Tisdag 19 april
Jag är dum i huvudet.
Jag trodde att det var en bra present att låta min pojkvän slippa mig under hans födelsedag. Det var det inte, har han berättat.
Sov dåligt inatt. Igen. Sov bort hela förmiddagens seminarier och struntade i att jag kunde ha hoppat in i en annan grupp på eftermiddagen och fått det gjort ändå. Jag åkte in till stan istället, köpte en jacka, tårta och blommor till Joakim. Åkte hem och gjorde kaffe, och sen hade vi överaskningspicknick på golvet.
Det var fint. Kändes bra. Jag skämdes såklart över att ha ignorerat hans riktiga födelsedag, men jag tror att han förstår att det inte handlar om att jag inte bryr mig. Jag vågar inte, helt enkelt. Det är läskigt med presenter - vad är bra nog till världens bästa? Det är läskigt att göra något fint eller romantiskt, för jag lyckas alltid förstöra på något sätt. Genom att spilla eller inte vara fin nog eller tappa hår i maten eller köpa fel sort eller misslyckas med bakningen.. Det blir alltid fel.
Idag blev det inte fel, tho. Det var fint.
Jag åkte inte till Bambi idag, har bara segat hela dagen. Jag tog mig till dansen i alla fall, det var urkul (I'm a Stockholmer, yes, I am)!
Tyvärr räcker det inte med att picknicken idag var fin. Vi tar oss inte ur det här, det går inte. Min osäkerhet och mitt jävla kroppstjat, oavsett om jag säger det rätt ut eller bara tänker det, det tär som fan på Jocke. Och det är osexigt. Och helt vidrigt att utsätta någon annan för. Och så länge jag vet att jag påverkar honom och vårt förhållande negativt så kommer jag tycka illa om mig själv. Osäkerhet = oattraherande = mer osäkerhet = ännu mer oattraherande osv, osv.
Tacka fan för ätstörningen, när jag var sjuk trodde alla att jag älskade mig själv och då var jag så oerhört mycket lättare att tycka om.
Jag trodde att det var en bra present att låta min pojkvän slippa mig under hans födelsedag. Det var det inte, har han berättat.
Sov dåligt inatt. Igen. Sov bort hela förmiddagens seminarier och struntade i att jag kunde ha hoppat in i en annan grupp på eftermiddagen och fått det gjort ändå. Jag åkte in till stan istället, köpte en jacka, tårta och blommor till Joakim. Åkte hem och gjorde kaffe, och sen hade vi överaskningspicknick på golvet.
Det var fint. Kändes bra. Jag skämdes såklart över att ha ignorerat hans riktiga födelsedag, men jag tror att han förstår att det inte handlar om att jag inte bryr mig. Jag vågar inte, helt enkelt. Det är läskigt med presenter - vad är bra nog till världens bästa? Det är läskigt att göra något fint eller romantiskt, för jag lyckas alltid förstöra på något sätt. Genom att spilla eller inte vara fin nog eller tappa hår i maten eller köpa fel sort eller misslyckas med bakningen.. Det blir alltid fel.
Idag blev det inte fel, tho. Det var fint.
Jag åkte inte till Bambi idag, har bara segat hela dagen. Jag tog mig till dansen i alla fall, det var urkul (I'm a Stockholmer, yes, I am)!
Tyvärr räcker det inte med att picknicken idag var fin. Vi tar oss inte ur det här, det går inte. Min osäkerhet och mitt jävla kroppstjat, oavsett om jag säger det rätt ut eller bara tänker det, det tär som fan på Jocke. Och det är osexigt. Och helt vidrigt att utsätta någon annan för. Och så länge jag vet att jag påverkar honom och vårt förhållande negativt så kommer jag tycka illa om mig själv. Osäkerhet = oattraherande = mer osäkerhet = ännu mer oattraherande osv, osv.
Tacka fan för ätstörningen, när jag var sjuk trodde alla att jag älskade mig själv och då var jag så oerhört mycket lättare att tycka om.
Kommentarer
Postat av: nixpro
Ja det är ju det som är kruxet. Att tillåta sig tycka om sig själv. Det är ju det som är ätstörningen. Fixar man ätstörningen men inte självkänsla och kanske trauman osv så har man på sin höjd löst ett delproblem. Lyckas man lösa upp knutarna så man gillar sig själv så behövs inget kämpande med mat. Dvs inte mer än alla andra som slåss med sitt sockerberoende osv.
Att din kille och andra älskar dig kunde vara en ledtråd ,) Dvs du är värd att älskas.
Trackback
