Fredag 15 april
Jocke drog till skolan precis när vi hade vaknat, så jag blev liggandes helt apatisk tills Sara återigen lyckades väcka mig till liv. Jag kom igång, gick ner på skolan och försökte förstå vad jag ska göra i skolan i höst, och sen åkte jag till Bambi en sväng.
Joakim var hemma när jag kom tillbaka. Han vill vara kvar. Jag dog av lättnad, kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom.
Jag har ägnat så jävla mycket tid åt att försöka förstå varför jag vill förstöra mellan oss hela tiden, men jag kan inte. Kanske är det för att jag blir påmind om hur ful jag är varje gång han tittar på mig, och varje gång jag tittar på honom. Jag har funderat mycket över min utseendefixering också, den är så ologisk för det är verkligen inte sån jag är. Men jag tror att det ligger i att jag skulle acceptera att inte vara snygg, bara jag slapp se ett monster i spegeln. Det blir liksom för mycket. Om jag inte var uppseendeväckande ful så skulle jag kunna låta Jocke tycka vad han vill..
Lämnade in två semiarieuppgifter idag, och jag måste erkänna att jag är förbannat stolt. Ni vet ju hur det är när det inte går att åstadkomma någonting alls. Det är så jävla fint när det vänder! Har dessutom sökt kurser inför hösten, jag tror att det blir bra.
Vi åkte till Marie på fest ikväll, det var så *slut på förstärkande ord* trevligt!! Jag var alldeles lycklig hela kvällen. Dessutom sa en av tjejerna att hon tänker precis som jag. Att hon inte kan visa sig bland folk. Att hon inte kan leva med att se ut som hon gör. Att hon inte vill acceptera hur hon ser ut, för hon vill inte acceptera något så fult. Det är verkligen sjukt, för hon är så jävla fin. Det kanske är så, att det är sjukdomen som gör att jag ser ett missfoster i spegeln? Jag brukar tänka att det inte är ätstörningen, för jag är ju knappt ätstörd längre. Men normalvikt och förbättrade matvanor leder kanske inte till att livet landar direkt.
Fantastiskt trevlig kväll i alla fall. Är helt euforisk över mina nya, underbara vänner och överlycklig över att Joakim vill följa med mig på fest. Och över att han vill följa med mig hem varje gång..
Ja det här med spegeln... det är helkonstigt är det..! Kommer inte på nåt mer just nu annat än att jag förstår precis hur du känner och att man ser "fel".. eller iaf att alla andra säger att man ser fel när man tittar på sig själv i spegeln.
Men nånstans tror jag att det kommer vända, det kommer bli annorlunda. När glädjen tar över kommer de ta över självhatet. Det MÅSTE det!
Kram
Känner så igen mig i de mesta av dina inlägg, och särskilt det med spegeln och problem med sambon mm.
Jag är nu också normalviktig men stannar aldrig i vikt, har gått från bmi från 19 - 21.9 på bara några månader. När ska det liksom sluta... Hur var/är det för dig? Hur har din bmi resa varit?
stor kram!!
Vet precis vad du menar, men ha tro på att du ser FEL! Titta inte så noga, det tjänar inget till (ja, jag vet att det är apsvårt att inte titta och fastna i spegeln och glo i hopp om att det ska se bättre ut efter en stund men försök tvinga dig bort).
Ibland önskar jag att jag bodde i en skog utan speglar och andra människor som skulle kunna döma mitt utseende - men även om det inte är så kan man ju alltid låtsas som att så är fallet.. eller att ideal inte finns och att jag lever mitt liv ändå. Litet olika tankelekar..
hursomhaver jag vet inte vart jag vill komma med detta - jag vet att det inte är bra (även om ångesten lättar) att man säger till såna som oss att man visst inte är ful - för det är bara återförsäkran-beteende som kortsiktigt lättar ångesten. Det jobbiga är att försöka leva med oron i att det mycket väl skulle kunna vara sant att vi ser helt groteska ut - men som sagt leva vidare ändå. För vad händer egentligen? Nä.. ingenting som man direkt kan sätta fingret på förutom den ångest som infinner sig av själva tanken på fulhet/tjockhet/viktuppgång and so on.
nää, nu vet jag inte riktigt om det vart helt rätt men det är egentligen för sent och för många glas vin i kroppen för att skriva någorlunda vettiga kommentarer. gah..
Och han är nog överlycklig att du vill följa med honom! Matilda lämna dig själv som fokus, det är inte alltid dig det är fel på, allt handlar inte om dig, låt inte jocke lämna dig för att det är dig det är fel på. För så är det ju inte ens. Det är ju inte sant. Se på dig själv lite mer objektivt. Du är söt och fin och det tycker jag verkligen, precis som du skriver att du är euforisk över oss. Låt min kommentar få vara som den är, lägg inte till din egen tolkning, för då blir jag arg, för hur kan du tro att jag ska tycka något negativt om dig när jag inte gör det? Och jag säger det inte bara för att vara snäll, för då skulle jag inte behöva säga det. Men ärligt så tycker jag det.
Jag vet inte om det hjälper att jag skriver såhär. Kramis på dig
Jag vet precis vad du menar. Jag står för det mesta inte ut med min spegelbild. Jag kan inte älska eller ens acceptera det jag ser.
Samtidigt skäms jag över min utseendefixering. För jag är egentligen inte alls en sådan som tycker att yta är viktigt. Jag skiter fullständigt i hur andra ser ut, till exempel.
På något sätt har jag lärt mig acceptera att jag inte kan bli nöjd med mig själv. Jag försöker förtränga hatet till mitt utseende och låtsas som om det inte finns där. Det fungerar faktiskt. För det mesta.
Kram
Jag gillar therese's tankar. Det är inte alltid dig det är fel på även om man gärna vill tro det, du kan inte alltid ta på dig allt ansvar för allting. Och du är fin. Det är ingenting alla säger för att vara snälla, du är fin. Precis lika fin som någon annan. Men jag vet att det är svårt att bli sams med sin spegelbild, men försök att ge dig själv komplimanger när du ser dig i spegeln istället för att tänka dumma tankar. och jobba på det sakta, för det kommer ta tid, bra saker går in poffpoff. Jobba på för du är så bra och inspirerande och klok!!
