- moi et mon monstre -

Idag hände det en bra sak: Jag var hos min häst.

Förlåt. Jag har verkligen inget annat att säga. Orkar inte mala på om ätstörningstankar och kroppsfobi, allt det har både jag och ni hört så sjukt många gånger. Jag önskar att jag hade kommit längre, att jag hade annat att skriva om, men just nu har jag inte det.

Har skola imorgon, så jag missar samtalet med min terra. Inget samtal alls under hemmaveckorna alltså! Ringde honom, och sa att jag kanske dör.

"Nej, det gör du inte Matilda. Håll i maten bara, så löser det sig."

Så det gör jag nu. Försöker hålla fast vid matrutinerna och hoppas att allt löser sig snart.

Fasen också. Jag är helt fast vid min häst. Trodde inte att det skulle bli så, det har ju varit lugnt när hon har stått hos Linda. Men nu är jag såld, saknar henne jättemycket bara för att jag inte är där idag.

Jag måste vara världens mest pessimistiska människa, men jag klarar inte av fint väder. Vi vaknade och upptäckte att torget och gården utanför var fulla med folk, och jag fick panik och blev liggandes i sängen hela dagen. Jag kan inte hantera när man måste vara glad och må bra och ta vara på solen. Dessutom innebär de här vårtecknen att sommaren snart är här. Sommar. Bikini. Fuck no.

Lyckades komma ur sängen och städa rummet runt middagstid, och sen blev det bättre. Nadja kom hit, det kan vara orsaken till att mitt humör vände.. Vi skulle se fotboll men jag fastnade i hästprat och insåg att jag måste skaffa en häst att rida. Fan vad jag saknar det! Och fan vad härligt det är att sakna och vilja något. Helt underbart, faktiskt.

Igår kväll sög. Så jävla hårt. Jag hatar det uttrycket, men jag kommer inte på någon mer beskrivande. Blev fast i spegeln, en ansiktsspegel. Nowadays räcker det med såna för att trigga igång allt självhat som finns i mig. Startade världens jättegräl med Joakim och han ledsnade. På riktigt.

Jocke drog till skolan precis när vi hade vaknat, så jag blev liggandes helt apatisk tills Sara återigen lyckades väcka mig till liv. Jag kom igång, gick ner på skolan och försökte förstå vad jag ska göra i skolan i höst, och sen åkte jag till Bambi en sväng.

Joakim var hemma när jag kom tillbaka. Han vill vara kvar. Jag dog av lättnad, kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom.

Jag har ägnat så jävla mycket tid åt att försöka förstå varför jag vill förstöra mellan oss hela tiden, men jag kan inte. Kanske är det för att jag blir påmind om hur ful jag är varje gång han tittar på mig, och varje gång jag tittar på honom. Jag har funderat mycket över min utseendefixering också, den är så ologisk för det är verkligen inte sån jag är. Men jag tror att det ligger i att jag skulle acceptera att inte vara snygg, bara jag slapp se ett monster i spegeln. Det blir liksom för mycket. Om jag inte var uppseendeväckande ful så skulle jag kunna låta Jocke tycka vad han vill..

Lämnade in två semiarieuppgifter idag, och jag måste erkänna att jag är förbannat stolt. Ni vet ju hur det är när det inte går att åstadkomma någonting alls. Det är så jävla fint när det vänder! Har dessutom sökt kurser inför hösten, jag tror att det blir bra.

Vi åkte till Marie på fest ikväll, det var så *slut på förstärkande ord* trevligt!! Jag var alldeles lycklig hela kvällen. Dessutom sa en av tjejerna att hon tänker precis som jag. Att hon inte kan visa sig bland folk. Att hon inte kan leva med att se ut som hon gör. Att hon inte vill acceptera hur hon ser ut, för hon vill inte acceptera något så fult. Det är verkligen sjukt, för hon är så jävla fin. Det kanske är så, att det är sjukdomen som gör att jag ser ett missfoster i spegeln? Jag brukar tänka att det inte är ätstörningen, för jag är ju knappt ätstörd längre. Men normalvikt och förbättrade matvanor leder kanske inte till att livet landar direkt.

