "kom i form", "beach 2011" och "en dansares kropp", men det är en dansskola, inget gym. Jag har alltid velat lära mig dansa, men tänkt att dans är för snygga tjejer (!). Nu blev jag galet peppad! Mailade min terra, smsade Anna för råd och diskuterade för- och nackdelar med Jocke i timmar.

Jag är livrädd för att bli träningsberoende. Livrädd för att tro att jag behöver träna för att trivas med mig själv. Livrädd för att börja fokusera på förbränning eller träning för en snyggare kropp. Livrädd för att få ångest om jag inte orkar träna.

Men.. Jag älskar att använda min kropp. Jag saknar ihjäl mig efter boxning. Jag är förbannat less på att ätstörningen bestämmer vad jag får och inte får göra. Jag kommer börja träna någon gång, och det vore skönt att göra det medan jag har min terapeut som stöd.

Det viktigaste är att jag vet att jag kan acceptera min kropp när jag inte tränar. De senaste tre dagarna har jag gjort det, men räcker det? Jag kommer kunna se tillbaka på bilder från nu, och veta att det inte hände så mycket. Jag som helt otränad är inget monster. Eller kommer jag inte se det? Jo? Nej?

Såhär har jag hållit på i tre dygn. Insåg tillslut att erbjudandet hade medföljande ångerrätt.. Jag ringde dansskolan och gjorde lite research.

"Det är en tjej i telefonen, hon är ätstörd. Kan du prata med henne?"
-Eh. Jo. Hej. Alltså. Min kropp klarar träning, men jag pallar inte om lektionerna fokuseras på kroppen och förbränning och "beach 2011" och sånt tjafs. Håller ni på med sånt?

Jag är ganska stolt över min efterforskning, och idag var jag på street-lektion. Jag är sämst i världen på att dansa!! Haha. Trodde verkligen inte att jag skulle vara så okapabel att följa en 20-sekunderskoreografi.. Men jeez, vad roligt det var. Inget träningssnack ihuvudtaget, det var underbart.

Åh, vad jag är glad. Mitt liv är på väg tillbaka.

Vad bra det är att bli ifrågasatt. Jag inser ju, när jag skriver om hur jag äter och lever, att jag verkligen tror på det. Och jag förstår varför när jag förklarar det för andra.

Trött dag. Åkte till Fridhemsplan, mötte upp Jocke och handlade sista färgen till rummet. VI har nämligen kommit av oss lite med flytten.. Drack kaffe på McDonald's (kände mig som en tant där, fullt med folk som hånglade i sofforna och kladdade på läppglans mellan tuggorna) och handlade mat. Intressant utflykt. Intressant dag.

Men nyss blev dagen intressantare, Matilda kom nämligen förbi på lite te. Det gör mig glad, dels för att jag blir så stolt över att jag bjuder in henne trots att jag är trött och seg och inte kan visa mig från min bästa sida, dels för att hon är bra.

Var det någon som var på Hillevi Wahls föreläsning på Medis igår? I så fall, var den bra?

Vilka bra frågor jag får. Bra som i genomtänkta, och bra som i svåra. Jag ska plita ner något riktigt vettigt imorgon!

Jag är fortfarande helt exalterad efter filmen igår. Det ryckte i hela mig när jag försökte sova, jag vill boxas..!

Idag har Hampan varit här. Han, jag och Jocki tog en långpromenad i det fina vädret. Jag älskar platsen där vi bor, ska aldrig flytta härifrån.

Rev muren idag. Bra beslut, måste jag säga.

Mådde dåligt som fan första halvan av dagen. Jag och J sov i olika rum, jefla moget av mig att gå iväg men jag pallar inte när vi är ovänner. Jag ville gråta eller skrika eller slå eller prata, men av någon anledning så resulterar den viljan alltid i ångest. Jag hatar det. Blir helt paralyserad och får ont överallt, och alla känslor växer sig enorma.

Kom på en sak nu, när jag skrev det där. Förr trodde jag att jag skulle dö om jag inte åt, kräktes eller tränade bort såna känslor. Jag är bra, väldigt bra.

Vi pratade i alla fall till slut. Vi hamnar i en ond cirkel när jag inte låter honom visa att han älskar mig, samtidigt som jag känner mig äcklig och hemsk och oälskad när han inte gör det. Jag vet inte riktigt hur vi ska komma ur det, men.. Fan. Varför kan jag inte bara få vara kär?

