Lördag 2 april
Jag hade sån där ligga-under-ytan-och-sjuda-ångest hela kvällen igår, och på natten rann det över. Jag glömde helt bort alla ångestdämpande tips och det där med att gradera känslan och klocka minutrarna.. Det är så jävla svårt att tänka struktkurerat när man är mitt i det. Och den där konstiga pysångesten som jag har fått på senaste tiden, den som kan hålla i sig i dagar och som "bara" ger obehag i bröstkorgen och en olustig oroskänsla, den kan jag inte hantera alls.
Magen surrenderade (..borde vara ett svenskt ord!) i natt och jag tog mig inte till Bambi i morse som jag hade tänkt mig. Det hade inte gått ändå, jag var helt kraftlös efter all ångest. (Fan, vad jag hatar ordet ångest! Det finns ingenting jag är så jävla less på. Skulle vara ätstörning då. Samma skit).
Jag mådde bättre efter frukosten och kom iväg till Sörmland på eftermiddagen. Mockade och fixade stallet, sen borstade jag ponnyn en stund. Tog in henne ensam i stallet, och det gick hur bra som helst! Tidigare har hon blivit jätteängslig utan de andra, vilket är väldigt dumt eftersom hon ska köras ensam till Stockholm snart.. Hon är fin, min häst.
Linda var inte hemma, och jag kände inte att det var rätt natt att spendera ensam, så jag åkte hem igen. Käkade lite godis innan Jocke ringde och berättade att han skulle ut. Jag skulle bli själv ändå. Och jag är så jävla värdelös som inte kan hantera det..!
Godiset kändes plötsligt onödigt, och jag kände mig äcklig. Så jag kräktes på tåget. Kan fan inte ens minnas när jag gjorde det sist, i höstas någon gång. Helt värdelös grej, det var väldigt äckligt och inte det minsta ångestdämpande. Jag mådde bara sämre. Jag var inte bara ful, värdelös, trött och ångestfylld längre, utan ätstörd också. Ehm, alltså, det visste jag redan att jag var. Men.. Gah.
Skönt i alla fall att det inte dämpade ångesten, även om jag verkligen saknar att ha något som hjälper.
Mötte Joakim på T-centralen för att få hemnyckeln, och han var jättefin. Där stod jag, svettig och finnig och ful och nykräkt, med världens vackraste människa. Det här går inte. Det går fan inte.
Måste göra slut när han kommer hem. Frågan är om förslaget kommer gå igenom när jag har hans kläder på mig. Antagligen inte. Det är lite som om Juholt skulle försöka vinna tillbaka sossarnas stöd iklädd en sån här.
Jag orkar inte byta om, så vi får nog fortsätta vara tillsammans.
Du har säkert rätt. Men jag kan inte äta tillräckligt med mat. Så fort jag äter mår jag illa o vill spy :-S Kan bara behålla maten om jag äter lite.
Jag har inte ätit tillräckligt på länge tror jag. Äter frukost, lagad lunch och kvällsmat. Är det för lite?
Åh gumman... vet inte vad jag ska säga men jag o så många andra vet ju hur det är... försök att inte se det som massa bakåtsteg.. tänk framåt nu bara.. allt kommer bli så mycket bättre.. det kan bara bli bättre nu elelr hur?:)
Sv: haha, kanske det är! Vad heter din öl-kille? :P
Och TACK för dina kommentarer, du anar inte hur glad jag blir!!:) Men ja, det stämmer faktiskt. Jag har lärt mig så sjukt mycket senaste månaderna så det är inte sant, kommit såå långt. det går fortare å fortare å ta sig upp för varje gång. o man blir starkare.. jag känner mig faktiskt starkare nu, konstigt nog. så ja, äs kan dö. dö dö dö. är du på? :D
Ibland vore det verkligen skönt att ha något som bara tar bort dendär gnagande ångestkänslan sådär poff. Jag hatar när det är en såndär isittande känsla och man försöker verkligen att tänka bort den, tänka positivt och logiskt och få den lilla idiotiska rösten som försöker lura i en massa skit att försvinna. Men det vill sig liksom inte. Hatar det.
Men braa att spyende inte är ångestdämpande. För då är det inte lockande antar jag?! Det måste ju vara jävligt skönt att känna. Och Jocke verkar vara en mycket smart och fin pojke, klart ni passar lika bra ihop även när du har en lite mindre bra dag. Du är ju så jävla bra Matilda, det vet du ju!
Och som Lisa sa, äs kan ju gå och dödödödö!
Allt bra idag?:)
Måste säga att jag mår riktigt dåligt av att läsa hur du behandlar Jocke genom dina "försök" att göra slut. För det första så är beteendet helt irrationellt och fyller inget konstruktivt syfte, för det andra så får det troligen honom att må väldigt dåligt både då och efter samtidigt som det inte får dig att må bättre, för det tredje så förutsätter hela grejen att du hellre säkert sårar honom än tar risken att själv blir sårad. Och sist så måste du väl förstå hur kränkt han känner sig när du skriver på din offentliga blogg hur du vill göra slut med honom, trots att du är tillsammans med honom. Ovanpå det så visar du ju honom också att du inte litar på honom för fem öre.
Inget illa menat, följer din blogg och tycker du är stark som kommit så långt i processen att bli frisk och hoppas dig allt väl. Men snälla sluta upp med det här själviska, irrationella och barnsliga beteendet.
Tack för omtanken din anonyma spiggesill, men jag måste nog rätta till lite här.
Jag blir först och främst inte kränkt av något som m skriver om mig, då hon inte skriver något ont, snarare nästan alltid något väldigt fint.