Fantastiskt trevlig kväll i alla fall. Är helt euforisk över mina nya, underbara vänner och överlycklig över att Joakim vill följa med mig på fest. Och över att han vill följa med mig hem varje gång..

Morgonen sög, tjafsade om Jocke om ingenting, kom inte iväg på dansen och blev jättebesviken på mig själv för att jag aldrig utför något som jag vet att jag vill eller borde göra.

Sara smsade och vände min dag. Hon lyckades övertala mig att gå på skolan, och sen hängde hon med hem och åt lunch. Fan, vilka fina vänner jag har!

Åkte till Bambi och myste (mös?) lite. Det märks att hon blir mindre hanterad nu, och att det var längesen vi gick på promenad, för lillan går rakt över mig. Dags att skaffa ett träns, tror jag. Jag har börjat få ridabstinens, jättemycket. Trist att det är två år kvar innan jag får rida på min pålle..

Har pluggat massor idag! Kommer igång så bra på tåget, så nu är jag på väg att lämna in en seminarieuppgift i tid. Helt otroligt! Det ironiska är att när jag väl börjar så tycker jag att det är jätteroligt. Kanske inte alla uppgifter, men min utbildning. Blir lite peppad på framtiden, faktiskt.

Lunchade med Marie, Johanna och Therese idag. Det var jättemysigt, de är grymma! Jag borde dock sluta fuska till mig enkla luncher hela tiden. Att äta ute är ingen grej längre, det är en betydligt jobbigare utmaning att laga lunch till mig själv.

Åkte till Bambi på eftermiddagen. Hon var jättehalt, eftersom veterinären skar en massa i hennes hov igår. Hon är glad i alla fall, jättetight med de andra stona nu. Lagom tills jag har kommit på att jag ska flytta henne igen.. Har hittat ett stall som ligger jättenära oss, så när hon är bra i hoven så drar vi.

Det är fint att vara i stallet varje dag. Kan inte fatta att jag har klarat mig utan det i så många år! När jag är där finns ingen ätstörning, ingen kropp, ingen ångest. Det är nästan overkligt. Synd att dygnet har så många andra timmar.

Tänkte gå i skolan idag (se stoltheten i mina bokstäver). Tyvärr/som tur var fick jag veterinärtid mitt på dagen, Bambi har nämligen varit småhalt ett tag. Hade det varit en liten sträckning så hade det varit borta vid det här laget, så det var dags att kolla upp det ordentligt. Jag är en sopa till hästägare, men jag visste faktiskt inte hur hålvägg upptäcks. Diffus, oregelbunden hälta och mörk rand i sulan. Jahapp. (Fast vänta. Inser nu att jag inte är någon sopa, bärrandsröta är ovanligt i Norrland!).

Bambi höll på att riva stallet precis när veterinären kom, hon blev lite otålig av att vänta.. Lyckades avstyra hans försök att ge henne lugnande, hon är ju världens snällaste häst egentligen. Tur det, hon var from som ett lamm. Ett ganska hetsigt lamm, men ändå.

Det är grymt att ha ponnyn så nära. När jag hade henne längre bort kände jag mig helt handikappad varje gång jag kom dit, blev liksom ovan och tafatt på nytt varje gång.

Förutom hästtjafs har jag inte så mycket att tillägga. Det är det gamla vanliga; Jocke bla bla, min kropp bla bla, orkar inte bla bla. Vill att det ska bli bra, men just nu känns det väldigt långt bort.

Bläääää, vilken trött dag! Orkade åka till Bambi, och orkade faktiskt plugga på tåget, men sen tog energin slut. Jag skulle hem till Therese på middag, men både jag och Joakim somnade vid 16 och vaknade över tre timmar senare.

Jag hatar att vara så trött. Jag vågar aldrig se fram emot någonting, för jag vet att det kan komma såna här dagar. De är färre nu, men de förekommer. Förlamande trötthet och fruktansvärd huvudvärk. Ska det vara så? Jag äter bra nu, jag orkar inte leva som jag borde ha gjort för 14 kilo sedan. Varför var jag pigg och glad då? Och hur lång tid tar det att bli frisk från en depression?