Tog en promenad till Brunnsviken. Det hade varit väldigt mysigt, om inte herr Minst Romantisk I Världen hade haft på SVT play och herrarnas skidskytte på telefonen.. Haha. Shoppade en sjukt snygg blomma på Plantagen på vägen hem, gotta show you.

Startade dagen med min sämsta redovisning någonsin. Det märkliga är att det inte rörde mig i ryggen! Sara och Muca gjorde sina delar jättebra, så de påverkades inte av min usla prestation. Får jag erkänna att det är skönt att vara värdelös ibland?

Halvtid i Idunmatchen!! Jag och terran pratade om delmålen och slutmålen som vi satte upp första veckan. Jag kan redan bocka av mina slutmål, sjukt stolt! Delmålen har jag tyvärr inte uppnått, men det var nog lite naivt att tro att jag skulle ha släppt kroppsångest och börjat lita på Jocke redan nu.. Slutmålen var att äta sex gånger om dagen, bryta ätstörda vanor och mönster, vidmakthålla förändringarna och uppnå en normalvikt.

Jag älskar yogan på Idun. och jag älskar instruktören! Har funderat mycket över ordet trygghet de senaste dagarna, och hon är verkligen definitionen av trygg.

Idag slutade Tove. Sorgligt, men det är verkligen nyttigt att se att det tar slut. Det går fort som fan, och det gäller att ta vara på Iduntiden.

Den här veckan har varit som vädret idag, jättemörkt och jätteljust på samma gång. Jag har lärt mig mycket, blivit införstådd med hur långt jag har kommit, tvingats ta en funderare över min motivation och.. ja, blivit väldigt motiverad igen.

Tog en möcke mysig fika med Therese och Johanna efter Idun. Vad jävla trevligt livet är, har ni tänkt på det?

Jag håller på att bygga en mur. Det är nog en dålig idé egentligen, men jag måste. Ni vet, sometimes we put up walls..

Är trött som fan, yao. Har haft magont över vår lilla sketna Värmlandsuppsats i veckor nu, men ändå inte lyft ett finger. Imorgon ska den in, så vid kvart i åtta ikväll satte jag igång. Det börjar kännas riktigt obehagligt att jag inte kan få saker gjorda, jag borde verkligen vara sjukskriven.. Har lyckats skriva min del i alla fall. Inte mycket att hänga i julgranen, men jag antar att mina kurskamrater inte förväntar sig särskilt mycket.

Idag var en ledsen dag på Idun. Jag känner mig som en dålig vän, jag lyckas inte stötta när det behövs som mest. Och jag blir uppgiven när mina gruppkamrater inte utnyttjar Idun fullt ut, det är så otroligt viktigt att ta vara på tiden men jag lyckas inte övertyga alla om det. Dessutom målade jag ett klockrent självporträtt som inte direkt lyfte mig. Avslutade dagsvårdsdagen med att gråta på tunnelbanan efter att ha sett reklam för VictoriaMilan, en dejtingsida för de som vill "göra livet levande" genom att ha en affär. Jag vill att världen ska vara en fin plats, och jag blir lika besviken varje gång det motbevisas.

Vad negativt det blev. Så är det inte egentligen. Jag har varit väldigt frisk idag, ledsen och nere sådär som friska människor är ibland. Linda, som slutade i vår Idungrupp förra veckan, har hängt på SCÄ idag. Jag saknar henne, så det gjorde mig glad. Och Harry har spenderat kvällen med att tvätta Joakim i öronen, medan han spelade TV-spel. Det får mig alltid på bra humör.

Besöksrekord!! Kan rubriken "nakenbilder" ha något med det att göra, månne?

Ni är fantastic, och jag är på banan igen. Det är det fina med att ramla pladask hela tiden, lika många gånger får man vara med om den härliga känslan som det innebär att resa sig.

Jag har varit på Idun idag, och självklart ska jag inte hoppa av. Jag är verkligen tacksam för allt klokt jag har fått höra idag.