Att m ofta är irrationell i sitt beteende stämmer, men själva grejen är väl att om man (Ja, jag generaliserar) mår dåligt, knarkar, super, är ätstörd, hatar sig själv, skapar man ett beteende som är väldigt rationellt för sig själv, men kanske inte för en som är utanför missbruket, och det beteendet fyller ju då såklart ett konstruktivt syfte, i det här fallet att 'rädda' mig från henne. Eller hur?
Att hon skulle välja att såra mig, framför själv själv är ganska uppenbart en feltolkning av dig, om du har läst bloggen, (eller känner henne). För att vara lite självgod och kaxig så tror jag att om hon lyckas göra sig av med mig (vilket är en mycket jobbigt ekvation) så sårar hon sig själv allra mest.
Nu tänkte jag använda mig av Arne Ankas citat; "Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter."
Men i det här fallet är det nog lämpligare att vända lite på det.
Att tala(skriva) innan man tänker, är som att torka sig i röven innan man skiter! Tänk på det Spigge.
Först och främst.
Till "Anonym"!
Tycker du är en riktig "knalltüte".
Inget illa menat, läser ditt inlägg och tycker du är stark som orkar vara uppe till klockan 3 pa natten och hoppas dig allt väl. Men snälla sluta upp med ditt ordbajseri och läs pa om betydelsen av ironi istället.
Matilda sweet Matilda, dina inlägg är underbara och även ett sa sorgset ett som detta, later en ana att bakom all din frustration finns en livsglädje. Och en stor postion mod!!!
Kramar pa dig!
Får ursäkta om ni på något sätt tog illa upp. Menade på inget sätt att angripa eller vara elak. Blev bara lite ledsen när jag tänkte mig in i den situationen som jag trodde du kände att du var i. Har varit i liknande situation och det fick mig att må väldigt dåligt.
Men jag är ingen expert på beteendestörningar, eller er relation heller för den delen. Skulle kanske tänkt en extra gång innan jag la näsan i blöt. Ursäkta
Har varit i en liknande situation själv, eller rättare sagt är. Men det handlar inte om pojkvän utan om en väldigt nära vän. Som har funnits med i snart tio år, och hela min helveteskarusell med ätstörningar, depression självskadebeteende och allting annat. Jag testade, drev relationen till kanten tills hon satte ner foten och sa stopp. Vilket jag är otroligt tacksam för. Jag vet att hon inte försvinner, jag vet att jag alltid kan vända mig till henne, men ändå kände jag behovet av att testa. Har funderat väldigt mycket på det här fenomenet och tänkte bara dela med mig av några av mina tankar. Det kanske inte alls är samma sak för dig, men det skulle ändå vara intressant att bolla lite...
Jag tror att det finns många olika anledningar till att jag har drivit det såhär långt.
Först och främst för att testa om jag kan lita på henne. Hotar jag med att säga upp kontakten så kan hon välja att gå på den linjen, eller kämpa för att ha kvar relationen. Om hon lägger ner energi på att kämpa så betyder det att jag kan lita på henne.
En annan anledning handlar om att skada mig själv. För sårar jag henne, så mår jag själv så fruktansvärt dåligt och på sätt straffar jag mig. Hela tiden ett självskadebeteende men i olika form.
Samtidigt gör jag det för att känna någonting annat än den intensiva ångest jag har inombords. Om jag gör någonting elakt så ersätts ångesten för några minuter av rädsla för att hon ska välja att gå, rädsla för att hon ska bli arg och allting annat.
Att det skulle vara ett rationellt beteende i någon annans ögon skulle jag absolut inte påstå, men det är såhär det funkar för mig. Efter att "D" satte ner foten har det dock förändrats avsevärt. Jag vet att jag har mycket att jobba med, som att ifrågasätta alla tankar om att hon tycker att jag är jobbig och värdelös. Om jag inte lyckas ifrågasätta dem på egen hand så får jag fråga henne för att få svar, men då ska det vara en fråga och inte ett påstående. "Hatar du mig?" istället för "Du hatar mig!". Det gör stor skillnad. Är otroligt tacksam för att jag och "D" har en väldigt öppen kommunikation, precis som du och Jocke verkar ha. Hon förstår precis varför jag gör allt det här, och det är jätteviktigt. Om jag skulle bete mig på samma sätt mot någon som inte visste så skulle jag bli utkastad på gatan omedelbart. Det är stor skillnad på om personen tar det personligt, eller förstår att det är en process som handlar om mig och den där jäkla ångesten. Med det sagt vill jag inte påstå att det är ett okej beteende, utan det är någonting jag hela tiden försöker förändra.
Sen tror jag inte att man helt kan stänga av, och låta bli att ta åt sig över huvudtaget. Någonstans planteras ett frö som så småningom kan växa sig starkare. Men fortsätt att prata om det, försök hitta gemensamma lösningar på problemet. För mig har det gjort skillnad på att "D" får ta kommandot över relationen, höra av sig till mig, fråga hur jag mår, bekräfta mig som person. Då är det inte jag som hela tiden söker efter bekräftelsen, och den blir då genast mer trovärdig.
Nu blev det långt, men kände att jag bara ville dela lite tankar... För övrigt tycker jag du verkar vara en fantastisk människa som kämpar på. Och skriver så öppet om det du tänker och känner. Att se att även din Jocke är här inne och kommenterar gör mig glad, att bloggen inte är någon undangömd plats i ditt inre som du inte vill dela med honom.
Stor kram till er båda!