Dansade latino idag. Har kommit fram till att det inte blir någon danskarriär för mig - ett kylskåp har bättre motorik än mig. Roligt är det i alla fall, och det är nice att dansa skaka-rumpa-dans när man faktiskt har en rumpa.

Joakim följde med till Bambi efter dansen. Han tog det initiativet själv, och jag blev sjukt glad! Har inte orkat skriva om det, men det är konstigt mellan oss. Jag är skiträdd att vi ska hamna i den onda cirkeln igen, där jag antingen stöter bort honom när han vill vara nära eller är för på så att han stöter bort mig. Så nu är jag mest avvaktande istället. Passiv. Avstängd. Det är obehagligt, egentligen är jag ju jättekär. Men det känns bättre idag.

Bambi mådde fint. Hon är lite mer hispig än vanligt i den nya miljön, men lugnade sig när vi pysslade i stallet. Hon har hittat en ponny som hon får umgås med i hagen, men resten av hästarna är onda. Stackars bebbe.

Nu ska vi se film. Jag orkar nämligen det nuförtiden. Tänk vad mat kan göra!

Jeez, vilken dag det var igår. Jag var så jefla nervös hela dagen, hade världens största klump i magen både innan och medan vi hade Bambi i transporten. Hampus var grym, han har aldrig kört häst eller lastbil förut men gjorde det jättebra. Och Bambi var grym, klev in i bilen efter att ha tittat en liten stund.

Usch, jag hatar att vara nervös. Fattar inte att jag har tävlat både i ridsport och i boxning.. Skulle aldrig klara det idag. Som tur var åkte Jocke med igår, annars hade jag imploderat. Lyckas tyvärr inte äta som jag ska när jag har hjärtat i halsgropen, men istället för att bli glad över för lite mat så blir jag orolig att förbränningen ska lägga av.. Ätstört, men ändå bättre. Dessutom är det ju fantastiskt att jag inte ens minns hur det var att hetsäta när jag blev stressad. Yay för det.

Vi åkte vid halv tio igår, och kom hem halv åtta. Galet utmattande! Ändå lyckades jag hålla mig vaken och både laga mat och se film med Hampus och Jocke sen.

Lättnaden idag är enorm. Det låter hur löjligt som helst, men det var för mycket i veckan. Allt blir ju hundra gånger värre när hjärnan inte är med..

Har städat rummet idag (äntligen, har skjutit upp det lite för länge nu) och sen åkte jag till Bambi. Pluggade (!!) på tåget dit, det var fan inte igår. Bambi mådde bra, lite mobbad av de andra stona men det bör bli bättre när de lär känna varandra. Jag var bara där kort, borstade lite och kollade runt i stallet.

Ursäkta att jag är sämst på att blogga. Jag kommer bara inte på så mycket att säga om ätstörningen längre. Den visar sig ju mest i att jag fuckar upp allt med Jockiboi, så nu ska jag åtgärda det och se film med honom.

Har fått hjälp att hitta lastbil för Bambis flytt, det känns så skönt! Kom ur min förlamning en aning, så nu borde det snart vara dags att köra hit henne. Imorgon, närmare bestämt. Om allt går som det ska, det vill säga..

Joakim var med på samtal med min terra idag. Det var ett bra samtal, men jag kunde inte sluta gråta och jag kastade ur mig saker som bara ett barn skulle göra. Jag hatar att jag beter mig som en unge, men tydligen så är jag en. Jag kan varken hantera en vuxen relation eller ett vuxet liv. Det känns inte som om vi kommer kunna komma vidare, för det kräver saker som jag inte klarar av. Jag orkar inte, vill inte. Jag vill att det ska bli bra utan en massa skit på vägen. Jocki var i alla fall med och åt lunch med oss, det var mysigt.

På eftermiddagen gick allt dåligt. Alla drog från Idun, och jag ville inte eftermiddagsfika själv, så jag begav mig hemåt på tom mage. Dålig idé. Det tog hundra år att gå till tunnelbanan eftersom det blåste så mycket, och så fungerade inte mitt SL-kort som jag fyllde på imorse. Fick gå tillbaka till SCÄ och leta igenom alla papperskorgar efter kvittot, och sen gå tillbaka igen i stormen. Trodde att jag skulle dö när bussen från tunnelbanan gick precis när jag kom ut. Hade misslyckats med att hitta chaufför till Bambis flytt samma dag som det fanns lastbil att hyra, och jag lyckades inte strukturera upp någonting. Var tvungen att ligga i horisontalläge en stund.