• Det är för mycket begärt att jag ska vara nöjd med min kropp nu, jag har alltid varit missnöjd med den och jag är mitt i en behandling. Det tar tid.
• Istället för att tvinga mig själv att acceptera min kropp bör jag strunta i den. Vara neutral. Fokusera på annat. Jag kan ändå inte se den på ett objektivt sätt nu.
• I min kategori "Förebilder" har jag samlat vackra kvinnor som jag verkligen ser upp till. Tack för påminnelsen!

Efter Idun promenerade jag och Therese in till stan. Igår tog jag mig inte ens ut ur vårt rum, så det var skönt. Det är så härligt att lunka omkring i stan för att det är soligt och mysigt, jag älskar att jag inte missbrukar träning längre! Vi gick förbi slottet och såg Marit Bjørgen och Emil Jönsson vinna varsin sprintsemifinal. Såg även Malin Cederbladh (aka Anette Sundberg). Starstruck..

Åt middag med Jockiboi, sen åkte jag till Anna. Hon är bra. Väldigt bra. Jag kom hem och tyckte om mig själv.

Har haft starka funderingar på att byta inriktning idag; det känns så mycket lämpligare att driva en pro ana-blogg.

Igår tyckte jag att det var en bra idé att ta bilder på mig själv. Tänkte att det skulle få mig att "acceptera". Det slutade med att jag gjorde slut med Joakim, bestämde mig för att hoppa av Idun och grät i timmar. Imorse var jag helt borta, sådär trött som man bara blir av ångest. Jag hade tänkt ringa min terapeut och säga som det var, men jag vaknade halv två och mådde skit. Förkyld och med ännu mer ångest än igår. Har spytt ett par gånger, tål inte snorkänsla kombinerat med själanöd.

Jag blir så besviken på mig själv. Dels för att jag har sumpat min fina, smala kropp som gjorde att det var okej att jag levde, dels för att jag fortfarande tänker så.

Jag har tittat på bilderna från igår igen. Ingenting värt att få självmordstankar av. Nu sitter jag och dricker cola. Vanlig cola. Jocke (som av någon anledning fortfarande tycker att han bor här, jag är sämst på att göra slut) erbjöd sig att köpa något som mildrade illamåendet och jag insåg att idag är dagen då jag börjar dricka läsk med kalorier i. Såna här dagar är det ju extra viktigt att inte smöra för ÄS.

Det blir ingen pro ana av mig. Jag vill bli frisk, vill att alla ska vara friska. Jag vill att det ska vara okej att se olika ut och jag vill trivas med min kropp. Jag har bara jävligt långt kvar. Förlåt.

Äntligen Idunvecka.

Pappa var med på samtal idag. Det känns bra, han tvingades liksom lyssna och kanske förstå att han är viktig för mig. Jag fick ett eget samtal med terran också, behövde gråta lite. Vi har en ny tjej på Idun, möcke trevlig precis som resten av gruppen. Sen.. minns jag inte så mycket mer av dagen.

Har låtit Harry hälsa på vårgeggan idag, och nu ska jag yoga lite innan jag sätter igång och pluggar.

Fan, vad jag är tråkig. Är det här inlägget klart nu? Nej, det är det inte.

Jag mår dåligt. Jag är så #%/)+"##!! missnöjd med min kropp och mitt utseende att jag inte vet om det är värt det. Har träffat och sett mängder med tjejer som har blivit friska från sina ätstörningar, och varenda jävel är snygg och smal och bra och.. fan. Jag trodde i min enfald att jag skulle bli en av dem. Naivt.

GAH, jag blir galen! Vad spelar det för roll? Ni har ju sagt att jag är fin, vad har jag för rätt att säga emot er? Vad säger det om mig, att jag tycker att jag borde se ut på ett visst sätt för att jag är tjej? Jag är fan årtusendets sämsta feminist. Och jag blir galen! Jag vill bara vara. Fans helvetes jävla.. fan. Låt mig bara vara.

Tack för kloka ord. Igen.

Jag mår inte särskilt bra just nu. Försöker som sagt ignorera alla känslor, men jag känner mig lite som en aktiv vulkan. Sådär så att det inte går att ta djupa andetag, någonting sticker och trycker i bröstet. Idag skulle vi till syster, så vi promenerade till KTH och tänkte åka tunnelbana därifrån. Jag ville, men jag kunde inte. Så jag åkte hem istället. Jag känner mig som definitionen av hej-kom-och-hjälp-mig, både inuti och utanpå.

