- moi et mon monstre -

Jag vill börja med att tacka Malin för att du har hjälpt mig så otroligt mycket det senaste halvåret! Tack vare dig bestämde jag mig för att bli frisk, som du förstår så betyder det oerhört mycket för mig. Jag rekommenderar starkt Malins blogg, men jag vill dock varna för att hon inte är helt frisk, hennes tankar är inte helt friska. Än. Frisk är ju inte jag heller, men jag tror att det säger sig lite mer självt i min blogg.

Idag började jag på Idun på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är en dagvårdsbehandling som innebär att jag ska vara på SCÄ vardagar 9-15 var tredje vecka. Jag var sjukt nervös för att gå dit. För det första minns jag inte ens hur man umgås med andra människor. För det andra visste jag att alla i gruppen är tjejer, och jag är rädd för tjejer. Kan inte riktigt argumentera för det nu, men så är det i alla fall. (Det kanske jag kan, förresten. Det är nog ren och skär avundsjuka; jag jämför mig alltid med andra tjejer). För det tredje skulle jag träffa en grupp ätstörda, antagligen skulle jag äckla dem något fruktansvärt.

Stämningen på Idun var mysig. Alla tjejer och terapeuter satt som ett gäng kompisar i soffan. Dagen ägnades åt terapeutsamtal, fika, vila och umgänge, lunch, vila och häng. Det passar mig utmärkt! Jag har en manlig terapeut, han är väldigt duktig men kanske lite för snäll i min smak.. Nej, för snäll finns nog egentligen inte.

Tjejerna var helt underbara! De är 18-28 år gamla, väldigt olika men väldigt lika. Jag har aldrig någonsin tyckt att det har varit så naturligt att prata med okända, när dagen var slut kändes det som om vi känt varandra i ett år.

Lunchen intogs på restaurang. Vi gick ut tillsammans, och jag tyckte nästan att det kändes lite löjligt att jag tyckt att lunch har varit en så stor grej - tills jag såg menyn. Började genast analysera alla rätter, dela in dem efter mest kalorier, minst kalorier, mest mättande, läskigast tillbehör, lättast att undvika läskiga tillbehör, godast.. Samlade tankarna och insåg att det jag faktiskt rent impulsivt rankat som godast (och läskigast) var köttbullar med gräddsås och potatis. Så det fick det bli. Mycket stolt över mitt kloka och snabba beslut. Jag åt upp först av alla, det kändes glupskt. Men jag tycker att det är svårare att dra ut på det. Jag blev i alla fall stolt över att jag åt upp, men det som kändes bäst var nog att maten var tråkig. Jag har höjt just den här rätten till skyarna, och ibland nästan längtat ihjäl mig, bara för att den har varit förbjuden. Nu är den inte det längre, och vips så blev det väldigt odramatiskt.

En av tjejerna, J, tränar mycket. Hennes terapeut har inte sagt åt henne att sluta. Vi hade ett intressant samtal om det, jag och A tipsade om att sluta helt. Jag hoppas verkligen att hon gör det.

Jag blir avundsjuk på alla i gruppen. De är så fina. Vackra. Intressanta. Smarta. Jag skulle verkligen kunna byta med vem som helst av dem, och sedan gå hem och älska mig själv. Hur kan de inte inse det?!

Jag åkte till skolan efter Idun. Vi har ett projekt som ska lämnas in på fredag, min stackars grupp har klarat sig på 67 %-ig arbetskraft. Jag var otroligt trött när jag kom dit, men peppad efter dagen och det kändes skönt att vara på en frisk plats en stund.

Min man tog på mig ikväll. Sa att jag är vacker. Att mina bröst är vackra. Jag försökte hantera det, men till slut bröt jag ihop totalt. Jävla helvete, varför får jag inte vara vacker?!

..om jag verkligen vågar skriva allt?

Jag vill inte skämmas för något. Jag vill att alla andra ska veta. Jag vill att andra som varit där jag har varit ska få känna sig mindre ensamma.

Jag får se vad jag gör. Kanske tar bort den här bloggen om några dagar. Fast kanske inte.. Jag kom ju på ett så fint namn.