Allt har löst sig med Hampus som chaffis och Lindas mamma som lasthjälp, och jag har varit på Hästbiten och handlat en ny grimma till min pony. Kom in och bad om en billig lädergrimma, men karln i butiken hade ingen så han fick sänka priset på en dyr lädergrimma istället. Sånt gillar jag.

Eh, jag svamlar. Ta hand om er, och så. Och håll tummarna för att min häst tycker om att åka transport. Chansen är inte jättestor.

Idag har jag haft århundradets bästa dag. Ganska mycket tårar under terrasamtalet, men annat kan jag nog inte räkna med. Resten har varit grymt!!

Det kändes jättebra på Idun och jättebra med Jocke. Dessutom gick vi ut ett stort gäng och drack öl, vin och cocktails. Sex tjejer från Idun och två pojkvänner. Det var så jävla trevligt! Gah, jag blir tårögd. Att vara bland folk, känna mig social, kunna koncentrera mig på det andra säger och känna mig bekväm i sällskapet, det är fan svårslaget.

Någon tycker att Anna SkipHer i tunnelbaneuppgången mot SCÄ är likamed hets mot folkgrupp. Så denna någon har plockat ner alla sex planscher på henne. Stackars Anna.

Tack igen för fina kommentarer. Ni är kloka och jag tycker om er.

Idag var en möcke mysig Idundag. Fick chansen att lära känna den nya tjejen och den nygamla tjejen (hon har bytt grupp en vecka) lite bättre, igår grät jag ju bara. Mindfulnessövning gick dock inte alls, jag kan inte förstå att bara tanken på att vara i nuet ger mig panikkänslor!

Apropå gårdagens (och senaste 18 månadernas) huvudämne så är den nygamla flickan, Malin, i samma situation. När jag hörde henne berätta om hur hon tänker kring och beter sig mot sin pojkvän, så fick jag lite hopp. Malin är en skitsöt och härlig tjej, klart som fan att hennes kille vill ha henne! Jag önskar helt enkelt att vi är lika även där.

Jag var aspeppad på vägen hem, skulle berätta för Jocke att nu ska allt bli bra. Ni som känner Joakim vet att han har en förmåga att verka väldigt oengagerad och ointresserad ibland. Igår var en sån dag. Och när jag försöker tro på honom, försöker tro på mig själv och försöker våga slappna av, då blir det jättefel om jag inte känner att jag får någon respons. Allt blev bajs, jag åkte på dansen och var ledsen och skitdålig, kom hem och bråkade i timmar.

Jag vill bara att det ska bli bra, men vi har hamnat i en ond cirkel som är sjukt svårt att komma ur. Jag är osäker och rädd att Joakim inte vill ha mig, men när jag försöker strunta i det så lyser det ändå igenom, vilket är förbannat osexigt och gör att Jocke ledsnar, och då blir jag ännu mer osäker och allt går åt helvete.

Vi har pratat väldigt mycket. J vill att det ska vara vi, men jag vet inte hur det någonsin ska kunna fungera. Jag får oss att må dåligt hela tiden, så ska det inte vara.

Golly, what a day, som Robin Hood skulle säga.

Har blivit väldigt påverkad av av kritik jag har fått idag, bland annat här. Jag är fullt medveten om att det är ett problem att jag inte vågar tro på att Joakim älskar mig. Det är skitjobbigt för Jocke, han är helt hjälplös. Men jag hoppas att det inte är lika jobbigt för honom som för mig. Jag kan inte ens beskriva hur det känns att inte tro att man är värd att älskas, men det suger så jävla hårt. Speciellt när man vet att de tankarna går ut över den som betyder mest. Mat- och kroppsproblemen är löjliga i jämförelse med det här, och det finns inget jag önskar mer än att det ska bli bra, att vi bara ska få vara lyckliga.