Tvekar starkt på om jag vill bli frisk. Men det är skitsamma, jag måste ju försöka. Dessutom tvekar jag ännu starkare på om jag vill vara sjuk. Jag vill inte gå tillbaka till att tänka på mat dygnet runt, leva i en låtsasvärld, hetsäta och kräkas. Jag tröstar mig med att jag åtminstone kommer vara snygg när jag blir äldre - det finns inget skabbigare än magra medelålders kvinnor. (Tänk Teri Hatcher och Madonna). Yes, där var jag elak. Eller nej. Eller kanske. Men fan, rädda sig den som kan liksom.


Citat Don't mind me:

"Javafan, nu provar vi att vara friska. Vi har ju provat att vara sjuka ganska länge och det var nog inte så himla trevligt som det kan framstå nu (varför sökte man då hjälp?). Det jobbigaste är nog att vara i mellanläget, att hela tiden behöva göra saker som känns fel och stå ut med ångesten som följer. Man vet inte hur lång tid det kommer ta innan det känns annorlunda och det är väldigt frustrerande. Men det måste bli bättre, det bara måste det."

Klockers! Det är ju själva fan att det känns så jävla glamouröst att vara smal och ätstörd när man står här i gränslandet. Men självklart blir det bättre. Och självklart, nu kör vi. Inte sådär high-five-nu-tar-vi-hem-det-här-kom-igen-kör-stenhårt-krossa-allt-motstånd-militärattack-"nu kör vi", utan mer.. Ja. Nej. Jag skippar hårdhandskarna, min strategi är istället att kväva sjukdomen långsamt. Låta den smaka på sin egen medicin, så att säga. Mohahaha.

Jag har inte haft tid att blogga idag, fullt upp med att skriva ner era fina ord i Skrytboken.. Heh.

Dagen har spenderats i umgänge. Jag och Jocke mötte upp en Östersundsvän på Stureplan och hängde med honom en kort sväng i stan. Det var läskigt, vi har inte setts sen jag vägde nio kilo mindre och hade fin hy och var snygg och.. äh. Han såg inte så chockad ut, och det var trevligt. Sen gick jag och pöjken till Skeppsholmen och mammas båt, och umgicks med hela min familj. Den enda som fattades var herr svåger. Det var jättetrevligt, barnen var underbara och det var fint att träffa mamma igen. Det är hundra år sen sist. Vi dumpade syster och kids i stan och åkte till Skanstull för indisk mat. Gott!

Den här dagen är så jävla otippad. Jag vaknade och kände mig tjock, äcklig, trött och ångestfylld. Ville ingenting. Satte på mig jeans (!), utsatte mig för läskigheter med Östersundskompisen (som är en av dem som tyckte att jag var snygg när jag kom hem jättesjuk från England), gick med på att träffa mamma trots att det alltid rör upp en massa känslor, orkade med timmar med alla barn, såg till att jag fick mat när jag behövde och hade riktigt trevligt. Alla känslor som jag vaknade med har suttit kvar, men jag har lyckats ignorera dem.

Plockade just av mig tröjan efter en veckas konstant kroppshat (jag är periodare), och insåg att jag har förbaskat snygg mage. Ska visa den för Jocke nu.

xx

Tillbaka i Stockholm. Har inte hunnit hålla ett vakande öga på er alla under veckan, hoppas att ni mår bra. Nu vet jag ju inte om alla bloggare som jag följer faktiskt följer mig, men ändå. Jag hoppas att alla mår bra.

Har pluggat med Sara och Muca idag, det gick faktiskt bra. Jag var skärpt. I typ trekvart, but still. Grät när Jocke kom hem. Vet inte riktigt varför jag erkänner det, för jag tycker att det är lite pinsamt att halvdö av att vara borta från min pojkvän i fem dagar. Det är i alla fall så jävla skönt att vara hemma! Det är en bra utmaning att försöka följa sina rutiner på bortaplan, men jag är inte riktigt redo för det. Tjockdagar äter jag gärna mindre mellanmål eller väljer färdigrätter med minst kalorier i. Det är så lätt att skylla på att jag är på väg, har bråttom. Fattar inte att det fortfarande är så..! Men som sagt, det är svårt att vara hemifrån. Är så glad att jag snart ska tillbaka till Idun, då blir det ordning och reda.

