Onsdag 27 april
Malin, som hade en "gästvecka" i min grupp förra Idunveckan, åt lunch med oss idag. Det var fint att träffa henne. På gruppterapin pratade vi om risker med att bli frisk. Jag kunde inte komma på några. Jag kunde inte komma på några!!
För inte så länge sen tyckte jag fortfarande att en risk var att jag som frisk inte har någonting som imponerar andra längre. Jag är inte väldigt vältränad eller smal eller ambitiös eller duktig längre. Men helt ärligt, hur imponerande är det att vara ätstörd? Det är ju mycket lättare att vara sjuk och bara lyda sin ångest, än att vara frisk.
Bambi är halt i benet som hon var svullen i redan igår. Jag kollade ingen hälta då, för hon är så ömfotad, men hon är rejält halt. Börjar ångra att jag valde en häst med fullblod i, de är alltid skadade. Hon var söt i alla fall, inte stressad alls. Får dåligt samvete över att jag har tagit henne från hennes trygga flock och stoppat in henne i en sjukt elak sådan, men förhoppningsvis blir de snälla.
Borde ha tentapluggat idag, men jag kan inte. Jag är ensam hemma, för Jocke har redan åkt till Uppsala, och hur frisk jag än vill vara så är jag tydligen inte redo för att vara ensam än. Det kryper i mig, ingen ångest som går att ta på men utan en kram kan jag inte ignorera den. Det känns lite overkligt att jag var en självständig och stark kvinna för några år sedan.. Eller vänta, var jag? Det känns lite overkligt att jag lyckades kväva alla mina känslor och låtsas en massa saker för några år sedan.
Kom och häng med mig imorgon kväll om du blir sällskapssjuk! Jag ska städa men mår inte dåligt om jag slipper....
Så kan vi besluta om du ska ha turkos eller gul ögonskugga till festen!
Kram
Kan vi inte gå på Livrustkammaren snart? Finns en utställning där som jag vill se om typ....kläder. Jag lovar det blir grymt! Det är ju lite som en grotta så man kan gömma sig lite för solen och glättigheten där.
Kanske lördag eller söndag? Om jag inte är hemskt bakfull (hyckel-anna-jag-dricker-aldrig-jag-får-bara-ångest-blablaha)?
Ska sluta stalka din blogg NU!
min största friskrisk (eller rädsla) var att jag inte kunde slippa saker längre. inte skylla på att jag var sjuk, istället för att säga att jag inte vill eller kan. för mig var ätstörningen ett sätt att slippa från alla krav, allt ansvar.
förstår att du är trött på scä, det låter ju bra! jag blev också det på slutet, speciellt att se de som inte ville bli friska. i början var jag avundsjuk, på slutet tyckte jag synd om dem eller blev irriterad. som du skriver, att vara ätstörd imponerar inte längre. det finns inget av det som jag vill ha.
Blev hon sparkad för att hon har fullblod i sig?