Jag och Jocki pratar väldigt mycket, och jag publicerar inget här som vi inte har pratat om. När jag började blogga trodde jag att en ätstörning handlade om kropp, vikt och mat, men nu har jag insett att det inte alls har med det att göra. Jag vill visa vad det egentligen handlar om; till exempel självhat. Och jag vill inte censurera.

Är ändå glad att allt rörts upp idag, Joakims försvarskommentar fick mig verkligen att tveka på mina värdelöshetskänslor. (Men spiggesill.. Haha, vad fan Jocke?!) Så tack för det, Anonym!

Och tack ni andra, ni skriver så fina saker och det BETYDER SÅ MYCKET!! Ni anar inte.

Nu är det Idunvecka. Hade en jobbig dag (som sagt), så jag klarade inte av kroppskännedomsövningen. Stod dessutom och grät med J i telefonen när jag beställde lunchen, så jag missade ordet "helstekt" framför "forell". Fick in en hel fisk, huvud och allt. Jag, som fortfarande låtsas att jag inte äter kött, fick lite svårt att tänka bort att fisken stirrade på mig. Kände mig lite dum där. Kändes extra dumt att jag pillade i maten (what to do med en orensad fisk?) inför den nya tjejen, man vill ju föregå med gott exempel..

Fikade med älskade Åsa efter Idun, har inte träffat henne på hundra år. Hon fick mig att må bra igen, och när vi skildes åt träffade jag Anna och tog med henne hem. Vi och Joakim åt finmiddag och sen har vi hängt i vår säng. Det är så jävla fint när en pissdag vänds till en grym dag!! Och jag älskar er som gjorde det möjligt.

Haha, jag ÄLSKAR spamkommentarer! Klockers.

Inlägg: "Jag kräktes idag, och allt är piss."

Kommentar: "Hej, allt bra idag? Läs min blogg, bla bla blaaa. <3 <3 <3".

Vaknade ganska välmående, men läste ett sms jag fått under morgonen och sänktes totalt. Ett tips till alla er som försöker ta er upp ur ett helvete: Omge er inte med människor som saknar förståelse för andra.

Ville dansa idag, men jag lyckades inte ta mig iväg. Var även nära att inte komma iväg och fika med Johanna, men som tur var gjorde jag det. Blev på betydligt mycket bättre humör! Efter fikat mötte jag Joakim, vi åt kebabmiddag på stående fot och sen såg vi division 6-fotboll i Hägerstensåsen. Trevligt men blött.

Nu har jag tyvärr ångest igen. Jag fattar inte att jag fortfarande är så okapabel att klara av måsten, men att flytta min häst till Stockholm känns i princip omöjligt. Jag vill ha det gjort nu, samtidigt som det känns helt orimligt att jag ska kunna fixa det. Jag orkar inte. Jag vill bara sälja henne, sluta skolan, lämna Jocke, gräva ner mig. Nej, jag vill bara må bra.

Panikångest är otäckt. Jag fattar liksom inte vad det är förrän efteråt, det känns så jävla.. galet. Galenskapen, det sinnessjuka, det blir så påtagligt; jag kan inte kontrollera mig. Inte andas, inte kommunicera, inte tänka. Det är förresten nästan värre innan, då blir jag knäpp på riktigt och beter mig helt vansinnigt. Det känns inte som om det är på riktigt, som att det är jag som är i den där paniken. Jag vill inte att det ska vara jag. Jag vill inte vara en dåre.

Jag hade sån där ligga-under-ytan-och-sjuda-ångest hela kvällen igår, och på natten rann det över. Jag glömde helt bort alla ångestdämpande tips och det där med att gradera känslan och klocka minutrarna.. Det är så jävla svårt att tänka struktkurerat när man är mitt i det. Och den där konstiga pysångesten som jag har fått på senaste tiden, den som kan hålla i sig i dagar och som "bara" ger obehag i bröstkorgen och en olustig oroskänsla, den kan jag inte hantera alls.

Magen surrenderade (..borde vara ett svenskt ord!) i natt och jag tog mig inte till Bambi i morse som jag hade tänkt mig. Det hade inte gått ändå, jag var helt kraftlös efter all ångest. (Fan, vad jag hatar ordet ångest! Det finns ingenting jag är så jävla less på. Skulle vara ätstörning då. Samma skit).