Apropå den kristna tacksamheten för min ätstörning, så har jag har insett att jag har blivit otroligt sympatisk sen jag började ta mig ur sjukdomen. Jag förstår varför människor inte gör ett skit med sina liv, för om det inte finns någon ork så finns det ingen ork. Jag förstår varför människor isolerar sig, för vem vill vara social när ingenting känns roligt, när det inte existerar någon som helst energi, när hjärnan är långsam och det ändå inte går att förstå vad andra människor säger? Jag förstår varför människor kan lägga sig ner på gatan och kippa efter andan mellan hulkningarna, för jag skulle kunna göra precis samma sak själv. Jag förstår varför människor missbrukar droger, för ångest är den mest svårhanterliga känslan som finns. Jag förstår alkoholister av samma anledning. Jag förstår varför vissa tjejer tjatar om sina kroppar, för det finns inget värre än när äckelkänslan tar över. Jag förstår varför människor är elaka, för ibland faller jag för frestelsen att gå ifrån mig själv för en stund. Jag förstår varför människor är svartsjuka, för jag är värst av dem alla. Jag förstår varför människor är otrogna, för det handlar alltid om 1. en osäkerhet som gör att människor vill förstöra sina förhållanden genom att visa vilka svin de är, eller 2. en osäkerhet som gör att människor söker bekräftelse. Jag förstår varför människor inte orkar höra av sig till sina vänner, för varje måste eller borde kan vara som att bestiga ett berg. Jag förstår varför människor kan verka dumma, för med näringsbrist och hjärnan full av självhat och ångest så är det svårt att framstå som skärpt. Jag förstår varför människor tar livet av sig, för exittankar är den bästa ångestenmedicinen som finns.

Jag har trott att jag kan få människor att förstå mig genom att vara öppen, genom att berätta och genom den här bloggen. Men nu har jag insett att det inte går. Vissa kommer aldrig att förstå. Kanske måste de själva ha stått där framför spegeln och gråtit i timmar. Eller hängt över toalettstolen med spyor i håret och hoppats att pojkvännen inte har hört. Eller legat sömnlösa natt efter natt, ihopkrupna med en stor sten i bröstet, andnöd och ont i magen. Eller slutat försökt föra konversationer för att de tappar alla ord, tappar tråden, tappar fokus på vad den andra personen pratar om. Eller gång på gång försökt fatta beslut som tagit flera timmar, med ångesten växandes inombords. Eller ha sprungit tills de spyr. Eller fått tre dagars panik över en godisbit för mycket. Eller känt den där obeskrivliga lyckan när vågen visar för lite. Eller planerat sitt självmord in i minsta detalj.

Alla borde få sig en touch av ätstörning. Nej.. Kanske inte. Men jag är glad att jag förstår. Sen måste jag erkänna att jag fortfarande inte känner någon som helst förståelse för människor som läser Aftonbladet, ser på Big Brother eller gillar Melodifestivalen, men jag är faktiskt inte frisk än. Så det kanske kommer.

Pappa och lillebror är här, jag har fått dem att gå med på att se Lucky Luke. Kvalitet.

Fan, vad ni är fina.

Jag mår bättre. Har världens bästa terapeut som gjorde en kvick livräddning på telefon idag, så nu är jag på spåret igen. Jag har på något vis lyckats vända den negativa gårdagen till en halvkristen tacksamhet för ätstörningen. Hrm, kanske kräver en förklaring. Men jag orkar inte nu.

Jag är hos Bambi, kom hit igår. Jag ditchade Sara och Muca inför sista intervjun och åkte hit istället. Vi har promenerat med våra åringar idag, Bambi är nästan läskigt snäll. Jag bara väntar på hennes trotsålder.. Har myst i stallet också, och hon är verkligen världens mest lätthanterliga unghäst. Fin är hon också.. Damn, jag vill inte fästa mig vid henne!

Linda jobbar, så jag har följt med hennes pojkvän på fika hos hans mamma, och nu ser vi James Bond. (Härligt skönhetsideal -83, tydligen. Tjejerna ser ut som.. nu).

Som sagt, idag är bättre än igår. Ändå har jag skakat hand med min spegelbild om att aldrig mer visa mig avklädd för min pojkvän. Jag kan nog överleva det här, bara jag slipper visa min kropp. Hoppas att jag ändrar mig..