Jag mådde bättre efter frukosten och kom iväg till Sörmland på eftermiddagen. Mockade och fixade stallet, sen borstade jag ponnyn en stund. Tog in henne ensam i stallet, och det gick hur bra som helst! Tidigare har hon blivit jätteängslig utan de andra, vilket är väldigt dumt eftersom hon ska köras ensam till Stockholm snart.. Hon är fin, min häst.

Linda var inte hemma, och jag kände inte att det var rätt natt att spendera ensam, så jag åkte hem igen. Käkade lite godis innan Jocke ringde och berättade att han skulle ut. Jag skulle bli själv ändå. Och jag är så jävla värdelös som inte kan hantera det..!

Godiset kändes plötsligt onödigt, och jag kände mig äcklig. Så jag kräktes på tåget. Kan fan inte ens minnas när jag gjorde det sist, i höstas någon gång. Helt värdelös grej, det var väldigt äckligt och inte det minsta ångestdämpande. Jag mådde bara sämre. Jag var inte bara ful, värdelös, trött och ångestfylld längre, utan ätstörd också. Ehm, alltså, det visste jag redan att jag var. Men.. Gah.

Skönt i alla fall att det inte dämpade ångesten, även om jag verkligen saknar att ha något som hjälper.

Mötte Joakim på T-centralen för att få hemnyckeln, och han var jättefin. Där stod jag, svettig och finnig och ful och nykräkt, med världens vackraste människa. Det här går inte. Det går fan inte.

Måste göra slut när han kommer hem. Frågan är om förslaget kommer gå igenom när jag har hans kläder på mig. Antagligen inte. Det är lite som om Juholt skulle försöka vinna tillbaka sossarnas stöd iklädd en sån här.

Jag orkar inte byta om, så vi får nog fortsätta vara tillsammans.

Humor.

Google:

SL.

SR Jämtland.

Söta.

Jag har Harrys framtänder i handväskan. Aprilskämt? Allvar? Huh?

Som sagt, idag har haren opererats. Jag har gått i skola (tackar Saras övertalande förmåga) och köpt en Rubik's Cube (förövrigt den sämsta vän jag någonsin haft. Blä! Har dock lyckats lösa den en gång, tur att det finns många nördar som gillar Youtube). Har även åkt in till Odenplan och handlat medicin till djuret.

Sex resor med buss 40 idag, lyckades pricka in "via Ekhagen" varje gång. Det är mitt värsta, tror jag. Ekhagenbussen. Det suger i och för sig att åka buss i Stockholm ihuvudtaget, för det går så sjukt långsamt. I alla andra städer åker bussen från en destination till en annan, och så stannar den på vägen. I Stockholm måste alla gator och gränder och kvarter ha en egen busshållsplats, och alla hållplatser måste passeras av alla busslinjer. Det går fortare att gå till universitetet än att åka buss dit, och det går fortare att cykla till Odenplan än att ta bussen. Jag hatar att åka buss här!! Det är som mindfulness, jag blir så stressad av det att hjärtat kryper ut i ena armen varje gång.

Så fick jag ur mig det också. Jag är förresten trött. Och opeppad. Hejdå.

Första officiella natten i vårt nya rum bjöd på ett helt galet tjejslagsmål utanför fönstret. Akustiken på Lappistorget är tydligen välutvecklad, och jag har aldrig sett vildare damer. De skrek, slog, slapade och tog strypgrepp på varandra, med en varsin hjälplös karl på ryggen. Crazy.

Beautiful day today! Han ta en take away-kaffe och strosa på söder med Ru. Jag var i och för sig sämst på att strosa, jag glömmer bort uppgiften när alla andra rusar, så vi satte oss på Medis istället. Fint att träffa henne, det var hundra år sen för hon har bott i Canada i vinter. Fick ett paket av henne som var lite för fint för mig, menade alldeles jättepassande till mig.

<3

Känner mig som en riktig bloggare idag, blev igenkänd på tunnelbanan och lägger upp bilder på finparfym..

Åkte till Liljeholmen och min nya dansstudio. Det är andra gången, kunde bara en gång förra veckan. Idag var det disco på schemat. Inte en av mina starkare sidor, men satan vad roligt det är. Satte koreografin en gång av typ 84, haha.

Vi gjorde faktiskt lite armhävningar och situps i början, och jag insåg att jag var den enda förutom instruktören som gjorde armhävningar på tårna. Mer än ett år utan träning, och jag är fortfarande starkare än genomsnittet. Jag blev arg på mig själv. Vad fan höll jag på med förut? Vad var poängen med att kunna göra 4x30 armhävningar och Rocky-situps, eller ett Body pump-pass plus en mils löpning, eller en timme på crosstrainer på morgonen och ett pass på boxningsklubben på kvällen? Boxningen gynnades knappast av det, jag fick bara en sjukt utsliten kropp av min träning. Nej, 3x5 armhävningar under uppvärmningen räcker för mig. Tydligen räcker det för andra, och då räcker det för mig med.

Hittade förresten min gamla dagbok när jag flyttade grejer igår. Råkade slå upp 30 mars (otäckt) förra året, och det var inte så trevligt. Jag var kräkfri just då, men det stod typ "tog en morgonpromenad innan frukost, ville verkligen inte men hellre det än ångest" och "vill så gärna gå ner i vikt innan vi åker utomlands, jag pallar inte åka annars. Jocke kanske går med på det om jag lovar att inte kräkas eller träna eller göra kaloritabeller?", och så vägde jag mig varje dag. "Idag är jag smal, skönt. Såna dagar blir så jävla mycket lättare". Jösses, vad jag hatar den där jävla sjukdomen.

Harry har börjat bli irriterad av tänderna igen, så jag ringde veterinären och han fick operationstid imorgon..! Håll tummarna för Pellegnillot, kaniner och narkos är inte alltid en winning combination.

Var kommer alla ni fantastiska människor ifrån?! Blir mentalt livräddad varje gång jag loggar in, det är fint!

Jag hanterade mina självmordstankar på ett väldigt märkligt sätt igår. Tänkte promenera, men det hade varit ätstört så jag bestämde mig för att åka buss i stan istället. Missade bussen, så jag blev liggandes på en madrass i vårt nya rum i en timme. Sen gick jag in till Jocke igen, trött och lite apatisk men verkligen inte särskilt självmordsbenägen. Jag är helt klart på bättringsvägen, snacka om mesig må dåligt-kväll.. Haha.

DN har skrivit om ätstörningar de senaste dagarna. Jag tycker att det är skönt att de tar upp ämnet, samtidigt som jag blir så otroligt sänkt av att många inte har någon förståelse för sjukdomen. Ännu mer sänkt blir jag av att vi ätstörda är så jävla många.. Men det är bra att fler och fler "kommer ut" och söker hjälp. En ätstörningspsykolog svarar på frågor här. Detta tyckte jag var intressant:

"Redan under medeltiden var självsvält hos unga kvinnor ett välkänt faktum. Man tror att det ofta handlade om former av fasta och självplågeri för att försöka uppnå högre andlighet. 1694 kom en medicinsk beskrivning av fenomenet som med tiden utvecklades till det vi idag kallar för anorexia nervosa."

Och detta:

"Tidigare har man trott att ätstörningar enbart funnits i västvärlden, men nu finns indikationer på att det är relativt vanligt även i t ex Asien, Afrika och Sydamerika. Det verkar alltså finnas i stort sett i hela världen."

Jag visste redan om det, men av någon anledning känner jag mig tryggare när jag kan hänvisa till en text när jag blir ifrågasatt. Hur många gånger har man inte fått höra att man är bortskämd, att ÄS är ett I-landsproblem eller att man bara är utseendefixerad? Äh, det här vet ni redan.

Har ägnat hela dagen till flytten. Eller snarare till att sortera saker så att de tar så liten plats som möjligt, det är lite trångt för två personer, en kanin(bur) och 18 krukväxter på 17 kvadrat. Har dåligt samvete för lillgrisen som har varit instängd nästan hela dagen, men han är väldigt mycket i vägen när han springer mellan fötterna på en hela tiden. Nu går han i alla fall lös i rummet, helt tokig. Disorienterad eller väldigt glad vet jag inte, det är lite svårt att läsa av honom.